Psyops

Den här helgen har varit händelserik på nyhetsfronten, med ubåtsjakt i Stockholms skärgård, en rysk oljetanker som snurrar runt i cirklar under flera dagar som om kaptenen vore stupfull, uppgifter om vadande män i ryggsäck i skärgården, bilder på miniubåtar, ett civilt ryskt forskningsfartyg med kapacitet att docka miniubåtar på kurs rakt mot Stockholm och en massa annat som man måste vara i min ålder för att minnas när det hände senast.

Kustbevakningen borde väl egentligen borda NS Concord och ta utandningsprov på befälen? Misstänkt sjöfylla ligger nära till hands

Kustbevakningen borde väl egentligen borda NS Concord och ta utandningsprov på befälen? Misstänkt sjöfylla ligger nära till hands

Så här ser ryska amfibieförband ut på sina egna bilder de lagt på Internet. En snubbe med liknande kläder har setts vada omkring i Stockholms skärgård den senaste veckan.

Så här ser ryska amfibieförband ut på sina egna bilder de lagt på Internet. En snubbe med liknande kläder har setts vada omkring i Stockholms skärgård den senaste veckan.

En bild som påstås tagen idag, med vad som liknar den ryska miniubåten Triton. Möjligen Stig-Helmer på vindsurfing. Eller vad föreställer den egentligen?

En bild som påstås tagen idag, med vad som liknar den ryska miniubåten Triton. Möjligen Stig-Helmer på vindsurfing. Eller vad föreställer den egentligen?

Igår kväll drabbades jag av nåt märkligt när jag tänkte läsa debattartikeln SvD ”Ett bra försvar kostar 100 miljarder” Hur jag än försökte, så maskerade större delen av texten av en annons. Inga andra brännpunktsartiklar har liknande problem. Jag provade att ladda om texten, starta om datorn och allt möjligt. men nu idag är annonsen fortfarande ivägen. Som tur är funkar det på paddan, så mina misstankar om rysk psyops har försvagats något.

Artikeln i SVD blockades till oläslighet av en annons. Inte vilken annons som helst heller

Artikeln i SVD blockades till oläslighet av en annons. Inte vilken annons som helst heller

Men varför inte göra som i gamla tider, låta ledarna mötas i envig i stället för att fotfolket ska blöda och dö?

Putte är redo

Putte är redo

Knugen försvarar

Chabo är redo

Älg trumfar björn

Ett värdigt fredspris

Av naturliga skäl får historiens yngsta Nobelpristagare Malala Yousafzai mer uppmärksamhet än den äldre indiske man hon delar fredspriset med. Som jämställdist är det självklart att stödja flickors rätt till skolgång, något Malala kämpat för sen hon var 11. Även pojkars rätt till en riktig skola i den aktuella regionen måste dock stödjas, det räcker inte att de får lära sig rabbla koran-verser utantill på ett språk de inte förstår. Malalas icke-våldsprincip som hon berättat om i flera TV-intervjuer är behjärtansvärd, och den passar nog bra för hennes egen del, där en skoklack är det enda fysiska vapen hon har att plocka fram. Men mot skrupelfria våldsmän av den typ som sköt henne i huvudet, funkar egentligen bara deras egen medicin.

Att Malala överlevde mordförsöket berodde inte på att hon lät bli att bruka våld, utan på att Allah ville ha det så. Men i en avrustad värld kan våldsmän med machetes eller AK-47 glida fram som kungar och framtvinga sin vilja på vem de vill. Det är därför det är så viktigt att de ”snälla männen”, och för all del de kapabla kvinnorna, besitter en våldsberedskap, så att den typen av laglöshet kan förhindras. Hur man förhindrar män från att bli den typen av ”onda våldsmän” är ett kapitel för sig, som jag bloggat om många gånger, bl.a. här.

I lördags såg jag en propagandistisk B-film, ”Jarheads 2″, vars främsta syfte uppenbarligen var att locka rekryter till amerikanska marinkåren. Men den hade ändå ett viktigt budskap. Den utspelades i Afghanistan där de militära huvudpersonerna, mest män men några kvinnor, offrade sina liv för att rädda en människorätts-aktivist ganska lik Malala ut ur Talibanernas grepp, så att hon kunde hålla tal inför FNs generalförsamling och dinera med Obama. ”She is larger than you, she is a symbol for the whole country, the very reason why we are here to fight

Malala 1

Malala2

Malala3

Malala4

Malala splatt

Malala5

Malala6

nobel-peace-prize

 

Eftervärldens dom blir hård

Just nu pågår slaget om Kobané, mellan ca 9000 soldater från Daesh och ett för mig okänt antal soldater ur den kurdiska milisen i Syrien. De kurdiska styrkorna har hållit stånd mot belägringen i tre veckor, men håller nu på att förlora greppet. Daesh har tillgång till pansarfordon och artilleri, medan kurderna bara har automatkarbiner.

Min bedömning som armstolsgeneral, utifrån de uppgifter som kommit via media och ögonvittnen på twitter, är att den USA-ledda koalitionen med lätthet hade kunnat stoppa Daesh framfart, genom att från luften slå ut Daesh artilleripositioner, pansarfordon och underhållskonvojer i den öppna terrängen utanför staden, där de knappast kan gömma sig om de samtidigt ska kunna strida effektivt. Och utan sina tunga vapen skulle Daesh knappast kunna rycka fram mot kurdernas positioner utan att mejas ner som infanteriet i första världskriget. Men det krävs inte så många stridsvagnar och artilleripjäser för att bli kung mot en motståndare som inte kan bekämpa dem.

Det förvånar mig att USA och dess allierade under tre veckor inte lyckats hitta och förstöra Daesh tunga vapen runt Kobané, vilket hade kunnat förhindra den massaker som är att vänta om staden faller. Det är nog knappast förmågan som saknas, så förklaringen kan kanske hittas i den politiska viljan? Det är svårt att hitta nån ‘god sida’ i Syriens inbördeskrig och risken finns att felriktad hjälp straffar sig längre fram. Men i Kobané handlar det om att rädda 10.000-tals civila från massmord och slaveri under Daesh, något den kurdiska milisen knappast kommer att göra sig skyldiga till om de får hjälp att behålla staden, hur terroriststämplade de än må vara i Turkiet.

Turkiskt pansar står stridsberedda några km från Kobane. Bara i den här bilden finns förmodligen fler stridsvagnar än vad Daesh har i samma region?

Turkiskt pansar står stridsberedda några km från Kobane. Bara i den här bilden finns förmodligen fler stridsvagnar än vad Daesh har i samma region?

Samtidigt har förband ur turkiska armen grupperats längs gränsen, om inte annat för att kunna möta Daesh om de går över den. Efter att de i förra veckan fick politiskt mandat av sitt eget parlament att ingripa, är det stor skandal att de står passiva och tittar på, med Daesh trupper tidvis synliga i kikarsiktet på sina kanoner. Daesh har enligt uppgift ca 9000 infanterister runt staden, vilka i den öppna terrängen skulle drivas bort/besegras av Turkiets pansar på några timmar, utan större turkiska förluster, om turkarna bara ville. Daesh tunga vapen kanske tillfoga viss skada, men skulle inte överleva länge i den striden, särskilt inte om markanfallet hade flygunderstöd. Men detta pansaranfall borde gjorts i torsdags eller fredags förra veckan, när Daesh fortfarande stod utanför staden. Nu när de gått in bland husen, återstår infanteribataljer hus från hus, man mot man, mitt bland de kvarvarande civila. Betydligt svårare läge. Hoppet är inte ute, men det ser inte bra ut.

Eftervärldens dom blir hård. Turkarnas och USAs passivitet kommer att dömas lika hårt som de nederländska FN-soldaterna som undlät att ingripa mot massakern i Srebrenica, där 8000 civila bosniska pojkar och män slaktades på nån vecka. Nederländska politiker fick avgå långt efteråt, då det klargjordes att landet inte fullföljt sina förpliktelser. Då var ändå de nederländska trupperna i Bosnien ganska svaga jämfört med serberna som utförde massakern, medan USA och Turkiet är helt överlägsna Daesh i luften och på marken. Om massaker utbryter i Kobané, kommer eftervärlden att klandra Obama och Erdogan, som båda hade möjligheten att stoppa blodbadet, men lät bli. Nobels Fredspris bör lämnas tillbaka, om inte annat.

 

Normer

Mycket av det här inlägget är upprepning, men det tål att upprepas, då resonemanget är något vi stöter på i den offentliga debatten så gott som varje dag. Det talas om ”den destruktiva mansnormen” eller ”den våldsamma mansnormen” och det avsätts skattemiljoner till olika projekt som ska bekämpa dessa. Ordet har även blivit aktuellt i eftersnacket kring Emma Watsons tal till FN. Men begreppet norm används ofta av folk som bara upprepar ordet som en papegoja, utan att veta vad de själva menar. Under de år jag bloggat om jämställdhetsfrågor har jag stött på fyra definitioner:

1) Medianen, det som de flesta gör. I fallet mansnormer ett slags medelsvensson-beteende, t.ex. att grilla på sommaren. Villa, vovve, Volvo.

2) De ramar vi har att röra oss inom, utan att riskera juridiska och sociala bestraffningar. En bredare definiton som tar avstamp i definition 1.

3) Ett ouppnåeligt ideal som ”de flesta” eftersträvar, t.ex. Barbiekropp för tjejer. Vad mäns motsvarighet skulle vara, är dock något oklart? Rik som Bill Gates, vältränad som David Beckham, smart som Albert Einstein och mäktig som Barak Obama – samtidigt! Fast alla dessa är ju män som faktiskt finns/funnits, så nån filmhjälte kanske vore mer adekvat? Björnen Bamse, James Bond eller Christian Grey.

4) Ett beteende som är överrepresenterat av det ena könet, även om bara en bråkdel av gruppens medlemmar faktiskt gör det. T.ex. män som våldtar kvinnor. Det är endast enligt definition 4 som det existerar en våldsam mansnorm i svensk kultur, enligt 1-3 är det snarare abnormt att bruka våld, särskilt mot kvinnor.

I stora drag så använder jämställdister helst definitionerna 1-2, medan feminister och genustroende hellre använder 3-4. SAOL säger att ordet norm betyder regel, rättesnöre, måttstock, mönster, vilket stämmer väl in på kategorierna 1 till 3 men sämre på kategori 4. Den som använder kategori 4 bör även vara kunnig i matematik och statistik, samt vara påläst i hur könen faktiskt ÄR, två kriterier som stämmer dåligt på genustroende. De studerar ju som bekant hur könen skildras, inte hur könen är. Ett annat problem med definition 4, är att den inbjuder till idiotlösningar när ”mansnormen ska brytas”. Ett enkelt sätt att bryta mansnormen enligt definition nr 4, vore att förmå kvinnor att sparka ner ensamma fyllon på stan, så att könsfördelningen bland våldsverkarna jämnas ut. Kanske inte helt optimalt?

Så låt oss ta ett ganska nytt exempel ur media, en artikel av Nyheter24s debattchef Totte Löfström med titeln Dagens självklarhet: även män tjänar på feminism. En text som är väldigt typisk för att vara skriven av Löfströms kategori män, man skulle nästan kunna säga att denna text till punkt och pricka följer normen för medievärldens manliga feminister. Till skillnad från många andra, är dock Löfström förutseende nog att ta med en faktaruta, där han föredömligt förklarar vad han menar med ordet .

Normer är socialt konstruerade förväntningar på hur någon bör agera, se ut eller prata. (Normer enligt Totte Löfström i Nyheter24)

Denna variant ligger nog närmast definition 2 ovan, vilket är den definition jag själv också helst använder. Vi förväntas hålla oss inom vissa ramar för hur vi agerar, ser ut eller pratar, annars riskerar vi bestraffningar, allt från att bli unfriendad på Facebook för små bagateller, till fängelse i de grövre fallen. Tottes definition reser dock frågetecken. Om något skapats på annat sätt än genom social konstruktion, kan det inte ändå vara en norm? Fast juridiska normer eller biologiskt betingade preferenser brukar ju korrelera med de sociala normerna, så undantagen är få.

Vad är då det Löfström kallar ”Den klassiska mansnormen”? Så här skriver han bl.a:

Normerna kring manlighet är sjuka, och även om de flesta män aldrig skulle våldta, förnedra, hota eller på annat sätt skada någon, så bär en majoritet ändå ändå på de bakomliggande föreställningarna som resulterar i våldtäkter, kränkningar och hot. Det handlar om en rädsla för att upplevas som feg, svag, känslosam eller beroende av andra människor.

Strukturerna finns alltid där. Dels i direkt olagliga beteenden, men även i många vanliga mäns vardag. Män styrs i vilka färger man väljer på sina kläder, män har ofta svårt att berätta för sina nära och kära att de tycker om dem, män löper större risk att både utsättas och att utsätta andra för våld. Män löper också högre risk för att dö när de drabbas av allvarliga och plötsliga sjukdomar, för att män i många fall drar sig för att söka vård trots att de känner att något är fel. Män förlorar också ofta kontakten med sina barn i en skilsmässa, och då det ofta är frun som har upprätthållit familjens vänskapsrelationer, förlorar de också sina vänner. Män löper också större risk att skaffa sig alkoholproblem; detta som en direkt konsekvens av att man hellre dricker i stället för att prata med någon när man mår dåligt. (Totte Löfström i Nyheter24)

På vissa punkter har han rätt, på andra punkter har han fel. Tidvis kan man ju undra om han ens har läst sin egen faktaruta?

Det handlar om en rädsla för att upplevas som feg, svag, känslosam eller beroende av andra människor. Där har Löfström helt rätt. Fega och svaga män föraktas av alla, både män och kvinnor. Ingen känner empati för en svag man, inte ens de feminister som påstår sig vilja ”befria män från mansrollen”. Allra minst de, faktiskt, feministerna startar i stället hånkampanjer som ”Vita kränkta män” mot män de betraktar som svaga. Men märk Löfströms ordval här, han lägger agensen hos mannen själv, inte på de personer i omgivningen som föraktar hans feghet och svaghet. Det finns dock goda skäl att vara rädd för att upplevas som feg eller svag, då det bestraffas på alla möjliga vis, både socialt och juridiskt. Det var nog förvisso en mansålder sen någon i vår kultursfär arkebuserades för feghet i strid, men det skrivs fortfarande gott om kulturartiklar som stigmatiserar fega män, t.ex. om mannen i filmen Turist, om kaptenen på Costa Concordia eller om de unga män som överlevde Estonia genom att lämna kvar de många döende i det sjunkande skeppet. Att denna mansnorm, rädslan att framstå som feg eller svag, skulle leda till våldtäkt känns däremot långsökt, snarare betraktas våldtäktsmän som just fega. Rädsla för att vara känslosam är nog dock en missuppfattning. Män visar inte känslor på samma sätt som kvinnor, utan har sina egna sätt. Men eftersom kvinnors sätt att uttrycka känslor utgör normen för det begreppet, så ligger mäns uttryckssätt utanför definitionen.

Strukturerna finns alltid där. Dels i direkt olagliga beteenden, men även i många vanliga mäns vardag. Här är han helt ute och cyklar. Olagliga beteenden leder till både sociala och juridiska bestraffningar, så män som agerar på det viset uppfyller inte normen. Hans egen definition stämmer inte alls in här, kriminalitet är ingen ”socialt konstruerad förväntning på hur vi bör agera, se ut eller prata”.

Män styrs i vilka färger man väljer på sina kläder, män har ofta svårt att berätta för sina nära och kära att de tycker om dem. Nja, de sociala bestraffningarna i detta fall är väldigt milda, så några starka normer är det inte. Såvida klädvalet inte får mannen att framstå som feminin, töntig eller lågstatus förstås, vilket bl.a. bestraffas av kvinnor genom att de blir mindre benägna att ligga med honom.

…män löper större risk att både utsättas och att utsätta andra för våld. Män löper också högre risk för att dö när de drabbas av allvarliga och plötsliga sjukdomar, för att män i många fall drar sig för att söka vård trots att de känner att något är fel. Påståendena är förvisso korrekta, men uppfyller de verkligen kriterierna på vad vi menar med ordet norm? Det skulle vara enligt definition 1 i så fall, en definition som Löfström själv inte använder. Att bli utsatt för våld, slå folk på käften eller att strunta i att söka hjälp när man drabbas av allvarliga sjukdomar, är inte några socialt konstruerade förväntningar, såvida man inte avser mäns våldsberedskap förstås.

Våldsberedskap, d.v.s. förmågan och villigheten att bruka nödvärnsvåld för att skydda svagare bundsförvanter mot yttre hot, är ett krav som både staten och potentiella sexpartners har på män. Våldsberedskap passar faktiskt in enligt alla fyra definitionerna på norm, medan konkret våldsamhet bara platsar i definition 4. Män i min generation fick sitta i fängelse om vi vägrade bära vapen i statens tjänst, och bara biffiga hunkar som ytstrålar god våldsberedskap får hoppa i säng med heta filmstjärnor som Emma Watson.

Män förlorar också ofta kontakten med sina barn i en skilsmässa, och då det ofta är frun som har upprätthållit familjens vänskapsrelationer, förlorar de också sina vänner. Män löper också större risk att skaffa sig alkoholproblem; detta som en direkt konsekvens av att man hellre dricker i stället för att prata med någon när man mår dåligt. De här problemen är inte normen, utan sekundära konsekvenser av en rad andra faktorer, där mansnormen bara är en del av den komplexa förklaringen. Märk även ordvalet här – ”att skaffa sig alkoholproblem” – återigen understryks mäns egen agens i de problem som drabbar ”oss”. Hade samma ord skrivits om kvinnor hade Löfström anklagats för ”victim blaming”.

Löfströms slutkläm är ren lögn, om man betänker resonemanget om svaga och fega män jag lade fram ovan.

Att bryta alla destruktiva normer som omgärdar män och manlighet borde minst sagt vara högt prioriterat för de allra flesta som definierar sig som just män. Den kamp som är inriktad på just detta kallas feminism och har dessutom kommit en bra bit på vägen med både teorier och praktik.

Att som man vara en del av den feministiska kampen handlar inte om att vara snäll mot eller att stödja kvinnor. Det handlar om att förbättra livet för både sig själv och alla andra människor. (Totte Löfström i Nyheter24)

Nej Totte, feminister har ingen empati för svaga eller fega män. Feminister ligger inte gärna med omanliga män. Feminister lyssnar inte på ensamma alkoholiserade män i större utsträckning än vad andra personer gör. Feminister gör det inte lättare för våldsutsatta män att få hjälp och skydd, snarare tvärtom. Feminister gör det inte lättare för män att få fortsätta träffa sina barn efter skiljsmässor, snarare tvärtom. Listan på vad feminister inte gör för män, trots deras påstående om motsatsen, kan som synes göras oändligt lång.

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

”Feministiska män är sååå gulliga, men dom vill man ju inte ligga med”. Nej, den man som vill ligga med heta filmstjärnor som Emma Watson, gör bäst i att hålla sig till en strikt traditionell mansnorm

Emma Watsons tal

ByPYw1YIYAAthXt

Om det vore så väl?

Veckans globala snackis på genusfronten är f.d. barnskådisen Emma Watsons tal till UN Women häromdagen. Hon kallar sig feminist, men jag uppfattar att talet innehöll en hel del jämställdism. Det ordet finns dock ej i engelskan, vilket hon även erkänner på slutet, när hon säger ”We are struggling for a uniting word”. Tyvärr har hon som så många andra torskat på en lång rad av de feministiska myterna, om lönegapet*, om att kvinnor saknar de rättigheter män har (i västvärlden) och om ”den destruktiva mansrollen” som roten till allt ont. Men jag uppfattar ändå talet som en inbjudan till samarbete och ett avståndstagande från feminismens mer radikala avarter, vilket kan vara en plattform att jobba vidare ifrån.

I am reaching out to you because I need your help. We want to end gender inequality—and to do that we need everyone to be involved.

This is the first campaign of its kind at the UN: we want to try and galvanize as many men and boys as possible to be advocates for gender equality. And we don’t just want to talk about it, but make sure it is tangible.

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

I started questioning gender-based assumptions when at eight I was confused at being called “bossy,” because I wanted to direct the plays we would put on for our parents—but the boys were not.

When at 14 I started being sexualized by certain elements of the press.

When at 15 my girlfriends started dropping out of their sports teams because they didn’t want to appear “muscly.”

When at 18 my male friends were unable to express their feelings.

I decided I was a feminist and this seemed uncomplicated to me. But my recent research has shown me that feminism has become an unpopular word.

Apparently I am among the ranks of women whose expressions are seen as too strong, too aggressive, isolating, anti-men and, unattractive.

Why is the word such an uncomfortable one?

I am from Britain and think it is right that as a woman I am paid the same as my male counterparts. I think it is right that I should be able to make decisions about my own body. I think it is right that women be involved on my behalf in the policies and decision-making of my country. I think it is right that socially I am afforded the same respect as men. But sadly I can say that there is no one country in the world where all women can expect to receive these rights.

No country in the world can yet say they have achieved gender equality.

These rights I consider to be human rights but I am one of the lucky ones. My life is a sheer privilege because my parents didn’t love me less because I was born a daughter. My school did not limit me because I was a girl. My mentors didn’t assume I would go less far because I might give birth to a child one day. These influencers were the gender equality ambassadors that made who I am today. They may not know it, but they are the inadvertent feminists who are. And we need more of those.  And if you still hate the word—it is not the word that is important but the idea and the ambition behind it. Because not all women have been afforded the same rights that I have. In fact, statistically, very few have been.

In 1997, Hilary Clinton made a famous speech in Beijing about women’s rights. Sadly many of the things she wanted to change are still a reality today.

But what stood out for me the most was that only 30 per cent of her audience were male. How can we affect change in the world when only half of it is invited or feel welcome to participate in the conversation?

Men—I would like to take this opportunity to extend your formal invitation. Gender equality is your issue too.

Because to date, I’ve seen my father’s role as a parent being valued less by society despite my needing his presence as a child as much as my mother’s.

I’ve seen young men suffering from mental illness unable to ask for help for fear it would make them look less “macho”—in fact in the UK suicide is the biggest killer of men between 20-49; eclipsing road accidents, cancer and coronary heart disease. I’ve seen men made fragile and insecure by a distorted sense of what constitutes male success. Men don’t have the benefits of equality either.  

We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes but I can see that that they are and that when they are free, things will change for women as a natural consequence.

If men don’t have to be aggressive in order to be accepted women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.

Both men and women should feel free to be sensitive. Both men and women should feel free to be strong… It is time that we all perceive gender on a spectrum not as two opposing sets of ideals.

If we stop defining each other by what we are not and start defining ourselves by what we are—we can all be freer and this is what HeForShe is about. It’s about freedom. 

I want men to take up this mantle. So their daughters, sisters and mothers can be free from prejudice but also so that their sons have permission to be vulnerable and human too—reclaim those parts of themselves they abandoned and in doing so be a more true and complete version of themselves.

You might be thinking who is this Harry Potter girl? And what is she doing up on stage at the UN. It’s a good question and trust me I have been asking myself the same thing. I don’t know if I am qualified to be here. All I know is that I care about this problem. And I want to make it better.

And having seen what I’ve seen—and given the chance—I feel it is my duty to say something. English statesman Edmund Burke said: “All that is needed for the forces of evil to triumph is for enough good men and women to do nothing.”

In my nervousness for this speech and in my moments of doubt I’ve told myself firmly—if not me, who, if not now, when. If you have similar doubts when opportunities are presented to you I hope those words might be helpful.

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.

If you believe in equality, you might be one of those inadvertent feminists I spoke of earlier.

And for this I applaud you.

We are struggling for a uniting word but the good news is we have a uniting movement. It is called HeForShe. I am inviting you to step forward, to be seen to speak up, To be the he for she. And to ask yourself if not me, who, if not now when.

Thank you.

*När det gäller lönefrågan i västvärlden, rekommenderar jag Emma och hennes fans att titta på den här videon av professor Christina Hoff Summers:

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Daesh

Idag manifesteras på olika ställen i Sverige mot Kalifatet Daesh grymheter. Som vanligt tar man fasta på kvinnans högre skyddsvärde och har valt ”Befria bortrövade kvinnor och barn!” som slogan. De tusentals mördade männen glöms bort, vad annat kunde man förvänta sig i vårt avlånga genusland? Men att det överhuvudtaget manifesteras är förstås en framgång, PK-folket brukar ju annars ha en märklig symbios med extrema jihadister. Själv manifesterar jag genom att skriva det här inlägget.

Tourettes-femister hatar också Kalifatet

Tourettes-femister hatar också Kalifatet

Daesh avrättar männen och förslavar kvinnorna. De utrotar inte bara de människor som vägrar foga sig, utan även deras kultur och historia. Antika kyrkor, moskéer och t.o.m. profetgravar från gamla testamentet sprängs och bulldozras, så att inget annat än Kalifatets kultur ska finnas kvar. Mosul hade några av de äldsta kristna församlingarna i världen, med kyrkor från 200- och 300-talen. Nu är de borta och medlemmarna har mördats eller flytt. Daesh krigföring och terror är förvisso inte först eller värst. Det finns t.ex. konflikter i Afrika som är långt värre i antal döda och där aktörerna tangerar Daesh i grymhet, även på 2000-talet. Men på nåt sätt tar ändå Kalifatet allting till en ny nivå, med sin mediala skamlöshet.

Enligt uppgifter som Der Speigel publicerat, har Daesh ca 8000 krigare i Syrien och ca 15000 i Irak. Om man betraktar dem som infiltratörer och terrorister, så är de den största terrorgruppen någonsin. Men eftersom de nu gett sig in i reguljärt frontkrig, ska de snarare betraktas som en armé. Och som sådan är de patetiska. En analytiker som håller med mig är Gary Brecher (The War Nerd), som redan för tio år sen betraktades som en av världens ledande militärbloggare. Kalifatets militära styrka är alltså motsvarande 1-2 divisioner lätt infanteri. Som jämförelse är det hälften av manskapet i Sveriges fredstida stående armé på den tiden vi hade allmän (manlig) värnplikt, med den inte oväsentliga skillnaden att Sveriges dåtida armé hade betydligt fler tunga vapen än vad Daesh har.

Daesh har förvisso erövrat en hel del tunga amerikanska vapen från den Irakiska armén, när de sistnämnda deserterade från sina baser i Mosul. Men Kalifatets tunga vapen är tämligen värdelösa vid frontkrig i öknen, när USA och Frankrike nu ger luftunderstöd åt kurderna som tagit upp striden på marken. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och artilleripjäser är bara feta bombmål, som fotfolk gör klokast i att hålla sig så långt borta från som möjligt, om de grupperats i Iraks öppna terräng. Så länge Daesh saknar effektivt luftvärn (typ ryska BUK), som kan bekämpa högflygande attackplan, har de nu nått vändpunkten och får svårt att expandera mer. De tar fortfarande terräng i Syrien där motståndet är försvagat av inbördeskriget, 45000 Syriska kurder flydde till Turkiet så sent som igår, men de Irakiska kurderna lär inte ge sig lika lätt. Inte heller Iraks grannländer Iran och Jordanien. Iraks arme lär nog inte heller låta Daesh erövra Shiitiska områden, trots den walk-over de lämnade i Mosul.

USA vill inte bara stoppa Kalifatet från vidare expansion, de vill besegra Daesh i grunden. Men för att åstadkomma det, behövs marktrupper som går in i Syrien och stannar kvar under lång tid, där de sannolikt exponeras för insurgenter som gömmer sig bland civilbefolkningen. Det var den typen av fulkrig som fick Obama att dra sig ut ur Irak. Det där är demokratiska staters dilemma i krig – eftersom de/vi inte kan slakta civilbefolkningen urskillningslöst, kan fienden aldrig besegras totalt. För övrigt en avgörande orsak till att ”War Nerd” Gary Brecher var motståndare till Irak-kriget 2003 – han insåg att en demokrati aldrig kan vara tillräckligt brutal för att ”befria” ett land som inte vill bli befriat. Men Daesh har inga såna skrupler, de har mördat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt. Obama vill beväpna och träna andra syriska rebellgrupper som ska göra grovjobbet på marken, men det är en väldigt osäker metod. Dels tar det tid att träna dem, dels kan man inte vara säker på dessa gruppers lojalitet och egna slutliga mål. Risken finns att man bara ersätter en jihadgrupp med en annan.

Pissrännan levererar

Frilansande SVT-producenten Joakim Lamotte, känd för bl.a. dokumentärserien Fittstim och några avsnitt av Uppdrag Granskning, har idag (än en gång) fått det kollegiala drevet emot sig, sedan han i en debattartikel beskrivit SD:s framgångar som en kamp mellan stad och landsort.

Och som svar på kollegernas kritik, tar han begreppet näthat till en ny nivå. Bara att poppa popcorn, slå upp en kall pilsner och bänka sig.