Om rasernas uppkomst

Sverige var en gång en ledande nation på rasforskning. Redan Carl von Linné gav vår egen art det vetenskapliga namnet Homo Sapiens (den visa människan) och definierade även fem underarter, eller raser.

  • Homo Sapiens Afer
  • Homo Sapiens Americanus
  • Homo Sapiens Asiaticus
  • Homo Sapiens Europaeus
  • Homo Sapiens Monstrosus

De fyra första rasdefinitionerna har väl i stort sett hängt med ända till våra dagar, även om vi inte längre använder Linnés namngivning, medan den sista var nån slags uppsamlingsheat för allt han inte lyckades placera. De politiskt korrekta av idag tycks dock gilla Linné och säger således African, Native American och Asian, medan de vita döpts om till Kaukasian.

När Darwin publicerade sin banbrytande bok Om arternas uppkomst, som bl.a. presenterade den vetenskapligt revolutionerande evolutionsteorin, så innehöll den redan i sin förlängda titel [genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron] en antydan om kamp mellan raser, d.v.s. olika genetiska varianter av samma art, som var mer eller mindre anpassade till den för stunden rådande miljön.

Detta missbrukades sedan av andra i politiska syften, där en hel del av rasforskningen under 1900-talets första hälft gick ut på att försöka bevisa vilken ras som var bäst. Man hade dock inte särskilt effektiva verktyg för att objektivt karaktärisera olika människotyper, utan var hänvisade till humbug-metoder som skallmätning. Och vilken ras som är ‘bäst’ beror förstås på i vilken typ av miljö den lever, så den typen av forskning blir ju rent nonsens om den inte även inkluderar såna faktorer. 1921 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med brett politiskt stöd från både höger och vänster. Liknande institut fanns även i Storbritannien, USA och Tyskland. 1934 drev Per-Albin Hanssons Socialdemokratiska regering igenom en proposition om tvångssterilisering, (eugenetik), som tillämpades på folk som inte ansågs tillräckligt dugliga för att ingå i den svenska genpoolen. Rasbiologiska institutet ändrade inriktning till mer rumsren genetikforskning och bytte namn 1958, medan lagen om tvångssterilisering inte avskaffades förrän 1975. Statsminister Tage Erlander yttrade 1965 de bevingade orden ‘Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.‘, i samband med raskravallerna i USA. Men Sveriges tidigare roll som en av de ledande rasforskningsnationerna ville nog de flesta glömma redan då.

Således översattes aldrig den omdebatterade boken The Bell Curve, som kom 1994, till svenska. Boken presenterar omfattande studier av IQ-test på hundratusentals unga amerikaner och korrelerar siffrorna till hur de klarat sig socialt senare i livet. Inte förvånande så finns tydlig korrelation mellan IQ-resultat och de flesta mått på social status, t.ex. arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, skiljsmässa, utomäktenskapliga barn etc. Förklaringsmodellen som presenteras bygger på både arv och miljö och ur materialet kan även extraheras skillnader mellan raser, vilket gör boken extremt svårsmält för de politiskt korrekta. Vissa menar att även den här typen av forskning är att än en gång försöka bevisa ‘vilken ras som är bäst’, samma sak som rasforskningen för 100 år sen syftade till. Men det beror förstås på vad man använder informationen till.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Jag har inte själv läst boken och tänker därför inte grotta ner mig i några ytterligare detaljer, vare sig om dess innehåll eller kritiken mot den. Jag vill bara påpeka att jag som vetenskapsman vill att världen ska beskrivas som den är, inte hur de politiskt korrekta anser att den borde vara. Om det nu skulle vara så att svarta verkligen har ett genomsnittligt IQ runt 80, så försvinner inte problemet för att vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om vi inte känner till det. Och problemet kommer inte att lösas genom att PK-folket talar om att en person är ‘underpriviligierad och förtryckt på grund av sin hudfärg’ och kräver kvoteringsåtgärder som kompensation. Då är det kanske helt andra stödåtgärder som behöver sättas in för att vederbörande ska anpassas till ett drägligt och samhällsnyttigt vuxenliv i Sverige. Extra hjälp i skolan för att nå upp till basala kunskapskrav i kärnämnena, utbildning till ett praktiskt yrke snarare än ett teoretiskt o.s.v. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta denna talang och utveckla den ytterligare.

Samtidigt finns ju den stora individuella variationen att ta hänsyn till, där enskilda individer aldrig kan dömas efter gruppens genomsnitt. Å ena sidan kan man kanske inte förvänta sig att gruppen Afer ska ha samma statistiska representation som gruppen Europaeus eller gruppen Asiaticus inom teoretiska yrken, ifall resultatet i The Bell Curve är korrekt. Å andra sidan finns ju otaliga högbegåvade individer inom den svarta populationen, vilka inte får bromsas i sin utveckling på grund av fördomar om hudfärg. Ekvalismens grundtes om att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och värde, gäller även raser. Rasisters krav på att invandring från ‘låg-IQ-länder’ måste stoppas, kan aldrig accepteras av en ekvalist. Varje person måste bedömas individuellt, lagar och regler ska inte bygga på medfödd grupptillhörighet. (Detta gäller förstås med vissa begränsningar, hela världens befolkning kan av resursskäl inte åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter i lilla Sverige, men ras, kön eller sexuell läggning kan rimligen inte vara kriterier för den gränsdragningen).

Men skallmätning och IQ-tester i all ära, de senaste 25 åren har vi haft tillgång till ett betydligt kraftfullare verktyg, i form av DNA-analyser. När the Human Genome Project kallade till presskonferens år 2000 och lade fram det politiskt korrekta påståendet att ‘det finns inga raser, för den individuella variationen är större’, så minns jag att ställde mig undrande till den vetenskapliga signifikansen i det påståendet. Det lät mer som ‘det finns inga raser, för det har våra statliga finansiärer bestämt‘ Studien byggde ju på bara fem individer, hur kan man göra ett sånt påstående utifrån en så liten population? Samtidigt syftade det projektet till att göra en fullständig kartläggning av den mänskliga DNA-sekvensen, vilket krävde omfattande resurser som begränsade antalet studerade individer, med den tidens analysmetoder och datorkraft.

Parallellt med the Human Genome Project pågick dock ett annat projekt som gav betydligt mer omfattande statistik för att kunna dra signifikanta slutsatser i ‘rasfrågan’, The Journey of Man – a Genetic Odyssey. Man inriktade sig på specifika markörer i delar av DNA-sekvensen, i syfte att kartlägga det evolutionära släktträdet inom arten homo sapiens och vilka vandringsvägar människorna på jägarstenåldern tog när de lämnade Afrika och befolkade övriga världen. Mitokondrie-DNA användes för att studera mödernet och Y-kromosomen för att studera fädernet. Projektet publicerades som en bok och en 2-timmars dokumentärfilm (Youtubeklippet nedan).

The Journey of Man stöddes av bl.a. The National Geographic Society och leddes av den amerikanska genetikern och antroprologen Spencer Wells. Häromåret läste jag en nyutkommen bok av honom, som handlade om den revolution, på gott och ont, som människan genomgick när hon för första gången satte plogen i marken för 10.000 år sedan, samt de liknande risker och framsteg vi nu måste väga mot varandra när vi på 2000-talet får teknisk möjlighet till etiska tveksamheter som mänsklig kloning, fosterselektering och genmodifiering. Under läsningen noterade jag dels vilken djup och bred allmänbildning Wells besitter, dels vilken fascinerande berättare han är (kolla gärna filmen ovan). Och om man slår upp hans Wikipedia noterar man vilken raketkarriär han haft, efter att ha tagit fil. kand. redan vid 19 års ålder och fil. dr. vid 25. Ett geni. Så nu i sommar har jag läst boken Journey of Man, som är lika fascinerande, även om den är lite seg och svårläst i början, när den presenterar rasforskningens och genforskningens delvis mörka historia samt DNA-analysens grunder.

Vad kom då studien fram till? Till att börja med, så upptäckte man att alla män på jordklotet härstammar från en enskild man, som levde i Afrika för 50-60, kanske 70.000 år sedan. Han gavs det fantasifulla namnet Adam. Denne alfahannarnas alfahanne, föddes med en mutation som gav honom förmågan till abstrakt tänkande, något som homo sapiens tidigare saknat. Fram till Adams födelse, såg homo sapiens och homo neanderthalis stenverktyg ungefär likadana ut, men efter Adam blev sapiens verktyg mer smäckra och specialiserade, samtidigt som de första konstföremålen och grottmålningarna började dyka upp – kulturens födelse. Hypotesen stöds alltså med både genetiska och arkeologiska metoder. I andra världsdelar har man även hittat tydlig korrelation mellan genetiska markörer och språkgrupper.

Wells spekulerar i att Adam redan i tidig ålder blev en framgångsrik jägare, som kunde spåra djur och förutsäga deras rörelser. Tidigare människor förmådde bara tänka ‘här och nu, syns inte = finns inte’. Wells tror också att den språkliga förmågan utvecklades med Adam. Tidigare användes troligen två-ordsmeningar på gorilla-nivå, som ‘Grog döda, Grog äta, Grog knulla’. När språket utvecklades kunde man bilda hela meningar med subjekt, predikat och objekt och sedan vidare till ännu mer avancerad grammatik. Adams jaktlycka gjorde honom populär bland de andra hanarna och framgångsrik hos det motsatta könet, vilket gav honom många barn. Dessa barn ärvde Adams förmågor och kunde inom ett par generationer sprida sina gener till hela mänskligheten, som på den tiden bara bestod av ca 2000 individer.

Wells har valt att kalla de olika genetiska grupperna för klaner i stället för raser, troligen för att undvika onödigt tjafs från folk som inte gillar ordet. Och resterna av Adams klan bor kvar i Afrika ännu idag. Det är San-folket, bushmännen i södra och östra Afrika. Dessa ser ut som en blandning av de flesta folkslag på jorden, med mellanmörk hy och sneda ögon. Bushmännen trängdes för ca 2000 år sedan undan av sina svarta släktingar Bantu-folken, som vandrade söderut från Centralafrika, men fickor av San finns fortfarande kvar.

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folkets närmaste genetiska släktingar utanför Afrika är Australiens Aboriginer och urbefolkningen på Andamanerna, och det finns arkeologiska tecken på att dessa bott där de bor i 40-50.000 år, vilket nog får de flesta att undra: ‘WTF? Thats a long swim!‘ Men det finns en ganska enkel och trovärdig förklaring. För 50.000 år sedan var väldigt mycket av jordens vatten bundet i norra halvklotets inlandsis och havsnivån var ca 100 m lägre än idag. Kustvägen mellan Afrika och Australien var ganska lätt framkomlig, där den längsta passagen över öppet vatten var ca 200 km. Så man tror att människan gick längs stränderna och livnärde sig på fisk och skaldjur samt kustnära jakt. Migrationen gjordes inte av en och samma generation, utan tog kanske 1000 år. På vägen skedde en mutation som utkristalliserade en egen separat klan. Wells kallar klanen kustfolket. De 20 milen över öppet vatten till Australien måste rimligen ha krävt någon form av farkost, men om det var kanot, flotte eller något annat kan vi bara spekulera om. Delar av klanen vandrade även vidare norrut längs kusten och genetiska spår av den återfinns genom hela Sydostasien och ända bort till Kalifornien.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Öknar är inte statiska utan kommer och går med fukten i atmosfären. Under långa perioder har de hållit klaner separerade från varandra, ibland tiotusentals år, men under fuktigare perioder har de blivit framkomliga och möjliggjort folkvandringar. Man tror att Sahara hade en fuktigare period några årtusenden efter Adams födelse och att en grupp människor då vandrade norrut och slog sig ner i mellanöstern, där de så småningom muterade och bildade mellanösternklanen. De gjorde avstickare mot Europa men det var på den tiden alltför ogästvänligt, så de kom inte längre än Turkiet. Senare gick delar av klanen vidare österut, stötte på det opasserbara Himalaya, delade upp sig mot norr och söder, där de slog sig ner och bildade den indiska samt den centralasiatiska klanen. En grupp gick även mot sydost och befolkade platser som nuvarande Thailand och Kina, där de bildade en ny klan. Den indiska klanen blandade sig delvis med kustfolkets kvinnor längst i söder, medan kustfolkets män på ett eller annat sätt förhindrades att lämna sitt genetiska avtryck på kontinenten. Men man kan fortfarande hitta enstaka spår även av kustfolkets män, i isolerade byar på landsbygden (se gärna filmen, där Wells gör hembesök hos en av dem).

Den centralasiatiska klanen i nuvarande Kazakstan fick stor betydelse för mänsklighetens fortsatta spridning, alltifrån Irland till Argentina. En grupp därifrån vandrade mot nordost, rakt in i istidens brutalaste kyla och bildade den sibiriska klanen. Dessa finns kvar idag, i form av Chukchi-folket, som lever helt och hållet på renskötsel uppe på den arktiska tundran. Från renen får de nästan allt – kläder, tält, benverktyg, kött, kolhydrater (lavar från renens mage), lampfett o.s.v. Delar av den sibiriska klanen korsade även en landtunga som på den tiden gick över Berings sund och slog sig ner i Alaska. När inlandsisen drog sig tillbaka kunde de (kanske ett par dussin personer) passera söderut och nådde Amerikas viltrika prärier, där de äntligen fick riklig belöning för tidigare generationers strapatser genom den arktiska kylan. På bara några hundra år förökade de sig kraftigt, bildade den amerikanska klanen och spred sig ända ner till Patagonien. I Nordamerika blandades de även med kustklanen som på ett eller annat sätt hittade dit.

En annan grupp centralasiater gick mot väster för ca 30000 år sedan, där de bl.a. slog sig ner i södra Frankrike och lämnade de spår i form av grottmålningar som ledde till att vi idag kallar dem Cro Magnon-människan. Där bodde även en annan människoart, homo neanderthalis, som ganska snart dog ut i konkurrensen mot de mer intelligenta sapiens. När inlandsisen expanderade blev Cro Magnon isolerade i en grön ficka där de muterade. Kanske var det även här de blev vithyade, för att lättare kunna bilda D-vitamin i det svaga solljuset.

Långt in på 80- och 90-talen fanns välrenommerade antroprologer som trodde att de olika människoraserna utvecklats regionalt från andra människoarter, t.ex. att européer utvecklats från neanderthalare och att asiater utvecklats från homo erectus. Denna hypotes kunde 1997 förkastas, när en doktorand hos svenske professorn Svante Pääbo (verksam i Tyskland), publicerade delar av DNA-sekvensen för homo neanderthalis. I jämförelse med européer eller andra sapiens-klaner hittade man då inget nära släktskap alls. Senare rön, även de av Svante Pääbo, visade dock att det skett viss hybridbildning mellan sapiens och neanderthalis på euroasiens västra halva, samt mellan sapiens och en av Pääbo nyupptäckt människoart som kallas denisover, på euroasiens östra halva. De genetiska spåren av dessa hybrider har även börjat kartläggas av Wells det senaste året.

Wells har alltså med moderna kraftfulla metoder visat hur mänskliga klaner kan identifieras genetiskt och i vilken region de uppstod. Hans klanindelning skiljer sig en hel del från Carl von Linnés raser, men vilar på svårbestridlig empirisk grund. Som jag förstått saken, så har det tidvis krävts att man studerar ganska ‘renrasiga’ fickor i populationen, som inte blandats så mycket med andra folkgrupper under historiens många migrationsvågor. I Europa har man t.ex. tittat på kelter och basker för att genetiskt visa att Cro Magnon invandrade från centralasien. Intressanta scener i filmen, är när Wells gör hembesök hos folk och berättar att deras släkt bott på samma plats i 35000 år. Men med de moderna transportmedel och stora migrationer vi har idag, så kommer människans raser/klaner att åter ha blandats till en oidentifierbar soppa inom ett par hundra år. Och fram till för kanske 25 år sen så fanns inte verktygen för att göra den här sortens studier. Wells uttrycker i filmen tacksamhet över att han lyckats pricka ett historiskt fönster, där den här sortens kartläggning av jägarstenålderns folkvandringar varit möjlig. Snart är de genetiska spåren borta för evigt.

Arbetet fortsätter än i dag i ett projekt som kallas The Genographic Project, där vem som helst kan lämna sitt eget DNA på frivillig basis och få veta sin etniska härstamning, vilket tilltalar många släktforskare som ‘gått i väggen’ där de skriftliga källorna tar slut. Andra är väldigt skeptiska och vissa amerikanska indianstammar vägrar delta, då de är rädda att kunskapen ska användas för att visa att de är lika simpla immigranter som européerna och därmed fråntas sina juridiska privilegier som urbefolkning. Metodiken har nyligen uppgraderats till att bl.a. ge information om släktskap med arthybrider.

Vad jag kan se, så har inte Spencer Wells böcker översatts till svenska, men kan däremot köpas på originalspråket vid svenska nätboklådor. Så nu när sån här genomseriös och tämligen okontroversiell rasforskning äntligen existerar, vad gör den svenska akademikervärlden, förutom att skriva nån notis i populärvetenskapliga Forskning och Framsteg?

Jo, det satsas skattepengar på att bege sig tillbaka till den inriktning där det hela började för hundra år sen, att försöka bevisa vilken ras som är bäst (eller snarare sämst), i form av nåt postmodernistiskt humbug de kallar kritiska vithetsstudier. I deras värld finns visst bara homo sapiens europaeus (vita) och homo sapiens monstrosus (icke-vita). Man baxnar…

Nytt år, samma idioti

Advertisements

21 thoughts on “Om rasernas uppkomst

  1. Bra sammanfattning men med ett gäng sakfel som måhända ha framkommit till vår kunskap efter att denna bok/film gjordes; Kulturen föddes inte med Homo Sapiens utan det har bevisats att Neandertalarna hade en lika blomstrande kultur på egen hand redan innan Homo Sapiens nådde Europa. 2) De var inte heller mindre intelligenta, de hade till och med en större hjärna och man kan med största sannolikhet dra slutsatsen att de var MER intelligenta 3) De ”konkurrerades” inte heller till den grad att de dog ut utan man har visat på att vi européer har genetiskt anlag från just dessa och på så vis kan vara väldigt säker på att de två parade sig med varandra, vilket den samme Svante Pääbo med sin genetiska forskning bevisat.

  2. Jag blir slett inponert av din artikel.
    Jag fastnar før en skrivning.
    Du skriver… ”Där bodde även en annan människoart, homo neanderthalis, som ganska snart dog ut i konkurrensen mot de mer intelligenta sapiens.”
    Min fråga … i vad / hur bestod denna konkurens…?

    Per Hagman

  3. Man kan använda genetiska variationer på en grupp människor för att försöka utröna hur migrationsströmmar har skett. Finnar, speciellt i östra Finland, avviker från de flesta andra européer genom att man oftare hittar en allel som knappt förekommer bland andra européiska folkgrupper – ester och ungrare samt en del ryska minoritetsfolk har högre förekomst av den. Det stämmer hyfsat väl överens med finsk-ugriska språks utbredning också (ungerska, estniska, samiska, vojakiska, finska, cheremisiska). Man kan anta att finnarna har kommit till europa österifrån vid en annan tidpunkt än andra europeiska folkslag.
    Italien och Finland har en genpool som avviker från övriga Europa och Nordvästasien.
    Polen har den genpool som har minst variationer inom sig.

    Googla på Cavalli och Sforza, de håller på med att försöka kartlägga migrationer med hjälp av variationer i genpoolen.

  4. Utomordentligt bra skrivet! Dock beklagligt med dessa socialkonstruktivister som tror att världen blir bättre för att man nylanserar rasbegreppet i den politiska diskussionen trots att de samtidigt förnekar ärftlighetens roll för medfödda egenskaper – risken är stor att de snabbt blir överbevisade på båda punkterna.

  5. Mycket bra inlägg, håller med om så gott som allt. Genomsnittsliga skillnader blir bara betydelsefulla när vi kollektiviserar. Med det sagt så vet vi också att det kan ske snabba ändringar i genomsnittslig iq hos folkgrupper allt eftersom ekonomisk standard höjs eftersom mammans hälsa under graviditeten, utbildning och näring naturligtvis också spelar roll. Trots det är jag öppen för att det kan finnas genomsnittsliga skillnader mellan olika folkgrupper, men kan vi bara lära oss att se individen istället för ras/kön vilket dessa marxistiska kollektivister bevisligen inte klarar av trots att de envist hävdar motsatsen så ser jag inget problem.

    Det är dumt att kräva exakt jämn fördelning av alla folkgrupper inom högre vetenskapliga studier, men det är också idiotiskt att tex neka dessa begåvade barn möjligheten att studera pga av rastillhörighet.

    http://www.telegraph.co.uk/education/educationnews/7338171/Twins-to-become-youngest-secondary-school-pupils.html

    Genomsnittsliga skillnader säger lite om dig som individ. Fokusera på det istället för postmodernistiskt trams.

    Vill också påpeka att pappan till familjen i artikeln är en avlägsen släkting till mig 😛

  6. Oerhört intressant läsning! Stort tack för din redogörelse. Jag får genast lust att införskaffa hans böcker.

  7. Ping: Etnisk registrering | Bashflak

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s