Kvinnor ger mig kväljningar

Ja, inte alla kvinnor förstås. Inte heller kvinnor som grupp. Men vissa enskilda kvinnor. En liten minoritet, men ändock några. En av dessa få är Seher Yilmas, som jobbar som Public Affairs-representant för Sveriges största fackförbund Unionen. Inom ramen för det jobbet brukar hon skriva radikalfeministiska krönikor på sajten Nyheter24. Hon får alltså betalt av Unionens medlemmar för att skriva sån här horribel misandri som i sin senaste krönika:

Män ger mig kväljningar
Därför gör patriarkatet, där män som grupp är representerad, mig fruktansvärt illamående.

—

Det är väldigt sällan en enskild man ger mig kväljningar. Men patriarkatet, där män som grupp är representerad, gör mig fruktansvärt illamående.

(Seher Yilmaz i Nyheter24)

Ovanstående text blir ganska motsägelsefull. Den som får kväljningar av män som grupp borde väl rimligen få kväljningar av varje enskild man? Om man hatar alla, så hatar man ju var och en individuellt. (På samma sätt anser jag att SCUM är ett individuellt mordhot mot 3 500 000 000 namngivna personer.)

Den bortklippta textmassan i citatet ovan, innehåller en uppräkning av områden där hon anser att kvinnor diskrimineras strukturellt, medan hon anser att män i förekommande fall diskrimineras individuellt och därför inte förtjänar hennes uppmärksamhet som facklig representant på riksnivå. Hon menar att kvinnor diskrimineras strukturellt på följande tre områden, vilket gör att hon anser sig ha rätt att ignorera och förolämpa Unionens hundratusentals manliga medlemmar i de texter hon skriver:

1. Kvinnor drabbas av anorexi på grund av utseendefixering
2. Andelen kvinnor i börsstyrelserna har slutat öka och går något bakåt enligt de senaste siffrorna
3. Barnsängsfeber har historiskt sett varit en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga kvinnor. I vissa länder är det fortfarande vanligt.

Mina kommentarer till hennes punkter:

1. Utseendefixeringen hos kvinnor är kopplad till ‘patriarkatet’ på så vis att kvinnor tävlar mot varandra för att vinna ett litet fåtal alfahannars sexuella gunst, där fixeringen vid alfahannar är orsaken till att kvinnors inbördes mobbing skulle kunna kallas patriarkat. Det är inte männen i patriarkatet som skriver om mode och bantning i tjejtidningar, anordnar skönhetstävlingar eller skriver elaka viktkommentarer på Blondinbellas blogg. Det gör kvinnorna så bra själva, där den inbördes konkurrensen om att få para sig med den statusfyllde alfahannen (den blivande patriarken) är drivkraften. Om kvinnor slutade sukta efter alfahannen skulle de kunna relaxa och välja män av lägre status, som inte har råd att vara lika kräsna vad gäller kvinnans utseende. Men se, det går inte, för jämställda män är inte sexiga. Evolutionspsykologi i praktiken.

Den enda fråga ovan som egentligen torde intressera Unionen som fackförbund är väl 2. Och där är det faktiskt så, att utfallet motsvaras ganska väl av rekryteringsunderlaget, vilket jag skrivit om flera gånger förr, t.ex. här och här. Utfallet har stagnerat därför att det helt enkelt inte längre finns fler kvinnor med rätt kompetens att välja bland. Snarare är det så att kvinnor har lättare än män att nå styrelseposter, om man ser till genomsnittsåldern för deras första styrelseuppdrag. En glashiss, med andra ord. Och vilket egenvärde könet på en styrelseledamot har för företaget eller någon annan intressent, återstår att förklara.

3. För mig är det fullkomligt obegripligt hur hon kan påstå att barnsängsfeber skulle handla om strukturell diskriminering. En röd tråd genom världshistorien har ju varit att kvinnor och barn ska skyddas på ett eller annat sätt, ofta genom att män offrar sig och tar risker. Orsaken till att barnsängsfeber orsakat så ofantligt många dödsfall har helt enkelt varit okunskap, fram till slutet på 1800-talet, när man upptäckte att en så enkel åtgärd som att tvätta händerna noga mellan varje förlossningspatient kunde minska sjukdomsfallen radikalt. Idag kan man nog inte påstå att barnsängsfeber beror på okunskap någonstans i världen. Däremot brist på resurser i form av t.ex. rent vatten i de länder där det fortfarande är vanligt. Men hur detta skulle vara en fråga för Unionen, eller hur det kan ge Yilmaz orsak att bli så illamående, att hon anser sig ha rätt att strunta i Unionens manliga medlemmar, känns väldigt långsökt.

Förbundsstämma på Unionen?

Jag blev för drygt 20 år sen tillfrågad om jag ville bli medlem i det förbund som idag heter Unionen. Jag tackade nej, vilket känns skönt en dag som denna, och efter ett par år som svartfot gick jag i stället med i CF, det som idag heter Sveriges Ingenjörer. De är inte heller perfekta ur jämställdistiskt perspektiv, men jag har svårt att tro att en så extrem person som Yilmaz skulle bli särskilt långvarig på deras kansli.

Uppdatering: Unionen har i kommunikation med min läsare Mathias meddelat att Yilmaz inte längre jobbar hos dem och att hon skriver krönikorna i egenskap av privatperson. Men det framgår ganska tydligt att den avslutade anställningen inte har med krönikorna att göra. Till skillnad från i S-toppen går det uppenbarligen att sitta på dubbla stolar i Unionen. Men Stig Malm skulle knappast kommit undan med påståendet att han gjorde sitt berömda uttalande om ‘Fittstim’ i egenskap av privatperson.

Blogglänkar: Ekvalist, Toklandet

Jämställdhet i tidningshyllan

Jag sitter här på Arlanda och väntar på hemresan efter ännu ett av de där styrgruppsmötena om olika forskningsprojekt som jag brukar åka på med jämna mellanrum. Jag hade egentligen tänkt att mitt nästa inlägg skulle haka på något av bloggdreven som avhandlar hur regeringens mansutredning ser ut att köra i diket, eller hur den sociala kastreringen får kvinnor att bli avtända på feministiska män. Men jag har inte riktigt tid och ork att göra den research som ett sånt inlägg skulle kräva för att göra en egen unik vinkel på ämnet. Särskilt inte med en iPhone som enda verktyg. Kanske det kommer senare i veckan. Under tiden kan jag rekommendera de många bloggvänner som redan avhandlat dessa båda ämnen, framförallt Ekvalist som vad jag sett var först med att gräva fram båda.

I stället ska jag bidra med en liten observation, som för övrigt passar in på ämnet social kastrering. Tidningsbutiken här intill har fem hyllmeter av sånt som uttalat kallas ‘Women’s Lifestyle’ och tre hyllmeter könsneutrala tidskrifter, där åtminstone hyllmetern ‘Home & Garden’ också torde vara ganska kvinnodominerad i läsarkretsen. Rena mansmagasin saknas helt, medan den hyllmeter som trots det domineras av manliga läsare kallas ‘Special Interest’.

Pornografi för kvinnor saknas inte heller här. Förutom tidskrifter som Cosmopolitan, Solo, etc, säljs den grova våldspornografin i ’50 Shades’-serien helt öppet. Tidigare smygfotograferade jag en ung kvinna som satt bredbent över två säten och läste just den boken. Men eftersom jag inte har någon app för att pixla hennes ansikte, så avstår jag vid närmare eftertanke från att lägga ut bilden. Jag är inte som My Vingren, och tänker därför inte starta bloggen ‘Slampig i kollektivtrafiken’.

Sveriges manligaste festival

När jag var yngre gick jag alltid på den festival som numera heter Sweden Rock. Jag missade bara det första året, innan jag för ca tio år sen slutade åka dit av familjeskäl. Men nu börjar barnen bli så pass stora och självständiga att det är dags igen. Äldsta dottern hängde med en gång när hon var två-tre år, men det är inte hennes grej. One Direction kommer inte i år heller. Och att se farsan ta på sig en långhårig peruk, sminka ögonen med cayal och headbanga vilt, skulle bara vara för mycket för en tvättäkta fjortis. I år har jag dock fått med mig hustrun, som inte varit där sen 90-talet.

Enligt Genusfolkets kriterier på vad som är bra, så är festivalen Music & Arts bäst på kvinnliga bokningar. Med samma kriterier på bra och dåligt skulle Sweden Rock vara bäst på manliga bokningar, med andra ord Sveriges manligaste festival, där könskvoten är 80/3 till manliga akters fördel. Därmed ett enda stort testosteronkalas. Den är dessutom Sveriges mest lönsamma festival, där 700 kr av varje såld biljett i fjol gick rakt ner i de nio aktieägarnas personliga fickor (före skatt).

Det är förmodligen ingen slump att just Sweden Rock går så bra. Festivaler som satsar på politisk korrekthet i stället för musik, har gått i konkurs på löpande band. Tidigare Arvika och Hultsfred, nu senast Siesta och Peace & Love. Och apropå sistnämnda, att hålla okritiska föreläsningar om ‘vita kränkta män’ är ju en direkt förolämpning mot publiken. Mitt förhandstips är att nästa offer för festivaldöden blir Way Out West, som i år bara tillåter veganmat. Men Sweden Rock har aldrig brytt sig om politisk korrekthet. De satsar på bra musik helt enkelt, oavsett om den är höger som Ted Nugent, vänster som John Fogerty, eller politiskt neutral som KISS. En stor del av banden de bokar präglas av just avsaknaden av politik. Vilket förvisso är politik i sig.

En annan aspekt på Sweden Rock är att man inte hittar en så liberal attityd någon annanstans jag varit. Nakna människor av båda könen njuter av solen med en cowboyhatt eller ett nitbälte som enda klädsel. Andra drar omkring i klänning eller nunnedräkt, oavsett kön. Själv har jag gått omkring klädd som Elwood Blues en gång. Bara fantasin sätter gränser och risken för mobbing eller trakasserier är minimal, oavsett vilken stil man väljer. De flesta man pratar med har aldrig sett ett slagsmål under tio års regelbundna besök eller mer. För egen del är det drygt 20 år sen mitt första Sweden Rock och jag har heller aldrig sett något slagsmål där. De vänstermänniskor som så gärna vill förknippa manlighet med våld, borde komma till Sweden Rock och kolla hur städat det går till när patriarkatet rockar loss.

Men eftersom detta är en politisk blogg, så ska jag ändå göra politik av det opolitiska. Nedan några av banden som spelar under dagen jag är där, kommenterade ur politisk synvinkel:

Rammstein-plagiatet Raubtier från Haparanda tar över Sabatons roll från de senaste åren, att öppna festivalen med Du Gamla Du Fria på nationaldagen. Och med låttitlar som Dieseldöden, Achtung Panzer och Låt Napalmen Regna ner, har de förstått vad Försvarets värdegrund egentligen handlar om:

Amerikanska Survivor gör sin första och förmodligen sista spelning i Skandinavien, 31 år efter att de släppte en av värdshistoriens största testosteronhits i ‘Eye of the Tiger’

Brittiska Status Quo är ungefär samtida med mitt eget coverband, där Status spelat under samma namn sedan 1968 och mitt eget band sen 1965. Men de äldsta gubbarna i mitt band är äldre än Status-gubbarna. När Status Quo bytte till sitt nuvarande namn var de bara tonåringar, och namnet var synnerligen väl valt eftersom de är bandet som gett den musikaliska konservatismen ett ansikte. Mycket talande hette en av deras senaste skivor ‘In search of the 4th chord’, men jag tror inte de kommit längre än till 3 ännu. Med drygt 60 hitsinglar på Brittiska listan är de svåra att överträffa på alla sätt och vis. På Sweden Rock Festival har de blivit lite av ett husband, jämte andra brittiska storheter som Motörhead och Deep Purple, som alla varit med åtminstone 5 gånger vardera. En särskild källa till munterhet är basisten, som ser ut som en klon mellan Pär Ström och Sid Vicious.

Amerikanska Five Finger Death Punch har jag aldrig hört talas om förr. Vad kallas genren, EMO-metal? Men den här videon har ett extremt viktigt budskap som alla borde fundera på.

Svenska tjejbandet Imber har vunnit nån stor musiktävling på Studiefrämjandet. De står sig förvisso slätt jämfört med Cruzified Barbara, men är ändå bra. De verkar vara feminister, som kvoterar kvinnor som bandmedlemmar. Tur åtminstone att de kvoterat duktiga tjejer, även om de själva erkänner att det varit svårt att hitta tjejer som håller måttet. Musiken gillar jag skarpt, men jag tycker lite synd om dem. Att spela på Sveriges största metalfestival kan tyckas vara en ära, men att spela på festivalens minsta scen i direkt konkurrens med världsartister som Status Quo kan inte vara det lättaste. Jag lyssnade på ett okänt band på demoscenen för ett antal år sen, och det var världens ökengig. Hundra pers i fullt dagsljus, på en yta stor som en fotbollsplan, trots att festivalen hade 33000 pers insläppta. Ett litet klubbgig där samma hundra pers trängs in på en yta som ett vardagsrum är mycket bättre, då kommer såna band till sin rätt. Mitt eget band spelar ofta på såna små klubbscener och det är skitkul. Videon nedan får mig att fundera: Schlangemann, wo bist du?

De här djupgrowlande svenska vikingagrabbarna som är ett av dagens toppnamn funderar nog inte så mycket på HBTQ-frågor, veganism eller genus-problematik till vardags. Å andra sidan var det väl inte särskilt många som trodde att Robert Halford i Judas Priest var läderbögarnas läderbög, innan han kom ut som just det och alla pusselbitar föll på plats:

Huvudnumret KISS symboliserar verkligen allt det där som de politiskt korrekta hatar. Kommersialism, manschauvinism, våldsförskönande etc. Gene Simmons, som förutom att han är urtypen för den häradsbetäckande alfahannen, med en ny flickvän varje kväll under flera decennier, lever verkligen upp till fördomen om den girige juden, gniden affärsman samt född i Israel som han är. Paradoxalt nog brukar KISS bli anmälda för hets mot folkgrupp när de spelar i Sverige, på grund av de blixtformade SS i deras logga. Gene höll sig utanför politiken under de första trettio åren av sin karriär och brukade svara sarkastiskt att ‘Ser jag ut som en snubbe som diskuterar politik?‘ när någon naiv journalist ville pressa ur honom en kommentar om Mellanöstern eller liknande. Och låtarna har aldrig innehållit någon politik.

Men de senaste tio åren har Gene börjat visa mer öppet var han står politiskt, och inte förvånande är han enligt Expressen en Israelvänlig republikan som säger sig ångra att han röstade på Obama. Mycket riktigt har han även ställt upp som USAs patriotiska motsvarighet till Sveriges fältartister. Och om påståendena i detta klippet stämmer, så kan man förstå att alkade Ace Frehley fick sparken, när han brukade trakassera judarna Gene och Paul med grova nazistskämt på fyllan. Måste vara tämligen enerverande att jobba ihop med honom. Gene Simmons och Paul Stanley pratar å andra sidan mycket om rock’n roll och musikens själ i olika intervjuer. Men för dem är det bara en teaterroll de spelar, de båda är proffs ut i fingerspetsarna, där ‘the show must go on’ oavsett om det faller döda scenarbetare från taket (vilket har hänt). De nerdrogade och numera sparkade medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss är å andra sidan rock’n roll på riktigt, den typen av mobbade underdogs som Gene Simmons valde som stjärnan i skolbandet när han ledde reality-såpan ‘School of Rock’ häromåret. Utan deras medverkan under de första åren hade KISS förmodligen aldrig blivit vad de fortfarande är – det största showbandet i världen. I början var alla i KISS fantastiska sångare med egna unika röster, men en efter en har de tappat sin stjärnglans. Ace och Peter var först, och efter förra veckans fiasko i Stockholm, är det just nu pinsamt uppenbart att Paul Stanley kommer att bli näste medlem att få sparken eftersom han inte längre håller måttet. Bandet har börjat förbereda fansen på att ‘KISS is larger than life’, vilket innebär att alla medlemmar så småningom kommer att bytas ut men att bandet kommer att fortsätta turnera, precis som de lokala stjärnorna Wizex redan gör. I Wizex finns sedan åtminstone ett decennium inte en enda originalmedlem kvar, och trots det är de fortfarande bland de största i Sverige i sin genre. Så kommer KISS också att sluta. Den förra veckan påbörjade Monster-turnen blir sannolikt Paul Stanleys sista show, sen är det bara Gene kvar. Men den dag även Gene tappar rösten kommer jag att sluta digga KISS, det kan jag lova.

Nu öppnar jag en kall Carlsberg till frukost, skålar för Dennis Nörmark och beger mig till festen!

Kvinnor kan

Som ni säkert märkt så har bloggen gått på sommar-bete i drygt en månad och kommer nog att fortsätta så ett par månader till, vilket innebär att den uppdateras med lite lägre frekvens, kanske nåt inlägg i veckan.

Igår rapporterades att en kvinna och ett par av hennes släktingar svinat ordentligt för att trakassera hennes ex och hans anhöriga. Jag brukar inte skriva om enskilda rättsfall av den karaktären eftersom det bara blir smutsigt och lågt, men nu får jag en god ursäkt att posta den absurda bilden jag haft i ett halvår, som illustrerar att även kvinnor sysslar med svartsjukemord och annat fulspel som medierna brukar förknippa med män.

I övrigt har bloggosfären fyllts av kommentarer kring DN-artikeln av dansken Dennis Nörmark. Ingen nämnd, ingen glömd. Jag spar min Tuborg till Sweden Rock Festival senare i veckan och hoppas även att Nina Björk, som är tillfrågad att skriva svaret i morgon (som är Danmarks nationaldag), håller högre nivå än Maria Sveland. Skål på förhand för en intellektuell kulturdebatt, grannar emellan!

Sveriges bästa högskola

Du som är ung, nyfiken och ambitiös, när du ska välja vilken högskola du ska söka in på, vilka kriterier utgår du ifrån? Vi antar att du redan valt ämnesinriktning, det är bara studieorten som återstår att välja. Vilka kriterier får dig att fälla avgörandet?

1. Antalet nobelpristagare det aktuella universitet har producerat de senaste 50 åren.
2. Pendlingsavståndet från ditt föräldrahem.
3. Medianlönen och anställningsfrekvensen inom yrket hos de som examinerats därifrån de senaste 10 åren.
4. I vilken utsträckning den manliga personalen på högskolan plockar ut sina föräldradagar.
5. Studentlivet på orten.
6. Utbildningens renommé inom branschen.
7. Antagningskriterierna är tillräckligt låga för dina betyg.

OK, du bor i Sverige, så rätt svar är självfallet 4. Jämställdhetsminister Maria Arnholm säger så här:

– Mycket roligt och hed­rande för högskolan. Jag tycker Kristianstad Högskola är en förebild för andra högskolor, och det kommer jag också att framhålla när jag åker runt på olika lärosäten, säger jämställdhetsministern.

Ett uppsluppet studentliv är inte allt

Tre flugor på smällen

Idag skrivs det om att LO vill hejda arbetskraftsinvandringen från utomnordiska länder inom sina yrken. Om SD skrivit samma sak hade förstås R-ordet haglat på kultur- och ledarsidorna. Men när LO skriver det finns större chans att skribenterna håller med.

För egen del står ett sånt förslag i strid med mina liberala grundvärderingar. Jag tycker vem som helst ska få flytta var den vill i världen, så länge den kan försörja sig själv och sin familj och göra rätt för sig. 1998-1999 startade jag trådar på temat ‘släpp invandringen fri’ på Aftonbladet Forum, som på den tiden var Sveriges största, bl.a. för att jag visste att såna förslag retade gallfeber på de alltid närvarande nynazisterna och SD-anhängarna*.

LO vill framförallt försvåra för arbetsgivare att utnyttja och lura arbetskraft från fattiga länder i t.ex. bygg-, krog- och städbranscherna, där konkurrensen om jobben redan är hård. Själv tycker jag det är protektionistiskt men jag har förståelse för att LOs främsta intresse är deras egna medlemmar, så det är fullt begripligt att de tycker så.

Men ännu mer utsatta är ju de tillfälliga säsongsarbetarna som sysslar med bärplockning och skogsplantering, som ofta hamnar i en skuldfälla och blir strandsatta, så som skett de senaste åren med folk från t.ex. Thailand, Bulgarien och Kamerun. Där har jag ett förslag på hur man skulle kunna göra, även om det egentligen strider mot de grundprinciper jag angav ovan. Det finns ju massor av arbetslösa ungdomar i både storstadsförorterna och på den svenska landsbygden, som skulle kunna ta bärplockarjobben i stället för hitresta asiater. Är bärsäsongen bra, så finns massor med pengar att tjäna för den som är flitig. Är bärsäsongen dålig, så är risken för en inhemskt boende trots allt ganska låg, jämfört med en fattig asiat som inte har råd med flygbiljetten hem. Samtidigt finns större möjligheter för LO att gå in och organisera bärplockarna så att de får bättre arbetsvillkor. Det förutsätter förstås att det ställs hårdare krav på reglering av bärplockarmarknaden, så att inte oseriösa arbetsgivare kan konkurrera ut de seriösa.

Man slår helt enkelt tre flugor i samma smäll: Fattiga människor från andra länder slipper bli utnyttjade och lurade i Sverige, arbetslösa ungdomar får möjlighet att tjäna egna pengar och LO får nya medlemmar.

*(Några år senare tvingades AB-Forum stänga då ansvariga utgivaren bötfällts p.g.a. att några nynazistiska kommentarer gått över lagens gränsen och stått kvar omodererade några timmar nattetid. Jag var heligt förbannad över att Aftonbladet var så mjäkiga att de lät PK gå före yttrandefrihet. Så hade aldrig Lars Johan Hierta gjort, han hade startat ‘Nya Aftonbladet Forum’ och kört vidare som om inget hänt. I ungefär samma veva togs Hiertas moderna motsvarighet i yttrandefrihetsfundamentala Flashback Forum över och trots många försök och mycket fulspel från motståndarna så har Flashback likt det tidiga Aftonbladet återuppstått gång på gång. Det är där nassarna håller till idag, men jag tyckte att jag debatterat färdigt ämnet redan år 2000, så jag brukar inte lägga energi på att försöka övertyga hopplösa fall.)

Ny bil

Igår tog jag eftermiddagen ledigt från jobbet och körde iväg tillsammans med hustrun och kollade på ny bil. Vi tittade på kanske ett halvdussin olika och fick mellanskillnads-bud på vår gamla bil, innan vi plötsligt bestämde oss. Det var kärlek vid första ögonkastet för både mig och hustrun och beslutet gick väldigt fort. Jag skrev på beställningen direkt efter provkörningen, det fanns liksom inget att tveka om. Senast vi var lika överens om något, var nog när vi bestämde oss för att skaffa vårt sladdbarn för drygt 6 år sen. Då tog det mindre än en vecka från beslut till fullbordande.

Turbon på min gamla bil sjunger på sista versen

Den här gången kommer det att ta ungefär lika många dagar innan vi kan köra hem med den nya skönheten. Det som dröjer är att det ska monteras en dragkrok på den nya bilen och att jag måste prata med banken och jämföra deras ränta med budet jag fick från bilfirman. Den gamla bilen har läckande turbo och ger därför inte mer i inbyte än vad den nya dragkroken kostar att montera. Annars kan man få ge 25-30.000 för en sån bil på Blocket, om den är i hyfsat skick. Men där vill jag inte sälja den, för jag orkar inte med alla idioter som ringer.

Av ren lathet och slentrian har jag inte trappat ner försäkringsnivån på den gamla bilen när den åldrats, så den är fortfarande helförsäkrad. Om jag varit skrupelfri kunde jag gjort en riktig fuling – lagt en stor svensk flagga i bakrutan, klistrat några SD-dekaler på sidorutorna, kört upp till Stockholm och parkerat i valfri förort och tagit tåget hem. Sen när den brunnit upp hade jag kunnat kvittera ut kanske 25 000 i grundplåt på den nya bilen, såvida det inte anses råda force majeure just nu. Men jag är en hederlig och laglydig medborgare, så jag håller tillgodo med de 7000 jag får i inbyte.

Den nya bilen går på etanol, vilket gör att en icke oansenlig del av den månatliga lånekostnaden kommer att sparas in i form av lägre skatt och bränslekostnader. Men huruvida etanol är miljövänligare än bensin är omtvistat. Fordonsetanol tillverkas ju av mat, som behövs bättre i u-länderna (även om det enligt professor Hans Rosling inte finns så många u-länder kvar). Vid tillverkning av etanol går det även åt en hel del fossila bränslen, så huruvida det är klimatsmart är också omtvistat. Ett bättre alternativ vore metanol, som kan tillverkas av svensk och rysk skog med bättre materialeffektivitet i utvinningsprocessen än vad etanol har. Skogsråvara är förnyelsebar, konkurrerar inte med livsmedelsproduktion och kommer att öka i utbud nu när folk inte läser pappers-tidningar längre. Problemet är att det krävs väldigt mycket skog för att kunna ersätta hela konsumtionen av petroleum, så vi blir tvungna att omvandla ännu mer naturskog till plantager. Billiga solceller och vindkraftverk som spjälkar vatten till vätgas vore kanske ett ännu bättre alternativ, men det skulle kräva större modifiering av bilarnas design än vad metanol gör.

Det senaste stycket avhandlar sånt jag försöker inspirera mina barn att utbilda sig till och jobba med när de blir stora, för om jordklotet ska kunna försörja 9-10 miljarder människor med dräglig levnadsstandard redan under min livstid, så behövs det många duktiga forskare och ingenjörer. För som jag skrivit tidigare, så ligger lösningen på klimatfrågan inte i att vi går tillbaka till torparsamhället, utan i att det utvecklas klimatneutrala alternativ som är tekniskt och ekonomiskt attraktiva för den stora massan.