Jämställdhetsparadoxen

Idag publicerade SVT Vetenskap en artikel om ett fenomen som vi jämställdistbloggare känt till i många år, men som både de aktuella forskarna och SVT tycks förvånade över: Jämställdhetsparadoxen. Liknande resultat refererades i norska dokumentärserien Hjernevask episod 1, redan våren 2010. Ett flertal personer har därefter uttryckt önskemål om att SVT ska köpa in och sända serien, alternativ spela in en egen version, men det har inte fallit i god jord. Inte ens när upphovsmannen Harald Eia erbjöd rättigheterna gratis.

Hans Rosling, som lämnade oss i förtid i fjol, brukade beskriva sina grafer på skillnader mellan länder med: ” Det här är inte ens forskning. Det är grundkunskaper och rådata”. Jag antar att studier som visar statistik över deltagande i utbildningsfält också räknas dit? Forskningen kommer in när man fogar samman data och hypoteser.

Jämställdhetsparadoxen 1

Artikeln inspirerar till ett antal kommentarer och reflektioner. Den första är att begreppet jämställdhet i artikeln genomgående har den klassiska liberala betydelsen ”lika rättigheter för båda kön”, till skillnad från den annars i media så vanliga socialistiska betydelsen ”lika utfall”. När samma SVT t.ex. talar om ”jämställt uttag av föräldradagarna”, menar de aldrig att båda könen ska ha SAMMA RÄTT att ta ut föräldradagar, utan att de i praktiken ska ta ut LIKA MÅNGA föräldradagar. Enligt den definitionen på jämställdhet är Saudiarabien och Iran mer jämställda än Sverige, eftersom könsbalansen i yrkesval är jämnare i de länderna. Om SVT nu gör en tillbakagång till ordets ursprungliga definition är det naturligtvis välkommet, men jag förväntar mig inte att det kommer att bli permanent.

Jämställdhetsparadoxen 2

De brittiska forskarna har väl ungefär samma förklaring som jag, att rika, fria människor väljer yrke med hjärtat snarare än med hjärnan eller plånboken. Då blir könsskillnaderna större, eftersom män och kvinnor i genomsnitt har olika medfödda preferenser. SVTs reporter Anna Björklund känner sig här tvungen att lägga in brasklappen ”korrelation är inte kausalitet” och går sen till svenska genusvetare för att få förklaringar som passar bättre in i SVTs politiska narrativ.

Lönegapet förklarat

Den brittiska forskaren drar en slutsats som även kan ge en psykologisk förklaring till det s.k. lönegapet mellan könen. Eller för att citera amerikanska filosofiprofessorn Christina Hoff Sommers: ”If you want to close the gender pay gap, perhaps you should change your major from feminist dance therapy to electrical engineering?” SVT reflekterar dock inte så mycket över det, utan går som sagt till genusvetarna istället.

Jämställdhetsparadoxen 3

Och här ser vi ett exempel på det hyckleri Christina Hoff Sommers pekade på, att genusvetarna inte lever som de lär. Minna Salminen Karlsson tycker att det behövs fler kvinnor i naturvetenskapen. Det vill säga andra kvinnor, inte hon själv, för hon valde ju att bli genusvetare. Jag noterar att SVT här inte bryr sig om huruvida det finns nån bevisad kausalitet eller ens nån korrelation för de påståenden som genusdocenten gör. Facebook, Twitter, Spotify m.fl. mjukvaror är t.ex. utvecklade av en övervägande majoritet män. Är de därmed inte bra för kvinnor, som är i majoritet bland användarna av många såna plattformar?

Sen att hon vill ändra själva utbildningen och yrket. Här saknar man en långa rad följdfrågor från SVT. Vilka kurser ska bort och vilka nya ska in? Eller ska utbildningarna förlängas, så att kvaliteten i huvudämnena inte blir lidande? Bör man även förändra innehållet i kvinnodominerade studieval och inriktningar, så att de lockar fler män? Om nej, varför inte?

Jämställdhetsparadoxen 4

Teknikhistorikern Nina Wormbs på KTH använder ett genusbaserat cirkelresonemang för att förklara utfallet: Teknik är manligt kodat för att där jobbar många män, därför väljer mest män att jobba där. En sån förklaring stämmer dock inte in på de tidigare mansdominerade statusyrkena läkare, präst, domare etc, där kvinnor snabbt blivit majoritet, så varför skulle den stämma på ingenjörsyrket? Inte heller här ställer SVT krav på korrelation som stöd för genusbaserade förklaringar. Det är tydligt att reportern Anna Björklund gärna VILL att det ska finnas förklaringar som bättre passar in i SVTs agenda, där naturvetenskap och empirisk psykologi inte har nån plats.

stemwomen

Annonser

Jämställdismens inneboende paradox

Som bekant så bygger jämställdismens världsbild bl.a. på vetenskapsfältet evolutionspsykologi. Och där finns en hypotes om att det ligger programmerat i vår reptilhjärna att kvinnor är särskilt skyddsvärda, medan män är spenderbara, då detta har gynnat vår överlevnad som art. En enskild man kan hypotetiskt sett avla barn med tusentals kvinnor, så det är ingen katastrof om några fler män stryker med, medan en kvinna under sin livstid bara kan föda kanske 20-30 barn i extremfall. Därför ligger det i allas intresse att skydda kvinnor, så att inte människan, eller åtminstone den egna stammen, dör ut.

Idag när vi är 7 miljarder människor behövs denna instinkt inte längre för artens överlevnad. Det kan vem som helst förstå, det behövs ingen särskild skolning eller extrem begåvning. Men då krävs att man använder förnuftet, för instinkten finns trots allt kvar i vår reptilhjärna, vilket skapar jämställdismens inneboende paradox. Denna instinkt gör att folk tenderar att gärna följa feminismen eller chauvinismen om de får välja med hjärtat. Bara de som resonerar med logik kan tvinga sig själva att släppa tanken på kvinnans skyddsvärde, medan den spontana känslan följer instinkterna. Det är därför jämställdismen har så svårt att få gehör hos den stora massan.

Chauvinister och feminister har lite olika syn på hur kvinnans särskilda skyddsvärde ska hanteras, men båda ideologierna präglas av att de följer denna instinkt. Chauvinisterna tycker att kvinnan ska betala för sitt beskydd genom att lyda sin beskyddare. Beskyddet betalas genom brist på frihet. T.ex. i vissa muslimska länder, där kvinnor ska dölja sig, inte beblanda sig med främmande män och tvingas flytta in hos sin svåger ifall hennes man dör.

Feminister å andra sidan, talar till instinkten om kvinnors skyddsvärde genom att vara blinda för alla problem som drabbar män. De driver enögt frågor som ‘mäns våld mot kvinnor’, kvinnors psykiska ohälsa, kvinnors utsatthet i krig, stopp för ‘gubbplogat’ etc., trots att män inte sällan drabbas i större numerär av dessa problem än vad kvinnor gör.

Det paradoxala är alltså att den naturlag som ingår i jämställdismens teorier, samtidigt gynnar dess ideologiska motståndare. Om män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde, måste man först lämna den reflexmässiga känslan och börja resonera logiskt, vilket inte alla människor orkar eller vill.

Feministveckan

Kvällspostens krönikör Susanna Dzamic (kan Kawa uttala hennes efternamn korrekt?) tar avstamp inför helgen med en text om hur jobbig den gångna veckan varit för den kollektiva kvinnligheten. Ibland tror man nästan att man hamnat hos Jämställdhetsfeministern och inte en stor tidning.

Den här veckan har det känts lite motigt att vara kvinna. Insikten om  att vi med den löneskillnad som råder mellan kvinnor och män, i  dagsläget innebär att vi från och med nu och året ut jobbar gratis,  känns så där. Visst det går framåt och om man ska tro de senaste siffrorna så kommer kanske min dotter att få se sina yngre systrar casha ut lika lön för lika arbete precis innan hon går i pension.

För det första förväxlar hon (och de hon citerar) begreppen lön och inkomst. Lön är den nominella penningsumma per timme eller månad som fack och arbetsgivare förhandlar om. För samma befattning finns där endast små skillnader mellan könen, någon enstaka oförklarad procent, enligt den största studien som gjorts på området. Den stora löneskillnaden föreligger mellan olika yrkesgrupper, baserat på utbud och efterfrågan på arbetskraft med rätt kompetens inom respektive bransch. Och eftersom alla yrken i Sverige är öppna för båda könen, så finns det inga kvinnolöner eller manslöner. Ett manligt sjukvårdsbiträde tjänar lika lite som ett kvinnligt och en kvinnlig svetsare tjänar lika mycket som en manlig, vid samma förutsättningar. Den som prioriterar hög lön bör välja yrke efter den prioriteringen. Men när man säger att kvinnor jobbar gratis resten av året, menar man inte lön utan inkomst. Det är den penningsumma som arbetsgivaren faktiskt betalar ut, efter avdrag och tillägg för deltid, sjukskrivning, VAB, övertid, resetraktamenten etc. Och av diverse orsaker är det där de stora könsskillnaderna ligger. Jag har skrivit om lönefrågan förr.

Det mest positiva den här veckan, och det är en klen tröst, men vi gör ändå tummen upp åt den engelska varuhuskedja som byter ut alla sin skyltdockor till storlek 42-dockor eftersom den brittiska genomsnittskvinnan numera väger 70,2 kilo och irriterar sig på att de möts av dockor som visar kläder i storlek 34. Tidigare i år var det 60 000 som gillade när Åhlens gjorde samma sak. Själv blir jag inte så imponerad av de här punktinsatserna som ska få oss att tro att vi blir mindre objektifierade och att utvecklingen på den fronten går åt rätt håll.

Undrar om de skaffar manliga skyltdockor med kulmage också, så som normala medelålders män ser ut? Skulle inte tro det.

Realistiska skyltdockor efterfrågas

Realistiska skyltdockor efterfrågas

Dagens unga kvinnor jagar ett ideal som inte ens är möjligt att uppnå och under tiden de står framför spegeln och vrider sig likt Turning Torso, för att kritiskt kunna granska sin rumpa och smörja in sina tjugoåriga kinder med anti-age-krämer, så drar killarna förbi. Att vi fortfarande går på den lätte?

En TV-klassiker (som tyvärr inte finns kvar på SVT Play) var när Pär Ström och en tok-stylad Kitty Jutbring satt i panelen på SVT Debatt och Kitty beklagade sig över hur jobbigt det var för tonårsflickor att behöva lägga en halvtimme på smink varje morgon innan de gick till skolan. Pärs svar var lika kort som självklart: Men låt bli då! För det är ju faktiskt den rimliga lösningen på problemet. De flesta män har vida toleranser när det gäller kvinnors skönhet och även om alla män har vissa preferenser, är det är i praktiken bara ett fåtal alfahannar som har råd att vara kräsna på datingmarknaden. För kvinnor har den sexuella makten. Skönhetskraven skapas således av kvinnors inbördes konkurrens, dels för att försöka attrahera nån av de där få alfahannarna, dels för att stiga i rang inom den kvinnliga homosociala gemenskapen. Kvinnors informella skönhetstävlingar är ett problem kvinnor själva måste ta tag i om de inte trivs med det, för ingen annan kommer att göra det åt dom. Och när män ibland försöker, som GT:s Karl-Johan Karlsson häromdagen, möts vi av en hatstorm utan like.

Men vi har det i alla fall bättre än de flickor som inte ens har en klädstorlek att bekymra sig för. I veckan kunde man på Doc Lounge i Lund se filmen ”It’s a girl!”. De dödligste orden i världen enligt filmmakarna. Det finns alltför många ställen på jorden där de orden faktiskt innebär en dödsdom. Vi aborteras, dödas eller lämnas i en kartong någonstans för att svälta ihjäl. Det saknas 200 miljoner flickor i världen. Vem saknar dem?

Hur var det nu med fri aborträtt, är Dzamic för eller emot? I västvärlden finns för övrigt kvinnor som vägrar föda pojkar, av radikalfeministiska skäl eller helt enkelt för att pojkar anses alltför jobbiga. Och när det gäller adoption, så vill folk hellre adoptera flickor, det visste redan Astrid Lindgren när hon skrev Rasmus på luffen 1955. Lyckligtvis fungerar inte systemet så längre, utan könsfördelningen är tämligen jämn. Endast från Kina har flickadoptionerna dominerat stort under en period, kanske p.g.a. kombinationen enbarnspolitik och traditionen med barnen som pensionsförsäkring? Fler kinesiska flickor hamnade troligen på barnhem på den tiden, men på senare år har pojkarna gått om flickor adopterade från Kina, så kanske har fattiga kineser slutat sätta sina flickor på barnhem? Att mörda nyfödda barn är förstås ett fruktansvärt brott, men den där siffran 200 miljoner som har jag sett i såna här sammanhang ett antal gånger, vad bygger den på och hur sann är den? Många liknande siffror har visat sig vara vandringssägner när man granskat dem närmre.

Men veckan har dominerats av bilen som Therese Sjögran inte fick. Vi fick en inblick i hur fotbollförbundet tänker och stavar. Just det. Hon heter Sjö-g-r-a-n. Att ett annat bilmärke försökte skänka en bil och få lite goodwill är bara smaklöst. Den lätte gick inte Therese heller på. Tog man kontakt med Therese innan man skickade ut en pressrelease?

Att herrarna får mer sponsorpengar än damerna beror förstås på det betydligt större publikintresset. Att det ska vara så svårt att begripa? Några dagar efter fotbollsgalan spelade damlaget Tyresö åttondelsfinal i Champions League på hemmaplan, med bl.a. brasilianska världsstjärnan Marta i startelvan. Hur många av de tidningar som dagarna innan rasat över damfotbollens brist på uppmärksamhet, bemödade sig ens med att skicka en egen reporter för att bevaka matchen? Både Expressen och Aftonbladet förlitade sig åtminstone på TT för att rapportera. Hyckleri, någon?

Min dotter kom hem från skolan och berättade att i Sydafrika våldtas en kvinna var fjortonde sekund. Hon hade hittat en lista med 33 anledningar till att feminism behövs. När jag kom till nummer 12 var jag illamående.

Det cirkulerar många versioner av den där listan. Anders V på Genusdebatten har kommenterat Gudrun Schymans version och visat hur många krystade eller absurda punkter den innehåller. Ett stort antal av hennes argument är generella visioner kan påstås gälla för vilken ideologi som helst, tex: Jag ser feminismen som en möjlighet. Jag låter Anders avslutning utgöra slutkläm även på mitt eget inlägg:

Dessa ”argument” eller anledningar visar klart att det mer är en religion/ideologi/sekt vi pratar om än en förnuftig väg till ett bättre samhälle där individens rättigheter stärks. De kan knappast appellera till andra än osäkra sökare som behöver en trygg boj i tillvaron. En boj som visar sig vara ett sänke. (Anders V på Genusdebatten)

Kvinnors sexuella makt

Detta ämne har debatterats flitigt på ett antal bloggar de senaste dagarna, efter att finländske sociologen Henry Laasanen publicerade en sammanfattning av sin världsunika bok Naisten Seksuaalainen Valta som gästinlägg på Genusdebatten, översatt från finska av signaturen Rick.

Den blygsamme och ödmjuke Henry Laasanen kallar sig själv ‘den sexuella maktens Darwin’, då han anser att väldigt lite skrivits om kvinnans sexuella makt tidigare. Genushistorikern Charlotte Vainio påpekar att franske marxistfilosofen Michael Focault skrev över 1000 (postmodernistiska) sidor om sexuell makt och att Laasanen borde ta avstamp i hans lära för att bli trovärdig. Enligt hennes ord är Focault en auktoritet på området, hans text är att jämföra med bibeln. Men eftersom bibeln redan i första kapitlet lärde oss allt vi behövde veta om arternas uppkomst, så har naturligtvis den som kallar sig Darwin full rätt all ge blanka fan i vad bibeln säger. Med facit i hand vet vi förstås vem som hade rätt av Moses och Darwin.

Som vanligt får man smaka på lite feministiska härskartekniker av typen ‘ni är inga riktiga män’, den feministiska motsvarigheten till chauvinist-floskeln ‘du har fått för lite kuk’. Både Charlotte Vainio och läsaren Maria faller i samma fälla. Laasanen skriver på ett flertal ställen i sin text att kvinnor kan ha svårt att förstå hans teorier, eftersom de inte upplevt parbildningsmarknaden ur männens synvinkel. Läsaren Maria skriver: Laasanens text är inte alls ”välkända fakta” som ”vi alla lärt oss i barndomen”. Kanske om man är man och ofta upplevt sig ratad av kvinnor, då kanske det är en sanning. Just precis. Vår sida av myntet, den du aldrig tänkt på förrän du läste Laasanens text. Charlotte Vainio skriver: För att Laasanen ska verka logisk måste man vara ratad man, måste tillhöra en viss grupp. Just precis. Det är ju det han säger, kvinnor kan ha svårt att förstå. Fast gruppen ratade män torde utgöra åtminstone 80-90 % av männen, särskilt i yngre år. Därför nickar vi alla igenkännande när vi läser Laasanens text. Endast ett litet fåtal män som uppnådde status alfahanne redan i yngre tonåren är undantagna. Själv känner jag bara en snubbe i min bekantskapskrets som aldrig blivit ratad på parbildningsmarknaden. Det beror på att han blev ihop med sin klasskompis redan i årskurs 7. Nu är båda över 40 och har fyra söner ihop. Han hade turen att pricka rätt i första försöket. Å andra sidan blir nog även han, precis som alla vi andra, tidvis ratad inom ramen för sin monogama relation (en situation som av någon anledning inte avhandlas i Laasanens teorier, trots att den förmodligen skulle passa väl in).

Bara de killar som uppnår alfastatus redan i tidiga tonåren slipper möjligen att genomlida förnedringen att någonsin bli nobbad av en kvinna

Brad Pitt som fjortis. Bara de killar som uppnår alfastatus redan i tidiga tonåren slipper möjligen att genomlida förnedringen att någonsin bli ratad av en kvinna

Vill du läsa mer detaljerade diskussioner kan jag rekommendera länkarna i detta inlägg. Men nu är det fredagskväll och dags för en välförtjänt grogg, så jag låter en känslosam kulturyttring illustera min poäng i stället för en massa ord. För oss som älskar blues finns det tusentals låtar som handlar om kvinnans sexuella makt. Det är liksom inget okänt eller nyupptäckt fenomen. En av de allra bästa låtarna med svensk text på temat har skrivits av Rolf Wikström och heter ‘Jag älskar dig ändå’. Mitt coverband har självklart låten på repertoaren och själv spelar jag congas i just denna. En underbar låt för att improvisera vilt på känsla och växla friskt mellan paradiddle, synkoper och trioler, för er som begriper musikteori.

Bloggar där debatten gått het nyligen. Mina egna åsikter i frågan finns att läsa i kommentarsfälten där:

Genusdebatten del 1 och del 2
Charlotte Vainio del 1 och del 2
Maria

Om mäns våld

Häromdagen publicerade nyanserade och välartikulerade feministen Hanna Kjellberg ett inlägg med titeln ‘Riktiga män slår kvinnor’ på sin blogg Ord och Ord. Och om man inkluderar den brasklapp som hon gömt undan som första post i kommentarsfältet, så finns där mycket som även en jämställdist kan hålla med om, t.ex. att långt ifrån alla män är våldsamma, att begreppen ‘riktig man’ eller ‘riktig kvinna’ inte är relevanta, att allt relationsvåld ska bekämpas, att det typiska våldsoffret är en man, o.s.v. Och hon talar av egen erfarenhet, med ett ex som tycks ha varit en riktig nitlott på våldsfronten. Men hon skriver även en hel del jag inte håller med om alls, och som jag tycker hon belägger dåligt.

Inte alla män, långt ifrån, men de är likförbannat män, även de skitstövlar och rövhål som begår den typen av brott.
Så varför är det viktigt att säga detta? För att detta strukturella våld är ett mansproblem. Det är ett problem som finns i mansrollen idag, där våld anses vara en naturlig del av konceptet ’att vara en man’; tillsammans med den till viss del kvarlevande bilden av mannen som familjens ’överhuvud’, och så vidare. Det är en mansroll och en världsbild som vi vuxit upp med till varierande del. Och då ska vi inte bortse från det genom att säga att de män som slår inte är ’riktiga män’. Det blir en enkel väg ut; det blir ett sätt att undfly ansvaret för mansrollen: det är ju inte riktiga män som slår, det är ’Den Andre’. En främmande, en annan grupp än den vi tillhör. Vi och våra manliga vänner. Den som slår blir någon annan och den personen får skulden, medan män som grupp inte ens behöver vidröra frågan. (Hanna Kjellberg på sin blogg)

Mitt inlägg kommer mest att fokusera på den andra fetstilta meningen i ovanstående citat, att våld mot kvinnor, eller våld överhuvudtaget, skulle vara en del av mansrollen idag.

Jämställdister brukar ofta poängtera att biologi aldrig kan försummas som faktor för att förklara mänskliga beteenden. Men just våld är ett av de beteenden där det visat sig att den kulturella påverkan är särskilt stor. Psykologiforskaren Steven Pinker brukar hävda att vi lever i en av de fredligaste tidsperioder man känner till i världshistorien. Och de västerländska civilisationerna är bland de tryggaste som någonsin existerat, två världskrig till trots, om man ser till antalet dödsoffer per capita till följd av våld. En lättsmält presentation av Pinkers och andra psykologers rön finns bl.a. att hitta i norska TV-dokumentären Hjernevask, episod 4. Vissa kulturer är betydligt mer benägna att ta till våld än andra, särskilt s.k. klan- och hederskulturer, och särskilt från regioner där boskapsskötsel är en viktig näring. Även inom västerländska kulturer som vi föreställer oss som ganska homogena, kan man se skillnad mellan t.ex. Texas och New York, där texasbor visat sig vara betydligt mer benägna att bemöta en irriterande skitstövel med aggressivitet eller att rentav dräpa någon som kränker deras ära.

Och den svenska kulturen på 2000-talet torde vara en av de minst våldsamma som någonsin existerat. Att i den kontexten påstå att våld är en naturlig del av konceptet att vara en man, uppfattar jag som rent nonsens, och Kjellberg gör heller ingen ansats att belägga påståendet med empiriska exempel eller utvecklande resonemang. Hon upprepar bara en feministisk myt. Det finns klara biologiska könsskillnader i våldsbenägenhet, vilket bl.a. diskuteras i Hjernevask ovan, men i vår moderna civilisation får man anse att våld främst utövas av folk som inte lyckas kontrollera sina impulser. Även kvinnor kan ha stora problem med detta, framför allt vissa dagar i månaden. Dålig impulskontroll kan bero på både biologiskt arv, uppfostran/träning och aktuell social miljö, eller kombinationer därav. Våldsamma personer befinner sig ofta i desperata sociala situationer som sänker tröskeln för våld, medan andra personer kan genomlida samma kriser utan att göra en fluga förnär, kanske p.g.a. bättre träning eller lägre hormonnivå.

Roller eller normer, är de förväntningar eller krav som omgivningen ställer på oss som personer. Den som bryter mot normer brukar drabbas av juridiska eller sociala bestraffningar. De starkaste normerna är våra lagar, där staten griper in mot normbrytarna. Mildare normbrott inom lagens gränser leder i regel till sociala bestraffningar, som kan ske genom t.ex. arga blickar, tissel och tassel, utskällning, utfrysning och mobbing. Normbrytandet kan handla om t.ex. män som stirrar alltför närgånget på främmande kvinnors dekolletage eller kvinnor som lever överdrivet promiskuöst. Både män och kvinnor reagerar i regel negativt på personer med sistnämnda beteenden. Andra normer är så svaga att knappt någon bryr sig om ifall de bryts. Ett exempel är väl heteronormen som jag nämnde häromdagen. De flesta människor är själva hetero, men det finns en utbredd acceptans för HBT-personer.

Hur kan man då koppla mansrollen till våld? Jag vill påstå att våld ingår i den normala mansrollen på så vis att alla män förväntas ha något som kan kallas för ‘våldsberedskap’. De flesta människor anser det vara befogat att i extrema situationer ta till våld för att skydda sig själv, sin kärlekspartner, sina barn eller sitt land, mot yttre hot. För kvinnor anses detta vara en rättighet, men för män snarare en skyldighet. Min egen generations män fick t.o.m. sitta i fängelse om vi vägrade göra värnplikten. En liten sparris eller en såsig soffpotatis är inte alls lika gångbara på datingmarknaden som en köttig hunk, just på grund av sin sämre våldsberedskap, eftersom kvinnor av evolutionspsykologiska skäl gärna söker sig till män som har förmåga att beskydda dem. De flesta vuxna män i Sverige hamnar aldrig i situationer där våldsberedskapen behöver tillämpas, men de som saknar den riskerar att drabbas socialt. Lavazza1891 sammanfattade det ganska bra här i kommentarsfältet:

Nästan inga kvinnor attraheras av män som tydligt framstår som att de saknar ”våldsberedskap”, sedan varierar det mellan enskilda kvinnor och olika kulturer/subkulturer hur pass mycket självbehärskning den våldsberedde mannen måste utöva, och under vilka förutsättningar och mot vilka personer det är OK respektive inte OK att verkligen utöva våld. (Lavazza1891)

Att med våld försvara sig själv eller andra personer i extrema situationer är tillåtet enligt svensk lag, vilket kallas nödvärnsrätten. Det finns även situationer där personer frivilligt ställer upp på att utsättas för mildare våldsformer, t.ex. tuffa kontaktsporter eller BDSM-sex. Sen finns ett våldsmonopol hos polis och rättsvårdande myndigheter, för att upprätthålla lagen. All annan våldsanvändning är förbjuden och därmed starkt normbrytande. Att använda våld eller hot för att tillskansa sig själv egoistiska fördelar är inte accepterat, inte heller blodshämnd eller liknande rester från hederskulturerna. Ingen förväntar sig eller ställer krav på en man att han ska slå sin fru, såvida han inte ingår i de kulturer där detta anses vara en skyldighet för att bevara klanens ‘heder’. Således kan man inte säga att praktisk våldutövning är förknippat med mansrollen. De män som utövar våld riskerar att drabbas av både juridiska och sociala bestraffningar av ganska allvarlig art, även vid nödvärnsfall som inte är solklara.

Kjellberg och läsaren Vidar Berg, som hoppar in som vit riddare i debatten, menar att det inom film och media finns en glorifiering av manligt våld som främjar den våldsamma manligheten. Men våldsglorifieringen där handlar i regel om att kunna stå upp mot yttre hot och skydda de svaga, inte om att använda våld som maktmedel mot de svaga. Hjältarna använder våld för att beskydda, skurkarna använder våld för att skaffa sig otillbörlig makt. Vilka är våra mansideal, skurkarna eller hjältarna? Sen brukar filmer handla om dramatiska eller omvälvande händelser, annars lockar de ingen publik. Ingen skulle väl gå och se en film där Kevin Spacey sitter på ett kontor hela dagarna, gör spagetti och köttfärssås till familjen, skjutsar sönerna till fotbollsträningen efter maten och betalar räkningarna innan han går och lägger sig, så som den verkliga mansrollen ser ut för de flesta av oss? Film handlar om verklighetsflykt, men de som vuxit upp med sunda manliga förebilder har inga problem att skilja på fantasi och verklighet.

Det finns ett tydligt våldsintresse hos många män, även hos män som är helt fredliga i praktiken. Jag vill koppla detta till jaktinstinkten, där vi i vårt moderna samhälle ersätter jakten med substitut som ger liknande hormonella belöningar, t.ex. datorspel eller tuffa sporter. Vi kanaliserar våra aggressioner till dessa rumsrena forum och har inget behov av att avreagera oss på annat vis.

Det finns även män som faktiskt tycker att det hör till mansrollen att tukta sina kvinnor. Men de ingår inte i den vanliga svenska manskulturen, utan hör till olika subkulturer som skapat sina egna normer. Det kan vara t.ex. klankulturer som immigrerat från mellanöstern, kriminella gäng som lever utanför lagen, eller vanliga svennekillar som helt enkelt haft en dålig uppväxt och inte känner sig trygga i sig själv och inte lärt sig hur en man bör agera. Som jag skrev i ett inlägg i början av året, det är inte normerna som skapar våldsmän, utan bristen på normer.

Summering

Våldsformer som hör till den svenska mansrollen: Våldsberedskap, nödvärn, militärtjänstgöring, jakt, datorspel, tuffa sporter

Våldsformer som inte hör till den svenska mansrollen: Våld i egoistiskt syfte, våld mot personer som inte utgör något hot, bestraffningsvåld, blodshämnd

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om fördelarna med normbrytande beteende, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om normbrytning, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Fredagsmus

Eller ja, vi försöker hålla oss strax över bältet. Men inte högre. Några av mina mest lästa inlägg handlade just om bröst och drar fortfarande daglig trafik från Google.

Den som exponerar sin kropp på det viset har avsagt sig rätten att protestera mot mäns blickar. Men även män kan göra det här tricket:

Mer seriös läsning på samma ämne.

Dekonstruerad maskulinitet

Tidvis mansfrågeprofilerade utbildningsbloggen Tysta Tankar, d.v.s. lärarutbildaren Mats Olsson vid Malmö Högskola, uppmärksammar några tweets från Tomas Wetterberg, han som är ordförande i feministiska mansgruppen ‘Män för jämställdhet’. Ni vet de där snubbarna som för några år sen satt och drack pilsner och kom på att de alla hade begått våldtäkter. Så vad gjorde de, gick till polisen för att erkänna och ta straffet som en man? Nej, självklart inte. Så mycket män är de inte. I stället vill de ‘dekonstruera maskuliniteten’, vad nu det betyder?

Anders B Westin skrev en kommentar till Tysta Tankar, som väldigt tydligt sammanfattar huvudproblemet med att försöka dekonstruera maskuliniteten:

Maskulinitet är det som varje heterosexuell kvinna eftersöker på partnervalsarenan. Inget som någon kan förhandla bort så länge det finns tvåkönade arter. Varför skall denna evolutionära självklarhet vara så svår att acceptera? (Anders B Westin)

Jag skrev ungefär samma sak i ett av mina första blogginlägg:

Könsrollerna har även grund i det motsatta könets sexuella preferenser. Kvinnor ska vara snygga och empatiska, män ska vara försörjande och beskyddande, annars minskar chansen att kunna välja den partner man helst vill ha. (Ur mitt inlägg om normalfördelningkurvan, ett stycke som även ordagrant citerats nyligen i den statsvetenskapliga C-uppsatsen om jämställdismen)

För att dekonstruera maskuliniteten måste man alltså börja med att dekonstruera genomsnittskvinnans sexualitet, annars är projektet dömt att misslyckas. Könsrollerna upprätthålls genom de sexuella belöningar som utdelas av motsatta könet till de individer som bäst uppfyller könsnormen. Så länge detta fortgår, så kommer nuvarande könsroller i stora drag att bestå.

T.ex. så bör alltså karriärkvinnor som vill ha hjälp med markservicen, sluta sukta efter den karriärsatsande alfahannen, och i stället satsa på att försörja en slackerman som kan tänka sig att gå hemma och hänga tvätt, byta blöjor och spela datorspel, eller vilken hobby han nu har. Så som hundratusentals kvinnor redan gör, när de blir hemmafruar och ‘mammabloggerskor’, den kvinnliga motsvarigheten till datorspel.

Men det är ytterst få kvinnor som vill ställa upp på att försörja en man som inte bidrar med egen inkomst, inte ens de mest rabiata feministerna. T.ex. så lever även radikalfeminister som Lady Dahmer just ett sånt slackerliv som män (i social mening) borde tillåtas göra för att feministernas ekvation ska gå ihop, där hennes eget bidrag till hushållskassan bara är ca 4000 kr/mån i reklamintäkter från bloggen enligt nån intervju jag läste, medan hennes man drar in familjens huvudinkomst. Detta beteende, kvinnors benägenhet att gifta sig uppåt, kallas hypergami.

För de som vill skapa nya könsroller (vilket inte inkluderar mig), skulle jag vilja påstå att nyckeln ligger just i att försöka förändra kvinnors benägenhet till hypergami. För att klara detta, måste kvinnor bli medvetna om sin biologi och förstå varför de blir kära i just den man de blir, sedan gå emot sina egna känslor och välja man med hjärnan i stället för hjärtat/fittan. Och prioritera kollektivet/ideologin framför sina egna känslor. Lycka till med det…

Som Katherina Janouch uppmärksammade i några blogginlägg häromveckan (något otippat, med tanke på hennes radikalfeministiska sympatier), så har män allt att förlora på att dekonstruera sin maskulinitet, precis som jämställdister påpekat sedan länge. Så varför skulle vi, om inte ens kvinnor vill att vi ska göra det? Det är ju maskulina män som i första hand får ligga.

Söderhipstern dekonstruerar sin maskulinitet vid varje riksdagsval

Söderhipstern dekonstruerar sin maskulinitet vid varje riksdagsval