Mansoffer

Förra veckan sände P1 Vetenskapsradion Historia ett program med titeln Pilotdöden – vårt okända trauma. Historikern Mikael Nilsson har studerat dödsolyckorna i Flygvapnet under Kalla Kriget, när Sveriges flygvapen var det fjärde största i världen. Under drygt fyra decennier 1945-1991 omkom ca 600 svenska stridspiloter i krascher. Det är 13 om året, drygt en man per månad under ett halvt sekel. Alla var män, eftersom kvinnor inte tilläts söka till stridspilot förrän 1983, vilket så vitt jag vet var den sista kvarvarande formella kvinnodiskrimineringen i Sverige. De många dödsfallen var troligen en bidragande orsak till det, för tänk er vilket ramaskri det blivit om kvinnliga piloter omkommit i samma omfattning. Män kan man däremot offra i rikets tjänst.

Idag omkommer ca 50 personer per år i arbetet, varav över 95% brukar vara män. Estonia-katastrofen var det stora undantaget, där långt fler både män och kvinnor omkom i jobbet under ett och samma år. Men på 1950 och 1960-talet var det långt fler, 3-400 omkomna per år. Flygvapnets dödsolyckor var alltså bara ett par procent av helheten och väckte ingen uppmärksamhet. Folk körde ju utan bilbälte på den tiden och 1200 dog i trafiken varje år. Inga journalister gjorde någon grej av de här dödsfallen, det rapporterades i lokaltidningen men sällan mer än så. Ingen dåtida Kerstin Weigl som skrev övergripande artikelserier om ‘ 200 döda män sedan år 19xx ‘.

Arbetsolyckor

Flygsäkerhetsarbetet i Flygvapnet var enligt Mikael Nilsson så gott som obefintligt. Som jämförelse hade USA, som jobbade mycket mer med säkerhet, bara en tiondel så många omkomna piloter per flygtimme som Sverige hade. Det framgår inte om nedskjutna piloter i Korea och Vietnam ingår i den siffran, men det är talande nog även om så inte skulle vara fallet. Orsakerna kan för en gångs skull skyllas på macho-kultur, en förklaring jag i regel brukar ställa mig skeptisk till i andra sammanhang. Men i det här fallet var macho-kulturen snarast en grundförutsättning för verksamheten.

När jag gick en ledarskapskurs på jobbet för ett antal år sen så hade företaget anlitat konsulter som var gamla officerare. De berättade att militären brukar dela in folk i tre olika personlighetstyper, baserat på hur man agerar under stress: Lejon, harar och St Bernadshundar. Lejonen är de som går till attack, hararna är de som flyr och St. Bernadshundarna är de som inte låter stressen bekomma dem. En av mina polare sökte till fallskärmsjägarna och blev utsatt för ett provocerande korsförhör av två psykologer som konstaterade att han var lejontypen och föreslog att han skulle söka till kustjägarna i stället. Men det blev slutligen pansarskytte, eftersom han inte gillade kustjägarnas hjärntvättskultur.

Under Kalla Kriget ville Flygvapnet ha lejontyper som stridspiloter. Såna hetsporrar som Maverick i filmen Top Gun, som tar stora risker för att gå segrande ur striden i situationer när ‘there’s no point for second best’. Och ur försvarets synpunkt var det säkert en helt korrekt bedömning i förberedelserna för skarpa lägen. No pain, no gain, som det brukar heta. Och när en hetsporre ges kommando över en av världens kraftfullaste mördarmaskiner och i skarpa övningar tränas genom att prova var gränserna går, så är det klart att gränsen ibland passeras. De omkomna männen sågs inte som ett problem, riskerna ingick i yrket. De här männen var ju de bästa av de bästa, högt motiverade och stolta över sitt jobb. Det var först när man började förlora en massa dyra moderna flygplan som J-35 Draken, som någon började fundera över problemet. Fast drivkraften var då inte förlusten i liv, utan förlusten i material.

Dödsolyckan i filmen Top Gun orsakades av Mavericks höga riskbenägenhet.

Dödsolyckan i filmen Top Gun orsakades av Mavericks höga riskbenägenhet.

Jag gjorde själv lumpen som markförsvarssoldat i Flygvapnet under Kalla Krigets sista år, när olycksproblemet hade minskat markant. Men även då hände dödsolyckor. Närskyddsplutonen i mitt kompani skickades ut med skarpladdade vapen för att tälta och vakta vraket efter en J-37 Viggen som hade kraschat i de småländska skogarna. Planet hade kört full fart med nosen ner i marken under en jaktstridsövning, okänt varför. Piloten var bara några år äldre än oss och förmodligen felbedömde han höjden. Mina lumparpolare kom tillbaka till logementet i slutet av veckan och berättade att de gått omkring med en plasthink och samlat upp delar av piloten som varken ambulanspersonalen eller kråkorna hittat.

Konsulterna på ledarskapskursen berättade att Flygvapnet numera bara låter St. Bernadshunds-personligheter bli stridspiloter, eftersom samhället inte längre accepterar de fredstida dödsfallen. Och det är ju en svår avvägning vad som är bäst. Förmodligen är lejonpersonligheterna bäst i skarpa lägen, när det gäller att våga för att vinna. Men priset i fredstid blev till sist för högt. Under Kalla Kriget var risken för en Sovjetisk invasion ett hot att ta på allvar och då var Sverige tvunget att göra allt för att förebygga ett sånt skräckscenario. De döda piloterna var priset vi fick betala, män har ju genom hela historien setts som förbrukningsvaror. Idag anses risken för invasion inte lika överhängande, ryssarna är mer integrerade med västvärlden och kanaliserar sitt våld till coola actionfilmer i stället. Så nu vågar man sänka garden genom att låta hetsporrarna stanna på marken. Men jag litar inte på Putin…

Annonser

4 thoughts on “Mansoffer

  1. Minne från tiden då bara Ryssen hade tillträde till det allra heligaste, gick då snacket på markan, vi värpliktiga hade det ej.
    Under mitten av 60-talet som vpl flygsoldat 12 månader som klagörare på jaktversionen Draken hade Tullinge F18 vad jag mins inga dödliga utgångar, mest tårta till fallskärmspackarna, samt vad nu flygarna bjöd kollegorna när dom hamnat i banändans livräddande nät. I bland fanns sovunirer upplockade från någon landsväg nedstuvad i akanmagasinen.
    Riktiga Biglestyper, ynglingarna, utöver åldringarna som flög för flygtilläggets uppräthållande, kanske var det mer gubbsen som hamnade i näten.

  2. Intressant inlägg!
    ”En ryss är en ryss om man så steker den i smör” säger vi i Finland. personligen har jag inget alls emot ryssar, men deras ledare genom alla tider skulle jag kunnat undvara.

    • ‘Vi vill ha mera ryssar uti rymden, och vi hoppas att dom aldrig kommer ner igen’

      Brukade vi teknologer på Åbo Akademi sjunga på våra fester.

  3. Åh Top Gun! Älskade den filmen när jag var liten. Pratade faktiskt med en jämnårig killkompis om den för ett tag sedan. Det lustiga var att varken han eller jag gillade Maverick, bägge föredrog ”The Iceman” karaktären. I hemlighet ville jag själv upp dit i det blå, tyckte stridspilot verkade som det ultimata jobbet då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s