Värnpliktigt hemvärn

Efter en lång sommar med fantastiskt väder, då jag knappt bloggat alls, blir det två inlägg på raken denna regniga söndag. Inte minst för att de hör ihop. I förra inlägget skrev jag om att införa fri invandring utan bidrag, där de som ej kan försörja sig på egen hand bor på förläggning och jobbar halvtid i statliga fabriker som tillverkar utrustning till offentliga sektorn, där försvaret inledningsvis blir en stor del. Min tanke är att en mer eller mindre självförsörjande flyktinghantering ska bidra till att bekosta en upprustning av försvaret.

Sveriges försvar har varit på dekis under hela 2000-talet, kanske ännu längre. Värnplikten upphörde mer eller mindre genom att anslagen ströps och häromåret lades den helt i träda. Sverige förmår ej längre försvara vårt eget land mot en seriös angripare. Men det senaste 1-2 åren har Putins agerande visat att vi behöver kunna stå upp och hävda vår integritet.

”Den som vill leva i fred bör rusta för krig”, lyder ett gammalt ordspråk. Under kalla kriget kunde Sverige mobilisera 700 000 man med vapen, förvisso ofta ganska ålderstigen materiel. I dag handlar det om några procent av den siffran, trots en liknande kostnad i kronor. På den tiden var den grundläggande utbildningen (det som idag kallas GMU) 7½-15 månader. De tre första månaderna ägnades åt den så kallade gröntjänsten, som omfattande grundläggande vapenhantering och infanteritaktik. Resten av tiden fick man nån slags befattningsutbildning, som syftade till att lära sig tyngre vapen, teknisk materiel eller särskilda rutiner som hörde befattningen till. Sen blev man i regel krigsplacerad i en befattning som motsvarade vad man utbildats till. De högre befälen och vissa tekniska specialister var yrkesmilitärer, men värnpliktiga soldater hanterade i stor utsträckning försvarets tyngre vapen, även stridsvagnar, kanoner och örlogsfartyg. Hemvärnet, som kunde mobiliseras med kort varsel, bestod av frivilliga soldater, ofta äldre män.

Min tanke är att återinföra värnplikten och göra en kort GMU obligatorisk för alla kapabla personer oavsett kön, men att utbildningen begränsas till gröntjänsten på 3-4 månader. Dessa personer krigsplaceras sedan i lokalförsvarsförband som ersätter och förstärker hemvärnet. Krigsplaceringen kvarstår tills personen blir småbarnsförälder, alternativt uppnår en viss ålder, kanske 35 år. Lokalförsvaret består av lätt infanteri med god kännedom om lokala förhållanden och ska kunna mobiliseras med några timmars varsel i händelse av beredskap. Korta förbandsövningar genomförs med 1-2 års mellanrum, lämpligen fredag till söndag. Ledarskap och tyngre vapen ska fortfarande hanteras av yrkesmilitärer, som idag.

Syftet med lokalförsvaret är att göra det mer eller mindre omöjligt för en fiende att förflytta sig på Sveriges vägar. De specialiseras på eldöverfall mot fordonskolonner med vägbomber, handeldvapen och fjärrutlösta truppminor (typ claymore). När de fått stopp på en kolonn och möter motstånd, retirerar de och försvinner tillbaka in i skogen, till fots eller på fyrhjulingar, för att slå till någon annanstans en annan dag. Sveriges terräng torde vara synnerligen lämpat för en sån taktik, än mer än Afghanistan och Irak där liknande taktiker använts av landets motståndsmän. För extra effekt kan lokalförsvaret samarbeta med yrkesförsvaret, så att en bildad ”motti” utsätts för artilleribeskjutning så fort den stannat. De kan även tränas att agera närskydd till yrkesförsvarets grupperingar och fasta anläggningar, t.ex. artilleri, luftvärn, flygbaser och ledningscentraler. En viss andel tränas på strid i bebyggelse, lite beroende på bostadsortens storlek.

GMU

Den grundläggande utbildningen genomförs lämpligen någon gång mellan 18 till 20 års ålder och omfattar en termin på hösten eller våren, för att sammanfalla med högskolornas tider. Under denna termin står individen till försvarets förfogande 24/7, med permission 1 helg per månad. Soldaterna drillas i hantering av personliga eldhandvapen samt lätt kulspruta, lär sig ligga i bivack/tält med alla rutiner som hör därtill och tränas i sjukvård, självskydd, överfalls- och försvarstaktik.

Lokalförsvaret

Dessa förband opererar i små autonoma grupper, med plutoner, kompanier eller i vissa fall bataljoner som största enhet. Befälen består av frivilliga yrkesmilitärer, så som dagens nationella skyddsstyrkor (hemvärnet) organiseras. Dessa känner sina krigsplacerade soldater och kan mobilisera dem genom personliga besök i hemmet, ifall telefonförbindelserna skulle slås ut. Fler yrkesmilitärer med specialistkunskaper kan knytas till lokalförsvarsenheterna, för att förstärka dessa med tyngre vapen som granatgevär, prickskyttegevär, pansarvärn och granatkastare. Vid övningar med 1-2 års mellanrum lär soldaterna i enheterna känna varandra och den terräng där de ska verka i händelse av beredskap. Med en allmän värnplikt och krigsplacering under ca 10 år, skulle ett fullt mobiliserat lokalförsvar kunna mönstra kanske 0.5-1 miljon soldater med den folkmängd Sverige har idag. Det innebär att en angripare aldrig kan färdas säkert genom landet, det kan ligga en pluton svenskar i bakhåll bakom varje vägkrök. Och med tusentals små självstyrande enheter kan Sverige inte besegras med stora avgörande slag, utan varje lokal enhet måste sökas upp och bekämpas i de djupa skogarna. Varje lokalförsvarsenhet har egna decentraliserade mobiliseringsförråd ute i terrängen och ska kunna vara självförsörjande på mat och ammunition i månader.

Yrkesförsvar

Flygvapnet och marinen ingår i yrkesförsvaret, men i detta inlägg beskriver jag bara armén. Den utgörs av kontrakterade soldater med bästa tänkbara utrustning. Dess storlek låter jag vara osagt, ju fler desto bättre, men smakar det så kostar det, förstås. Dess uppgift är att hantera de tunga vapnen, så som luftvärn, artilleri, och stridsfordon. De har även specialförband med särskilda kompetenser. Yrkesarmén organiseras främst i mekaniserade anfallsbrigader. Anfallsbrigadernas uppgift är att aktivt besegra fientliga förband och återta terräng. De kan även användas för internationella uppgifter med kort varsel, rimligen på frivillig basis för enskilda soldater. Delar av yrkesarmén avdelas för nära samarbete med lokalförsvaret, så som beskrivs i det avsnittet. Ett lokalförvarskompani kan t.ex. förstärkas med prickskyttar, granatkastargrupp, pansarvärnsgrupp, ingenjörsgrupp (för minering/vägbomber) etc. Luftvärn bör också finnas decentraliserat, för att kunna bekämpa helikopterförband och liknande.

Materiel

En stor upprustning betyder att Sverige behöver hundratusentals nya uniformer, hjälmar, skyddsvästar, kokkärl, tält, sjukvårdsmateriel, konserver, fältransoner och annat som hör soldatlivet till. Dessa kan lämpligen tillverkas av statliga fabriker som placeras i anslutning till flyktingförläggningar, så som beskrevs i förra inlägget. De privata företag som besitter kompetensen på respektive område kan kontrakteras mot en viss royalty, enligt befintliga upphandlingsregler, men arbetskraften består av flyktingar som jobbar halvtid för att bekosta sitt uppehälle i Sverige medan de lär sig språk och kultur. Vapen, ammunition och annan avancerad utrustning bör dock rimligen inte anskaffas på detta vis utan även fortsättningsvis tillverkas av säkerhetsklassade specialister. Arbetskraft vid flyktingförläggningarna kan kanske även underhålla försvarets fordon i fredstid, om man samtidigt är aktsam på infiltratörer som kan tänkas utföra sabotage inför eventuell invasion. På detta vis får vi både ett starkare försvar och en värdig flyktinghantering, för samma pengar som idag går till flyktingars försörjningsstöd. Det kommer nog att ta minst ett decennium innan en sån producerad volym uppnåtts att tillverkningen endast behövs för att ersätta den materiel som slits ut vid övningarna. Sveriges civilförsvar bör även återskapa de beredskapsförråd med livsmedel som tidigare fanns, inte bara för händelse av krig utan även naturkatastrofer. Vid sommarens skogsbrand fick t.ex. räddningsarbetarna leva på frivilliga allmosor, vilket är stor skandal.

Värnpliktsvägran & frisedel

Alla ungdomar i Sverige ska ha mönstringsplikt med förväntan att göra GMU, både män och kvinnor. Som tidigare ska det gå att slippa värnplikten för den som har goda skäl till det, t.ex. fysiskt eller psykiskt handikapp. Rimligen ska Sverige inte heller sätta in småbarnsföräldrar i strid, så krigsplaceringen upphör när man skaffar barn, vilket i dagens demografi oftast sker vid 25-35 års ålder. Årsklasserna i åldern 20-30 år torde vara fullt tillräckligt i antal för att bemanna lokalförsvaret på ett tillfredställande sätt, samtidigt som dessa i regel är fysiskt kapabla att utföra de förflyttningar till fots som stridsuppgifterna kräver. Den som vägrar bära vapen får en särskild utbildning för civilförsvaret, krigsplaceras för motsvarande uppgifter och kan räkna med att bli inkallad till skarp tjänstgöring även i fredstid, t.ex. för brandsläckning, skallgångskedjor och miljösanering. Den som helt vägrar värnplikten sätts ej i fängelse som förr, utan åläggs att betala en straffavgift motsvarande en termins studiemedel till CSN, med samma ränta och villkor som studielånet. Utländska medborgare bosatta i Sverige, måste ha gjort svensk GMU för att få erhålla svenskt medborgarskap under åldrarna 18-30 år.

Detta inlägg skulle kunna göras mycket längre, men jag håller där för idag. Som i det förra inlägget, kan min idé komma att finputsas i dialog med läsarna i kommentarsfältet.

Fri invandring

Det här är ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag, men just idag känns som rätt tillfälle att skriva och publicera det, eftersom det är mer aktuellt än på länge. Häromdagen spreds nyheten att Migrationsverket enligt sin egen utredning behöver ytterligare 48 miljarder för att klara verksamheten under nästa mandatperiod, något som läsare av Flashback och andra alternativmedia förvisso vetat i flera veckor.

Och igår höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal, där budskapet var så bistert att det beskrivs som en strategisk omsvängning i valrörelsen – vi måste vara beredda på att flyktingströmmarna ökar och att det kommer att kosta pengar, vilket gör att Moderaterna avstår från vallöften på andra områden. Expressens Anna Dahlberg beskriver läget som den största av de samhällsförändringar Sverige står inför. Bloggaren Cornucopia? har analyserat läget och kommit fram till att flyktingdelen av invandringen kommer att fyrdubblas jämfört med 2012.

Parallellt med krigsflyktingarna ökar antalet ekonomiska flyktingar till Sverige, främst från Östeuropa men även från Afrika. Men eftersom vi inte har något värdigt system att hantera ekonomiska flyktingar, tvingas de tigga på gatorna. För första gången under min livstid har jag nu i sommar sett tiggare på gatorna i kommunen där jag bor. En del vill bekämpa symptomen genom att förbjuda tiggeri.

Immigrants

Som liberal tycker jag i princip att vem som helst ska få flytta var i världen den vill, så länge vederbörande tar ansvaret för sin egen och familjens försörjning. Redan på 90-talet sen startade jag diskussionstrådar med det temat på Aftonbladets forum, som då var landets största (varken Flashback Forum eller Familjeliv fanns då). Men väldigt många av de som kommer Sverige nu, har inte möjlighet att ta ansvar för nån försörjning. Därför behövs ett system för att hantera även de ekonomiska flyktingarna. Jag kommer här med ett konkret förslag på hur det skulle kunna gå till.

Det mest kontroversiella i mitt förslag är nog att släppa invandringen helt fri, med undantag för kända krigsförbrytare, mördare, våldtäktsmän och liknande. Hela dagens asylprocess och ansökningsförfarande skrotas, alla får stanna, oavsett deras skäl att komma hit. Därvid sker en stor kostnadsbesparing, då den byråkratin är en icke oväsentlig del av Migrationsverkets budget.

Om vi ska kunna hantera ökade volymer, måste vi inse att de inte kan ha full tillgång till hela vår välfärd, med samma levnadsstandard som etablerade invånare har. Det har de kanske inte idag heller, men vi måste sänka nivån ytterligare och skapa ett parallellt samhälle med andra villkor än det öppna samhället. De immigranter som snabbt klarar att få jobb på den öppna arbetsmarknaden är bara att gratulera, de skaffar egen bostad, betalar skatt och står för sitt eget uppehälle. Inga problem där. Men de som ej förmår stå för sin egen försörjning, erbjuds mitt nya alternativ.

Min idé går ut på att etablera en ny typ av flyktingförläggningar, som erbjuder grundläggande kost, logi och hälsovård, förbereder klienterna för det svenska samhället, samt är mer eller mindre självförsörjande genom att de vuxna immigranterna arbetar halvtid i statliga fabriker i närområdet.

Boende & kosthållning

Familjer bör rimligen erbjudas lägenheter där alla kan bo tillsammans. Ensamstående erbjuds enrummare liknande studentkorridor eller liknande. Snabba skiftningar i boendebehovet justeras med moduler (likt byggbaracker). Det ska finnas egen kokmöjlighet i boendet, men även erbjudas mat från storkök i närliggande kantiner. Den som äter på kantinen får betala för det. I anslutning till förläggningarna ska det finnas gott om anläggningar för idrott och rekreation.

Utbildning & sjukvård

Barnen intensivutbildas i svenska tills de anses tillräckligt kapabla att flyttas över till vanliga svenska skolor där de träffar svenska barn. Flyktingbarnen sprids ut på olika skolor med hjälp av skolbussar, så att inte alla hamnar på samma ställe. De vuxna utbildas i svenska och samhällskunskap, samt erbjuds extra stödundervisning om de är analfabeter. Barnens utbildning sker på heltid, medan de vuxna går i skola på halvtid, för- eller eftermiddagar. Sjukvård erbjuds genom att flyktingförläggningarna har egna vårdcentraler, där personalen delvis talar rätt språk.

Arbete

Detta är förmodligen den del i mitt förslag som är mest olik dagens system. I stället för att leva på bidrag eller tigga på gatorna, måste varje vuxen kapabel person på flyktingförläggningarna jobba halvtid i statliga fabriker (likt Samhall), där det tillverkas produkter som den offentliga sektorn ändå behöver köpa in för sin verksamhet. Det kan vara förvarsmateriel (ej vapen), livsmedel, kläder, enkel vårdutrustning, skolbänkar och liknande.  Detta kan kanske kallas socialism, men det är ju vad all statlig verksamhet går ut på. De med rätt utbildning/erfarenhet kan även jobba med drift och underhåll av själva flyktingförläggningen, t.ex. snickeri, transporter, matlagning, vård etc. Lönen blir ganska blygsam och kan med fördel vara skattebefriad för att minska administrationen. Den ska räcka till boendekostnad, mat och en liten fickpeng att disponera fritt. De boende på flyktingförläggningen är fria att när som helst ta jobb på den öppna svenska arbetsmarknaden. När de klarar det, anses de mogna att slussas ut i samhället och klara sig på egen hand. Om nån vill bo kvar på förläggningen får de förstås göra det, och betala vad det kostar.

Svenskt medborgarskap

Fulla medborgerliga rättigheter erbjuds idag endast till den som är svensk medborgare, vilket även ska gälla i mitt förslag. Jag vill dessutom införa krav på fullgjord medborgarplikt för att bli medborgare, vilket jag ska utveckla i ett annat inlägg, där jag ger min syn på totalförsvaret. Men kortfattat innebär det att man ska ha fullgjort en tremånaders GMU eller civilförsvarsutbildning och stå till statens fortsatta förfogande i kristider. Man kan ifrågasätta det liberala i att tvinga folk att arbeta gratis med farliga sysslor för staten, men det är en anpassning till den realitet vi lever i. Den som vill åtnjuta välfärdssamhällets rättigheter måste även ställa upp på dess plikter.

Summa summarum:

  • Fri invandring oavsett skäl, slopa ansökningsförfarande och byråkrati
  • Arbetskraftsinvandrare slussas rakt in i samhället och sköter sig själva
  • De som ej är kapabla att konkurrera på öppna arbetsmarknaden erbjuds boende, kost och utbildning på förläggningar med enklare standard
  • Flyktingförläggningarna görs mer eller mindre självförsörjande, genom att deras statliga fabriker producerar varor till offentliga sektorn och genom att de boende engageras i drift och underhåll
  • Medborgarskapet villkoras till plikt att delta i militär/civilförsvar

Detta förslag är mitt första utkast, det kan komma att finputsas genom diskussion i kommentarsfältet.

Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Vägra dubbla system

Idag har jag varit med om två traumatiska upplevelser. För första gången såg jag en tiggare utanför ICA, nåt som fram tills helt nyligen varit ett storstadsfenomen och för 5-10 år sen nåt man bara såg vid utlandsresor till fattiga länder.

För det andra har jag och mina syskon lämnat vår gamla senila mor på ålderdomshemmet, mot hennes vilja, efter en tids sjukhusvistelse. Orsaken till att hon hamnade på sjukhus var att hon höll på att svälta ihjäl när hon bodde hemma och förlitade sig på hemtjänsten. Det är inte hemtjänstens fel, de kan inte tvinga henne till något, men hon har under våren fuskat med maten och lurat dem att hon ätit upp den.

Vi märkte att det luktade fruktansvärt illa i hennes lägenhet, men det tog ett bra tag innan vi kom på varifrån stanken kom. Låg det begagnade vuxenblöjor i nån påse under sängen, eller rutten kattmat i soptunnan? Nej. Hon hade gömt undan tallrikar med matrester i ett skåp och stängt dörren, sen staplat tallrik på tallrik i flera veckor, så att det stod och ruttnade. Sista veckan hon bodde hemma var hon helt apatisk och låg i fosterställning i sin soffa större delen av dagen, när hon annars brukade sitta i en fåtölj och läsa eller se på TV. Då slog hemtjänsten larm och skickade in henne till sjukhuset, där hon fick dropp och näringsdryck.

Men hennes närminne är som hos en guldfisk, så detta minns hon ingenting av. Nu är hon jättearg för att vi skickat in henne på ålderdomshem, där hon har tillgång till vård dygnet runt.  Det är så illa att hon hotar med självmord, hon tror att hennes barn inte vill veta av henne längre. Men det är så Sverige är uppbyggt. Vår äldreomsorg är offentligt organiserad, ej privat. En morgon ville hon att jag skulle stanna hemma från jobbet och sitta bredvid henne hela dagen, men det fungerar ju inte så. Chefen blev skitarg för att jag missade hans morgonmöte när jag kom en kvart försent. Jag älskar min mamma och har alltid haft en väldigt bra relation till henne, det är inte där skon klämmer. Jag kan inte klona mig, jag måste välja om jag ska ta hand om mamma eller infoga mig i den svenska modellen.

Hela systemet bygger på att alla friska vuxna individer jobbar heltid och betalar skatt, sen använder staten, landstingen och kommunerna dessa pengar till att organisera vård, skola, omsorg, försvar, rättsväsende, sociala skyddsnät – allt det där som vi i vardagligt tal kallar välfärd. I andra länder, t.ex. Thailand, betalar medborgarna nästan ingen skatt alls. De har förvisso en viss moms (låg jämfört med Sverige), som de flesta företagare smiter från genom att bara acceptera kontant betalning utan kvitton. Sen förväntas de vuxna barnen ta hand om de gamla eller bekosta privata vårdhem. De som ej kan ta hand om sig själva eller sina anhöriga, tvingas tigga på gatorna.

Jag vägrar infoga mig i dubbla system. Jag gillar i princip inte höga skatter, men accepterar dem därför att jag förväntar mig offentliga gentjänster för pengarna. Jag förväntar mig att de gamla får adekvat vård och omsorg utan min dagliga inblandning. Och jag ger aldrig pengar till tiggare, då Sverige har både socialtjänst och (borde ha) ett system för att ta hand om ekonomiska flyktingar. Genom mina uteblivna allmosor blir pressen hårdare på myndigheterna att agera i tiggarfrågan. Det får de redan betalt för, via mina skatter.

Dialog med (F!)

Det har varit mycket ståhej kring Feministiskt Initiativ på sistone. De har genom sin gräsrotskampanj värvat över tiotusen medlemmar och fick 2.3% i nån opinions-undersökning häromdagen, så nu hoppas de fortsätta växa i samma takt och komma in i både EU-parlamentet och Riksdagen. Många medier har rapporterat helt okritiskt, men ett fåtal ställer ganska tuffa frågor om partiets politik, framför allt Expressen. Det började med en kritisk ledare och fortsatte med en intervju där Karl-Johan Karlsson fick besked av Soraya Post i ett antal frågor, där vi bl.a. fick veta mer om partiets utopiska visioner om fri invandring, antivåldsförsvar och omedelbar kärnkraftsavveckling.

Men det tog verkligen fart när Timbro-debattören Rebecca Weidmo Uwell skrev ett inlägg på SVT Debatt. Hon hade läst partiprogrammet och bland annat hittat en passus under EU-politiken om att män ska omskolas i konsumtionsmönster, då (F!) anser att män är mindre klimatsmarta än kvinnor.

Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling. (Ur Feministiskt Initiativs Partiprogram, sid 79)

Debattinlägget nådde virala proportioner med tusentals delningar på Facebook och Twitter. Gudrun Schyman svarade nästa dag men bemötte inte Weidmo Uwell i en enda sakfråga, utan rabblade bara upp en massa tomma floskler som inte säger så mycket om partiets politik. Bland flera bra repliker vill jag främst rekommendera Susanna Pettersson (@cardacia), som konstaterat samma sak som jag, att Schyman undviker debatten.

Men häromdagen fick jag napp på Twitter, när jag kastade mig in i en diskussion om just detta, och Sissela Nordling Blanco, som jämte Gudrun Schyman och Stina Svensson utgör partiets ledartrojka, hade en ganska lång dialog med mig. Tidigare hade mina mediala erfarenheter av Nordling Blanco inskränkt sig till nyheten att hon häromåret beordrade avhysning av två personer från ett möte om rasdiskriminering, då hon ansåg att dessa båda hade fel hudfärg. Diskussionen följer nedan:

Kommentar: Studien angående kvinnors konsumtionsmönster jag nämner, refereras här. (F!) har ännu inte uppgett källa för sitt påstående.

Och där valde hon att inte svara mer. Kanske blev frågorna för svåra och de logiska bristerna för uppenbara?

Rösta rosa?

Rösta rosa?

Fler inlägg på liknande tema: Dialog med Piratpartiet

Tjuvnyp

Expressens krönikör Frida Boisen brukar skriva skit nästan varje vecka (även om jag höll med henne en gång), men dagens krönika når nog nya bottennivåer.

I veckan kom så en dom i Norrköpings tingsrätt. En kvinna säger att en man nöp henne i rumpan och att hon då gav honom en örfil. Mannen säger att något rumpnyp aldrig ägt rum. Men att han fick en örfil. Och här kommer det anmärkningsvärda: Rätten konstaterar att oavsett om mannen antastat henne eller inte, så är det oväsentligt: Det finns inget nödvärn mot rumpnyp. Kvinnan dömdes skyldig för misshandel. Mannen går fri.

Signalen är tydlig: Ett rumpnyp som kvinna, får man ta. Det är inget man behöver värja sig emot. Så varsågod män! Ta för er! Kläm på! En liten tillsägelse får ni kanske vara beredda på. Lite artigt. Förstås utan kränkande tillmälen. Man vill ju inte bli dömd för ärekränkning för att man skriker ”ditt jävla as”, ”jävla snuskgubbe” eller ”din perversa jävel vad är ditt problem?”

Nä, ett nyp eller två, det ska vi kvinnor bjuda på. Säger svenska rättsväsendet. Och skyddar än en gång mannens rätt att ta vad han vill ha. (Frida Boisen i Expressen)

Undrar om Frida Boisen har läst domen? Det verkar inte så, för hade hon gjort det hade hon vetat att örfilen kom långt efter tafsandet. Det var således inte nödvärn, utan hämnd. Och hämnd är inte tillåtet i svensk lag, under några som helst omständigheter. En som läst domen är juristen Mårten Schulz, som annars inte brukar ha några problem att tala sig varm för kvinnors rätt till sin sexuella integritet. I det här fallet ser han dock kvinnans uppenbara lagbrott. Så här skriver han på Twitter:

Schultz har även läst Boisens krönika och är inte nådig:

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Blogglänkar: Toklandet,