Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Om rasernas uppkomst

Sverige var en gång en ledande nation på rasforskning. Redan Carl von Linné gav vår egen art det vetenskapliga namnet Homo Sapiens (den visa människan) och definierade även fem underarter, eller raser.

  • Homo Sapiens Afer
  • Homo Sapiens Americanus
  • Homo Sapiens Asiaticus
  • Homo Sapiens Europaeus
  • Homo Sapiens Monstrosus

De fyra första rasdefinitionerna har väl i stort sett hängt med ända till våra dagar, även om vi inte längre använder Linnés namngivning, medan den sista var nån slags uppsamlingsheat för allt han inte lyckades placera. De politiskt korrekta av idag tycks dock gilla Linné och säger således African, Native American och Asian, medan de vita döpts om till Kaukasian.

När Darwin publicerade sin banbrytande bok Om arternas uppkomst, som bl.a. presenterade den vetenskapligt revolutionerande evolutionsteorin, så innehöll den redan i sin förlängda titel [genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron] en antydan om kamp mellan raser, d.v.s. olika genetiska varianter av samma art, som var mer eller mindre anpassade till den för stunden rådande miljön.

Detta missbrukades sedan av andra i politiska syften, där en hel del av rasforskningen under 1900-talets första hälft gick ut på att försöka bevisa vilken ras som var bäst. Man hade dock inte särskilt effektiva verktyg för att objektivt karaktärisera olika människotyper, utan var hänvisade till humbug-metoder som skallmätning. Och vilken ras som är ‘bäst’ beror förstås på i vilken typ av miljö den lever, så den typen av forskning blir ju rent nonsens om den inte även inkluderar såna faktorer. 1921 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med brett politiskt stöd från både höger och vänster. Liknande institut fanns även i Storbritannien, USA och Tyskland. 1934 drev Per-Albin Hanssons Socialdemokratiska regering igenom en proposition om tvångssterilisering, (eugenetik), som tillämpades på folk som inte ansågs tillräckligt dugliga för att ingå i den svenska genpoolen. Rasbiologiska institutet ändrade inriktning till mer rumsren genetikforskning och bytte namn 1958, medan lagen om tvångssterilisering inte avskaffades förrän 1975. Statsminister Tage Erlander yttrade 1965 de bevingade orden ‘Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.‘, i samband med raskravallerna i USA. Men Sveriges tidigare roll som en av de ledande rasforskningsnationerna ville nog de flesta glömma redan då.

Således översattes aldrig den omdebatterade boken The Bell Curve, som kom 1994, till svenska. Boken presenterar omfattande studier av IQ-test på hundratusentals unga amerikaner och korrelerar siffrorna till hur de klarat sig socialt senare i livet. Inte förvånande så finns tydlig korrelation mellan IQ-resultat och de flesta mått på social status, t.ex. arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, skiljsmässa, utomäktenskapliga barn etc. Förklaringsmodellen som presenteras bygger på både arv och miljö och ur materialet kan även extraheras skillnader mellan raser, vilket gör boken extremt svårsmält för de politiskt korrekta. Vissa menar att även den här typen av forskning är att än en gång försöka bevisa ‘vilken ras som är bäst’, samma sak som rasforskningen för 100 år sen syftade till. Men det beror förstås på vad man använder informationen till.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Jag har inte själv läst boken och tänker därför inte grotta ner mig i några ytterligare detaljer, vare sig om dess innehåll eller kritiken mot den. Jag vill bara påpeka att jag som vetenskapsman vill att världen ska beskrivas som den är, inte hur de politiskt korrekta anser att den borde vara. Om det nu skulle vara så att svarta verkligen har ett genomsnittligt IQ runt 80, så försvinner inte problemet för att vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om vi inte känner till det. Och problemet kommer inte att lösas genom att PK-folket talar om att en person är ‘underpriviligierad och förtryckt på grund av sin hudfärg’ och kräver kvoteringsåtgärder som kompensation. Då är det kanske helt andra stödåtgärder som behöver sättas in för att vederbörande ska anpassas till ett drägligt och samhällsnyttigt vuxenliv i Sverige. Extra hjälp i skolan för att nå upp till basala kunskapskrav i kärnämnena, utbildning till ett praktiskt yrke snarare än ett teoretiskt o.s.v. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta denna talang och utveckla den ytterligare.

Samtidigt finns ju den stora individuella variationen att ta hänsyn till, där enskilda individer aldrig kan dömas efter gruppens genomsnitt. Å ena sidan kan man kanske inte förvänta sig att gruppen Afer ska ha samma statistiska representation som gruppen Europaeus eller gruppen Asiaticus inom teoretiska yrken, ifall resultatet i The Bell Curve är korrekt. Å andra sidan finns ju otaliga högbegåvade individer inom den svarta populationen, vilka inte får bromsas i sin utveckling på grund av fördomar om hudfärg. Ekvalismens grundtes om att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och värde, gäller även raser. Rasisters krav på att invandring från ‘låg-IQ-länder’ måste stoppas, kan aldrig accepteras av en ekvalist. Varje person måste bedömas individuellt, lagar och regler ska inte bygga på medfödd grupptillhörighet. (Detta gäller förstås med vissa begränsningar, hela världens befolkning kan av resursskäl inte åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter i lilla Sverige, men ras, kön eller sexuell läggning kan rimligen inte vara kriterier för den gränsdragningen).

Men skallmätning och IQ-tester i all ära, de senaste 25 åren har vi haft tillgång till ett betydligt kraftfullare verktyg, i form av DNA-analyser. När the Human Genome Project kallade till presskonferens år 2000 och lade fram det politiskt korrekta påståendet att ‘det finns inga raser, för den individuella variationen är större’, så minns jag att ställde mig undrande till den vetenskapliga signifikansen i det påståendet. Det lät mer som ‘det finns inga raser, för det har våra statliga finansiärer bestämt‘ Studien byggde ju på bara fem individer, hur kan man göra ett sånt påstående utifrån en så liten population? Samtidigt syftade det projektet till att göra en fullständig kartläggning av den mänskliga DNA-sekvensen, vilket krävde omfattande resurser som begränsade antalet studerade individer, med den tidens analysmetoder och datorkraft.

Parallellt med the Human Genome Project pågick dock ett annat projekt som gav betydligt mer omfattande statistik för att kunna dra signifikanta slutsatser i ‘rasfrågan’, The Journey of Man – a Genetic Odyssey. Man inriktade sig på specifika markörer i delar av DNA-sekvensen, i syfte att kartlägga det evolutionära släktträdet inom arten homo sapiens och vilka vandringsvägar människorna på jägarstenåldern tog när de lämnade Afrika och befolkade övriga världen. Mitokondrie-DNA användes för att studera mödernet och Y-kromosomen för att studera fädernet. Projektet publicerades som en bok och en 2-timmars dokumentärfilm (Youtubeklippet nedan).

The Journey of Man stöddes av bl.a. The National Geographic Society och leddes av den amerikanska genetikern och antroprologen Spencer Wells. Häromåret läste jag en nyutkommen bok av honom, som handlade om den revolution, på gott och ont, som människan genomgick när hon för första gången satte plogen i marken för 10.000 år sedan, samt de liknande risker och framsteg vi nu måste väga mot varandra när vi på 2000-talet får teknisk möjlighet till etiska tveksamheter som mänsklig kloning, fosterselektering och genmodifiering. Under läsningen noterade jag dels vilken djup och bred allmänbildning Wells besitter, dels vilken fascinerande berättare han är (kolla gärna filmen ovan). Och om man slår upp hans Wikipedia noterar man vilken raketkarriär han haft, efter att ha tagit fil. kand. redan vid 19 års ålder och fil. dr. vid 25. Ett geni. Så nu i sommar har jag läst boken Journey of Man, som är lika fascinerande, även om den är lite seg och svårläst i början, när den presenterar rasforskningens och genforskningens delvis mörka historia samt DNA-analysens grunder.

Vad kom då studien fram till? Till att börja med, så upptäckte man att alla män på jordklotet härstammar från en enskild man, som levde i Afrika för 50-60, kanske 70.000 år sedan. Han gavs det fantasifulla namnet Adam. Denne alfahannarnas alfahanne, föddes med en mutation som gav honom förmågan till abstrakt tänkande, något som homo sapiens tidigare saknat. Fram till Adams födelse, såg homo sapiens och homo neanderthalis stenverktyg ungefär likadana ut, men efter Adam blev sapiens verktyg mer smäckra och specialiserade, samtidigt som de första konstföremålen och grottmålningarna började dyka upp – kulturens födelse. Hypotesen stöds alltså med både genetiska och arkeologiska metoder. I andra världsdelar har man även hittat tydlig korrelation mellan genetiska markörer och språkgrupper.

Wells spekulerar i att Adam redan i tidig ålder blev en framgångsrik jägare, som kunde spåra djur och förutsäga deras rörelser. Tidigare människor förmådde bara tänka ‘här och nu, syns inte = finns inte’. Wells tror också att den språkliga förmågan utvecklades med Adam. Tidigare användes troligen två-ordsmeningar på gorilla-nivå, som ‘Grog döda, Grog äta, Grog knulla’. När språket utvecklades kunde man bilda hela meningar med subjekt, predikat och objekt och sedan vidare till ännu mer avancerad grammatik. Adams jaktlycka gjorde honom populär bland de andra hanarna och framgångsrik hos det motsatta könet, vilket gav honom många barn. Dessa barn ärvde Adams förmågor och kunde inom ett par generationer sprida sina gener till hela mänskligheten, som på den tiden bara bestod av ca 2000 individer.

Wells har valt att kalla de olika genetiska grupperna för klaner i stället för raser, troligen för att undvika onödigt tjafs från folk som inte gillar ordet. Och resterna av Adams klan bor kvar i Afrika ännu idag. Det är San-folket, bushmännen i södra och östra Afrika. Dessa ser ut som en blandning av de flesta folkslag på jorden, med mellanmörk hy och sneda ögon. Bushmännen trängdes för ca 2000 år sedan undan av sina svarta släktingar Bantu-folken, som vandrade söderut från Centralafrika, men fickor av San finns fortfarande kvar.

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folkets närmaste genetiska släktingar utanför Afrika är Australiens Aboriginer och urbefolkningen på Andamanerna, och det finns arkeologiska tecken på att dessa bott där de bor i 40-50.000 år, vilket nog får de flesta att undra: ‘WTF? Thats a long swim!‘ Men det finns en ganska enkel och trovärdig förklaring. För 50.000 år sedan var väldigt mycket av jordens vatten bundet i norra halvklotets inlandsis och havsnivån var ca 100 m lägre än idag. Kustvägen mellan Afrika och Australien var ganska lätt framkomlig, där den längsta passagen över öppet vatten var ca 200 km. Så man tror att människan gick längs stränderna och livnärde sig på fisk och skaldjur samt kustnära jakt. Migrationen gjordes inte av en och samma generation, utan tog kanske 1000 år. På vägen skedde en mutation som utkristalliserade en egen separat klan. Wells kallar klanen kustfolket. De 20 milen över öppet vatten till Australien måste rimligen ha krävt någon form av farkost, men om det var kanot, flotte eller något annat kan vi bara spekulera om. Delar av klanen vandrade även vidare norrut längs kusten och genetiska spår av den återfinns genom hela Sydostasien och ända bort till Kalifornien.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Öknar är inte statiska utan kommer och går med fukten i atmosfären. Under långa perioder har de hållit klaner separerade från varandra, ibland tiotusentals år, men under fuktigare perioder har de blivit framkomliga och möjliggjort folkvandringar. Man tror att Sahara hade en fuktigare period några årtusenden efter Adams födelse och att en grupp människor då vandrade norrut och slog sig ner i mellanöstern, där de så småningom muterade och bildade mellanösternklanen. De gjorde avstickare mot Europa men det var på den tiden alltför ogästvänligt, så de kom inte längre än Turkiet. Senare gick delar av klanen vidare österut, stötte på det opasserbara Himalaya, delade upp sig mot norr och söder, där de slog sig ner och bildade den indiska samt den centralasiatiska klanen. En grupp gick även mot sydost och befolkade platser som nuvarande Thailand och Kina, där de bildade en ny klan. Den indiska klanen blandade sig delvis med kustfolkets kvinnor längst i söder, medan kustfolkets män på ett eller annat sätt förhindrades att lämna sitt genetiska avtryck på kontinenten. Men man kan fortfarande hitta enstaka spår även av kustfolkets män, i isolerade byar på landsbygden (se gärna filmen, där Wells gör hembesök hos en av dem).

Den centralasiatiska klanen i nuvarande Kazakstan fick stor betydelse för mänsklighetens fortsatta spridning, alltifrån Irland till Argentina. En grupp därifrån vandrade mot nordost, rakt in i istidens brutalaste kyla och bildade den sibiriska klanen. Dessa finns kvar idag, i form av Chukchi-folket, som lever helt och hållet på renskötsel uppe på den arktiska tundran. Från renen får de nästan allt – kläder, tält, benverktyg, kött, kolhydrater (lavar från renens mage), lampfett o.s.v. Delar av den sibiriska klanen korsade även en landtunga som på den tiden gick över Berings sund och slog sig ner i Alaska. När inlandsisen drog sig tillbaka kunde de (kanske ett par dussin personer) passera söderut och nådde Amerikas viltrika prärier, där de äntligen fick riklig belöning för tidigare generationers strapatser genom den arktiska kylan. På bara några hundra år förökade de sig kraftigt, bildade den amerikanska klanen och spred sig ända ner till Patagonien. I Nordamerika blandades de även med kustklanen som på ett eller annat sätt hittade dit.

En annan grupp centralasiater gick mot väster för ca 30000 år sedan, där de bl.a. slog sig ner i södra Frankrike och lämnade de spår i form av grottmålningar som ledde till att vi idag kallar dem Cro Magnon-människan. Där bodde även en annan människoart, homo neanderthalis, som ganska snart dog ut i konkurrensen mot de mer intelligenta sapiens. När inlandsisen expanderade blev Cro Magnon isolerade i en grön ficka där de muterade. Kanske var det även här de blev vithyade, för att lättare kunna bilda D-vitamin i det svaga solljuset.

Långt in på 80- och 90-talen fanns välrenommerade antroprologer som trodde att de olika människoraserna utvecklats regionalt från andra människoarter, t.ex. att européer utvecklats från neanderthalare och att asiater utvecklats från homo erectus. Denna hypotes kunde 1997 förkastas, när en doktorand hos svenske professorn Svante Pääbo (verksam i Tyskland), publicerade delar av DNA-sekvensen för homo neanderthalis. I jämförelse med européer eller andra sapiens-klaner hittade man då inget nära släktskap alls. Senare rön, även de av Svante Pääbo, visade dock att det skett viss hybridbildning mellan sapiens och neanderthalis på euroasiens västra halva, samt mellan sapiens och en av Pääbo nyupptäckt människoart som kallas denisover, på euroasiens östra halva. De genetiska spåren av dessa hybrider har även börjat kartläggas av Wells det senaste året.

Wells har alltså med moderna kraftfulla metoder visat hur mänskliga klaner kan identifieras genetiskt och i vilken region de uppstod. Hans klanindelning skiljer sig en hel del från Carl von Linnés raser, men vilar på svårbestridlig empirisk grund. Som jag förstått saken, så har det tidvis krävts att man studerar ganska ‘renrasiga’ fickor i populationen, som inte blandats så mycket med andra folkgrupper under historiens många migrationsvågor. I Europa har man t.ex. tittat på kelter och basker för att genetiskt visa att Cro Magnon invandrade från centralasien. Intressanta scener i filmen, är när Wells gör hembesök hos folk och berättar att deras släkt bott på samma plats i 35000 år. Men med de moderna transportmedel och stora migrationer vi har idag, så kommer människans raser/klaner att åter ha blandats till en oidentifierbar soppa inom ett par hundra år. Och fram till för kanske 25 år sen så fanns inte verktygen för att göra den här sortens studier. Wells uttrycker i filmen tacksamhet över att han lyckats pricka ett historiskt fönster, där den här sortens kartläggning av jägarstenålderns folkvandringar varit möjlig. Snart är de genetiska spåren borta för evigt.

Arbetet fortsätter än i dag i ett projekt som kallas The Genographic Project, där vem som helst kan lämna sitt eget DNA på frivillig basis och få veta sin etniska härstamning, vilket tilltalar många släktforskare som ‘gått i väggen’ där de skriftliga källorna tar slut. Andra är väldigt skeptiska och vissa amerikanska indianstammar vägrar delta, då de är rädda att kunskapen ska användas för att visa att de är lika simpla immigranter som européerna och därmed fråntas sina juridiska privilegier som urbefolkning. Metodiken har nyligen uppgraderats till att bl.a. ge information om släktskap med arthybrider.

Vad jag kan se, så har inte Spencer Wells böcker översatts till svenska, men kan däremot köpas på originalspråket vid svenska nätboklådor. Så nu när sån här genomseriös och tämligen okontroversiell rasforskning äntligen existerar, vad gör den svenska akademikervärlden, förutom att skriva nån notis i populärvetenskapliga Forskning och Framsteg?

Jo, det satsas skattepengar på att bege sig tillbaka till den inriktning där det hela började för hundra år sen, att försöka bevisa vilken ras som är bäst (eller snarare sämst), i form av nåt postmodernistiskt humbug de kallar kritiska vithetsstudier. I deras värld finns visst bara homo sapiens europaeus (vita) och homo sapiens monstrosus (icke-vita). Man baxnar…

Nytt år, samma idioti

Överbefolkningen

Nyligen läste jag Dan Browns senaste thriller Inferno, som handlar om hur en bioterrorist (galen vetenskapsman), besatt av digerdöden och Dante, vill stävja den galopperande befolkningstillväxten i världen genom att sprida ett nytt elakt virus som han utvecklat i sitt genmodifieringslab. Själv tar han sitt ansvar för att minska befolkningen genom att begå självmord i bokens början, efter att han först riggat en tidsinställd virusbomb och lagt ut en massa finurliga ledtrådar till var den är gömd. Jag tänker inte lämna mer spoilers än så, utan ska i stället diskutera själva problemet som boken tar upp.

Fools! I'll destroy them all!

Fools! I’ll destroy them all!

Det är ju ingen större kontrovers att den mänskliga befolkningen i världen formligen exploderat de senaste 100 åren, efter den medicinska vetenskapens många genombrott. Detta kan paradoxalt nog leda till mänsklighetens totala kollaps och utplåning när resurserna inte längre räcker till vår försörjning, vilket är vad den galne vetenskapsmannen i Inferno vill undvika.

WorldPopulationGraph

Men det finns all anledning att vara optimistisk inför framtiden. Världen blir bara bättre och bättre, orosmolnen till trots. En av de främsta och samtidigt mest kunniga optimisterna är svensken Hans Rosling, som är professor i global medicin vid Karolinska Institutet. Förra året skrev han en ledarkrönika i DN, där han gjorde upp med en del myter som den svenska allmänheten bär på. Det vi lärde oss om i-länder och u-länder när vi gick i skolan i förra seklet, stämmer inte längre.

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. (Hans Rosling i DN)

I sin artikel redogör han för en enkät, där resultatet visar att svenskarna fortfarande tror att året är 1980. (Den sista meningen nedan är en samtidigt liten subtil vink om de fördomar som finns i Sverige om muslimer, förmodligen inte bara bland SD-anhängare.)

Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.

Den folkbildare i Sverige som gjort till sin livsuppgift att lära ut grundläggande fakta om de stora förändringarna i världen rodnar i blygsel inför dessa resultat. Och jag som använt antalet barn per kvinna i Bangladesh som det främsta exemplet på positiv förändring. Jag har misslyckats totalt.

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

I rak motsats till vad medievänstern försöker ljuga i oss, så har den djupaste fattigdomen i världen halverats de senaste ca 25 åren, trots den gigantiska befolkningsökningen under samma tid. Större andel av världens befolkning än någonsin tidigare i historien kan idag äta sig mätta varje dag, trots att vi samtidigt är fler än någonsin. Hans Rosling tror att världens befolkning kommer att plana ut runt 9 miljarder, om vi bara kan lyfta de sista 2 miljarderna människor som fortfarande lever i absolut fattigdom.

Nyckeln till att undvika överbefolkning och få jordens resurser att räcka åt alla, är alltså paradoxalt nog att öka välståndet. Det är i första hand någorlunda rika människor som föder färre barn, så det bästa sättet att införa naturlig barnbegränsning är att bekämpa den absoluta fattigdomen (inte den relativa). Det finns människor som tror att lösningen på miljöfrågorna är att återvända till torparsamhället och leva närmare naturen. Men det håller inte om man samtidigt vill vara human. Naturen är grym, obeveklig. Om hela jordens befolkning ska leva som torpare så kommer de flesta att svälta ihjäl. Det fungerar inte ens i glesbefolkade länder som Sverige, där många svenska torpare dog under missväxtåren på 1800-talet, bland annat syskon till min farfars far. Samtidigt tar småskaligt ineffektivt jordbruk gigantiska resurser i anspråk och större delen av världens skogar skulle behöva omvandlas till åkrar om alla skulle leva på det sättet. Till skillnad från vad de rödgröna hävdar, så är det inte i första hand de stora skogsbolagen som skövlar regnskogen, utan fattiga torpare som svedjebränner för att skaffa åkermark till att försörja familjen.

Jag såg nåt diagram som visade att bara ca 10 % av jordens vedkonsumtion går åt till att göra papper och kartong. Långt mer går till byggmaterial och svedjebruk, men den allra största posten utgörs av brännved. Här i norden använder vi brännved för att värma husen på vintern, vilket vissa vill problematisera ur genus- och vithetsperspektiv, medan fattigt folk i de flesta varma länder använder ved till att laga mat och värma tvättvatten.

Ett av de många filmklipp som visar Hans Roslings talang som pedagog och föreläsare, är nedanstående där han på sin klämkäcka svengelska förklarar vilken enorm betydelse tvättmaskinen haft för kvinnans frigörelse i världen. I stället för att lägga halva dagen på att samla ved och värma tvättvatten, kan hon sätta på tvättmaskinen och läsa en bok, eller läsa för sina barn, eller gå till ett jobb och tjäna egna pengar. Sakine Madon berättade om när hennes kurdiska farmor var på besök i Sverige och kläckte ur sig en fnysande kommentar i stil med: – I Sverige tvättar ni ju inte, ni har ju tvättmaskin! Hans Rosling konstaterar sarkastiskt i videon att inte ens de mest radikala miljömupparna bland hans studenter tvättar för hand, trots att de är motståndare till industrisamhället. Men det är fortfarande handtvätt som gäller för de flesta av jordens människor. För att nå jämställdhet i de länderna måste de alltså först skaffa tvättmaskiner.

Att gå tillbaka till torparsamhället, som vissa miljömuppar vill, innebär att man bokstavligen tvingar kvinnan tillbaka till spisen. Eller för all del mannen, om man nu vill vända på könsrollerna, vilket förstås förutsätter att kvinnan börjar hantera det ännu tyngre arbetet på åkrarna. Särskilt om man vill vara riktigt miljövänlig och plöja för hand, eller med dragdjur.

Vissa menar att jordklotet bara klarar 4-5 miljarder människor, men det är lätt att bevisa att de har fel. För om det varit så, hade den enorma svältkatastrofen redan varit här. Idag kan dock de flesta äta sig mätta, trots att vi är över 7 miljarder. Så gott som all den maten är nyproducerad. Ju längre tekniken gått framåt på olika områden, desto större har jordens försörjningskapacitet blivit. Men det finns förstås en gräns för vad klotet klarar. Låt oss hoppas att det fortfarande finns kapacitet kvar när vi, enligt Rosling, planar ut vid 9 miljarder.

Som Rosling påpekar i videon om tvättmaskinen, ligger en av nycklarna till att stävja överbefolkningen i att lyfta människor från fattigdom, vilket ställer krav på att mänskligheten måste utveckla mer energieffektiva maskiner och fler gröna energikällor, annars kan inte alla de 9 miljarder människorna skaffa tvättmaskin och andra moderniteter som tar dem ur misären, utan att det orsakar en klimatkatastrof.

Som Rosling påpekar i detta klippet, så ska kan inte de rika länderna tala om för fattiga människor att de måste fortsätta leva i misär för att rädda klimatet. Det är inte heller särskilt effektivt, demokratiskt eller humant att genom straffskatter, regleringar och diktatur tvinga fram åtgärder för klimatförbättring och befolkningsminskning, oavsett om det sker som i Sverige genom miljöskatter eller som i Kina genom påtvingad barnbegränsning. Eller som i Dan Brown’s Inferno, genom massterrorism. Bättre är då att utveckla klimatsmarta alternativ som är praktiskt och ekonomiskt attraktiva för den stora massan.

Ett exempel är väl etanolbilar, som i nuläget spar ett par kronor milen jämfört med bensin, samtidigt som man får ut mer hästkrafter av det högre oktantalet i etanolen. Det finns förstås många frågetecken runt etanol som fordonsbränsle, den tillverkas ju av livsmedelsråvaror och konsumerar mycket fossilbränsle vid produktionen, men även de flesta kritiker är nog överens om att etanol är mindre dåligt än bensin. I nuläget är etanol åtminstone det mest attraktiva alternativet på den svenska marknaden, även om attraktionen uppstått på konstlad väg, genom skatter på bensin.

Själv kör jag spritbil

Själv kör jag numera spritbil

Det finns biobaserade fordonsbränslen som är ännu smartare. Metanol har diskuterats, men ännu bättre är butanol, som kan tankas i de flesta vanliga bensinmotorer. Till skillnad från etanol som framställs ur livsmedelsråvaror, så håller man på att utveckla processer som kan producera butanol ur jordbruksavfall och träflis, eller möjligen ur pappersmassa. Men tyvärr är dessa processer fortfarande bara på labstadiet, så det tar nog ett antal år innan de blir realitet.

Den gemensamma nämnaren för klimatsmarta fordonsbränslen, energisnåla tvättmaskiner, grön elproduktion och alla de andra nya teknikerna som på ett humant sätt ska hjälpa oss att komma till rätta med överbefolkningen, växthuseffekten och världsfattigdomen, är att de utvecklas av ingenjörer och naturvetare. Inte av politiker. Inte av ekonomer, inte av jurister, inte av socionomer och absolut inte av genusvetare. Så kids, om ni vill dra ert strå till stacken i en av de största globala frågorna, vet ni vilken typ av utbildning ni ska välja när ni söker till högskolan. Vi behöver inte galna vetenskapsmän, vi behöver smarta. Och många.

När feminismen gick i mål

Nästa år 2013, firar feminismen 30 års-jubileum som obsolet politisk rörelse i Sverige. Åtminstone om man utgår från rörelsens ursprungligen juridiska mål. Jag utvecklar:

Den ursprungliga feminismen syftade till att kvinnor skulle få samma juridiska rättigheter som män. För ca 90 år sedan, i de globala politiska omvälvningar som första världskriget medförde, togs en rad viktiga steg. Nordisk Familjebok årgång 1924 skriver (min fetning):

I Sverige kan kvinnofrågan, för så vidt
det gäller lagstiftningen, sägas vara till sina
viktigaste delar löst. I slutet af 1918 enade sig
de politiska partierna under inverkan af den oro för
kommunistiska om-störtningar, som tyska revolutionen
framkallade, om en radikal utsträckning af politiska
och kommunala rättigheter till både kvinnor och
män. Genom kommunallagarna af 1919 och vallagen
af 1921 ha svenska kvinnor sålunda rösträtt och
valbarhet på samma villkor som män, hvarvid det
dock är kvinna tillåtet att när som helst afsäga
sig förtroendeuppdrag. I fattigvårdsstyrelse
skall alltid finnas l kvinnlig led. och l
suppleant. 1921 invaldes 5 kvinnor i riksdagen,
af hvilka l i Första kammaren. Antalet kvinnliga
stadsfullmäktige är efter kommunala valen 1922 och
1923 221 (6,5 proc. af fullmäktiges hela antal),
och antalet kvinnliga kommunalfullmäktige är 481 (2,i
proc. af hela antalet valda kommunalfullmäktige). –
1920 antogs en ny äktenskapslag, utarbetad af
Lagberedningen, hvaraf l kvinna var led. Denna
lag anses vara den för kvinnointressena mest
tillfredsställande af alla dylika lagar i världen,
eftersom den bygger på full juridisk och ekonomisk
likställighet mellan makarna äfven i förhållande
till barnen och betraktar hustruns arbete i hemmet
som bidrag till familjens försörjning. – 1918
öppnades tillträde för kvinnorna till lektorat
och adjunkturer vid statens läroverk samt till
rektorat vid folkskol-lärarinneseminarier och Högre
lärarinneseminarium. Genom en grundlagsändring 1921
undanröjdes samtliga i E. F. dittills befintliga
hinder för kvinnas tillträde till statens ämbeten
och tjänster. Lagen af 1923 ang. kvinnas behörighet
att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag
innehåller närmare bestämmelser. Ikraftträdandet af
denna behörighetslag är emellertid, i afvaktan på
allmän reglering af löne- och pensionsförhållandenför kvinnor i statstjänst, uppskjuten till en tid-
i punkt, som konungen med riksdagen bestämmer. I
dessa lagbestämmelser ingår icke prästtjänst, hvarom
emellertid de af K. M:t tillsatte sakkunnige för
beredandet af kvinnors tillträde till ämbeten 1923
framlagt ett förslag, som kommer att kräfva samtycke
af både riksdag och kyrkomöte. 1924 finnas i Sverige
21 kvinnliga teol. kandidater, de flesta lärarinnor
i kristendom, 25 juris kandidater, af hvilka flera
äro praktiserande advokater, 86 praktiserande läkare
och 52 filos, licentiater och doktorer, af hvilka
2 docenter. 2 af folkskollära-rinneseminarierna ha
kvinnliga rektorer. Inom de centrala ämbetsverken
finns ett flertal kvinnliga amanuenser, och kvinnor
sköta på förordnande äfven högre befattningar. –
Den kvinnliga rösträttsorganisationen (förnämsta
ledare Anna Whitlock) upplöstes i Sverige 1921. Den
svenska kvinnorörelsen har nu delat sig på flera
linjer: neutrala föreningar med omfattande
program, kårsammanslutningar och politiska
föreningar: jfr Internationella kvinnoförbundet
(där Svenska kvinnornas nationalförbund skildras),
Akademiskt bildade kvinnors förening. Suppl.,
International federation of university w om
e n. Suppl. och Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt. Suppl. (den sistnämnda upplöst
1921). Fredrika-Bremer-förbundet (organ ”Hertha”)
utgör alltjämt vår främsta politiskt neutrala
kvinnoförening (ordf. under många år Agda Montelius,
d. 1920). Dessutom märkas bl. a. Husmoderföreningarnas
organisation och Svenska kvinnors med-borgarförbund.

I Finland finnas numera 20 kvinnor bland rikslagens
100 medlemmar, men de oroliga förhållandena ha gjort,
att en hel del kvinnofrågor f. ö. kvarstår olöst. Se
vidare Finlands svenska Kvinnoförbund. Suppl.

Trots alla kvinnosakens segrar under de sista iren
återstår dock i alla länder en hel mängd frågor olöst
på detta område. Hit hör, utom lönefrågorna, speciellt
frågan om pensionering af änkor med oförsörjda barn,
vidare lagar om moderskydd och omhändertagande af
f. d. prostituerade kvinnor. En fråga, som efter
Världskriget blifvit aktuell inom alla länder, är
den om gift kvinnas nationalitet. Ännu är det för
tidigt att yttra sig om några bestämda resultat af de
åt kvinnan så nyss beviljade rättigheterna, som hon
f. ö. hittills endast på ett mycket anspråkslöst sätt
synes ha begagnat sig af. öfver hufvud återstår nog
att bringa praxis i full samklang med en lagstiftning,
som måhända i flera länder föregripit allmänna
opinionens utveckling. Förhållandet mellan man och
kvinna kan endast till sina ytterkonturer regleras
genom lagar. (Nordisk Familjebok 1924)

Även om de flesta juridiska kvinnofrågorna ansågs lösta redan 1924 (förmodligen skrivet av en man), fanns det många kvardröjande juridiska orättvisor som tog ytterligare flera generationer att åtgärda. De viktigaste faktorerna, alla kategorier, för kvinnornas frigörelse i Sverige under 1900-talet var som jag ser det följande fem punkter. Endast punkt 1 var (delvis) införd 1924:

  1. Rösträtten med tillhörande friheter, som arbetsrätt och tillgång till högre studier
  2. Tvättmaskinen och liknande tidsbesparande tekniska landvinningar i hemarbetet
  3. P-pillret och aborträtten
  4. Den allmänna barnomsorgen
  5. Föräldraförsäkringen

På tal om

I SCB:s senaste pamflett På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012, finns ett avsnitt om jämställdhetens historia i Sverige. Det började 1845, när män och kvinnor fick lika arvsrätt. Bland dussintals följande milstolpar väljer jag att uppmärksamma detta steg från 1947, eftersom otroligt många jämställdhetsdebattörer fortfarande inte begriper att det redan införts: Lika lön för samma tjänst införs för statligt anställda. Lönefrågan måste vara jämställdhetsdebattens motsvarighet till Godwins lag. För varje inlägg i en diskussion om jämställdhet i Sverige går sannolikheten närmare mot 1 att lönefrågan tas upp, trots att den sedan länge är löst i juridisk mening.

Jag läser vidare bland alla milstolpar genom årtiondena och kommer till 1983: Alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret. Det var den sista juridiska milstolpen, där den ursprungliga feminismen gick i mål. Kvinnor fick tack vare detta beslut alla juridiska rättigheter som män hade i Sverige. De hade fortfarande en mängd rättigheter som män saknade och har enligt SCB:s historik fått ännu fler unika rättigheter sedan dess. Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet ger en uttömmande men ej komplett lista på de hundratals punkter där män diskrimineras juridiskt i Sverige 2012. Men sedan 1983 finns inga som helst juridiska hinder för svenska kvinnor att uppnå feminismens mål: Kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. De olikheter i statistiskt utfall som dagens jämställdhetspolitik handlar om, beror sedan 1983 inte på kvinnodiskriminering, utan på biologiska skillnader och individernas fria livsval.

Nästan 30 år efter att Sverige upphävt alla yrkesförbud för kvinnor, lyckades Anna Dellham (t.h) kvalificera sig som Sveriges första kvinnliga Gripen-pilot. Här flankerad av sydafrikanskan Cathrine Labuschagne (t.v.), som kvalificerade sig i sitt lands flygvapen året innan.

Nästan 30 år efter att Sverige upphävt alla yrkesförbud för kvinnor, lyckades Anna Dellham (t.h) 2011 kvalificera sig som Sveriges första kvinnliga Gripen-pilot. Här flankerad av sydafrikanskan Cathrine Labuschagne (t.v.), som kvalificerade sig i sitt eget lands flygvapen året innan.

Denna historiska målgång uppmärksammades så vitt jag vet inte på något sätt av ledande feminister. Ingen Champagne korkades upp, trots att vänsterns hatobjekt Charles De Gaulle sedan länge var borta från fransk politik och inga bojkottmotiv mot franska viner därmed fanns. I stället inleddes arbetet med att förändra feminismens mål, så att kampen kunde fortsätta, bort från jämställdhetens mittpunkt, närmare SCUM-manifestets utopi. Många blivande genuskarriärer stod ju på spel. Det matematiska jämställdhetsmålet började lanseras. Genusvetenskapen var i sin linda, men trots det nya statistikbaserade feministmålet, introducerades inte statistikutbildning i genusvetarnas kursplaner. Nu gällde det inte längre att uppnå jämställdhet med männen, utan att få in kvinnor på minst 51 % av alla maktpositioner. Ju fler kvinnor, desto mer jämställt. Maktlösa yrken som sopåkare, asfaltsläggare, snöplogare eller gruvarbetare ingår förstås inte i det nya målet 50/50+. Men det är en annan berättelse, som jag kanske återkommer till i en senare bloggpost.

Läsvärt på det sistnämnda ämnet är bl.a. följande bloggposter:

Feministveteranen Helene Bergman gästbloggar hos Pelle Billing, Del 1

Feministveteranen Helene Bergman gästbloggar hos Pelle Billing, Del 2

Medborgare X: Feminismen har blivit allt vad den en gång sade sig vara emot

De viktigaste mansfrågorna

I morgon 19 november är det den Internationella Mansdagen, då det är tänkt att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden där män som grupp beskylls för olika saker. Detta är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att basunera ut att misandri inte är acceptabelt. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, ska den refuseras.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast oktober 2014 bör det vara genomfört, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. En som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger är Mats Olsson på Malmö Högskola.

Jämställdhetsindex

Man hör eller läser ofta tankefel i media, där ett område räknas som mer jämställt ju större andel kvinnor där finns. T.ex. så påstås Rwanda ha världens mest jämställda parlament, med 53% kvinnor. (De Rwandiska männen latar sig i sina massgravar medan kvinnorna formar politiken.)

Här är ett annat exempel från svenska riksdagen, där V anses vara mest jämställda med 64% kvinnor, medan C anses vara mindre jämställda med 38% kvinnor.

Alltså, enligt dessa personer så är Jämställdhetsindex J

J = X

Där X är andel kvinnor

Om man definierar jämställdhet som ‘Lika många av varje, överallt’, (vilket jag förvisso inte tycker man bör göra, men om), så bör formeln skrivas så här:

J = 100 – 2*|(50-X)|

Nu var det flera decennier sen jag läste algebra, så det tog en stund att hitta nån snygg förenkling på denna ekvationen. Först såg mig tvungen att lägga till en kvadrat och en kvadratrot för att få rätt på plus och minus, men sen googlade jag och såg att

‘Roten ur a i kvadrat’ = |a|  dvs ett sätt att skriva absoluta tal i formler

Den som skriver in formeln i Excel kan nog bara skriva =100-2*ABS(50-X) så ordnar det sig. Tanja kan säkert rätta mig annars.

Den jämställdhetspolitiska skalan

Det finns en växande rörelse i Sverige som vill införa sunt förnuft i jämställdhets-debatten. En av dess ledande talespersoner Pär Ström har myntat namnet Jämställdismen och publicerat ett manifest för att beskriva rörelsens värderingar. En annan känd talesperson, Pelle Billing, har skrivit ett mer omfattande manifest där en djupare bakgrund beskrivs. Billing vill inte ansluta sig till någon -ism men kallar sitt koncept Jämställdhet 2.0. Själv vill jag hellre kalla ideologin för det äldre ordet Ekvalism.

Om man lyfter ut kontentan ur de olika manifesten får man följande slagord:

Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde

En del vill lägga till ‘lika möjligheter’, men då är man ute på hal is, eftersom det uttrycket kan misstolkas och förvrängas på ett sätt som leder till åtgärder som motsäger lika rättigheter och skyldigheter, t.ex. krav på kvotering. Alla HAR inte lika möjligheter. Talang är medfött. Om jag hade börjat träna fotboll i unga år och satsat stenhårt hade jag i bästa fall fått en plats som högerback i division 5. Och Zlatan kommer aldrig att få något Nobelpris, men ingen ska få hindra honom från att skriva en halvtaskig bok om han vill det. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta det man är bra på och satsa där. Bara man inte gör som Clark Olofsson, som ville bli bäst på att vara sämst. Såna som honom måste man identifiera och hjälpa i unga år, innan det går alltför snett, vilket jag skriver mer om här.

De som tycker att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, skyldigheter och värde kämpar i stark medial motvind i Sverige. Undersökningar har visat att en majoritet av Sveriges journalister sympatiserar med partier som står för tämligen radikal-feminististiska värderingar, vilket speglar av sig i vad som rapporteras, inte bara i ledare och krönikor utan även på nyhetsplats. Jag skulle kunna länka till dussintals betalda skribenter som debatterar mot ekvaliströrelsen genom ogiltiga argument som halmgubbar, personangrepp, hån och härskartekniker, men jag nöjer med med ett av de mest påfallande exemplen det senaste året, där Ström och Billing klumpas ihop med Breivik på landets ledande kultursida. Ett annat exempel är den rasistiska och sexistiska vuxenmobbarsidan Vita Kränkta Män där en nidbild av Pär Ström finns på vinjetten. Inte förvånande drivs sidan av en kurdisk vänsterpartist vars namn jag inte tänker försöka stava till. Uppdatering: Pär Ström har nu tagit beslutet att lämna genusdebatten för gott, p.g.a. alla trakasserier han fått utstå. Men stafettpinnen tas över av andra och vi får inte glömma att debatten finns för att Pär startade den. Även Billing bestämde sig i samma veva för att sluta blogga, men fortsätta debattera med lägre frekvens och i andra former. I stället startas en ekvalist-community av Andreas Nurbo på nya sajten jamstalldhet.se, i samband med Internationella Mansdagen 19 november.

Ett genomgående tema är att ekvaliströrelsen ofta kallas antifeminister, som om det inte fanns en egen agenda utan bara ett destruktivt hat. Påståendet stämmer förvisso i den mån att ekvalisterna inte kallar sig feminister och att många av dem hyser olika grad av ogillande inför feminismen. Å andra sidan ligger ekvalismen nära de värderingar som den ursprungliga feminismen stod för, d.v.s. samma juridiska spelregler för de båda könen. Idag har feminismens inriktning förvrängts till att betyda något helt annat, t.ex. strävan efter kvinnodominans på de statusfyllda jobben. Och alla som inte vill ha t.ex. könskvotering klumpas ihop till en homogen grupp bakåtsträvande mörkermän, där allt från ekvalister till talibaner ingår. För att undvika missförstånd i fortsättningen, ska jag en gång för alla reda ut begreppen.

Jämställdism ekvalism radikalfeminism mansgrisar talibaner SCUM Valerie Solanas

Det kan bara finnas EN mittpunkt, där könen har lika rättigheter, skyldigheter och värde. Där står ekvalismen. Den som kompromissar det minsta med principerna faller över till endera sidan och hamnar i feminist- eller maskulistfacket. Det finns förvisso få uttalade maskulister i Sverige, men det finns många grupper som i placerar sig i varierande grad på högerkanten av skalan. Allt från frikyrkopastorer till Hells Angels. Längst ut till höger hittar man de mest extrema mullorna och ayatollorna i mellanöstern och sydasien och strax vänster om dem, delar av den kristna högern i USA. Feministernas glidande skala innefattar allt från de som tycker det är helt OK att män inte får följa med på Ladies Night till de som tycker att heterosexuella samlag alltid är våldtäkt. Och allra längst ut till vänster återfinns Valeria Solanas, med sitt av svensk kulturelit så hyllade SCUM-manifest. Någon motsvarighet till SCUM på högerkanten finns inte och har aldrig funnits.

Löneskillnader

Ett ständigt återkommande argument i genusdebatten är att kvinnor påstås ha 80% av männens lön. Men så har de ju sin egen lön också. 🙂

Skämt åsido, det senaste budet är väl 86% tror jag. Men då räknar man rakt av, oavsett yrke, arbetstid m.m. och det säger ju sig självt att om man jobbar mindre så tjänar man mindre. Och eftersom vi lever i en marknadsekonomi så är det löneskillnad mellan olika yrken p.g.a. utbud och efterfrågan. Ifall man kollar inom varje yrke och skalar bort alla lönepåverkande faktorer, såsom ålder, erfarenhet, ansvar etc, så blir dock skillnaden mellan könen någon enstaka procent. Mer detaljer i kapitel 2 här. Om man tror att den skillnaden beror på diskriminering så får man väl specialgranska de arbetsplatser där det förekommer och vid behov sätta dit den lönediskriminerande personen, eftersom det är olagligt.

Men det finns ett mycket enklare sätt att motbevisa påståendet att kvinnor lönediskrimineras och man behöver inte ens plocka fram statistik för att göra det. Kvalitativt resonemang och öppna ögon räcker.

Här anställer vi bara män, eftersom det kostar mer än att anställa kvinnor för att göra samma jobb. *Ironi*

Om det hade varit billigare att anställa kvinnor än män för att utföra en viss uppgift, så hade det nästan bara jobbat kvinnor i privata konkurrensutsatta företag. Men det gör det inte, i stället dominerar männen de flesta yrken där. Inte heller här behövs statistik, det räcker med att ha besökt ett antal industriföretag och sett med egna ögon. Ett företag som missat chansen att anställa billig kvinnlig arbetskraft hade snabbt blivit utkonkurrerat.

 

Normalfördelningskurvan

OBS! Ni som hittat hit från alla länkar på Facebook och whatever, läs hellre min redigerade och kompletterade toppsida med samma innehåll! Den hittar ni här.

Könsrollerna har tydliga biologiska inslag

Ett grundläggande fel i den svenska genusdebatten är att så få känner till eller vill erkänna basala fakta. Människan är ett djur (inte bara män). Kulturen är en förlängning av vår biologi. Biologin är fundamentet på vilket kulturen vilar. Men väldigt många debattörer pratar som om kulturen svävade fritt i luften, när de t.ex. säger att ’könsrollerna är sociala konstruktioner’. Det finns förvisso könsroller som ÄR sociala konstruktioner, t.ex. att ett visst kön förväntas gilla en viss färg, och det finns delar av könsrollerna som är olika mellan länder och tidsåldrar. Men väsentliga delar av våra könsroller grundar sig på biologi och evolutionspsykologi. Hormoner styr våra känslor, vilket påverkar de val vi gör i livet. Könsrollerna har även grund i det motsatta könets sexuella preferenser. Kvinnor ska vara snygga och empatiska, män ska vara försörjande och beskyddande, annars minskar chansen att kunna välja den partner man helst vill ha.

En viktig aspekt på biologi är att populationen har stora inbördes variationer. När man beskriver könsroller och könsskillnader kan man inte säga att ’alla män gör si och alla kvinnor så’, utan man måste beskriva världen i form av normalfördelningskurvor och sannolikheter. Den enda könsrollen som är huggen i sten är att alla män saknar förmåga att föda och amma barn, allt annat är flexibelt och variabelt. Människan är väldigt anpassningsbar, det bor således naturfolk ända från ekvatorns djungler och öknar upp till norra Grönlands isvidder. På samma sätt kan människan förändra sina könsroller och föräldrar kan ersätta varandra vid katastrofer som krig, barnsängsfeber, skiljsmässa m.m. Frågan är dock om man mår bra av att leva för långt från sin natur, med tanke på att stress och psykisk ohälsa ökar. Jag tänker dock inte fördjupa mig i könsrollerna just nu, kanske i ett senare inlägg. Jag nämnde det som inledning till huvudämnet för bloggposten, eftersom det leder in på frågan om den naturliga variationen inom populationen.

Normalfördelningskurvan

Gruppen män har större naturlig inbördes variation än gruppen kvinnor för väldigt många egenskaper. Kanske beror det på att Y-kromosomen har större slumpvis variation än X-kromosomen, men den hypotesen har jag inte hittat belägg för vid en snabb googling. En mätbar egenskap som ofta plottas med normalfördelningskurvan är IQ. Män och kvinnor har ungefär samma medelvärde, men eftersom mäns kurva är mer utsträckt, kan man säga att de flesta idioter och de flesta genier är män, medan fler kvinnor tenderar att vara normalbegåvade. En abstrakt egenskap som filosofiskt kan beskrivas med kurvan är ambitionsnivå. Det finns fler manliga strebers, men även fler manliga slackers. IQ och ambitionsnivå är en kombination som i regel krävs för att skaffa sig makt, ett grundläggande begrepp i genusdiskussionen.

Förvånande få debattörer utgår från normalfördelningskurvan när de ska beskriva verkligheten. Eller rättare sagt, de utgår från den utan att känna till den och drar därför felaktiga slutsatser av sina observationer. Könsmaktsordningen som ligger till grund för genusstudier vid universiteten, är ett exempel på det. Feministerna säger ’män har makten’ och menar då den lilla klicken längst ut till höger, där det knappt finns några kvinnor. Den stora majoriteten män som inte har någon makt, känner inte alls igen sig i påståendet. I nästa andetag säger feministen ’män misshandlar och våldtar’ och menar då männen längst ut till vänster på kurvan. ‘Det gör vi så fan heller’, säger alla vi andra.

I vänsterkanten på kurvan hittar man samhällets sorgebarn – kriminella, uteliggare, missbrukare och så vidare. Där är majoriteten män. I högerkanten hittar man eliten – direktörer, professorer, statschefer m.fl. där majoriteten också är män.

Hypergami och kvotering

Männen till vänster på normalfördelningskurvan är inte särskilt gångbara på datingmarknaden, eftersom kvinnor helst gifter sig med män som har minst lika hög socioekonomisk status som henne själv, ett beteende kallat hypergami. Nu är det förstås inte så enkelt och varje samhällsklass har sina egna ‘alfahannar’, där status kan betyda ett par grova biceps i vissa kretsar och en flott villa i andra kretsar. De mest populära männen har förstås både och. Men faktum är att ett antal män blir över och aldrig får barn, medan andra män skaffar flera barnkullar med olika kvinnor, vilket gör att de barnlösa kvinnorna är färre än de barnlösa männen. De män som ingen vill ha återfinns till stor del på fördelningskurvans vänsterkant. Kanske är kvinnornas sexuella selektion av de bästa männen, naturens sätt att förhindra människosläktets degenerering?

Enorma resurser läggs på att lyfta kvinnorna i mitten så att de ska kunna konkurrera med de bästa männen. Kvotering, glashissar, kvinnosatsningar av alla de slag. T.ex. så har Tillväxtverket delat ut 375 Mkr i startbidrag till kvinnliga företagare och det är bara ett av hundratals exempel. Under de senare decennierna har även skolan anpassats mer till flickors egenskaper, vilket gör att pojkarna halkar efter i betygsjakten. Kvinnorna dominerar de högre utbildningarna idag. När kvinnors status ökar, får de allt svårare att hitta män som uppfyller deras krav på drömprinsen. Andelen singlar ökar bland både män och kvinnor. Feminister vill kompensera detta genom att ensamstående kvinnor ges rätt till insemination. De överblivna männen får hålla till godo med importfruar.

Frågan är vilken nytta alla satsningar på att lyfta kvinnor gör? Får vi ett bättre samhälle när medelmåttorna kvoteras in bland eliten? Jag tror det vore bättre satsade medel om man lade alla dessa genusmiljarder på att försöka lyfta männen i botten upp mot mitten, eftersom denna grupp orsakar många samhällsproblem av det slag som feministerna gärna pratar om, t.ex. våldtäkt och partnervåld. Helst bör man identifiera dem redan i grundskolan och satsa där, för senare i livet kan det vara för sent. Det finns förstås hopplösa fall, men de flesta människor kan hitta något de är bra på och utveckla den talangen till något som gör nytta för samhället och skapar ett drägligt liv för individen.

Detta inlägg är bara påbörjat. Eftersom ambitionen är att det ska tillhöra kategorin Episka inlägg så kommer det att förbättras efterhand. Konstruktiv kritik och kompletterande material mottages tacksamt!