Om mäns våld

Häromdagen publicerade nyanserade och välartikulerade feministen Hanna Kjellberg ett inlägg med titeln ‘Riktiga män slår kvinnor’ på sin blogg Ord och Ord. Och om man inkluderar den brasklapp som hon gömt undan som första post i kommentarsfältet, så finns där mycket som även en jämställdist kan hålla med om, t.ex. att långt ifrån alla män är våldsamma, att begreppen ‘riktig man’ eller ‘riktig kvinna’ inte är relevanta, att allt relationsvåld ska bekämpas, att det typiska våldsoffret är en man, o.s.v. Och hon talar av egen erfarenhet, med ett ex som tycks ha varit en riktig nitlott på våldsfronten. Men hon skriver även en hel del jag inte håller med om alls, och som jag tycker hon belägger dåligt.

Inte alla män, långt ifrån, men de är likförbannat män, även de skitstövlar och rövhål som begår den typen av brott.
Så varför är det viktigt att säga detta? För att detta strukturella våld är ett mansproblem. Det är ett problem som finns i mansrollen idag, där våld anses vara en naturlig del av konceptet ’att vara en man’; tillsammans med den till viss del kvarlevande bilden av mannen som familjens ’överhuvud’, och så vidare. Det är en mansroll och en världsbild som vi vuxit upp med till varierande del. Och då ska vi inte bortse från det genom att säga att de män som slår inte är ’riktiga män’. Det blir en enkel väg ut; det blir ett sätt att undfly ansvaret för mansrollen: det är ju inte riktiga män som slår, det är ’Den Andre’. En främmande, en annan grupp än den vi tillhör. Vi och våra manliga vänner. Den som slår blir någon annan och den personen får skulden, medan män som grupp inte ens behöver vidröra frågan. (Hanna Kjellberg på sin blogg)

Mitt inlägg kommer mest att fokusera på den andra fetstilta meningen i ovanstående citat, att våld mot kvinnor, eller våld överhuvudtaget, skulle vara en del av mansrollen idag.

Jämställdister brukar ofta poängtera att biologi aldrig kan försummas som faktor för att förklara mänskliga beteenden. Men just våld är ett av de beteenden där det visat sig att den kulturella påverkan är särskilt stor. Psykologiforskaren Steven Pinker brukar hävda att vi lever i en av de fredligaste tidsperioder man känner till i världshistorien. Och de västerländska civilisationerna är bland de tryggaste som någonsin existerat, två världskrig till trots, om man ser till antalet dödsoffer per capita till följd av våld. En lättsmält presentation av Pinkers och andra psykologers rön finns bl.a. att hitta i norska TV-dokumentären Hjernevask, episod 4. Vissa kulturer är betydligt mer benägna att ta till våld än andra, särskilt s.k. klan- och hederskulturer, och särskilt från regioner där boskapsskötsel är en viktig näring. Även inom västerländska kulturer som vi föreställer oss som ganska homogena, kan man se skillnad mellan t.ex. Texas och New York, där texasbor visat sig vara betydligt mer benägna att bemöta en irriterande skitstövel med aggressivitet eller att rentav dräpa någon som kränker deras ära.

Och den svenska kulturen på 2000-talet torde vara en av de minst våldsamma som någonsin existerat. Att i den kontexten påstå att våld är en naturlig del av konceptet att vara en man, uppfattar jag som rent nonsens, och Kjellberg gör heller ingen ansats att belägga påståendet med empiriska exempel eller utvecklande resonemang. Hon upprepar bara en feministisk myt. Det finns klara biologiska könsskillnader i våldsbenägenhet, vilket bl.a. diskuteras i Hjernevask ovan, men i vår moderna civilisation får man anse att våld främst utövas av folk som inte lyckas kontrollera sina impulser. Även kvinnor kan ha stora problem med detta, framför allt vissa dagar i månaden. Dålig impulskontroll kan bero på både biologiskt arv, uppfostran/träning och aktuell social miljö, eller kombinationer därav. Våldsamma personer befinner sig ofta i desperata sociala situationer som sänker tröskeln för våld, medan andra personer kan genomlida samma kriser utan att göra en fluga förnär, kanske p.g.a. bättre träning eller lägre hormonnivå.

Roller eller normer, är de förväntningar eller krav som omgivningen ställer på oss som personer. Den som bryter mot normer brukar drabbas av juridiska eller sociala bestraffningar. De starkaste normerna är våra lagar, där staten griper in mot normbrytarna. Mildare normbrott inom lagens gränser leder i regel till sociala bestraffningar, som kan ske genom t.ex. arga blickar, tissel och tassel, utskällning, utfrysning och mobbing. Normbrytandet kan handla om t.ex. män som stirrar alltför närgånget på främmande kvinnors dekolletage eller kvinnor som lever överdrivet promiskuöst. Både män och kvinnor reagerar i regel negativt på personer med sistnämnda beteenden. Andra normer är så svaga att knappt någon bryr sig om ifall de bryts. Ett exempel är väl heteronormen som jag nämnde häromdagen. De flesta människor är själva hetero, men det finns en utbredd acceptans för HBT-personer.

Hur kan man då koppla mansrollen till våld? Jag vill påstå att våld ingår i den normala mansrollen på så vis att alla män förväntas ha något som kan kallas för ‘våldsberedskap’. De flesta människor anser det vara befogat att i extrema situationer ta till våld för att skydda sig själv, sin kärlekspartner, sina barn eller sitt land, mot yttre hot. För kvinnor anses detta vara en rättighet, men för män snarare en skyldighet. Min egen generations män fick t.o.m. sitta i fängelse om vi vägrade göra värnplikten. En liten sparris eller en såsig soffpotatis är inte alls lika gångbara på datingmarknaden som en köttig hunk, just på grund av sin sämre våldsberedskap, eftersom kvinnor av evolutionspsykologiska skäl gärna söker sig till män som har förmåga att beskydda dem. De flesta vuxna män i Sverige hamnar aldrig i situationer där våldsberedskapen behöver tillämpas, men de som saknar den riskerar att drabbas socialt. Lavazza1891 sammanfattade det ganska bra här i kommentarsfältet:

Nästan inga kvinnor attraheras av män som tydligt framstår som att de saknar ”våldsberedskap”, sedan varierar det mellan enskilda kvinnor och olika kulturer/subkulturer hur pass mycket självbehärskning den våldsberedde mannen måste utöva, och under vilka förutsättningar och mot vilka personer det är OK respektive inte OK att verkligen utöva våld. (Lavazza1891)

Att med våld försvara sig själv eller andra personer i extrema situationer är tillåtet enligt svensk lag, vilket kallas nödvärnsrätten. Det finns även situationer där personer frivilligt ställer upp på att utsättas för mildare våldsformer, t.ex. tuffa kontaktsporter eller BDSM-sex. Sen finns ett våldsmonopol hos polis och rättsvårdande myndigheter, för att upprätthålla lagen. All annan våldsanvändning är förbjuden och därmed starkt normbrytande. Att använda våld eller hot för att tillskansa sig själv egoistiska fördelar är inte accepterat, inte heller blodshämnd eller liknande rester från hederskulturerna. Ingen förväntar sig eller ställer krav på en man att han ska slå sin fru, såvida han inte ingår i de kulturer där detta anses vara en skyldighet för att bevara klanens ‘heder’. Således kan man inte säga att praktisk våldutövning är förknippat med mansrollen. De män som utövar våld riskerar att drabbas av både juridiska och sociala bestraffningar av ganska allvarlig art, även vid nödvärnsfall som inte är solklara.

Kjellberg och läsaren Vidar Berg, som hoppar in som vit riddare i debatten, menar att det inom film och media finns en glorifiering av manligt våld som främjar den våldsamma manligheten. Men våldsglorifieringen där handlar i regel om att kunna stå upp mot yttre hot och skydda de svaga, inte om att använda våld som maktmedel mot de svaga. Hjältarna använder våld för att beskydda, skurkarna använder våld för att skaffa sig otillbörlig makt. Vilka är våra mansideal, skurkarna eller hjältarna? Sen brukar filmer handla om dramatiska eller omvälvande händelser, annars lockar de ingen publik. Ingen skulle väl gå och se en film där Kevin Spacey sitter på ett kontor hela dagarna, gör spagetti och köttfärssås till familjen, skjutsar sönerna till fotbollsträningen efter maten och betalar räkningarna innan han går och lägger sig, så som den verkliga mansrollen ser ut för de flesta av oss? Film handlar om verklighetsflykt, men de som vuxit upp med sunda manliga förebilder har inga problem att skilja på fantasi och verklighet.

Det finns ett tydligt våldsintresse hos många män, även hos män som är helt fredliga i praktiken. Jag vill koppla detta till jaktinstinkten, där vi i vårt moderna samhälle ersätter jakten med substitut som ger liknande hormonella belöningar, t.ex. datorspel eller tuffa sporter. Vi kanaliserar våra aggressioner till dessa rumsrena forum och har inget behov av att avreagera oss på annat vis.

Det finns även män som faktiskt tycker att det hör till mansrollen att tukta sina kvinnor. Men de ingår inte i den vanliga svenska manskulturen, utan hör till olika subkulturer som skapat sina egna normer. Det kan vara t.ex. klankulturer som immigrerat från mellanöstern, kriminella gäng som lever utanför lagen, eller vanliga svennekillar som helt enkelt haft en dålig uppväxt och inte känner sig trygga i sig själv och inte lärt sig hur en man bör agera. Som jag skrev i ett inlägg i början av året, det är inte normerna som skapar våldsmän, utan bristen på normer.

Summering

Våldsformer som hör till den svenska mansrollen: Våldsberedskap, nödvärn, militärtjänstgöring, jakt, datorspel, tuffa sporter

Våldsformer som inte hör till den svenska mansrollen: Våld i egoistiskt syfte, våld mot personer som inte utgör något hot, bestraffningsvåld, blodshämnd

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om fördelarna med normbrytande beteende, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om normbrytning, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Annonser

15 thoughts on “Om mäns våld

  1. Alla normbrytning har inte samma värde. Kvinnan i filmen ägnar sig åt fint normbrytande och mannen ägnar sig åt fult normbrytande.

  2. Nästan inga kvinnor attraheras av män som tydligt framstår som att de saknar ”våldsberedskap”, sedan varierar det mellan enskilda kvinnor och olika kulturer/subkulturer hur pass mycket självbehärskning den våldsberedde mannen måste utöva, och under vilka förutsättningar och mot vilka personer det är OK respektive inte OK att verkligen utöva våld.

  3. Skrev följande kommentar på Ord och Ord:
    Om vi, rent hypotetiskt, även tänker oss ett utgångsläge som inte enbart baseras på att placera kvinnor på piedestal (oförmögna till egna val- och någon som helst påverkan på omgivningen) utan rent hypotetiskt, även tänker oss att vi lever i en symbios där könen påverkar varandra sinsemellan, skapar spänningsfält och att könsroller både speglar och formas utifrån detta spänningsfält och vad som är framgångsrikt hos de motsatta könet. Bortser vi från denna påverkan, denna ”friktion” med belöningssystem och annat som tillkommer och inte vill se hela bilden utan nöjer oss med halva bilden, för att de ska passa en färdig ideologisk mall med ett konstruerat konfliktperspektiv så kommer framtiden att döma oss hårt för vår enögdhet.

    (ingen riktig erfarenhet av henne.. ngn självdistans och så eller indignerad bokstavstroende?)

  4. — ”…Inte alla män, långt ifrån, men de är likförbannat män, även de skitstövlar och rövhål som begår den typen av brott”
    Ok..Fattar ej vad detta har med Mænn att gøra!
    Det er Indivden som slår førnermar førnedrar ljuger er otrogen stjel mm mm mm etc.

    —”…där våld anses vara en naturlig del av konceptet ’att vara en man’;…”
    Vilket koncept ? Att mænn er tvungna att gå ut i krig o lemlestas.

    Ær Hon helt rubbad ?

    Per Hagman

  5. Återigen en feminist som påstår att vi lever i en manlig våldskultur. Om det var sant så skulle väl samhället inte beivra våldsbrott utan tycka att det är helt ok ? Dessutom borde väl de flesta män utöva våld och få positiv bekräftelse för det ?
    Blir också så förbannat trött på att jag skall ta ansvar för vad ett fåtal kriminella män gör enbart pg.a mitt kön.
    Om jag ser ett brott begås,oavsett brottslingens kön, så skulle jag larma polisen. Jag kommer
    aldrig säga något positivt om någon som brukar våld om det inte handlar om nödvärn.
    Så långt sträcker sig mitt ansvar för våldshandlingar. Jag kommer dock aldrig ta på mig ett kollektivt ansvar för vad andra personer gör oavsett kön.

    Sedan undrar jag som vanligt om Hanna Kjellberg tar på sig ett kollektivt ansvar för brott begångna av kvinnor och vad hon tänker göra åt den kvinnliga våldskulturen som de måste vara ett resultat av?

      • Ja, eller den kvinnliga våldskulturen? För hon är fullt medveten om att kvinnor utövar partnervåld lika ofta som män. Hon skriver det i kommentarsfältet och länkar till en studie.

      • Eller den kvinnliga barnmördarkulturen…? För med Kjellbergs resonemang så är det normalt för kvinnor att mörda barn, eftersom vissa kvinnor bevisligen begått sådana brott.
        Vansinnigt.

  6. Ping: Kvinnor drabbas värst av krig | Bashflak

  7. Ping: Mobilräkning från helvetet « Toklandet

  8. Ping: Mansutredaren om mäns våld | Bashflak

  9. Ping: Social kastrering | Bashflak

  10. Jack donovans distinktion mellan ”bra på att vara man” och ”bra man” kan vara användbart. Folk gillar instinktivt folk som är ”bra på att vara man”, oavsett vad en kultur har för normer och värderingar. Det är praktiskt omöjligt att kalla en karaktär som Tony Montana för omanlig.

    Problemet när man angriper Tony Montanas manlighet, istället för Tony Montanas moraliska grund, är att man bara påverkar de som män som är lätta att socialisera, vilket i sin tur ger dem sociala nackdelar mot män som skiter i vilket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s