Kulturlibertarianismen

Igår introducerade webbtidningen Breitbart ett nytt begrepp – Kulturlibertarianism. Vi har tidigare hört talas om kulturmarxism, ett skällsord mot vissa idéer på den politiska vänsterkanten, samt kulturkonservatism, som Sverigedemokraterna öppet bekänner sig till. Kulturlibertarianer står i opposition till dessa ideologier, samt även till den kristna högern i USA och den fundamentalistiska islamismen i västeuropas storstäder. Allum Bokhari på Breitbart skriver:

From the banning of Charlie Hebdo magazine across British university campuses on the grounds that it promoted islamophobia, to the removal of the video game Grand Theft Auto V from major retailers in Australia on the grounds that it promoted sexism, threats to cultural freedom proliferate.

But a growing number of commentators, media personalities and academics reject the arguments that underpin these assaults on free expression, in particular the idea that people are either too emotionally fragile to deal with “offence” or too corruptible to be exposed to dangerous ideas.

Ur Breitbart-artikelns definition på vad ideologin går ut på, kan man läsa mellan raderna att den vuxit fram ur de heta kulturdiskussioner som pågått i USA och övriga västvärlden de senaste 1-2 åren, om Gamergate, safe spaces, trigger warnings och förljugen agendajournalistik.

Kulturlibertianism

Men kulturlibertarianismen kan appliceras på de flesta kulturella debattfrågor, både inrikes och utrikes. En kulturlibertarian tycker t.ex, enligt min tolkning att:

  • Jag approprierar vilken kultur jag vill. Det ska du skita i
  • Jag hädar mot gudar och profeter så mycket jag vill. Blir du arg, är det ditt problem
  • Vikingmetal är en fullt acceptabel musiksmak, även för liberala ledarskribenter
  • ‘Guilt by association’ är aldrig ett giltigt argument
  • Jag bränner en flagga jag själv äger så mycket jag vill, oavsett om den är blågul, stjärnbeströdd, halvmåneprydd eller regnbågsfärgad.
  • Muslimer, både män och kvinnor, har rätt att bryta sig fria från islam, att leva och klä sig som de själva behagar, utan att drabbas av repressalier från förorternas småkalifer.
  • Muslimer, både män och kvinnor, har rätt att utöva sin personliga islam, att leva och klä sig som de själva behagar, utan att drabbas av repressalier från blonda kulturkonservativa småpåvar. Men de får inte påtvinga sina seder på andra, inte ens sina myndiga barn.
  • En vetenskapsman får gärna gå i Hawaiiskjorta med bikinibrudar på (därför har jag själv köpt en exakt likadan, handsydd av samma skräddare)
  • Lilla Hjärtat är en rolig barnbok
  • Tintin, Pippi, Huckleberry Finn och en massa annan litteratur är en del av vårt kulturarv och ska förstås i den tidsanda som rådde när de skrevs.
  • Marcus Birro hade rätt i sak och han borde fått behålla sina jobb
  • Den första frågan som bör ställas är alltid: ‘Har vederbörande rätt i sak?’. Sen kan vi börja debattera uttalandet, om det höll lämplig ton etc.
  • Vem som städar, diskar och byter däck är en fråga som varje familj gör upp och fördelar inbördes. Det angår ingen annan. Särskilt inte politiker.
  • Vill du ha bruna plåster, var beredd på att de kan vara dyra eller svåra att hitta i ett land där mer än 95% av folket har ljus hud. Det är krass marknadsekonomi, inte diskriminering.
  • Huruvida politisk reklam ska tillåtas eller ej på offentlig plats, ska vara oberoende av det annonserande partiets färg
  • Svensk public service bör reformeras i värdeneutral eller multipolitisk riktning, alternativt sluta låtsas vara det och öppet erkänna sin vänsterpolitiska vinkel

Personer som sympatiserar med jämställdismen visar väldigt ofta även sympati med kulturlibertarianismens ståndpunkter. Men då kulturlibertarianismen täcker ett bredare fält av frågor, kan begreppet ge en mer heltäckande bild av en persons ideologi.

Public Service haveri

Det har varit mycket konstigheter i Sveriges Radio och Television på sistone. Det har förvisso pågått länge, men på senare tid är känslan att det eskalerat bortom all rimlighet. Hela tiden finns de där små subtila grejerna, som den ständiga feministiska agendan i nyheterna, eller att programledarna i Bolibompa tycks handplockade att vara vad som helst utom vita heterosexuella män. Dessa individer är förvisso duktiga på sitt jobb, så där finns egentligen inget att klaga på, men det blir ändå så genomskinligt att de kvoterats dit i överskott, annars hade ca 80% varit helsvenskar om de skulle spegla befolkningen på ett statistiskt vis. Ännu värre är det på Sveriges Radio, i synnerhet på P3, som blivit mer eller mindre olyssningsbar de senaste åren. Till skillnad från Bolibompas programledare är inkompetensen hos P3-pratarna bitvis monumental.

Men jag börjar med SVT, så går vi vidare med några exempel från SR längre ner. För bara ett par veckor sen gick SVT ut med nyheten på morgon-TV om att de granskat ett antal börsbolags styrelser och funnit att de bestod av en majoritet vita svenska män. Något granskarna missat är att det inte gick särskilt många afrikaner, eller ens kvinnor, på Handels eller KTH på 70- och 80-talet, när ledamöterna i dagens styrelser la grunden för sina karriärer. Men det stora problemet som jag ser det, är att public service beskriver namngivna personers kön och hudfärg i termer av ‘bra’ och ‘dåligt’. En annan aspekt är att styrelsens sammansättning rimligen inte angår någon annan än aktieägarna. Det stora reportaget var tänkt att sändas på kvällen samma dag, men ställdes in efter alla påpekanden om dess osaklighet.

Vad är problemet?

Vad är problemet?

Sveriges Radios grodor har varit ännu fler, jag nämner bara några exempel. För nåt år sen gjorde de t.ex. ett reportage om att en av deras f.d. anställda var så fattig att hon knappt hade råd med mat. Problemet hade förstås kunnat lösas genom att återanställa vederbörande, men de nämnde varken hennes koppling till SR eller att hon ägde en bostadsrätt i centrala Malmö, som utan vidare skulle kunnat lösa hennes ekonomiska problem om hon sålde och flyttade ut i förorten.

I december sände P3 ett program med Emma Knyckare, där hon gjorde narr av manliga författare som tagit livet av sig. Inslaget var så smaklöst att Sveriges Radio kände sig tvungna att gå ut med en halvhjärtad ursäkt.

För några veckor sen frågade Helena Groll Israels ambassadör om inte judarna hade något eget ansvar i det utbredda judehatet i Europa, i genomseriösa Studio Ett i P1. Även där var ansvarig utgivare tvungen att gå ut med en offentlig ursäkt.

Och nu i fredags kom den senaste grodan, där P3:s Tankesmedjan kallade bl.a. Alice Teodorescu ‘husblatte’ och bland en massa andra smaklösa liknelser spydde galla på henne för att hon var flitig i skolan (till skillnad från programledarna, får man anta). Där har ansvarig utgivare framfört flera uttalanden som snarare är bortförklaringar än ursäkter.

Gemensam nämnare för de tre sistnämnda grodorna är att de i efterhand har redigerats bort av SR, i syfte att skademinimera och förfalska sin historia. Det står ganska klart att SR och SVTs vänstervridning ökat på senare år. Detta leder in på diskussionen om vilket public service-bolagens politiska uppdrag egentligen bör vara? De bekostas ju av våra gemensamma statliga medel.

Vilken politisk färg ska SR och SVT uppvisa?

  1. Ingen
  2. Alla
  3. Regeringens
  4. Oppositionens
  5. Alltid vänster
  6. Alltid höger

1 eller 2 är i min mening att föredra. 3 eller 4 är intressanta alternativ. Men 5-6 är fullständigt horribla. Under Alliansens regeringsperiod tycks tanken hos framförallt P3 möjligen ha varit att sträva mot alternativ 4 ovan. Men om den policyn var seriös, borde Ung Vänster nu lämna över radiokanalen P3 till KDU när vänsterregeringen tagit över. Det har de senaste veckorna blivit pinsamt uppenbart att det är alternativ 5 som gäller. Detta torde vara oförenligt med Sveriges Radios officiella uppdrag, som rimligen är alternativ 1 eller 2.

AVGÅ ALLA!

Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Etnisk registrering

För mig är etnisk registrering inget vi bör eftersträva i Sverige. Som liberal ser jag ingen anledning att föra register på sånt, eftersom människor bör bedömas efter individuella meriter och inte medfödd grupptillhörighet.

Det finns länder som registrerar ras eller etnicitet i sin folkbokföring, t.ex. USA. Den typen av information kan användas av extremgrupper till både höger och vänster, för att motivera sina kollektivistiska ståndpunkter, t.ex. ‘vita måste erkänna sina privilegier’, eller ‘alla negrer är idioter’. Etniska data kan förvisso användas i social forskning, för att förstå varför utfallet inom olika grupper ser ut som det gör. Men om man utifrån det vill forma en liberal politik, så är den informationen ganska ointressant, eftersom kollektivistiska fördomar inte ska styra regelverket. Om man t.ex. som i boken The Bell Curve kommer fram till att svarta i genomsnitt har lägre IQ än vita, så finns det för liberala ingen praktisk politik som är lösningen på det problemet. Varje individ ska bedömas individuellt, det finns gott om korkade vita män, medan även svarta kan bli president. Nackdelarna med registrering är nog fler och väger tyngre än fördelarna. I länder som inte är stabila demokratier kan etniska register missbrukas å det grövsta av framtida regimer. Tänk Rwanda eller Jugoslavien, för att ta några exempel som ligger nära i tiden.

Bara länder med etniska register kan bedriva sån här forskning

Bara länder med etniska register kan bedriva sån här forskning (Ur boken The Bell Curve)

Men visst finns det etnisk registrering som är helt laglig i Sverige. Framförallt registreras samer, för hur skulle vi annars kunna identifiera vilka individer som ska tillåtas åtnjuta de lagstadgade privilegier som samer åtnjuter, i form av jakt, fiske och renskötsel som etniska svenskar saknar? Sverige har förvisso inte ratificerat FN-organets ILOs konvention, men samerna har ändå vissa unika rättigheter i egenskap av ursprungsbefolkning. I Sverige finns 8000 registrerade samer i röstlängden till Sametinget, där kriterierna utgörs av nedanstående.

  • Ska vara myndig svensk medborgare eller ha varit folkbokförd i minst 3 år
  • Anse sig vara same och
  • antingen
    1. själv ha eller ha haft samiska som språk i hemmet,
    2. ha någon förälder eller mor- eller farförälder som har eller har haft samiska som språk i hemmet eller
    3. ha en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget (såvida inte länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same).

Det finns även andra etniska grupper som har officiell minoritetsstatus i Sverige – finländare, tornedalingar, romer och judar. Eftersom skola, rättsväsende, SR, SvT och andra myndigheter har skyldighet att anordna verksamhet på dessa erkända minoritetsspråk, så uppstår ett dilemma när man å ena sidan inte får registerna vilka som tillhör dessa grupper, å andra sidan är tvungen att i sin budget dimensionera den verksamhet som ska tillgodose behoven. Det har man löst genom att samiska, meänkieli och finska endast är officiella språk i vissa kommuner i norra Sverige, medan romani och jiddish har svagare juridisk status än de andra.

Någon laglig registrering av romer torde inte finnas, så om nu DNs avslöjande är sant så är det olagligt. Men det finns många oklarheter här och vi har nog inte sett slutet på historien. Det kan ju visa sig vara en tidningsanka, för visst har polisen behov av att kartlägga kriminella gäng, där vendetta-liknande släktfejder skulle kunna vara en rimlig förklaring till filens existens. Men då är det ju ändå lite överambitiöst att registrera spädbarn, kan man ju tycka.

Vissa blir kriminella i tidig ålder. Men 2-åringar?

Vissa blir kriminella i tidig ålder. Men 2-åringar?

Hela dagen har Twitter flödat med kritik och humor från både vänster och höger, hög som låg. Säkert finns det beröm också, men bland de jag följer har det varit ganska tunnsått av den varan. Som väntat har dock upprördheten varit störst hos den grupp som annars tycker det så viktigt med etnisk medvetenhet, de som t.ex. tycker att vi behöver lägga skattepengar på forskningsområdet kritiska vithetsstudier (tipstack till Toklandet). Hur sån forskning går till vet jag inte, men det låter onekligen suspekt. Till skillnad från det gamla rasbiologiska institutet i Uppsala, som försökte bevisa att vita är bäst, så får man känslan att forskaren Tobias Hübinette nu försöker bevisa att vita är sämst. Och hur särskiljer han vita och icke-vita i sin forskning, utan upprätta ett etniskt register? Det kan förvisso anonymiseras, men ändå? Och hur definierar han vem som är vit, mäter han hudfärg med spektrofotometer?

Annars finns moderna metoder för att ganska exakt bestämma den etniska tillhörigheten hos en person, med hjälp av DNA-test. Det finns specifika markörer hos t.ex. Y-kromosomen (fädernet) och mitokondrie-DNA (mödernet), vars uppkomst är ungefärligen kända i tid och rum, genom studier av ursprungsbefolkningar runt om i världen. Jag skriver mer om den forskningen här. Nu kan vem som helst i världen frivilligt delta i National Geographics forskningsprojekt, som fortfarande leds av genetikern Spencer Wells, vars populärvetenskapliga böcker och filmer kan rekommenderas varmt.

För 199 $ kan man beställa ett kit för att topsa sig själv och skicka DNA-prov till deras lab, tillsammans med lite personuppgifter. Sen efter 2-3 månader kan man gå in med en personlig kod på deras databas och ladda ner sitt eget resultat. Man får en elegant presentation med procentandelen av olika etniska grupper, samt förfädernas geografiska vandringsvägar genom historien. Som extra bonus kan man även identifiera om ens tidiga förfäder hade hybridbildning med neantherthalare eller den nyupptäckta människoarten denisover. Detta är en kraftfull metod för släktforskare som gått i väggen där de skriftliga källorna slutar, eftersom de kartlagda genetiska spåren går 50-60.000 år tillbaka, när de första människorna lämnade Afrika.

Om mäns våld

Häromdagen publicerade nyanserade och välartikulerade feministen Hanna Kjellberg ett inlägg med titeln ‘Riktiga män slår kvinnor’ på sin blogg Ord och Ord. Och om man inkluderar den brasklapp som hon gömt undan som första post i kommentarsfältet, så finns där mycket som även en jämställdist kan hålla med om, t.ex. att långt ifrån alla män är våldsamma, att begreppen ‘riktig man’ eller ‘riktig kvinna’ inte är relevanta, att allt relationsvåld ska bekämpas, att det typiska våldsoffret är en man, o.s.v. Och hon talar av egen erfarenhet, med ett ex som tycks ha varit en riktig nitlott på våldsfronten. Men hon skriver även en hel del jag inte håller med om alls, och som jag tycker hon belägger dåligt.

Inte alla män, långt ifrån, men de är likförbannat män, även de skitstövlar och rövhål som begår den typen av brott.
Så varför är det viktigt att säga detta? För att detta strukturella våld är ett mansproblem. Det är ett problem som finns i mansrollen idag, där våld anses vara en naturlig del av konceptet ’att vara en man’; tillsammans med den till viss del kvarlevande bilden av mannen som familjens ’överhuvud’, och så vidare. Det är en mansroll och en världsbild som vi vuxit upp med till varierande del. Och då ska vi inte bortse från det genom att säga att de män som slår inte är ’riktiga män’. Det blir en enkel väg ut; det blir ett sätt att undfly ansvaret för mansrollen: det är ju inte riktiga män som slår, det är ’Den Andre’. En främmande, en annan grupp än den vi tillhör. Vi och våra manliga vänner. Den som slår blir någon annan och den personen får skulden, medan män som grupp inte ens behöver vidröra frågan. (Hanna Kjellberg på sin blogg)

Mitt inlägg kommer mest att fokusera på den andra fetstilta meningen i ovanstående citat, att våld mot kvinnor, eller våld överhuvudtaget, skulle vara en del av mansrollen idag.

Jämställdister brukar ofta poängtera att biologi aldrig kan försummas som faktor för att förklara mänskliga beteenden. Men just våld är ett av de beteenden där det visat sig att den kulturella påverkan är särskilt stor. Psykologiforskaren Steven Pinker brukar hävda att vi lever i en av de fredligaste tidsperioder man känner till i världshistorien. Och de västerländska civilisationerna är bland de tryggaste som någonsin existerat, två världskrig till trots, om man ser till antalet dödsoffer per capita till följd av våld. En lättsmält presentation av Pinkers och andra psykologers rön finns bl.a. att hitta i norska TV-dokumentären Hjernevask, episod 4. Vissa kulturer är betydligt mer benägna att ta till våld än andra, särskilt s.k. klan- och hederskulturer, och särskilt från regioner där boskapsskötsel är en viktig näring. Även inom västerländska kulturer som vi föreställer oss som ganska homogena, kan man se skillnad mellan t.ex. Texas och New York, där texasbor visat sig vara betydligt mer benägna att bemöta en irriterande skitstövel med aggressivitet eller att rentav dräpa någon som kränker deras ära.

Och den svenska kulturen på 2000-talet torde vara en av de minst våldsamma som någonsin existerat. Att i den kontexten påstå att våld är en naturlig del av konceptet att vara en man, uppfattar jag som rent nonsens, och Kjellberg gör heller ingen ansats att belägga påståendet med empiriska exempel eller utvecklande resonemang. Hon upprepar bara en feministisk myt. Det finns klara biologiska könsskillnader i våldsbenägenhet, vilket bl.a. diskuteras i Hjernevask ovan, men i vår moderna civilisation får man anse att våld främst utövas av folk som inte lyckas kontrollera sina impulser. Även kvinnor kan ha stora problem med detta, framför allt vissa dagar i månaden. Dålig impulskontroll kan bero på både biologiskt arv, uppfostran/träning och aktuell social miljö, eller kombinationer därav. Våldsamma personer befinner sig ofta i desperata sociala situationer som sänker tröskeln för våld, medan andra personer kan genomlida samma kriser utan att göra en fluga förnär, kanske p.g.a. bättre träning eller lägre hormonnivå.

Roller eller normer, är de förväntningar eller krav som omgivningen ställer på oss som personer. Den som bryter mot normer brukar drabbas av juridiska eller sociala bestraffningar. De starkaste normerna är våra lagar, där staten griper in mot normbrytarna. Mildare normbrott inom lagens gränser leder i regel till sociala bestraffningar, som kan ske genom t.ex. arga blickar, tissel och tassel, utskällning, utfrysning och mobbing. Normbrytandet kan handla om t.ex. män som stirrar alltför närgånget på främmande kvinnors dekolletage eller kvinnor som lever överdrivet promiskuöst. Både män och kvinnor reagerar i regel negativt på personer med sistnämnda beteenden. Andra normer är så svaga att knappt någon bryr sig om ifall de bryts. Ett exempel är väl heteronormen som jag nämnde häromdagen. De flesta människor är själva hetero, men det finns en utbredd acceptans för HBT-personer.

Hur kan man då koppla mansrollen till våld? Jag vill påstå att våld ingår i den normala mansrollen på så vis att alla män förväntas ha något som kan kallas för ‘våldsberedskap’. De flesta människor anser det vara befogat att i extrema situationer ta till våld för att skydda sig själv, sin kärlekspartner, sina barn eller sitt land, mot yttre hot. För kvinnor anses detta vara en rättighet, men för män snarare en skyldighet. Min egen generations män fick t.o.m. sitta i fängelse om vi vägrade göra värnplikten. En liten sparris eller en såsig soffpotatis är inte alls lika gångbara på datingmarknaden som en köttig hunk, just på grund av sin sämre våldsberedskap, eftersom kvinnor av evolutionspsykologiska skäl gärna söker sig till män som har förmåga att beskydda dem. De flesta vuxna män i Sverige hamnar aldrig i situationer där våldsberedskapen behöver tillämpas, men de som saknar den riskerar att drabbas socialt. Lavazza1891 sammanfattade det ganska bra här i kommentarsfältet:

Nästan inga kvinnor attraheras av män som tydligt framstår som att de saknar ”våldsberedskap”, sedan varierar det mellan enskilda kvinnor och olika kulturer/subkulturer hur pass mycket självbehärskning den våldsberedde mannen måste utöva, och under vilka förutsättningar och mot vilka personer det är OK respektive inte OK att verkligen utöva våld. (Lavazza1891)

Att med våld försvara sig själv eller andra personer i extrema situationer är tillåtet enligt svensk lag, vilket kallas nödvärnsrätten. Det finns även situationer där personer frivilligt ställer upp på att utsättas för mildare våldsformer, t.ex. tuffa kontaktsporter eller BDSM-sex. Sen finns ett våldsmonopol hos polis och rättsvårdande myndigheter, för att upprätthålla lagen. All annan våldsanvändning är förbjuden och därmed starkt normbrytande. Att använda våld eller hot för att tillskansa sig själv egoistiska fördelar är inte accepterat, inte heller blodshämnd eller liknande rester från hederskulturerna. Ingen förväntar sig eller ställer krav på en man att han ska slå sin fru, såvida han inte ingår i de kulturer där detta anses vara en skyldighet för att bevara klanens ‘heder’. Således kan man inte säga att praktisk våldutövning är förknippat med mansrollen. De män som utövar våld riskerar att drabbas av både juridiska och sociala bestraffningar av ganska allvarlig art, även vid nödvärnsfall som inte är solklara.

Kjellberg och läsaren Vidar Berg, som hoppar in som vit riddare i debatten, menar att det inom film och media finns en glorifiering av manligt våld som främjar den våldsamma manligheten. Men våldsglorifieringen där handlar i regel om att kunna stå upp mot yttre hot och skydda de svaga, inte om att använda våld som maktmedel mot de svaga. Hjältarna använder våld för att beskydda, skurkarna använder våld för att skaffa sig otillbörlig makt. Vilka är våra mansideal, skurkarna eller hjältarna? Sen brukar filmer handla om dramatiska eller omvälvande händelser, annars lockar de ingen publik. Ingen skulle väl gå och se en film där Kevin Spacey sitter på ett kontor hela dagarna, gör spagetti och köttfärssås till familjen, skjutsar sönerna till fotbollsträningen efter maten och betalar räkningarna innan han går och lägger sig, så som den verkliga mansrollen ser ut för de flesta av oss? Film handlar om verklighetsflykt, men de som vuxit upp med sunda manliga förebilder har inga problem att skilja på fantasi och verklighet.

Det finns ett tydligt våldsintresse hos många män, även hos män som är helt fredliga i praktiken. Jag vill koppla detta till jaktinstinkten, där vi i vårt moderna samhälle ersätter jakten med substitut som ger liknande hormonella belöningar, t.ex. datorspel eller tuffa sporter. Vi kanaliserar våra aggressioner till dessa rumsrena forum och har inget behov av att avreagera oss på annat vis.

Det finns även män som faktiskt tycker att det hör till mansrollen att tukta sina kvinnor. Men de ingår inte i den vanliga svenska manskulturen, utan hör till olika subkulturer som skapat sina egna normer. Det kan vara t.ex. klankulturer som immigrerat från mellanöstern, kriminella gäng som lever utanför lagen, eller vanliga svennekillar som helt enkelt haft en dålig uppväxt och inte känner sig trygga i sig själv och inte lärt sig hur en man bör agera. Som jag skrev i ett inlägg i början av året, det är inte normerna som skapar våldsmän, utan bristen på normer.

Summering

Våldsformer som hör till den svenska mansrollen: Våldsberedskap, nödvärn, militärtjänstgöring, jakt, datorspel, tuffa sporter

Våldsformer som inte hör till den svenska mansrollen: Våld i egoistiskt syfte, våld mot personer som inte utgör något hot, bestraffningsvåld, blodshämnd

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om fördelarna med normbrytande beteende, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om normbrytning, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Hycklande hyllande

Man börjar ju undra hur en del ska ha det? Samma personer som hela tiden pratar om att ‘krossa patriarkatet’, hyllade igår en av dess främsta symboler. Vi har religionsfrihet i Sverige, och för mig personligen betyder det ‘frihet från religion’. Vidskeplighet och tvångstankar hör inte hemma i moderna upplysta demokratier. Å andra sidan är det fritt fram att tro på vad man vill – Jehovah, Shiva, Det Flygande Spagettimonstret eller Musse Pigg. Och att bli utsatt för grovt våld på gatan för att man tillhör en viss religion är aldrig acceptabelt, om det nu verkligen var så det gick till i det aktuella fallet. Polisen vet ju inte riktigt ännu.

Jag ser ingen orsak till att förbjuda folk att dölja håret med en sjal om de nu tycker det är jobbigt med hungriga blickar. Gränsen för min acceptans går vid att dölja ansiktet i vissa situationer, eftersom det är ett viktigt identifikations- och kommunikationsmedel. Men eftersom grupptrycket att bära slöja kommer ur värderingar som med rätta kan kallas patriarkala, så är det med förvåning man ser svenska feminister göra detsamma.

Nation of islam

I andra länder kämpar feministerna för att bli befriade från slöjan. Jag kopplar inte riktigt hur de svenska feministerna tänker, när de hyllar denna symbol för kulturer som fortfarande verkligen ÄR patriarkala, till skillnad från den svenska?

Modern muhamed art

Blogglänkar: Toklandet, Ann Helena Rudberg, Maria Skiddi, Emma i Skrubben, Jerrys Ord, Teo på Genusdebatten, Trollan

Om rasernas uppkomst

Sverige var en gång en ledande nation på rasforskning. Redan Carl von Linné gav vår egen art det vetenskapliga namnet Homo Sapiens (den visa människan) och definierade även fem underarter, eller raser.

  • Homo Sapiens Afer
  • Homo Sapiens Americanus
  • Homo Sapiens Asiaticus
  • Homo Sapiens Europaeus
  • Homo Sapiens Monstrosus

De fyra första rasdefinitionerna har väl i stort sett hängt med ända till våra dagar, även om vi inte längre använder Linnés namngivning, medan den sista var nån slags uppsamlingsheat för allt han inte lyckades placera. De politiskt korrekta av idag tycks dock gilla Linné och säger således African, Native American och Asian, medan de vita döpts om till Kaukasian.

När Darwin publicerade sin banbrytande bok Om arternas uppkomst, som bl.a. presenterade den vetenskapligt revolutionerande evolutionsteorin, så innehöll den redan i sin förlängda titel [genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron] en antydan om kamp mellan raser, d.v.s. olika genetiska varianter av samma art, som var mer eller mindre anpassade till den för stunden rådande miljön.

Detta missbrukades sedan av andra i politiska syften, där en hel del av rasforskningen under 1900-talets första hälft gick ut på att försöka bevisa vilken ras som var bäst. Man hade dock inte särskilt effektiva verktyg för att objektivt karaktärisera olika människotyper, utan var hänvisade till humbug-metoder som skallmätning. Och vilken ras som är ‘bäst’ beror förstås på i vilken typ av miljö den lever, så den typen av forskning blir ju rent nonsens om den inte även inkluderar såna faktorer. 1921 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med brett politiskt stöd från både höger och vänster. Liknande institut fanns även i Storbritannien, USA och Tyskland. 1934 drev Per-Albin Hanssons Socialdemokratiska regering igenom en proposition om tvångssterilisering, (eugenetik), som tillämpades på folk som inte ansågs tillräckligt dugliga för att ingå i den svenska genpoolen. Rasbiologiska institutet ändrade inriktning till mer rumsren genetikforskning och bytte namn 1958, medan lagen om tvångssterilisering inte avskaffades förrän 1975. Statsminister Tage Erlander yttrade 1965 de bevingade orden ‘Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.‘, i samband med raskravallerna i USA. Men Sveriges tidigare roll som en av de ledande rasforskningsnationerna ville nog de flesta glömma redan då.

Således översattes aldrig den omdebatterade boken The Bell Curve, som kom 1994, till svenska. Boken presenterar omfattande studier av IQ-test på hundratusentals unga amerikaner och korrelerar siffrorna till hur de klarat sig socialt senare i livet. Inte förvånande så finns tydlig korrelation mellan IQ-resultat och de flesta mått på social status, t.ex. arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, skiljsmässa, utomäktenskapliga barn etc. Förklaringsmodellen som presenteras bygger på både arv och miljö och ur materialet kan även extraheras skillnader mellan raser, vilket gör boken extremt svårsmält för de politiskt korrekta. Vissa menar att även den här typen av forskning är att än en gång försöka bevisa ‘vilken ras som är bäst’, samma sak som rasforskningen för 100 år sen syftade till. Men det beror förstås på vad man använder informationen till.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Jag har inte själv läst boken och tänker därför inte grotta ner mig i några ytterligare detaljer, vare sig om dess innehåll eller kritiken mot den. Jag vill bara påpeka att jag som vetenskapsman vill att världen ska beskrivas som den är, inte hur de politiskt korrekta anser att den borde vara. Om det nu skulle vara så att svarta verkligen har ett genomsnittligt IQ runt 80, så försvinner inte problemet för att vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om vi inte känner till det. Och problemet kommer inte att lösas genom att PK-folket talar om att en person är ‘underpriviligierad och förtryckt på grund av sin hudfärg’ och kräver kvoteringsåtgärder som kompensation. Då är det kanske helt andra stödåtgärder som behöver sättas in för att vederbörande ska anpassas till ett drägligt och samhällsnyttigt vuxenliv i Sverige. Extra hjälp i skolan för att nå upp till basala kunskapskrav i kärnämnena, utbildning till ett praktiskt yrke snarare än ett teoretiskt o.s.v. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta denna talang och utveckla den ytterligare.

Samtidigt finns ju den stora individuella variationen att ta hänsyn till, där enskilda individer aldrig kan dömas efter gruppens genomsnitt. Å ena sidan kan man kanske inte förvänta sig att gruppen Afer ska ha samma statistiska representation som gruppen Europaeus eller gruppen Asiaticus inom teoretiska yrken, ifall resultatet i The Bell Curve är korrekt. Å andra sidan finns ju otaliga högbegåvade individer inom den svarta populationen, vilka inte får bromsas i sin utveckling på grund av fördomar om hudfärg. Ekvalismens grundtes om att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och värde, gäller även raser. Rasisters krav på att invandring från ‘låg-IQ-länder’ måste stoppas, kan aldrig accepteras av en ekvalist. Varje person måste bedömas individuellt, lagar och regler ska inte bygga på medfödd grupptillhörighet. (Detta gäller förstås med vissa begränsningar, hela världens befolkning kan av resursskäl inte åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter i lilla Sverige, men ras, kön eller sexuell läggning kan rimligen inte vara kriterier för den gränsdragningen).

Men skallmätning och IQ-tester i all ära, de senaste 25 åren har vi haft tillgång till ett betydligt kraftfullare verktyg, i form av DNA-analyser. När the Human Genome Project kallade till presskonferens år 2000 och lade fram det politiskt korrekta påståendet att ‘det finns inga raser, för den individuella variationen är större’, så minns jag att ställde mig undrande till den vetenskapliga signifikansen i det påståendet. Det lät mer som ‘det finns inga raser, för det har våra statliga finansiärer bestämt‘ Studien byggde ju på bara fem individer, hur kan man göra ett sånt påstående utifrån en så liten population? Samtidigt syftade det projektet till att göra en fullständig kartläggning av den mänskliga DNA-sekvensen, vilket krävde omfattande resurser som begränsade antalet studerade individer, med den tidens analysmetoder och datorkraft.

Parallellt med the Human Genome Project pågick dock ett annat projekt som gav betydligt mer omfattande statistik för att kunna dra signifikanta slutsatser i ‘rasfrågan’, The Journey of Man – a Genetic Odyssey. Man inriktade sig på specifika markörer i delar av DNA-sekvensen, i syfte att kartlägga det evolutionära släktträdet inom arten homo sapiens och vilka vandringsvägar människorna på jägarstenåldern tog när de lämnade Afrika och befolkade övriga världen. Mitokondrie-DNA användes för att studera mödernet och Y-kromosomen för att studera fädernet. Projektet publicerades som en bok och en 2-timmars dokumentärfilm (Youtubeklippet nedan).

The Journey of Man stöddes av bl.a. The National Geographic Society och leddes av den amerikanska genetikern och antroprologen Spencer Wells. Häromåret läste jag en nyutkommen bok av honom, som handlade om den revolution, på gott och ont, som människan genomgick när hon för första gången satte plogen i marken för 10.000 år sedan, samt de liknande risker och framsteg vi nu måste väga mot varandra när vi på 2000-talet får teknisk möjlighet till etiska tveksamheter som mänsklig kloning, fosterselektering och genmodifiering. Under läsningen noterade jag dels vilken djup och bred allmänbildning Wells besitter, dels vilken fascinerande berättare han är (kolla gärna filmen ovan). Och om man slår upp hans Wikipedia noterar man vilken raketkarriär han haft, efter att ha tagit fil. kand. redan vid 19 års ålder och fil. dr. vid 25. Ett geni. Så nu i sommar har jag läst boken Journey of Man, som är lika fascinerande, även om den är lite seg och svårläst i början, när den presenterar rasforskningens och genforskningens delvis mörka historia samt DNA-analysens grunder.

Vad kom då studien fram till? Till att börja med, så upptäckte man att alla män på jordklotet härstammar från en enskild man, som levde i Afrika för 50-60, kanske 70.000 år sedan. Han gavs det fantasifulla namnet Adam. Denne alfahannarnas alfahanne, föddes med en mutation som gav honom förmågan till abstrakt tänkande, något som homo sapiens tidigare saknat. Fram till Adams födelse, såg homo sapiens och homo neanderthalis stenverktyg ungefär likadana ut, men efter Adam blev sapiens verktyg mer smäckra och specialiserade, samtidigt som de första konstföremålen och grottmålningarna började dyka upp – kulturens födelse. Hypotesen stöds alltså med både genetiska och arkeologiska metoder. I andra världsdelar har man även hittat tydlig korrelation mellan genetiska markörer och språkgrupper.

Wells spekulerar i att Adam redan i tidig ålder blev en framgångsrik jägare, som kunde spåra djur och förutsäga deras rörelser. Tidigare människor förmådde bara tänka ‘här och nu, syns inte = finns inte’. Wells tror också att den språkliga förmågan utvecklades med Adam. Tidigare användes troligen två-ordsmeningar på gorilla-nivå, som ‘Grog döda, Grog äta, Grog knulla’. När språket utvecklades kunde man bilda hela meningar med subjekt, predikat och objekt och sedan vidare till ännu mer avancerad grammatik. Adams jaktlycka gjorde honom populär bland de andra hanarna och framgångsrik hos det motsatta könet, vilket gav honom många barn. Dessa barn ärvde Adams förmågor och kunde inom ett par generationer sprida sina gener till hela mänskligheten, som på den tiden bara bestod av ca 2000 individer.

Wells har valt att kalla de olika genetiska grupperna för klaner i stället för raser, troligen för att undvika onödigt tjafs från folk som inte gillar ordet. Och resterna av Adams klan bor kvar i Afrika ännu idag. Det är San-folket, bushmännen i södra och östra Afrika. Dessa ser ut som en blandning av de flesta folkslag på jorden, med mellanmörk hy och sneda ögon. Bushmännen trängdes för ca 2000 år sedan undan av sina svarta släktingar Bantu-folken, som vandrade söderut från Centralafrika, men fickor av San finns fortfarande kvar.

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folkets närmaste genetiska släktingar utanför Afrika är Australiens Aboriginer och urbefolkningen på Andamanerna, och det finns arkeologiska tecken på att dessa bott där de bor i 40-50.000 år, vilket nog får de flesta att undra: ‘WTF? Thats a long swim!‘ Men det finns en ganska enkel och trovärdig förklaring. För 50.000 år sedan var väldigt mycket av jordens vatten bundet i norra halvklotets inlandsis och havsnivån var ca 100 m lägre än idag. Kustvägen mellan Afrika och Australien var ganska lätt framkomlig, där den längsta passagen över öppet vatten var ca 200 km. Så man tror att människan gick längs stränderna och livnärde sig på fisk och skaldjur samt kustnära jakt. Migrationen gjordes inte av en och samma generation, utan tog kanske 1000 år. På vägen skedde en mutation som utkristalliserade en egen separat klan. Wells kallar klanen kustfolket. De 20 milen över öppet vatten till Australien måste rimligen ha krävt någon form av farkost, men om det var kanot, flotte eller något annat kan vi bara spekulera om. Delar av klanen vandrade även vidare norrut längs kusten och genetiska spår av den återfinns genom hela Sydostasien och ända bort till Kalifornien.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Öknar är inte statiska utan kommer och går med fukten i atmosfären. Under långa perioder har de hållit klaner separerade från varandra, ibland tiotusentals år, men under fuktigare perioder har de blivit framkomliga och möjliggjort folkvandringar. Man tror att Sahara hade en fuktigare period några årtusenden efter Adams födelse och att en grupp människor då vandrade norrut och slog sig ner i mellanöstern, där de så småningom muterade och bildade mellanösternklanen. De gjorde avstickare mot Europa men det var på den tiden alltför ogästvänligt, så de kom inte längre än Turkiet. Senare gick delar av klanen vidare österut, stötte på det opasserbara Himalaya, delade upp sig mot norr och söder, där de slog sig ner och bildade den indiska samt den centralasiatiska klanen. En grupp gick även mot sydost och befolkade platser som nuvarande Thailand och Kina, där de bildade en ny klan. Den indiska klanen blandade sig delvis med kustfolkets kvinnor längst i söder, medan kustfolkets män på ett eller annat sätt förhindrades att lämna sitt genetiska avtryck på kontinenten. Men man kan fortfarande hitta enstaka spår även av kustfolkets män, i isolerade byar på landsbygden (se gärna filmen, där Wells gör hembesök hos en av dem).

Den centralasiatiska klanen i nuvarande Kazakstan fick stor betydelse för mänsklighetens fortsatta spridning, alltifrån Irland till Argentina. En grupp därifrån vandrade mot nordost, rakt in i istidens brutalaste kyla och bildade den sibiriska klanen. Dessa finns kvar idag, i form av Chukchi-folket, som lever helt och hållet på renskötsel uppe på den arktiska tundran. Från renen får de nästan allt – kläder, tält, benverktyg, kött, kolhydrater (lavar från renens mage), lampfett o.s.v. Delar av den sibiriska klanen korsade även en landtunga som på den tiden gick över Berings sund och slog sig ner i Alaska. När inlandsisen drog sig tillbaka kunde de (kanske ett par dussin personer) passera söderut och nådde Amerikas viltrika prärier, där de äntligen fick riklig belöning för tidigare generationers strapatser genom den arktiska kylan. På bara några hundra år förökade de sig kraftigt, bildade den amerikanska klanen och spred sig ända ner till Patagonien. I Nordamerika blandades de även med kustklanen som på ett eller annat sätt hittade dit.

En annan grupp centralasiater gick mot väster för ca 30000 år sedan, där de bl.a. slog sig ner i södra Frankrike och lämnade de spår i form av grottmålningar som ledde till att vi idag kallar dem Cro Magnon-människan. Där bodde även en annan människoart, homo neanderthalis, som ganska snart dog ut i konkurrensen mot de mer intelligenta sapiens. När inlandsisen expanderade blev Cro Magnon isolerade i en grön ficka där de muterade. Kanske var det även här de blev vithyade, för att lättare kunna bilda D-vitamin i det svaga solljuset.

Långt in på 80- och 90-talen fanns välrenommerade antroprologer som trodde att de olika människoraserna utvecklats regionalt från andra människoarter, t.ex. att européer utvecklats från neanderthalare och att asiater utvecklats från homo erectus. Denna hypotes kunde 1997 förkastas, när en doktorand hos svenske professorn Svante Pääbo (verksam i Tyskland), publicerade delar av DNA-sekvensen för homo neanderthalis. I jämförelse med européer eller andra sapiens-klaner hittade man då inget nära släktskap alls. Senare rön, även de av Svante Pääbo, visade dock att det skett viss hybridbildning mellan sapiens och neanderthalis på euroasiens västra halva, samt mellan sapiens och en av Pääbo nyupptäckt människoart som kallas denisover, på euroasiens östra halva. De genetiska spåren av dessa hybrider har även börjat kartläggas av Wells det senaste året.

Wells har alltså med moderna kraftfulla metoder visat hur mänskliga klaner kan identifieras genetiskt och i vilken region de uppstod. Hans klanindelning skiljer sig en hel del från Carl von Linnés raser, men vilar på svårbestridlig empirisk grund. Som jag förstått saken, så har det tidvis krävts att man studerar ganska ‘renrasiga’ fickor i populationen, som inte blandats så mycket med andra folkgrupper under historiens många migrationsvågor. I Europa har man t.ex. tittat på kelter och basker för att genetiskt visa att Cro Magnon invandrade från centralasien. Intressanta scener i filmen, är när Wells gör hembesök hos folk och berättar att deras släkt bott på samma plats i 35000 år. Men med de moderna transportmedel och stora migrationer vi har idag, så kommer människans raser/klaner att åter ha blandats till en oidentifierbar soppa inom ett par hundra år. Och fram till för kanske 25 år sen så fanns inte verktygen för att göra den här sortens studier. Wells uttrycker i filmen tacksamhet över att han lyckats pricka ett historiskt fönster, där den här sortens kartläggning av jägarstenålderns folkvandringar varit möjlig. Snart är de genetiska spåren borta för evigt.

Arbetet fortsätter än i dag i ett projekt som kallas The Genographic Project, där vem som helst kan lämna sitt eget DNA på frivillig basis och få veta sin etniska härstamning, vilket tilltalar många släktforskare som ‘gått i väggen’ där de skriftliga källorna tar slut. Andra är väldigt skeptiska och vissa amerikanska indianstammar vägrar delta, då de är rädda att kunskapen ska användas för att visa att de är lika simpla immigranter som européerna och därmed fråntas sina juridiska privilegier som urbefolkning. Metodiken har nyligen uppgraderats till att bl.a. ge information om släktskap med arthybrider.

Vad jag kan se, så har inte Spencer Wells böcker översatts till svenska, men kan däremot köpas på originalspråket vid svenska nätboklådor. Så nu när sån här genomseriös och tämligen okontroversiell rasforskning äntligen existerar, vad gör den svenska akademikervärlden, förutom att skriva nån notis i populärvetenskapliga Forskning och Framsteg?

Jo, det satsas skattepengar på att bege sig tillbaka till den inriktning där det hela började för hundra år sen, att försöka bevisa vilken ras som är bäst (eller snarare sämst), i form av nåt postmodernistiskt humbug de kallar kritiska vithetsstudier. I deras värld finns visst bara homo sapiens europaeus (vita) och homo sapiens monstrosus (icke-vita). Man baxnar…

Nytt år, samma idioti