Året var 1983

2013 inleddes med total idioti, när Aftonbladet tyckte att Bräcke, vars jämställdhetsindex i kommunfullmäktige ligger långt ner på plats 131 i riket, är bäst i Sverige eftersom kvinnorna är i majoritet.  Nu är det åter dags för en journalist att visa bristande logik  och än en gång är det Aftonbladet som står för dumheten.

Krönikören Åsa Erlandsson skriver i kvinnoavdelningen Wendela att ‘Jämställdheten har inte gått för långt ‘. Oavsett om man likt ekvalisterna förespråkar jämställdhet de jure, alltså att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde, eller om man likt den svenska statsfeminismen förespråkar jämställdhet de facto, alltså att män och kvinnor ska vara lika många överallt, så kan jämställdhet per definition inte gå för långt, den kan bara anses råda eller inte råda. Det finns bara en punkt där vågen är i balans. Det numeriska jämställdhetsmålet brukar förvisso ha en tolerans mellan 40 och 60%, så den balanspunkten är ganska stor, men ni fattar nog poängen – Antingen så är det jämställt eller så är det inte.

Att något har ”gått för långt” låter ju inte alls bra. Det brukar betyda att det finns skäl att bli orolig. Ta skydd. Kräva åtgärder. Ropa på polis. Och framförallt: Det betyder att det finns en gammal och mycket bättre tid som man längtar tillbaka till nu när allt har gått överstyr. Så nu ber jag om er hjälp. Till vilket årtal borde vi skruva tillbaka tiden för att få ordning på den här jämställdheten som har skenat iväg? Vilken tid är det som är idealet? (Åsa Erlandsson i Aftonbladet)

Erlandsson borde läsa på vad ordet jämställdhet betyder. Felet hon gör är att förväxla jämställdhet med feminism. På den tid när Sverige kunde anses övervägande manschauvinistiskt, när kvinnor hindrades av regler och lagar på olika sätt, så var feminismen en väg att färdas för att komma närmare jämställdhetsmålet. Men 1983 avskaffades de sista yrkesförbuden för kvinnor, så man kan säga att det var året när feminismen gick i mål, åtminstone den liberala feminismen som anses vara den ursprungliga varianten. Sedan 1983 har svenska kvinnor alla rättigheter som män har. Kvar fanns dock ett antal unika rättigheter för kvinnor och unika skyldigheter för män, en obalans som hade behövts rättas till för att uppnå jämställdhet. Så inte heller då var det ordning på jämställdheten, som Erlandsson efterlyser i citatet ovan. Och sedan 1983 har feminismen definitivt gått för långt. I stället för att få ordning på jämställdheten genom att avskaffa den kvarvarande mansdiskrimineringen, har feminismen sedan dess tagit oss längre bort från jämställdhetsmålet, genom att inrätta fler unika rättigheter för kvinnor. För den som vill veta mer om dessa unika rättigheter för kvinnor, kan jag rekommendera Pär Ströms bok Mansförbjudet, där hundratals exempel räknas upp.

Som slutord till Åsa Erlandsson vill jag säga detta: Vägen till att uppnå jämställdhet är inte längre feminism. Det är ekvalism.

Sidan om ekvalism har uppdaterats med flera nya stycken i samband med detta inlägget.

Blogglänkar: Genusdebatten (Ninni), Genusdebatten (Erik),