Jämställdismen betraktas ofta som en mansrörelse, både av jämställdister och meningsmotståndare. Och det beror i första hand på att rörelsen uppstått i Sverige, där mansfrågorna är mer eftersatta enligt den jämställdhetsdefinition som jämställdismen använder. Låt mig utveckla. Jämställdismen har vuxit fram bland olika debattörer som kommit och gått under flera decennier, men det var Pär Ström som sammanställde en programförklaring och gav ideologin ett namn. Så här skrev han strax innan han slutade som jämställdhetsdebattör:
1. De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter. Detta är definitionen på jämställdhet. Jämställdhet definieras inte som 50/50-fördelning mellan könen i samhällets alla skrymslen och vrår. En sådan kan aldrig uppnås och är heller inte eftersträvansvärd.
2. Att 50/50-fördelning på alla områden aldrig kommer att uppnås beror på att könen är lite olika och i genomsnitt gör lite olika val. Skillnaderna mellan könen är både biologiskt och socialt betingade. Skillnader är inte något fult. Vi gillar olika. Det är viktigt att understryka att vi talar om genomsnittliga skillnader – de individuella variationerna är betydande.
3. Jämställdisternas krav på lika rättigheter för könen innebär att vi säger nej till kvotering. Meriter och lämplighet ska styra olika tillsättningar – kön ska vara irrelevant. Kvotering = ett särskilt gynnande av en grupp = diskriminering av en annan grupp.
4. Den innersta kärnan i jämställdhet är likhet inför lagen. Sådan råder inte i Sverige idag – män diskrimineras på ett antal punkter i lagen. En av de första åtgärderna för jämställdistpartiet, om ett sådant hade funnits, vore därför att kräva att lagstiftningen görs könsneutral.
5. Kravet på att könen ska ha lika värde innebär att det måste bli ett slut på det mansförakt, ibland till och med manshat (”misandri”), som är utbrett i Sverige idag. Det talas till exempel om ”gubbvälde” och det anses att “gubbarna” snarast bör maka på sig. Jämställdisterna kräver att båda kön ska betraktas positivt.
6. Både kvinnor och män har sina respektive problem. Det finns också fördelar både med att vara man och kvinna (olika fördelar, förstås). Att mäta och jämföra dessa för- och nackdelar är omöjligt, eftersom det är som att jämföra äpplen och päron. Därför är det omöjligt att upprätta en balansräkning över könens totala ställning och utpeka det ena könet som nettovinnare och det andra som nettoförlorare. Samhällets jämställdhetsarbete måste därför gå åt två håll, och intressera sig för både kvinnofrågor och mansfrågor.
7. Det finns ingen kollektiv skuld. All skuld är individuell.
8. Det innebär att nu levande personer inte har någon skuld för vad andra personer av samma kön har gjort förr i världen. Det är inte möjligt att kompensera det ena eller andra könet för påstådda eller verkliga oförrätter i historien. En person som könsdiskriminerades för 300 år sedan blir inte kompenserad för att en person av det motsatta könet diskrimineras 2012. Däremot skapas istället en orättvisa mot den senare. Två fel blir inte ett rätt.
9. På motsvarande sätt kan en person som blir diskriminerad i exempelvis Afghanistan inte vinna rättvisa genom att en person av motsatt kön blir diskriminerad i Sverige.
10. Jämställdisterna finner det upprörande att kvinnor förr i världen hade begränsade juridiska rättigheter. Det är mycket glädjande att den tidiga feministiska rörelsen har åtgärdat det problemet (åtminstone i Sverige och till största delen i västvärlden).
11. Samtidigt glöms det ofta bort att även män hade sina bördor och underlägen förr i världen. Exempel är krigsplikt, försörjningsplikt gentemot kvinnor, innehavande av farliga arbeten och förväntad självuppoffring. Lite förenklat kan man säga att män har haft större frihet än kvinnor medan kvinnor har haft större trygghet än män. Det är inte självklart vilket som är mest värt.
12. I många länder i tredje världen har kvinnor än idag mycket begränsade juridiska rättigheter, vilket är upprörande. Jämställdisterna vill se en förändring på den punkten. Samtidigt får man inte glömma bort att även män i tredje världen faktiskt har sina specifika svårigheter och underlägen. Dessa måste också tas med i ekvationen vid arbete för ökad jämställdhet i tredje världen. Annars repeterar vi det misstag som suffragetterna gjorde i början av 1900-talet.
13. Människors fria vilja måste få avgöra deras livsval. En kvinna som väljer att leva som hemmafru, exempelvis, ska inte kritiseras för detta. Lika lite ska en kvinna som väljer att prioritera karriären framför barnen utsättas för kritik. På motsvarande sätt ska naturligtvis även män få välja sin livsstil. Proffstyckare ska inte komma med pekpinnar om människors livsstil. (Jämställdismens programförklaring enligt Pär Ström)
Kärnan i jämställdismen är den första meningen i punkt 1: De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter. Och den definitionen har jämställdismen gemensamt med den ursprungliga liberala feminismen, som knappt finns kvar i dagens Sverige. De kämpade för att kvinnor skulle få bl.a.
- Arvsrätt
- Rösträtt
- Fri tillgång till utbildning och arbetsliv
- Preventivmedel och aborträtt
- Skattesubventionerad sjukvård och barnomsorg
- Juridiskt skydd mot diskriminering och våld
- Lika lön för lika arbete
- etc.
Dessa frågor löstes efterhand i olika steg från 1800-talet och framåt, tills de enligt mina observationer gick i mål i Sverige 1983. Det är därför en stor del av den liberala feminismen tystnat, och ersatts av de radikala varianter som kräver 50/50 fördelning i hela samhället (utom i gruvor, sopbilar och fängelser), eller i än mer radikala varianter, de som eftersträvar olika former av ‘female supremacy’. Vissa vill kanske inte hålla med om att kvinnor har fullt juridiskt skydd eller lika lön, men då snackar vi mest nyanser och hårfina skillnader, som kan slå åt båda hållen
Om jämställdismen introducerades i ett mer traditionellt land i t.ex. Afrika eller mellanöstern, skulle ovanstående kvinnofrågor förstås vara högst aktuella där. Men i Sverige är det mansfrågorna som är mest eftersatta. Jag skrev i våras ett inlägg om vilka typer av jämställdhetsfrågor som bör prioriteras högst, nämligen de som handlar om juridiska hinder, snarare än normer och attityder. Så här bör en fråga behandlas:
1) Lägesbeskrivning (Kvinnor saknar rösträtt)
2) Opinionsarbete för att övertyga lagstiftarna (Kvinnor måste få rösträtt!)
3) Beslut i riksdagen (Kvinnlig rösträtt klubbas igenom)
4) Opinionsarbete för att övertyga folk att utnyttja sina rättigheter (Uppmuntra kvinnor att gå och rösta)
5) Jämställdhet uppnådd (Kvinnor går och röstar i samma utsträckning som män)
Jag vill påstå att samtliga kvinnofrågor i Sverige är på steg 4 eller 5 idag. Ge gärna motexempel om jag har fel. Men många mansfrågor är kvar på steg 1-2 och borde därför ha högsta prioritet.
Dessutom är steg 3) = steg 5) enligt jämställdismens definition, vilket gör steg 4) överflödigt. Syftet med steg 4) är att påverka det statistiska utfallet, vilket jämställdister tycker är egalt.
Dagens kvinnofrågor i Sverige handlar så gott som enbart om attityder, ofta kvinnors egna. Kvinnor saknar de juridiska hinder som män i vissa fall har. Jämställdismen säger att båda könen ska betraktas positivt, men i övrigt är den neutral till attityder. Det är upp till var och en oavsett kön huruvida de t.ex. vill jobba deltid, ta ut föräldrapeng, sminka sig, klä sig udda, följa/bryta traditionella könsmönster eller liknande frågor som feminister engagerar sig mycket i. Jämställdismen säger att det är individens fria val och individens eget ansvar, inget någon annan ska lägga sig i.
Sen kan man förstås jobba med mjukare genusfrågor ändå, t.ex. folks attityd till att söka hjälp för olika problem och samhällets attityd till att erbjuda sådan hjälp. Det kan handla om sextrakasserier, våld, självmord, arbetsolyckor, ensamhet eller andra frågor med sned könsfördelning. Fast då handlar det snarare om att minska lidandet och det totala antalet offer för ett visst problem, än om att jämna ut könsfördelningen. Och så länge det förekommer juridiska könsskillnader bör de ha högre prioritet än de mjukare attitydfrågorna.
Bashflak 
Alla grupper som varit förfördelade och som åberopat liberala principer har till slut vunnit. Det må sedan gälla kvinnor i västvärlden, USA:s svarta eller de homosexuella. Listan kan förlängas.
Häri ligger liberalismens styrka, men också svaghet. Inom en i grunden liberal kontext kommer förtrycket alltid att förlora, eftersom det saknar argument. Det finns helt enkelt inga som helst sakliga argument för t.ex diskriminering av homosexuella. Liberala idéer är som starkast när de åberopas av den som behöver dem, men annars är de som luften – man noterar bara när den saknas.
Svagheten ligger däri att det alltid finns en risk att man inte hinner få luft innan det är för sent.
En nackdel med liberala samhällen är att de till slut upplöser sig själva. Men en del ser ju bara fördelar med nationalstaternas utplåning. Dock försvinner även välfärdssamhället samtidigt, vilket folk inte brukar uppskatta…
Juridiska frågor har högsta prioritet ja, men jag menar att attitydfrågorna kan behandlas parallellet. Sen är många frågor inte specifikt könade sas men det finns alltjämt en generellt kvinnlig respektive manlig infallsvinkel (lite olika perspektiv och problem).
När Pär Ström lanserade sin bok ‘Mansförbjudet’, var det många som ville tona ner de juridiska frågorna, eftersom attitydfrågorna fanns. Fel väg att gå, säger jag.
Och de mer extrema vill ha kvar den skeva lagen just för att kompensera för skeva attityder.
Sen stjäl de tramsiga attitydfrågorna (s.k. ilandsproblem) energi och uppmärksamhet från verkliga problem. Just idag lanserar t.ex. kvinnorörelsen kampanjen #reklamera på bred front. Så män slåss mot lagstiftare och myndigheter, kvinnor slåss mot reklam. Det är perspektivet på jämställdhetskampen i Sverige 2013.
Jag är långt ifrån säker på att attitydfrågor är ”tramsiga”, för det som är trams för den ena är livsavgörande viktigt för den andra. Frågan är bara vad det är man vänder sig emot.
Jag har stor förståelse för att en del kvinnor upprörs över utseendehetsen, men faktum är att män har väldigt lite att göra med just den frågan. Som man vet jag mycket väl att misslyckas jag i termer av vissa prestationer så är jag existentiellt utdefinierad som man (av kvinnor i första hand).
Mia har alltså rätt i att det nog finns ett och annat att hämta ur en sådan diskussion – för bägge könen.
Jag tycker sånt som handlar om yta är just ytligt. Folk får väl se ut hur fan dom vill, vad rör det oss andra? Däremot bör man förstås vara medveten om konsekvenserna av vissa val, när det gäller t.ex. chanserna på datingmarknaden eller trovärdighet i ett yrke. Normerna finns av en anledning, de är sällan tagna ur tomma luften.
Hej Bashflak!
Varför anser du att det finns en motsättning i den här frågan? Du skriver själv att det är olika frågor, och att du implicerar att den ena frågan är viktigare än den andra.
dvs; du implicerar att den ena kampen sker på bekostnad av den andra.
Men ändå är en av jämstäldismens tankar att det inte existerar netto i frågan.
Hur går de resonemangen ihop?
Kan samma kamp ha flera olika uttryck? Ja eller Nej.
Är all kamp lika värdefull? Ja eller Nej.
Jag är också tveksamt inställd till att du relativiserar. Det är ingen konstruktiv diskussionsteknik. jag skulle gärna diskutera mer med dig, men det finns riktiga problem i samhället, tex vissa män som anser sig ha tolkningsföreträde om vad som är jämställdhet. (tex jämställdister)
mvh:
David P
hej Rick!
naturligtvis har män ett ansvar i kvinnokulturen. Kvinnor har ett ansvar i manskulturen. Det skriver du ju till och med själv. (om du inte menar att det bara är kvinnor som har ansvar för kvinnorkulturen, OCH ett ansvar för manskulturen?)
mvh:
David P
Du har helt rätt, men ansvaret är inte så lätt att påverka med mindre än att vi programmerar om våra sexuella preferenser.
En viktig del av könsnormerna eller könsrollerna är det motsatta könets genomsnittliga sexuella preferenser (för den heterosexuella majoriteten). Det går utmärkt att bryta mot könsnormer och könsroller, men samtidigt minskar man sitt sexuella värde, alltså chansen att kunna välja den partner man helst vill ha.
Och här finns en stor biologisk skillnad mellan män och kvinnor. Kvinnors sexuella värde ligger främst i hennes hälsa och utseende, mäns sexuella värde ligger i hans förmåga att försörja och beskydda. Det gör mannens könsroll mycket snävare än kvinnans. Jag har inte tid att utveckla mer än så, men det finns gott om inlägg på det ämnet, vissa på min blogg men ännu fler på genusdebatten.se (Ninni, Erik, Ulf T)
Ansvar och ansvar…såtillvida har män ett ”ansvar” för utseendehetsen bland kvinnor att män föredrar attraktiva kvinnor, men detta sitter väldigt djupt i vår biologi, så jag tror att hela begreppet ansvar är malplacerat.
hej Bashflak!
Ansvar för varandras kulturer handlar inte uteslutande om sexuella preferenser. Eller menar du att kvinnokultur respektive manskultur är enbart av sexuella slag?
Våra könsnormer sätts av oss tillsammans. Män blir Män genom att de blir uppfostrade till män av båda män och kvinnor. Likadant med kvinnor.
Sen hjälps vi alla åt att upprätthålla normerna tillsammans genom att på olika vis sanktionera de vi uppfattar som avvikande.
Att män står för merparten av det fysiska våldet i samhället, både nationellt och internationellt, beror på någonting; nämligen strukturer. De här strukturerna kan vara av både juridisk karaktär eller social. Det är de här strukturerna, juridiska och sociala som är våra normer.
Således är inte könsnormer och könsroller någonting exklusivt för sexualiteten.
Att bryta mot könsnormer är därmed inte att minska sitt sexuella värde. Utan det är kanske,möjligtvis, att man kan minska sitt heterosexuella värde i omgivningens ögon.
Att kvinnors sexuella värde främst ligger i utseende och mäns främst i beskyddandet är ingenting annat än en subjektiv åsikt. oavsett hur mycket man vill framställa det som objektiva faktum är det inte ett sånt.
Till sist:
jag ser att du i mångt och mycket ställer upp på P.S programförklaring. Det innebär att du i mångt och mycket ställer upp på den liberala feminismens ideologi. Vilket innebär att du mångt och mycket är liberal.
Det förklarar din ovilja att diskutera strukturella lösningar på strukturella problem. Eftersom liberalism inte erkänner sociala strukturer kan man ju inte heller se de strukturella lösningarna. Eftersom det inte uppfattas som ett problem. (Vilket du flera gånger skriver i kommentarer på bloggen och även i ditt blogginlägg.)
Eftersom liberalismens världsåskådning är radikalt annorlunda än min kommer vi aldrig någonsin nå ett konsensus i den här frågan på något djupare än ytliga plan.
mvh:
David P
Paradoxen ligger i att yta inte nödvändigtvis är ytligt. Försök med att sälja något och se ut och lukta som en grottmänniska.
Det är alltid lättare att säga att man ger blanka fasiken i vad folk tycker om en, än att faktiskt göra det, för människan är i grunden ett socialt djur. Man kommer lätt på kant med sin inre natur.
Ja, det är ju precis vad jag säger. Det ska vara tillåtet att se ut och lukta som en grottmänniska, men man måste samtidigt vara medveten om att det är ett stilval som kommer att straffa sig i många sociala situationer, både i yrkes- och kärlekslivet.
Men varför då bekämpa antigrottmansnormen överhuvudtaget? För vad ska vi göra åt den normen i praktiken? Ett motbjudande äckel betraktas väl som motbjudande oavsett om vi försöker säga att man duger som man är, för det är ju bara delvis sant.
Hej Rick och bashflak!
Nej. Vad som är ”se ut och lukta som en grottmänniska” är normer, attityder värderingar. Det finns ingen doft som objektivt är äcklig. Det finns inget utseende som är objektivt äckligt. (eller tror ni tex att man på medeltiden ansåg att svett luktade illa?)
Det som finns är människors attityder i frågan. Attityder är normer. Attityder kan förändras. Det är därför man bör arbeta normkritiskt och inte acceptera det rådande systemet i alla lägen eftersom de är det rådande systemet.
mvh:
David P
Ja, jag är rätt övertygad om att man tyckte svett luktade illa på medeltiden. Läser man historiska skildringar så nämns ofta att städer på tex 1700-talet var närmas obeboeliga pga. stanken. Visst kan lukter socialiseras och förknippas med känslominnen men att ogilla lukter som tyder på ohälsa eller onyttighet är medfött och väcker grundkänslor som äckel, vilket biologiskt aktiverar impulser att undvika.
hej Johan Grå!
Ja. Städer luktade illa förr. Men det var inte pga svetten. Det var pga smutsen, ruttnande sopor, hantverksbodar och hantverksyrken etc.
För att ta ett närliggande exempel på doft. Ta dina närmaste polare och brottas med varandra nån timme tills ni blir genomsvettiga. Kommer någon av er känna doften eller reagera på den under brottningen? Eller kommer ni märka den senare när ni haft möjlighet att under en tidsperiod vara UTAN doften.
På samma vis var det förr. I ett samhälle där alla konstant alltid svettades såg man inte svettdoften på samma sätt som vi gör idag. Alltså har synen på svett förändrats, vilket innebär att uppfattningar om dofter och utseenden är föränderliga.
mvh:
David P
Ja, precis. Och det är svårt att hitta en människa som inte hellre är tillsammans med någon de är attraherad än oattraherad av.
De stora mansfrågorna handlar om att uppnå likvärdiga rättigheter och värdighet
Kvinnofrågor verkar numera endast handla om extraordinära rättigheter och särbehandling.
Nja, jag uppfattar nog att det finns typiska kvinnofrågor, men påfallande ofta verkar problemets kärna finnas i kvinnolkulturen.
hej Rick!
Män har lika stor del i kvinnokulturen som kvinnor har i manskulturen.
mvh:
David P
Jag talar inte om reklam utan att det finns generellt ett kvinnligt perspektiv när det gäller t ex vårdnadstvister, partnervåld (som jag ”specialiserat” mig på) eller vad gäller arbetsfördelning eller arbetsmiljö och säkert annat som kanske andra med andra intressen har mer blick för. Nu ska jag på GD-träff 🙂
Önskar jag var där, sugen på en kall pilsner just nu 🙂
Pingback: Genuskrav i förskolan | WTF?
Hey Bashflak!
Intressant inlägg, även om jag förstås skulle byta ut ”attityd” mot ”struktur” eftersom det är precis det normer innebär, men det tänker jag inte ens bråka om. Däremot undrar jag över meningen ”de radikala varianter som kräver 50/50 fördelning i hela samhället (utom i gruvor, sopbilar och fängelser), eller i än mer radikala varianter, de som eftersträvar olika former av ‘female supremacy’” -> har du några exempel på några som uttryckligen tycker såhär? För min uppfattning är att den senare inte alls existerar och den tidigare är en förvanskning av det faktiska syftet med kvotering. Men jag är öppen för att bli överbevisad so bring it. 🙂
Det andra jag funderar över är punkt nummer ett i P.S. budord: ”De båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter”. För ingenstans här, eller alls i den mer högervridna ideologin, ser jag ordet ”möjligheter”. Och det är såklart så att om bägge könen har samma värde så kommer ”möjligheter” i form av sociala hinder inte spela någon roll, men helt dit har vi väl inte kommit än, i så fall? För vi har inte samma möjligheter, om vi med möjligheter alltså menar ”möjligheter att bete oss på samma vis utan att bli bedömda olika”.
Och där menar jag att jämställdismen har sin största ömma punkt: i bristen på analys av faktiska möjligheter, på ett socialt och psykologiskt plan.
Jag kan inte annat än att hålla med dig. Jag tycker att jag hör om ”extremfeminister” hit och dit, men jag som följer några feministbloggar har fortfarande faktiskt inte sett en enda person som på allvar tycker att kvinnor skall vara överordnade män.
1) ‘Struktur’. Här talar vi rimligen om sociala strukturer. Dessa byggs upp av sina aktörer, alltså människor av kött och blod. Det som karaktäriserar strukturerna är aktörernas attityder. Så egentligen talar vi nog om samma sak.
2) ‘Female Supremacy’ Ett kort svar: Var du bortrest under SCUM-debatten? Sen finns många organisationer som skrivit in ‘minst 51% kvinnor’ i sina stadgar. Andra kallar det mer jämställt ju fler kvinnor en beslutande församling har, d.v.s. 58% kvinnor är mer jämställt än 51. Se t.ex. här. Hade din fråga varit den enda jag fått ikväll hade jag lagt mer tid på att gräva fram exempel, men du får nöja dig med detta.
3) ‘Möjligheter’ Pelle Billing använde ordet möjligheter i sin programförklaring, men jag håller inte med honom. Jag vill undvika ordet möjligheter, då det inbjuder till missförstånd som tvingar fram kompromisser med grundtesen ‘lika rättigheter och skyldigheter’, t.ex. krav på kvotering.
Talang är medfött. Det finns bara 1 Zlatan. Om jag såg till att min son tränade fotboll 6 timmar om dagen under hela sin barndom skulle han kanske sluta som högerback i division 5. Ganska få män och ännu färre kvinnor har vad som krävs för att bli brandsoldat eller stridspilot. Vi måste inse att alla inte har lika möjligheter och att det inte är ett rimligt mål. Det vi kan göra är att bygga bort de hinder som eventuellt finns i regelverket.
Talang är medfött men förmåga beror till minst lika stor del på träning som på talang. De stora orsakerna till att män har bättre bollkänsla och kvinnor bättre språkförmåga är att pojkar sportar mer medan föräldrar pratar mer med flickor.
Mitt korta svar är nej. Träningens effekter begränsas av de ramar som den medfödda talangen sätter.
Har man låg talang och tränar mycket blir man en medelmåtta. Har man hög talang och tränar lite blir man också en medelmåtta. För att bli riktigt bra behövs både hög talang och mycket träning.
Det beror på när man börjar träna. Det sägs ibland att 80 % (eller något sånt) av allt vi lär oss lär vi oss under våra första fem år – inte är det konstigt att sånt är svårt att kompensera för i efterhand?
Mer idrott, musik, språk och matematik redan på dagis då alltså?
Det låter som en utmärkt idé (förutsatt att man gör det på en nivå anpassat för barn), bortsett från matte specifikt. Att lära barn räkna i någon större utsträckning är i stort sett meningslöst i den åldern – däremot så finns det skills som kommer hjälpa till i senare mattestudier man kan fokusera på att lära barnen, som så kallad ”mental rotation”.
Detta lär knappast eliminera skillnader mellan individer, men det lär minska skillnaderna mellan könen rätt markant.
@ Übereil
Jag har svårt att tro på vad du säger om att flickors i genomsnitt bättre språkkänsla skulle bero på att föräldrarna pratar mer med dem. Det är förstås möjligt att föräldrar faktiskt pratar mer med flickor, men detta kan lika väl bero på att flickor vill prata (jag har barn av bägge könen och ser hos dem samma sak som jag hör från andra föräldrar).
Flickor har helt enkelt lättare för att lära sig språk – i genomsnitt. Det har förresten homosexuella män också. Kanske föräldrarna pratat mer med dem när de var små…
Det är alldeles uppenbart att det finns könsbundna tendenser, vilket förstås inte säger ett dyft om enskilda individer, men det blir synnerligen skevt att hävda att det är föräldrarnas tystnad som ligger bakom vissa pojkars begränsade uttrycksförmåga. Tidigare trodde man ju också att autism beror på föräldrnarnas, främst mödrarnas känslokyla. Är du kanske inne på den här vägen?
Självfallet har det stor betydelse för språkutvecklingen att föräldrarna t.ex. läser för sina barn, men detta är (tyvärr) i mångt och mycket en klassfråga. Och självfallet är det viktigt att skolan uppmuntrar pojkar att läsa (genom att slänga genusskräpet i papperskorgen och plocka fram sådan läsning som intresserar pojkar)
En avslutande fråga: Vad är så skrämmande med att människor har varierande, inklusive könsbundna, tendenser? I mina ögon är det fantastiskt att vi människor är mänskliga och därför inte kan konstrueras hur som helst efter politiska dagsländor. De aspekter vi vill ändra på kan vi självfallet sträva efter att ändra, men vill vi uppnå något (t.ex. minskad våldsanvändning) så måste vi utgå från verkligheten. Annars kommer vi ingen vart.
Att socialismen alltid utmynnat i folkmord och bottenlös misär beror just på att man förnekat människans karaktär. Däremot har de former av politk som utgått från människan sådan som hon är lyckats långt bättre med att skapa anständiga samhällen.
”Jag har svårt att tro på vad du säger om att flickors i genomsnitt bättre språkkänsla skulle bero på att föräldrarna pratar mer med dem. Det är förstås möjligt att föräldrar faktiskt pratar mer med flickor, men detta kan lika väl bero på att flickor vill prata.”
I grunden handlar det om att folk förväntar sig att flickor gillar att prata i större utsträckning. Detta både gör att föräldrar pratar mer med flickbarn och att barnen pratar mer (eftersom de känner att det är så de förväntas bete sig). Detta samverkar dessutom till att göra flickorna bättre på att prata, vilket även det gör dem mer benägna att prata (eller snarare tvärt om, pojkar avskräcks från att prata eftersom de är sämre på det).
”Det är alldeles uppenbart att det finns könsbundna tendenser, vilket förstås inte säger ett dyft om enskilda individer…”
Eller var tendenserna kommer ifrån.
”men det blir synnerligen skevt att hävda att det är föräldrarnas tystnad som ligger bakom vissa pojkars begränsade uttrycksförmåga.”
Varför då? Det är vetenskapligt belagt att ju mer man pratar med sina barn desto bättre blir de på språk. Det är också vetenskapligt belagt att föräldrar pratar mer med flickbarn än pojkbarn (oavsett vad det beror på). Du har kanske en poäng i att det inte är hela förklaringen (det vet vi i dagsläget inte), men att det är en del i förklaringen är inget skevt alls.
”Självfallet har det stor betydelse för språkutvecklingen att föräldrarna t.ex. läser för sina barn, men detta är (tyvärr) i mångt och mycket en klassfråga. ”
Jag håller med. Alarmerande nog är det någonting som går bakåt i alla samhällsklasser.
(Ja, och det är inte bara en klassfråga, det är även en könsfråga.)
”Och självfallet är det viktigt att skolan uppmuntrar pojkar att läsa (genom att slänga genusskräpet i papperskorgen och plocka fram sådan läsning som intresserar pojkar)”
Jag tror det är viktigare att motverka stereotypen att pojkar inte läser och stereotypen att om de läser så läser de minsann grabbiga saker. En av de största drivkrafterna för barn i den här åldern är att inte uppfattas som omanliga/okvinnliga så att motverka bilden av att det är omanligt att läsa(/att läsa om omanliga saker) är väldigt viktigt för att få även pojkar att läsa.
”Vad är så skrämmande med att människor har varierande, inklusive könsbundna, tendenser?”
Varför är det så skrämmande att människor INTE har könsbundna tendenser?
”Att socialismen alltid utmynnat i folkmord och bottenlös misär beror just på att man förnekat människans karaktär.”
När jag går igenom Svensk 1900-talshistoria så är inte ”folkmord” och ”bottenlös misär” två ord jag finner särskilt representativa för hur det sett ut.
”Vad är så skrämmande med att människor har varierande, inklusive könsbundna, tendenser?”
Varför är det så skrämmande att människor INTE har könsbundna tendenser?
Eftersom normer i samhället. likaväl som lagar till största delen vilar på majoritetens beslut och samtycke. Så undrar jag med vilken rätt som en minoritet kan kräva att majoriteten skall ändra sig?
Man har ju som individ sin fria vilja att följa eller att inte följa normen. Dock så måste man ju som det sägs, var beredd på de konsekvenser brytandet av viktigare normer får!
Jag undrar även varför en minoritet skall ha ”makt” att anse att en majoritets livsval är felaktigt, och hur man kan kräva att andra skall följa en ideologi utan att få välja själva? Är inte det ”grund-tesen” av vad ni säger?
MVH
@ Übereil
Det är något konstigt med din formulering här:
”En av de största drivkrafterna för barn i den här åldern är att inte uppfattas som omanliga/okvinnliga så att motverka bilden av att det är omanligt att läsa(/att läsa om omanliga saker) är väldigt viktigt för att få även pojkar att läsa.”
Vi måste alltså motverka bilden av att det är omanligt att läsa om omanliga saker, säger du. För på så sätt börjar pojkar läsa trots att ”en av de största drivkrafterna för barn /…/ är att inte uppfattas som omanliga/okvinnliga”.
Men om nu i ditt tycke ”en av de största drivkrafterna” är att inte uppfattas som omanlig, så vore det väl bäst att fokusera på själva läsningen då och strunta i de där genusböckerna som ändå inte tilltalar barn. Även den som predikar genusevangeliet dagarna i ända måste väl tillstå att om grundproblemet handlar om att pojkarna inte läser, så är väl det vettigaste att skaffa fram böcker som kan intressera dem, t.ex. ”Jag är Zlatan” eller ”Dinosauriernas värld”. Det faktum att lärarna favoriserar tjejböcker och många gånger inte begriper sig på annat visar med all önskvärd tydligen var skon klämmer. Det är fullkomligt uppåt väggarna att försöka truga på pojkarna något i stil med ”Genus-Kalles rosa klänning”.
Även den mest tes- och fradgatuggande genusfanatikern måste väl hålla med om att läsande pojkar är en förutsättning för att de senare ska börja läsa läsa t.ex. ”Genusperspektiv” eller andra djuplodande tankar (om pojkarna nu nödvändigtvis måste hamna i dåligt sällskap 🙂 )
Jo en sak till Übereil
När jag nämnde socialismens fantasier om människans icke-natur, så avsåg jag självfallet inte Sverige. Det är bara i den amerikanska högerns terminologi som Sverige någonsin varit genuint socialistiskt. I Sverige har socialdemokratins politiska motståndare ibland använt liknande fraseologi som tillhygge, men inte ens de själva har trott på det.
Den som tror att Sverige antingen är eller har varit socialistiskt har allvarliga problem med allmänbildningen.
Gud vad lång den här tråden är…
”Det faktum att lärarna favoriserar tjejböcker och många gånger inte begriper sig på annat visar med all önskvärd tydligen var skon klämmer.”
Jag citerar bara den meningen men det här är ett svar på hela inlägget, för att förklara vad jag menar.
Problemet är inte att lärarna favoriserar tjejböcker, problemet är att böckerna lärarna favoriserar SES som specifikt tjejböcker. För om böckerna ses som böcker för specifikt tjejer så kommer killar inte vilja ta i dem med tång. För om man vill förödmjuka en kille så är ”tjej” bland det säkraste korten man kan satsa på. Och om de böckerna är tjejböcker så innebär det att bara tjejer läser dem, så om man som pojke läser dem så är man tjej… Som sagt, så länge de ses som tjejböcker så kommer killar inte vilja ta i dem med tång.
Att ta in mansböcker så att pojkarna kan mansläsa medan läsning i stort även fortsatt ses som kvinnligt tror jag inte kommer få någon jätteeffekt på sikt. En gedigen lösning är istället att få bort synen på läsning som specifikt en tjejgrej.
@Übereil,
Det är iofs intressant hur ofta insatser som skulle kunna hjälpa pojkar avfärdas tidigt med motiveringar som att man inte ‘tror’ att de skulle göra någon större skillnad.
Nu finns det praktiska erfarenheter att ta del av, bl.a. från Otario:
I rapporten finns ett antal kommentarer från projektdeltagarna i stil med:
Aha, så om läraren rekommenderar ”Jag är Zlatan” som läsning så kommer den boken genast att uppfattas som ”tjejig”? Var det ungefär så här du menade?
Nej, lärarna gillar en viss typ av böcker. Dessa böcker ses som tjejböcker. Att de ses som tjejböcker är det som gör att killar inte gillar dem.
Angående möjligheter.
Min jämställdhet ser ut ungefär så här:
”Alla individer ska ha samma rättigheter och människovärde, och ha möjlighet att utvecklas till sin fulla potential utan att könstillhörigheten ska utgöra formellt hinder”
Dvs, Lika möjligheter efter individuell fömåga.
Den var inte dum!
Hannah, var det inte du själv som för ett tag sedan skrev om något politiskt parti som ville införa kvotering, men på så sätt att män inte kan kvoteras uppåt. Följden blir minst 50 % kvinnor, vilket du själv var kritisk till.
Klippt från en feminist blogg:
Feminist A – ”Dessutom kan en ju undra om det är genomtänkt att tycka att barn ska ha manliga förebilder. För vad står manligheten för egentligen om vi ska se krasst på saken? Våld, krig, intolerans, egoism, förtryck, frånvaro – listan kan göras lång. Som jag ser det kanske det är tryggast för barn att hållas så långt borta från män som möjligt?”
Feminist B – ”Hehe, jag håller med dig. Kände mig dock inte riktigt modig nog att skriva det rakt ut just idag”
http://minasannaord.wordpress.com/2013/10/17/vad-tusan-ar-en-manlig-forebild/
Vad säger onewaycommunication och Mariell om det?
Ni skriver att :”Att 50/50-fördelning på alla områden aldrig kommer att uppnås beror på att könen är lite olika och i genomsnitt gör lite olika val. Skillnaderna mellan könen är både biologiskt och socialt betingade. ”
Frågan är bara hur mycket ni tänker är biologiskt och hur mycket som ni tänker är socialt. Om man tänker att det mesta som ligger bakom val och positioner som kvinnor och män har i samhöllet är biologiskt (och därmed statiskt) så är det väl inte särskilt mycket ni vill förändra varken för män eller för kvinnor?
Jag menar, ni jämställdister brukar ju exempelvis gnälla på att män är diskriminerade på föräldrafronten. Men hur tänker ni då angående de biologistiska idéerna om att män helt enkelt är sämre på omsorgsbiten?
Fats jag antar att det där med biologi bara gäller på de områden där kvinnor som är diskriminerade…
Jag får nog kalla mig säartslikhetsjämställdist. Jag tror det finns könsskillnader som beror på eller bottnar i biologiska skillnader men att vi även är fria att förändra de könsspecifika beteenden de leder till relativt mycket, men med respekt för individen.
Men feminister vill ju också ändra könsspecifika beteenden. Vart ligger skillnaden? Vilka könsspecifika beteenden menar du kan ändras?
Pär Ström, som ni nämner ovan refererar ju i sin bok till professor Annika Dahlström. Hon menar ju exempelvis att män är farliga för barn.
Problemet med Annika Dahlström var att hon försökte göra politik av sin forskning och där misslyckades hon helt.
Hon försökte basera regelverket på gruppens medelvärde. Lika dumt som de rasister som vill stoppa afrikansk invandring för att ”negrer har lägre IQ”, eller de som vill förbjuda kvinnliga brandsoldater, för att kvinnor i genomsnitt är svagare.
Jämställdister tycker att allt ska vara tillåtet för de individer som uppfyller kraven på en verksamhet. Men eftersom könen i genomsnitt har olika egenskaper och olika intressen, så ska vi varken förvänta oss eller eftersträva lika utfall.
Annica Dahlström forskade inte ens på området ifråga…
I den här frågan kan jag bara tala för mig själv, men som jag upplevt föräldraskapet, så har kvinnor en modersinstinkt som män saknar. Män kan göra jobbet lika bra, särskilt när amningsperioden är över, men kvinnor får större egen tillfredställelse i form av hormonella belöningar. Så fungerar biologin. Därför är det vanligare att kvinnor har den inre drivkraften att ta den typen av ansvar.
Å andra sidan är det extremt viktigt för barn att växa upp med en sund fadersgestalt i sitt liv, särskilt för pojkar. Det finns hur mycket global statistik som helst på hur pojkar som vuxit upp utan fäder far illa socialt på alla sätt och vis, genom hela livet. Så diskriminering av fäder slår egentligen hårdast mot barnen.
”Å andra sidan är det extremt viktigt för barn att växa upp med en sund fadersgestalt i sitt liv, särskilt för pojkar. Det finns hur mycket global statistik som helst på hur pojkar som vuxit upp utan fäder far illa socialt på alla sätt och vis, genom hela livet.”
Handlar det om folk som växt upp utan fäder specifikt eller bara om folk som växt upp med bara en föräldrer? Dvs hur funkar det när man jämför heterosexuella och lesbiska adoptivpar?
Vad jag sett är det mindre frekvent att barn som växt upp med bara pappan får sociala problem som vuxna, än de som växt upp med bara mamman. Och inte bara i absoluta tal, utan i andelar. Vissa menar att det beror på ekonomi, andra menar att det finns ett behov av en sund fadersgestalt i barndomen för att utvecklas till en väl fungerande vuxen (särskilt för pojkar). Förmodligen ligger det viss sanning i båda förklaringarna. Eftersom jag inte är särskilt påläst om HBT-adoptioner, så vågar jag dock inte svara på din sista fråga.
Ingen kan ju säga säkert vad proportionerna är mellan arv och miljö, men många uppskattar att det är ungefär 50/50. Man kan ju för övrigt se arv som ett väldigt lågfrekvent utslag av miljöpåverkan – genom att våra egenskaper och handlingar bidrar till att påverka våra chanser att fortplanta oss.
Jag kan själv se att min bana präglats tydligt av såväl ärftliga som sociala faktorer, men också i hög grad av mina egna val (vad nu de influerats av). Det är en rätt färgstark historia som kan tyvärr inte kan berätta utan att påtagligt urholka min anonymitet, men involverar både talang utöver det vanliga och närstående med handikapp och kraftigt kringskurna möjligheter. Själv har jag dock fått uppleva väldigt få formella hinder. Inte minst har jag haft möjlighet att följa några olika karriärbanor, men valt bort flera – ibland till min omgivnings bestörtning. Vissa av dessa val ser jag idag tillbaka på med viss förundran själv – hur svårt skulle det ha varit att fullfölja och hamna på en mycket högre nivå? Hade det inte varit bättre? I slutändan får jag acceptera att de val som gjordes var mina, och jag behöver inte nödvändigtvis förstå dem. Mina val har bidragit till det liv jag har, och det är möjligen precis det liv jag ville ha.
Det vi kan göra på diskrimineringsfronten är att försöka upplysa, men den enda rimliga grundprincipen juridiskt är att vi skall eliminera formell diskriminering baserat på faktorer vi själva inte kan påverka.
Det är viktigt att komma ihåg att det vi ser i statistiken (t.ex. löneskillnader) till största delen kan förklaras av att män och kvinnor som grupper fungerar och prioriterar olika. De säger ingenting om de individer som eventuellt blir föremål för diskriminering, t.ex. i avsikt att ‘jämna till siffrorna’. Det viktiga arbetet här är att hylla variationen och respektera varandras livsval. Just detta tror jag inte är kontroversiellt, men meningarna går isär när vissa vill aktivt verka för att ‘hjälpa evolutionen på traven’ genom att med social ingenjörskonst motverka våra individuella val.
Inte alls, åtminstone inte bland jämställdister vad jag kan se.
En sak vi vill betona är att de senaste årtiondena handlat väldigt mycket om att sprida förståelse om kvinnors utmaningar, och de dolda sätt vi kan diskriminera på, men att vi egentligen inte ens börjat den processen när det gäller män. Att börja inkludera mäns historia och faktiskt börja lyssna på män är en nödvändig, men sannolikt delvis obehaglig process. Jag förstår att både män och kvinnor slår ifrån sig.
”Det är viktigt att komma ihåg att det vi ser i statistiken (t.ex. löneskillnader) till största delen kan förklaras av att män och kvinnor som grupper fungerar och prioriterar olika.”
Det förklarar dock inte VARFÖR grupperna fungerar och prioriterar olika.
Det finns gott om förklaringsmodeller som kombinerar arv och miljö även här, men spelar det egentligen någon roll?
Varför kan vi inte bara acceptera hur andra människor prioriterar i sitt eget privatliv, oavsett orsak? Huruvida någon t.ex. väljer att jobba deltid och få mer fritid eller jobba heltid och få bättre ekonomi angår bara de närmast sörjande.
”Det finns gott om förklaringsmodeller som kombinerar arv och miljö även här, men spelar det egentligen någon roll?”
Det finns oändligt med möjliga förklaringar till allt. Den stora majoriteten är rätt dåliga (”det beror på att månen är gjord av ost” är en möjlig förklaring som är rätt dålig).
”Varför kan vi inte bara acceptera hur andra människor prioriterar i sitt eget privatliv, oavsett orsak?”
Kan kan vi alltid, dock kommer vi varken lära oss något eller kunna hjälpa folk att prioritera på ett sätt de mår bättre av om vi bara accepterar det.
Det är snarare feminister som anser att män inte behövs som föräldrar. Läs här tex.
http://minasannaord.wordpress.com/2013/10/17/vad-tusan-ar-en-manlig-forebild/
Inget av könen behövs specifikt som föräldrar. Olika individer bidrar med olika saker oavsett kön och det finns inga förmågor som ena könet har som andra rakt av saknar (till och med mjölkproduktion kan jobbas runt).
Pojkar som saknar vuxna manliga förebilder söker dem annorstädes. Film, äldre kompisar etc. Brukar inte bli särskilt lyckat, om man säger så. Kraftig överrepresentation i de flesta former av socialt elände.
Pojkar som har lesbiska föräldrar har, från vad jag läst, inte större problem än några andra barn.
Om inget kön behövs som förälder förklara då varför feministerna på bloggen bara talar om att pappor inte behövs.
Visa mig också på feministerna som talar om att kvinnliga förebilder inte behövs.
Visa mig också på feministerna som vill förändra lagstiftningen så inte mammor får automatisk vårdnad om det nyfödda barnet. Eller bara feministerna som tycker att lagstiftningen kring barn ska vara helt könsneutral med avseende på föräldrarna.
Man hör så gott som aldrig någon prata om vikten av att barnet får en ”kvinnlig förebild” och därmed ska det mycket till för att den bilden ska sägas emot.
Angående feminister och neutral föräldrarlagstiftning så föreslår jag att du läser detta: http://www.onewaycommunication.co/?p=3071
Vad feministiska gräsrötter tycker är betydligt mindre intressant än vad topparna tycker. Vad säger t.ex. Sveriges Kvinnolobby i ämnet? Och vad säger politikerna?
Feminismen ÄR en gräsrotsrörelse. Tar man bort gräsrötterna så får man typ F!, och de flesta feminister jobbar oberoende av vad F! gör.
”Det är upp till var och en oavsett kön huruvida de t.ex. vill jobba deltid, ta ut föräldrapeng, sminka sig, klä sig udda, följa/bryta traditionella könsmönster eller liknande frågor som feminister engagerar sig mycket i. Jämställdismen säger att det är individens fria val och individens eget ansvar, inget någon annan ska lägga sig i.”
Jag kommer alltid att tänka på följande argument när jag hör liknande resonemang:
Tänk dig att Mr Smith är påväg hem från jobbet en dag. På vägen hem stöter han på en rånare som sätter en pistol i pannan på honom och säger ”pengarna eller livet!” I det här fallet så är det helt upp till Mr Smith om han vill ge bort sin plånbok eller inte och ingenting någon annan ska lägga sig i. Ger han bort plånboken så antar jag att han inte ville ha den.
Jag vet inte hur rättvist exemplet är men min känsla är att väldigt många liberaler verkar resonera på ett sätt som blir precis så om man kokar ner det.
Precis. Är lätt att prata om det fria valet om en ignorerar vad olika val kan kosta för individen. Är det ex ett fritt val att att som man inte våga gå i klänning pga risken att bli nedslagen? Är det ett fritt val att homosexuella i Ryssland går under jord eftersom de kan torteras och mördas utan att staten lyfter ett finger? Är det fritt val när män får sin manlighet och sexuella läggning ifrågasatt om de är mjukare som personer och de därför har en hård fasad utåt? etc etc etc. Alla val vi gör har ett pris, priset är högre för vissa val än för andra. I vissa fall är priset så högt att valet blir mellan pest och pest. Är valet verkligen fritt då?
parulaalfrodo och Übereil!
En fråga eller två dyker genast upp när ni skriver så.
Om det nu inte är ett fritt val? Vad får det för konsekvenser då?
Och hur mycket yttre makt måste det till för att du skall kunna hävda att du inte hade något eget val?
MVH
Genusföljaren
Man har alltid ett eget val. Du kan t ex välja att försöka springa ifrån rånaren och därmed riskera att bli skjuten i huvudet.
Det handlar inte om hurvida vi har ett eget val eller inte. Det handlar om att våra val alltid fattas inom en viss yttre kontext som begränsar vilka val som är rimliga eller inte. Om det plötsligt växte ut vingar på din rygg som gav dig möjlighet att flyga så skulle dina val vara lika fria som om du plötsligt blev förlamad från nacken och nedåt.
Det det handlar om är makt. Bill Hicks sa en gång ”if you think it’s about freedom, try flying somewhere without fucking money, okay?”. Makt är förmågan att kunna styra sitt eget liv. Det finns olika saker som begränsar det, t ex lagar (om du vill försörja dig som inbrottstjuv så försvåras det rätt markant av att polisen har som uppdrag att låsa in inbrottstjuvar) men även andra saker, som den egna förmågan och normer i samhället som styr hur folk reagerar på olika beteenden. Hur mycket makt man har varierar från person till person och från situation till situation. En person kan ha mycket makt i en situation men lite i en annan medan det kan vara tvärt om för en annan person.
Problemet med den syn på val som togs upp i startinlägget är att det helt missar/ignorerar maktlöshet som inte beror på lagar. Så länge lagarna är samma för alla så finns det inga problem.
Poängen med huvudinlägget och det tidigare inlägg jag länkar till, är att vi bör rätta till de skrivna lagarna innan vi ger oss på de oskrivna, eftersom de skrivna lagarna är mycket lättare att både identifiera och förändra.
Den poängen ser jag som mycket mindre problematisk än vad jag uppfattade som kontentan av det du skrev (dvs att de ”oskrivna lagarna” är irrelevanta). Jag håller fortfarande inte med fullt ut (det finns fall där de oskrivna lagarna har såpass stor inverkan jämfört med de skrivna att man bör fokusera på de skrivna (det finns även fall där jag anser att skrivna lagar är mindre dåliga än oskrivna)) men jag förstår ändå prioriteringen.
Arbetet med att förändra de oskrivna lagarna ligger på steg 4) ovan, medan de skrivna lagarna ligger på steg 2). Så vitt jag känner till, ligger inga kvinnofrågor i Sverige på steg 2). Rätta mig gärna om jag har fel.
Ja, men det påverkar inte det jag sa (att något ligger på steg 2 innebär inte per automatik att det är ett större problem än något som ligger på steg 4).
Väpnat rån är ett grovt lagbrott. Den som lyder en rånares order har skydd i lagen och kan få tillbaka sina pengar från försäkringsbolag, plus skadestånd om rånaren åker fast och döms. Ett ganska dåligt exempel, med andra ord.
Men man kan ge blanka fan i vad andra tycker om din stil eller dina livsval. Samtidigt har inte det motsatta könet en plikt att hoppa i säng med dig och du minskar dina chanser om du inte är attraktiv i deras ögon, vilket är priset man får betala för att gå sin egen väg. Detsamma gäller på jobbet. Om kunder finner dig motbjudande så minskar chanserna till goda affärer.
”Väpnat rån är ett grovt lagbrott. Den som lyder en rånares order har skydd i lagen och kan få tillbaka sina pengar från försäkringsbolag, plus skadestånd om rånaren åker fast och döms. Ett ganska dåligt exempel, med andra ord.”
Det du tar upp är helt irrelevant för poängen med exemplet. Om man vill kan man konstruera om exemplet så att det blir i stort sett samma exempel men ändå inte på något sätt har en annan poäng. Betänk t ex att du är ute och campar och går iväg för att uträtta dina behov. När du kommer tillbaks så har en björn precis plockat upp din plånbok och ska precis äta upp den. Låter du björnen göra det? Om inte så antar jag att du inte har något emot att bli av med din plånbok.
Eller varför inte följande? När du kommer tillbaka så slår blixten ner i ett träd precis intill plånboken och är påväg att landa över den och bränna upp den. Försöker du inte rädda den så antar jag att du inte har något emot att bli av med den.
Ser du nu vad poängen är?
@ Übereil
Dina exempel bli allt snurrigare. Det hela handlar om att inte begränsa utrymmet för fria val när det inte är nödvändigt. Ditt exempel med björnen är, med förlov sagt, infantilt.
Resonemanget kring fria val handlar om att vi inte kan få allt vi pekar på ( i motsats till vad vänstern låter påskina), utan att varje val innebär ett övervägande kring vad vi samtidigt är tvungna att ge avkall på. Valet handlar alltså lika mycket om att få som att avstå. Någon annan kunde kalla detta personlig mognad.
Den som ylar och skriker för att hon inte får det bästa från alla världar utan att avstå från någonting alls och därför tyr sig till feministisk teologi är helt enkelt omogen.
Min brors filosofilärare brukade säga att när någon seriöst för fram ett argument som för en själv framstår som absurt så är den mest troliga anledningen att det är så att man inte förstår argumentet.
Med det sagt så kan din mamma vara infantil.
Och omogen med, för den delen.
@ Übereil
Kan du ta och förklara vad du avser med de här kommentarerna:
”Med det sagt så kan din mamma vara infantil.”
”Och omogen med, för den delen.”
Avsikten är inte precis glasklar, eller hur.
Var nu snälla mot varandra, pojkar
Meningen med kommentarerna om din mamma var att visa vilken nivå jag ansåg att ditt inlägg låg på.
Och ursäkta bashflak för den lite dåliga tonen, men när vi ändå är där vi är: han började.
Internet, vad gör du med mig…
Tycker inte exemplet var särskilt rättvist. Visst är vi påverkade och inte helt fria i våra val, bl a pga att gå mot strömmen och normbrott kostar på. Men nån pistol mot huvudet handlar det inte om i 99% av fallen tack och lov, iaf inte här och nu. Men visst kan man lägga sig i i bemärkelsen föra fram sina åsikter, dvs bedriva ”attitydlobbying”.
Exmeplet är inte till för att vara ”rättvist”, det är till för att visa att resonemanget inte håller tätt när det utsätts för tryck. En bra teori om val hade inte blivit så uppenbart absurt när det dras till sin spets vilket tyder på att teorin missat vissa viktiga faktorer.
Sällsamt misslyckat exempel, Übereil. Du har tydligen inte fattat galoppen. jag ska vid lämpligt tillfälle förklara mer i detalj vad fria val innebär, men det korta formuläret lyder: Du kan fritt välja mellan A, B och C. I samtliga fall får du något du vill ha, men måste samtidigt avstå från något annat du också vill ha.
Det är omöjligt att få allt, man måste välja även om man gärna skulle både äta tårtan och ha den kvar. Feministerna är upprörda över att så är fallet.
Poängen är att själva valmöjligheten existerar och var och en måste kunna hantera att inte få allt. Det är möjligt att många yngre vuxna i dagens Sverige växt upp med att få allt de pekar på och därför är förbittrade över att livet inte är sådant. Dessa människor verkar dras till vänstern, som genom falska förespeglingar utlovar ett lyxliv utan svåra val.
Det där exemplet med våld är irrelevant eftersom alla former av liberalism tar uttryckligen avstånd från våld – i motsats till t.ex. vänstern. Påtala dock gärna om du stött på något liberalt gänga a la AFA som går omkring och slår ner meningsmotståndare.
”Sällsamt misslyckat exempel, Übereil. Du har tydligen inte fattat galoppen. jag ska vid lämpligt tillfälle förklara mer i detalj vad fria val innebär, men det korta formuläret lyder: Du kan fritt välja mellan A, B och C. I samtliga fall får du något du vill ha, men måste samtidigt avstå från något annat du också vill ha.”
Alltid härligt när någon tvärsäkert hävdar att man inte förstår och sedan tar upp något man förstår alldeles utmärkt och dessutom redan tagit hänsyn till.
Det du beskriver ovan passar perfekt för att beskriva vad som händer i mitt rånarexempel. Mr Smith står i valet mellan att bli av med sin plånbok eller att riskera att bli skjuten (det är en stor risk). I första valet så är det positiva att han slipper dö och det negativa att han blir av med sin plånbok. I det anra valet så är det positiva att han får behålla sin plånbok men det negativa är att han med största sannorlikhet kommer dö. Vad han väljer beror på vad han prioriterar. Att de flesta i detta fall prioriterar att bli av med plånboken framför en näst intill säker död spelar ingen roll, det är ändå ett fritt val.
”Poängen är att själva valmöjligheten existerar och var och en måste kunna hantera att inte få allt.”
Du har helt rätt i att vi aldrig kommer kunna få allt. Men i slutändan kommer vi alla att dö – inte är det något skäl att lägga ner våra sjukhus?
”Det där exemplet med våld är irrelevant eftersom alla former av liberalism tar uttryckligen avstånd från våld – i motsats till t.ex. vänstern. Påtala dock gärna om du stött på något liberalt gänga a la AFA som går omkring och slår ner meningsmotståndare.”
För det första så är det irrelevant för exemplet att det har med våld att göra. För det andra så finns det gott om folk på vänsterkanten som tar avstånd från våld. För det tredje så har det funnits rätt många våldsamma anarkister genom tiderna.
Hej Rick!
Jag läser det mesta du skriver men eftersom du haglar ur dig härskartekniker är du tyvärr ytterst ointressant för mig att prata vidare med i genusfrågor.
Jag återkommer gärna när du har slutat upp med härskarteknikerna och går vidare.
Men nu till liberalt våld:
Jag tänker mig franska revolutionen som ett bra exempel där liberala människor använde sig av våld. Eller det svenska stödet till Finland på 30-talet och de liberaler som ropat efter utländska ingripanden i Syrien, Afghanistan, Irak, Iran, Egypten och Libyen mfl.
Sen finns det ju i liberalismen principen om rättfärdigat våld mot tyranni. Att påstå att liberalism och liberaler alltid är emot våld är ju direkt fel.
Jag kan inte låta bli att undra hur kommentarer om någons mor, dvs. en kvinna som inte deltar i diskussionen, kan accepteras ur ett feministiskt perspektiv.
För mig som liberal/humanist är det självklart att kvinnor inte är några bihang till sina män/pappor/bröder/söner dvs. kvinnor ska alltid uppfattas, precis som män, som enskilda, självständiga individer.
Kul exempel , bara en aningen haltande , æven i øverførd bemærkelse.
.
— Ditt antagande , om att Mr smith ” inte vill ha den ( plånboken )” ær en hjælphypotes , då Mr Smith / han , de facto har burit den ( plånboken ) aktuell rånardagen och sannolikt de senaste åren ( mitt rimliga antagande ) dermed ett dagligt ønskat val av Mr Smith.
Det finns dermed ett rimligt antagande att mr Smith fortsatt vill behålla sin plånbok , men med hænsyn till de val rånaren ger honom væljer att læmna øver plånboken till rånaren , eftersom han ej kan hævda sig o sina val i denna situation.
.
— Ditt nedkokta antagande om att ”vældigt många liberaler” resonerar som om att den enskilde individen i sammfundet står infør en rånare intermittent dagligen och ej kan hævda sina ”val” i sin vardag ,framstår før mig som din egen absorberade kollektiva ångest /rædsla før att individen på en daglig basis ej kan hævda sig.
— Min uppmaning till Dig er att førsøk leva som en individ.
Vet att du då får… ångest , kom ihåg att det er dina kollektiva hjernspøken som førorsakar denna ångest.
Før att koka ned detta så …Hjælp dig sjelv først innan du hjælper andra.
.
Per Hagman
.
Angående din första poäng: Mr Smith gick förvisso runt med plånboken länge, vilket indikerade att han tidigare ville ha den, men å andra sidan så gav han sedan bort den, vilket indikerar att han inte ville ha den längre.
(Egentligen håller jag med dig, men det är lite poängen med exemplet. Du argumenterar egentligen för det jag tror snarare än mot.)
Angående din andra punkt: Det är inte rånaren som är det viktiga i sammanhanget, det är hur situationen tolkas som är det. Ta t ex en kvinna som väljer att inte satsa på en chefskarriär. Liberaler framhåller att det valet ska respekteras (blint). Det är samma logik som används i rånarexemplet. Grejen med rånarexemplet är att det är så tydligt att den rånade gärna hade valt att behålla sin plånbok men att omständigheterna tvingar honom att ändå ge bort den.
När det gäller kvinnan som väljer att inte bli chef så är det mycket svårare att på rak arm se sådana problem. När det gäller varför män blir chefer mycket oftare än kvinnor så är det samma sak. Det betyder inte att det är klokt att (blint) utgå ifrån att sådana problem inte finns.
Och då ska vi inte tala om ”men om man inte vill gå på soc så är det ju bara att skaffa sig ett jobb!” och liknande resonemang…
Angående ditt tips: Tack för förslaget men jag tänker inte kommentera vidare på det då jag inte känner att detta är rätt forum för den typen av diskusstion.
För att ändra lagar krävs en ändring av attityder. Därför går det inte att säga att attitydförändringar är oviktiga. Det jämställdismen totalmissar (med flit troligen) är ju _varför_ män förfördelas där de gör det. Svaret är könsrollerna. Så viljan att då hålla fast vid könsrollerna så som Pär Ström tex tjabblar om är också totalt kontraproduktivt för att få männen jämställda med kvinnor där de har svårare att hävda sig.
Ex vårdnadstvister. Generellt ser det fortfarande ut såhär:
Barnet föds, mamman är hemma största delen av föräldraledigheten, oftast tar pappan ut dagar så han är hemma samtidigt med mamman. Därefter går mamman oftare ner i arbetstid för att korta dagarna på förskolan för barnet. Mamman tar majoriteten av VAB dagar, mamman går på de absolut flesta föräldramötena och utvecklingssamtalen. Mamman är den som har bästa kollen på barnets vänner och ev aktiviteter. Föräldrarna skiljer sig, det blir en vårdnadstvist där rätten ska bestäma vem barnet är tryggast hos, vem som ska vara boendeförälder. Är det då märkligt om i valet mellan en mamma som har full koll på barnets vardag och en pappa som knappt sett barnet mer än på helgerna så faller valet på mamman? Skulle pappor vinna vårdnadstvister lika ofta som mammorna skulle vi verkligen kunna snacka om kvotering till förmån för männen där _barnen_ är förlorarna.
Ska vi se en ändring på detta krävs en ändring i attityder, en ändring i könsrollerna. Så länge pappor ”inte vill” ta lika ledighet, vabba lika mycket osv kan de heller inte förvänta sig samma möjligheter till barnen vid en vårdnadstvist. Sen händer det oftare att totalt olämpliga pappor tillåts fortsatt ungänge med sitt barn än det omvända där mamman sätter käppar i hjulet för barnets rätt att träffa sin pappa. Båda är jävligt illa men handlar mer om enskilda socialarbetares inkompetens än nån struktruell diskriminering åt något håll. Dock: Det faktum att PAS på allvar börjar användas som en officiell diagnos vid vårdnadstvister tyder på att många tingsrätter och socialarbetare i rädsla för att diskriminera män slutat se till barnens bästa. I de fall där omvänt gäller (olämpliga mammor som får ha barnen kvar) handlar det igen om könsroller och attityder eftersom kvinnor ses som naturliga föräldrar som alltid vill barnen bäst och männen som ”barnvakter”. Attityder attityder attityder.
Lika är det med annat, ex hårdare straff för män jämfört kvinnor för samma brott. Varför? Jo för att kvinnor ses som svagare, oftare anses de agerat under inflytande av någon annan och varit för svag psykiskt för att stå emot = sänkt straff. Män å andra sidan ses som psykiskt och fysiskt starka, kapabla till egna beslut och även misstag och därmed ensam om sin brottsliga handling= hårdare straff. Detta gäller främst sexualbrott/rån/bedrägerier. Vid misshandel döms män hårdare för att deras misshandel generellt varit grövre dvs offret svårare skadat.
Att det finns en speciell lag för kvinnor (kvinnofridakränkning) kom ju till för att sända en signal till män att ge fan i kvinnor som inte är intresserade ungefär. Jag kan själv finna lagen onödig men fattar ändå tanken bakom. Män är mycket oftare aggressiva stalkers än kvinnor och därav lagen.
Anyhow, hur vi än vrider och vänder på det kommer vi tillbaka till att de skillnader som finns, oavsett det är män eller kvinnor som förfördelas så beror det på attityder/könsroller och det kan inga lagar ändra på för så länge befolkningens attityder går emot lagen kommer den inte bli förankrad i samhället och därmed inte göra någon nytta. Är ju bara att se på sexualbrottslagens utforming som lämnar så pass fritt för tolkning att solklara våldtäktsfall ändå leder till friande pga attityder.
Bra skrivet! Djup analys och mycket fakta. Det var ett nöje att läsa.
Jag upplevde inte om att PS tjabblade om att hålla fast vid könsroller. Och ja det där var en beskrivning ur ett perspektiv. För ja ibland stämmer det nog även väl in att mammor TAR det stora ansvaret. Och att sen dra slutsatsen att barnet inte kan känna sig trygg med pappan för att det varit så är inte heller helt rätt. Om förhållandet var det omvända skulle man nog inte komma på tanken att barnen inte skulle känna sig trygga med mamman efter en skilsmässa. Och vad säger sen att det behöver påverkar boendet och än mindre vårdnaden (som är en annan sak). Vårdnaden kan båda ha och även boendet 50/50 eller 60/40. Det tror jag många barn mår bra (bäst) av. Utom i de fall där mamman eller pappan är direkt olämpliga såklart.
Och kvinnofridskränkning är ingen stalkerlag. Det är en signal och ett sätt att straffa de män som inte kan låta bli att misshandla sin partner, och lagen borde därför som jag ser det döpas om till partnerfridskränkning då det även finns individer i samkönade relationer som inte kan ”ge fan i” att misshandla sin partner (lika vanligt som i olikakönade relationer), eller kvinnor som inte kan ”ge fan i” att misshandla sin manliga partner, om än ”bara” psykiskt (vilket många kvinnor även vittnar om faktiskt ofta är värst).
”Är det då märkligt om i valet mellan en mamma som har full koll på barnets vardag och en pappa som knappt sett barnet mer än på helgerna så faller valet på mamman?”
Svar ja! – Det är märkligt om man tycker att barnens rätt och jämställdhet är viktiga saker.
Om pappan inte är olämplig ska inte barnet straffas för att mamman haft förmånen att vara mer närvarande! Vi pratar här om två föräldrar som båda kommer att klara av barnets vardag.
Försök utmana strukturer på riktigt i stället.
Förslag:
Om någon förälder åberopar samarbetssvårigheter och pappan inte bedöms vara olämplig, ska boendeförälder (eller ensam vårdnad) automatiskt gå till:
– Förslag 1: Pappan
– Förslag 2: Singla slant
Jag skulle säga att jag umgås och träffar ganska många feminister som enligt er syn antagligen skulle klassas som väldigt radikala radikalfeminister samt diskuterar en hel del med allsköns feminister som har alla möjliga feministiska åsikter. Men jag känner ingen och har heller aldrig träffat någon feminist som förespråkar något slags ”female supremacy”. Låter som en väldigt lustig myt i mina öron.
I övrigt har du ju rätt i att er beskrivning av jämställdism är lite samma sak som den äldre sortens liberalfeminism som blundar för strukturer i samhället samt säger ”alla sköter sig själva”. Men om jag får säga min sak så skulle jag vilja påpeka att även strukturblinda liberaler som ni borde förstå värdet i att det både bör finns kvinnor och män på viktiga poster i samhället i samma utsträckning, om inte annat för att både män och kvinnors intressen ska uppmärksammas lika mycket (vilket speciellt blir viktigt om man som ni förespråkar någon slags biologistisk syn på könsskillnader).
En politiker representerar inte sitt kön eller sin folkgrupp, utan sina väljares förtroende att driva de frågor politikern gått till val på. Könet är endast relevant om politikern lovat att driva sina egna könsfrågor. Och en styrelseledamot i ett börsbolag representerar ägarnas intressen, inget annat.
Där har du fel. ”Det svenska politiska systemet bygger i hög grad på deltagardemokrati och på att politikerna skall återspegla befolkningens sammansättning så representativt som möjligt”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige
Det må vara så det fungerar i vissa partiers interna nomineringsprocesser, men i slutänden är det väljarnas förtroende för de olika kandidaterna som fäller avgörandet. Och då kan utfallet bli hur som helst, det finns ingenting som säger att en viss könsfördelning ska uppnås genom personkryss.
Som ickestrukturblind (dvs inte normblind) gammelfeminist kan jag se ett visst värde i både manlig och kvinnlig representation. Men ärligt skulle jag hellre blir representerad av t ex Pelle Billing än många ”elitfeminister” som verkligen inte representerar mig.
Instämmer, Mia.. Jag har röstat i flera val i Finland där man röstar på person och jag uppskattar att jag i drygt 1/3 av valen röstat på en kvinnlig kandidat – uteslutande på basen av vad jag tolkar som åsiktssamstämmighet.
Ja, själv kan jag minnas att jag personkryssade Gunilla Carlsson en gång för längesen. (Fast idag har hennes gloria falnat något). Det handlar om vilken politik man vill ha, inte om politikerns kön. Då hade feminister älskat Pia Kjersgård och Siv Jensen.
Efter en tämligen lugn dag så exploderar plötsligt kommentarsfältet i en kaskad av kommentarer inom loppet av en timme. Jag måste ödmjukt inse att jag inte hinner eller orkar svara på allt och hoppas ni har överseende med det.
Självklart. En människa pallar bara så mycket, liksom.
Ja, det verkar nästan organiserat…
Roligt att det finns diskussionsvilja!? Men är den mer än tillfällig…
Nån tycks ha länkat från Facebook. Vet inte vem, eftersom jag själv vågar vägra Facebook.
Håller med dig mia. Att bryta en konformitet för den ensamma kvinnan på brandstationen måste naturligtvis vara kostsamt och få många kvinnor att inte vilja eftersträva en sådan karriär oavsett om de fysiska kraven kan uppnås eller ej. Att införa kvotering för kvinnor i ett sådant exempel kan förvisso ta bort denna kostmad att bryta en manlig konformitet. man skulle kunna tänka sig att det endast skulle behövas under en period. När man väl har fått en 50 fördelning så är konformitetskostnaden borta för kvinnor. Efter det skulle det utan kvotering bli lika månka män som kvinnor utan den smärtsamma ekonomiska kostnaden och orättvisa som en kvotering alltid innebär flr de som drabbas negativt av den. Min gissning är dock att så fort kvotering upphör så kommer det bli fler män som passar för och söker sig till brandmannayrkete. Därmed kommer konformitetskostnaden tillbaka på en gång. Alltså är kvoteringskostnaden inte en investering utan endast en ökad samhällskostnad om man räknar att orättvisan i att bortkvoteras är ungefär lika stor som konformitetskostnaden eftersom brandstationen under tiden blir mer ineffektiv. Alltså tror jag inte heller på kvotering ur samhällsnytteperspektiv såväl som ur ett liberalt där samhällsnytteperspektivet följer ifrån att det finns vissa skillnader på män och kvinnor rent biologiskt när man tittar på statistiska trenden. Därmed inte sagt att man ska på förhand dömma en person utifrån vilket kön denne har då det självklart finns varianser inom dessa populationer. Jag tog brandstationen som exempel även om inte alla samhällsfunktioner fumgerar likadant så skulle väl socionomer veterinärer eller liknande fungera ungefär likadant.
Jag håller med dig och skulle vilja inflika en kommentar, det är inget nollsummespel och därför så är kvotering fel.
@ enlitenviktblogg
Du talar om Ströms texter i presens trots att han upphört med sin blogg för ett bra tag sedan. Varför gör du det?
Men över till annat.
När det gäller föräldraskap har du en attityd som antyder om att du vill se det som om kvinnor direkt eller indirekt ”tvingas” till det ena eller det andra, på bekostnad av karriären.
Erfarenheten talar dock för att småbarnsmammor tenderar att vilja vara med sina barn. Inte förstås uteslutande, men i hög grad och i högre grad än män. Därför går de många gånger ner i arbetstid och förväntar sig att mannen står för huvudansvaret för hushållets försörjning. Du kan förstås hävda att mammorna egentligen inte vill detta, men det är alldeles uppenbart att det i vida kvinnokretsar finns en uppfattning att småbarnsmammor ska vara mycket hemma. Trycket kommer alltså från andra kvinnor, inte från män. Det är andra kvinnor som tisslar och tasslar bakom ryggen på en kvinna att hon är en ”dålig mor”, att hemmet är ”ostädat” , att hon inte ”sköter sitt utseende” osv osv.
Skulle feministerna ägna ens en bråkdel av den tid de gnäller på män åt att ärligt diskutera den kvinnliga homosociala gemenskaens premisser, så kunde saker och ting kunna förändras, men detta förutsätter uppriktighet i uppsåtet, vilket är långt ifrån självklart. Detta ämne är troligen det största tabut i det svenska samhället. Man måste rimligtvis fråga sig om inte det finns något mer djupgående hos människan som ger upphov till vissa beteenden. Kanske somt kan förändras, kanske rentav allt, men priset i form av individers välmående kan bli högt. Jag är långt ifrån säker på att majoriteten kvinnor skulle uppskatta en strikt tudelad föräldraförsäkring. Och detta förklaras nog inte med något ytligt i stil med ”attityder” eller ”strukturer”…
Du skriver att papporna oftast är ”samtidigt” hemma med mamman. Det här stämmer inte alls med mina erfarenheter och iakttagelser, så var så hygglig och ge något belägg för att pappor i regel inte stannar hemma själva med sina barn.
Kvinnor bedömer män i stor utsträckning i termer av inkomst och status (känsligt ämne…). Varför skulle detta förändras bara i och med att man fått barn? Därför kommer också ett stort antal individers val att rätta sig efter detta. En hemmaman är i många kvinnors ögon direkt osexig, även om det på senare tid uppstått en viss förväntning på att män ska vara föräldralediga ”ett tag” – i dagsläget ca 25 % av den tillgängliga tiden för föräldrapenning.
Kontroll över hemmet är en svårmätt variabel, men det finns mycket som bekräftar antagandet att kvinnor inte tvingas eller bara råkar få denna kontroll, utan att de aktivt strävar efter den. Att det sedan förväntas att man ska uppfatta det som en orättvisa att någon får som hon vill är faktiskt rätt magstarkt.
Beträffande dina funderingar om kvinnofridskränkning så existerar också fridskränkning med samma straffskala. Det finns män som inte lämnar en kvinna ifred, javisst, men också vice versa. Det senare har dock varit besynnerligt svårt att diskutera.
Sammanfattningsvis kan jag säga att en diskussion om detta och mycket till blir riktigt intressant när kvinnor börjar accepteras av sig själva som handlande subjekt som träffar egna val, eftersom de då också måste ta ansvar för konsekvenserna. Fram till dess är det mesta dock rökridåer.
@ PK
Jag citerar dig:
”…jag känner ingen och har heller aldrig träffat någon feminist som förespråkar något slags ”female supremacy”. Låter som en väldigt lustig myt i mina öron.”
Nej, självfallet har du inte stött på något sådant eftersom de som hävdar ”female supremacy” aldrig använder just de orden. Detta skulle nämligen blottlägga deras syften. I stället heter det att män är ondskefulla, lättjefulla eller annars bara fulla medan kvinnor, ja… det är ingen hejd på deras upproffringar. (Källa:valfri svensk tidning, vilken dag som helst).
Myten låter lustig i dina öron eftersom du helt enkelt inte bryr dig om att lyssna, verkar det som.
Precis. Det är bara att fråga de som tycker att kvinnor tillför något särskilt om de tycker män tillför något särskilt. Eller de som tycker män är problematiska på något sätt om de tycker kvinnor är problematiska på något motsvarande sätt.
Enkel mattematik.
Fint uttryckt, Johan Grå. Jag misstänker att jag i en form eller annan kommer att plagiera det där framöver. Jag lovar dock att försöka minnas källan, så hugg i om du ser att jag är otillbörligt glömsk 🙂
Elegant kort sammanstællning av historia o nulæget innenfor jemstælldheten mellan mæn o kvinnor.
.Bashflak skriver…bl.a.a …
”Dagens kvinnofrågor i Sverige handlar så gott som enbart om attityder, ofta kvinnors egna.”
Tja…ja…kanske.
— Om vi ser på dagens arbetsmarknad och då med fokus på arbetsplatser med ett huvudsakligt kvinnligt deltagande , kan vi konstatera att dessa arbetsplatser utmærks av extrem øversjuklighet ( 200 % ) , mobbing , dysfunktionellt ledarskap , etc.
Altså utgør de …kvinnliga… sjukførsækringskostnaderna en lejonpart av samhællets totala kostnader før sjukdomar.
— Oven beskrivet har pågått… i dekader.
Inga mærkbara førendringar kan iaktagas , som nya resultat i form av minskad sjukskrivning eller mer funktionella arbetsplatser , mindre mobbing etc.
Rimligtsvis kan vi førestella oss , att en dårligt fungerande arbetsplats och dess deltagare .. kræver.. førendringar.
Men som sagt…samma sjukskrivningstal mobbing etc som før 20 år seden.
?.
Vem , tjænar på att det ej sker en radikal positiv førendring ?
Ær ovan sjukskrivningstal int annat en ett kvinnors korrupta beteende?
En i grunden kriminell… Attityd!
.
Per Hagman
Jag hinner inte delta i diskussionen själv just nu. Läser ifatt med lite öl och popcorn vid senare tillfälle. Var snälla mot varandra under tiden.
LOL. Det er Fredag.. ”lite Øl” …du får dricka hur många øl du vill…skall seden bli intressant o se dine kommentarer.
.
Per Hagman
.
Nu har jag läst allt, men ser ingen anledning att svara på mer än jag redan gjort, eftersom jag betraktar det som off-topic. Finlands krigshistoria eller Cap-Com-Lib debatter tröttnade jag på redan under 90-talet, efter många sena nattsudd på Åbo Akademis lönnkrogar. Tack för visat intresse! Och tack till den/dem som genom delning på Facebook bidrog till ett nytt besöksrekord för bloggen!
Bashflak…du børjar bli en celibritet i cyberrymnden.
.
Kan du nu , med denna nya status , vika cybersamtalen mer mot ungf …Hur har mænn det…egentligen ?
.
Det kommer från regeringskansliet ett par ( 2 ( åtminstone 1 ) ) jæmstælldhetsutredningar i børjan på næsta år.
.
Jag vet att en av huvudsekreterna før dessa utredningar læser din cybersida.
.
Per Hagman.
.
.
Pingback: Lite genusblandat | WTF?
Det glädjer mig verkligen att läsa alla hittills 107 kommentarer. Att se att det inte bara handlar om ryggdunksbekräftelse utan att folk verkligen för en nyanserad, civiliserad, mångfacetterad diskussion.
@Übereil,
Du kanske har några bra referenser?
Här är en studie som jag fann full text till. De noterar bl.a. att en svaghet med många studier är att de baserats på frivilligt deltagande. I just denna studie noterade jag att de föräldrar som levde i lesbiska parförhållanden hade en klart större andel högutbildade och prestigejobb* än de heterosexuella föräldrarna, vilket naturligtvis kan påverka utfallet.
Det som främst flaggade ut som hög signifikans var att barnen till ensamstående förälder hade mycket mer problem än barn från familjer där föräldrarna var ihop – oavsett sexuell läggning på föräldrarna. Men vid en snabb genomläsning såg jag inte att man kontrollerade för skillnaderna i utbildnings- och karriärnivå på de lesbiska och de heterosexuella paren.
Redan Elisabeth Badinter konstaterade i XY – On Masculine Identity att både män och kvinnor anpassar sig till föräldrasituationen och utveckla det beteende som behövs för barnet. Hon observerade att män och kvinnor i parförhållanden tenderar att ‘specialisera’ sig så att deras respektive förhållningssätt (t.ex. gränssättande/omvårdande) balanserade varann. Rollfördelningen behöver inte vara statisk. Man kan utgå ifrån att homosexuella par gör likadant. Ensamstående föräldrar kan tvingas försöka balansera rollerna på egen hand, vilket är svårare, speciellt om det samtidigt finns en ökad press i form av dålig ekonomi och tidspress.
* I kolumnen för mammans yrke, var 63% av kvinnorna (antar att de tittade på båda) i lesbiska parförhållanden, och 50% av de ensamstående lesbiska mammorna klassade som ”professional/managerial”, mot 30% av mammorna i heterosexuella par och 40% av de ensamstående heterosexuella mammorna. Motsvarande för utbildning var siffrorna för ”professional non-graduate” + ”graduate” 69%, 60%, 38% och 47%.
”Du kanske har några bra referenser?”
Tyvärr inget bättre än du verkar ha (och jag har inte sett några mängder, precis – men det jag har sett har pekat mot att homosexuella (däribland lesbiska) föräldrar gör ungefär lika bra ifrån sig som andra föräldrar).
Jag kan dock tillägga att jag läst en artikel (tidningsartikel…) som påpekade att barn till homosexuella par tenderar att få problem eftersom homosexuella tenderar att leva i mindre stabila familjekonstellationer – men detta är ingenting som har att göra med könet på föräldrarna per se.
”I just denna studie noterade jag att de föräldrar som levde i lesbiska parförhållanden hade en klart större andel högutbildade och prestigejobb* än de heterosexuella föräldrarna, vilket naturligtvis kan påverka utfallet.”
Jo, men det har jag för mig berodde på att lesbiska par oftast adopterar vilket innebär att föräldrarna får en lite annan profil än föräldrar som producerar barnen själva. T ex så ställs det krav på inkomst vilket premierar kvinnor med universitetsutbildning (för en examen tenderar att leda till att man får mer välavlönade jobb).
Därför kan det vara värt att även fokusera på föräldrarform och t ex jämföra mellan heterosexuella och homosexuella adoptivföräldrar.
Ja, något sådant ligger nog bakom. Det bidrar förstås till att det är svårt att säga säkert hur det förhåller sig, liksom att underlaget också kan bli rätt litet (vilket påpekades på vissa ställen i studien, där det var för få individer för att kunna genomföra vissa analyser).
Den klart starkare signalen tycks ju hursomhelst vara att familjeformen, föräldrarnas utbildning och ekonomi och social stabilitet alla ger statistiskt signifikant utslag i studie efter studie – troligen betydligt mer än föräldrarnas kön eller sexuella läggning.
Kan du förtydliga vad du menar med ”familjeformen”?
@Übereil,
I den här studien jämförde man ju två former: två föräldrar vs ensam förälder. När vi talar om ensamstående föräldrar är det ju nästan uteslutande mammor (många studier har helt enkelt ett streck i kolumnen för ensamstående pappor, eftersom de är för få för att nå upp till någon statistisk signifikans). Den mest uppenbara utmaningen är väl den ekonomiska, såväl här som utomlands.
Förr i tiden var det närmast katastrof för en kvinna att bli ensam förälder. Det är lite bättre idag, men välfärdssamhället kan inte kompensera fullt ut för frånvaron av sociala och ekonomiska stödstrukturer. Jag känner inte till något samhälle som lyckats nämnvärt bättre. Kärlek och omtanke är förtvivlat svåra att institutionalisera.
Däremot ser jag inte övertygande stöd för tanken att heterosexuella parförhållanden är den enda formen som kan fungera. Det som sticker ut i studie efter studie är att jämförelsevis många ensamma mammor har svårt att tillgodose sina barns behov av trygghet och identitet.
Likafullt är det i en överväldigande majoritet av separationerna just mamman som tar initiativet, men detta förhållande, liksom konsekvenserna inte minst för barnen, är lite tabu att diskutera.
Ah, tack för förklaringen, nu förstår jag vad du menade.
”Det som sticker ut i studie efter studie är att jämförelsevis många ensamma mammor har svårt att tillgodose sina barns behov av trygghet och identitet.”
Det är inte konstigt – två föräldrar borde ha (minst) dubbelt så mycket tid att lägga på barnet som en förälder.
”Likafullt är det i en överväldigande majoritet av separationerna just mamman som tar initiativet, men detta förhållande, liksom konsekvenserna inte minst för barnen, är lite tabu att diskutera.”
Det är mycket som är tabu att diskutera… Dock ska det påpekas att det bör finnas fall där separation är något som barnet tjänar på. Det mest uppenbara exemplet är när ena partnen är väldigt våldsam. Ett annat kan vara när föräldrarna inte längre står ut med varandra och därmed dels inte klarar av att hålla sams och dels mår väldigt dåligt av att leva med den andra föräldern (vilket gör att barnet omges med en massa bråk och tas hand om olyckliga individer).
Dvs man kan diskutera hur lågt priset på att hålla ihop ska behöva vara för att det verkligen ska vara värt det.
Men jag håller med om att det är svårt att diskutera just det när ideologiskt övertygade människor trycker på. Särskilt om man från ena hållet får ”man måste respektera folks val sluta med moralismen nu”-liberalism och från andra ”det måste faktiskt finnas normer annars bryter samhället ihop”-konservativa (inte så vanliga i Sverige, som tur var) – då blir det inte mycket plats kvar i mitten.
Pingback: Jubileum | Bashflak
Pingback: Diskussion på flashback: Skillnaden mellan jämställdist och feminist. | Genusdebatten
Pingback: Ett värdigt fredspris | Bashflak
Pingback: Ännu ett fredspris till jämställdismen | Bashflak