Jämställdhetsparadoxen

Idag publicerade SVT Vetenskap en artikel om ett fenomen som vi jämställdistbloggare känt till i många år, men som både de aktuella forskarna och SVT tycks förvånade över: Jämställdhetsparadoxen. Liknande resultat refererades i norska dokumentärserien Hjernevask episod 1, redan våren 2010. Ett flertal personer har därefter uttryckt önskemål om att SVT ska köpa in och sända serien, alternativ spela in en egen version, men det har inte fallit i god jord. Inte ens när upphovsmannen Harald Eia erbjöd rättigheterna gratis.

Hans Rosling, som lämnade oss i förtid i fjol, brukade beskriva sina grafer på skillnader mellan länder med: ” Det här är inte ens forskning. Det är grundkunskaper och rådata”. Jag antar att studier som visar statistik över deltagande i utbildningsfält också räknas dit? Forskningen kommer in när man fogar samman data och hypoteser.

Jämställdhetsparadoxen 1

Artikeln inspirerar till ett antal kommentarer och reflektioner. Den första är att begreppet jämställdhet i artikeln genomgående har den klassiska liberala betydelsen ”lika rättigheter för båda kön”, till skillnad från den annars i media så vanliga socialistiska betydelsen ”lika utfall”. När samma SVT t.ex. talar om ”jämställt uttag av föräldradagarna”, menar de aldrig att båda könen ska ha SAMMA RÄTT att ta ut föräldradagar, utan att de i praktiken ska ta ut LIKA MÅNGA föräldradagar. Enligt den definitionen på jämställdhet är Saudiarabien och Iran mer jämställda än Sverige, eftersom könsbalansen i yrkesval är jämnare i de länderna. Om SVT nu gör en tillbakagång till ordets ursprungliga definition är det naturligtvis välkommet, men jag förväntar mig inte att det kommer att bli permanent.

Jämställdhetsparadoxen 2

De brittiska forskarna har väl ungefär samma förklaring som jag, att rika, fria människor väljer yrke med hjärtat snarare än med hjärnan eller plånboken. Då blir könsskillnaderna större, eftersom män och kvinnor i genomsnitt har olika medfödda preferenser. SVTs reporter Anna Björklund känner sig här tvungen att lägga in brasklappen ”korrelation är inte kausalitet” och går sen till svenska genusvetare för att få förklaringar som passar bättre in i SVTs politiska narrativ.

Lönegapet förklarat

Den brittiska forskaren drar en slutsats som även kan ge en psykologisk förklaring till det s.k. lönegapet mellan könen. Eller för att citera amerikanska filosofiprofessorn Christina Hoff Sommers: ”If you want to close the gender pay gap, perhaps you should change your major from feminist dance therapy to electrical engineering?” SVT reflekterar dock inte så mycket över det, utan går som sagt till genusvetarna istället.

Jämställdhetsparadoxen 3

Och här ser vi ett exempel på det hyckleri Christina Hoff Sommers pekade på, att genusvetarna inte lever som de lär. Minna Salminen Karlsson tycker att det behövs fler kvinnor i naturvetenskapen. Det vill säga andra kvinnor, inte hon själv, för hon valde ju att bli genusvetare. Jag noterar att SVT här inte bryr sig om huruvida det finns nån bevisad kausalitet eller ens nån korrelation för de påståenden som genusdocenten gör. Facebook, Twitter, Spotify m.fl. mjukvaror är t.ex. utvecklade av en övervägande majoritet män. Är de därmed inte bra för kvinnor, som är i majoritet bland användarna av många såna plattformar?

Sen att hon vill ändra själva utbildningen och yrket. Här saknar man en långa rad följdfrågor från SVT. Vilka kurser ska bort och vilka nya ska in? Eller ska utbildningarna förlängas, så att kvaliteten i huvudämnena inte blir lidande? Bör man även förändra innehållet i kvinnodominerade studieval och inriktningar, så att de lockar fler män? Om nej, varför inte?

Jämställdhetsparadoxen 4

Teknikhistorikern Nina Wormbs på KTH använder ett genusbaserat cirkelresonemang för att förklara utfallet: Teknik är manligt kodat för att där jobbar många män, därför väljer mest män att jobba där. En sån förklaring stämmer dock inte in på de tidigare mansdominerade statusyrkena läkare, präst, domare etc, där kvinnor snabbt blivit majoritet, så varför skulle den stämma på ingenjörsyrket? Inte heller här ställer SVT krav på korrelation som stöd för genusbaserade förklaringar. Det är tydligt att reportern Anna Björklund gärna VILL att det ska finnas förklaringar som bättre passar in i SVTs agenda, där naturvetenskap och empirisk psykologi inte har nån plats.

stemwomen

Annonser

Genuspedagogikens rekyl

Vilken var 1900-talets manligaste man? Kulturmännens störste kulturman, som män beundrar och kvinnor faller pladask för? Många skulle nog svara Ernest Hemingway. Vad många inte känner till är att han delvis uppfostrades till flicka. Stora delar av hans barndom satte hans mor på honom klänning. Hon ville ha två tvillingflickor, så när hon först fick en flicka och året därpå en pojke, behandlade hon båda som flickor.

Får pojkar ha klänning?

Får pojkar ha klänning?

Kallar du mig kärring igen, så skjuter jag!

Kallar du mig kärring igen, så skjuter jag!

Som vuxen tog Hemingway avstånd från sin mor och skapade sig ett rykte som en av sin tids mest hårdkokta machomän. Moderns försök att uppfostra honom till något han inte var och inte ville vara, gav rekyl. I stället tog han till sig faderns intressen – jakt, fiske och friluftsliv, något han passionerat fortsatte med hela livet.

Nu säger kanske många: ‘-Appappapp, det där är anekdotisk bevisföring. En fluga gör ingen sommar!‘. Så låt oss titta på resultatet av modernare genuspedagogik som genomförts på hela barngrupper. På mitten av 90-talet infördes genuspedagogik vid förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle. När de sedan började skolan, upplevdes flickorna som stökiga av lärarna, men resultatet var kortlivat.

– Det tog bara ett par dagar så smulades det ner. Flickorna stod stilla och pojkarna tog fram knytnävarna, samma pojkar som tidigare hade kunnat prata om känslor, hur de ville ha saker och ting utan att slåss, och samma flickor som var vana vid att tillåtas ta plats, säger Kajsa Wahlström.

Skolan kopierade då förskolans pedagogiska metoder, vilket ledde till att den genuskorrekta ordningen snabbt återställdes. Huruvida resultatet kvarstod genom hela grundskolan är dock oklart. Dessa barn är idag vuxna och det borde därför gå att göra en uppföljning av det bestående resultatet. Någon akademisk sådan har jag dock ej lyckats hitta. Antingen har det inte gjorts, vilket förefaller märkligt för ett pilotprojekt, eller så har resultaten tystats ner för att de ej uppfyllde förhoppningarna, något vi sett flera gånger förr i genussammanhang. Genusforskaren Ingemar Gens utvecklade ursprungligen den pedagogik som Kajsa Wahlström blev först med att implementera. Gens skriver på sin hemsida:

Jag är övertygad om att pojkarna från Björntomten kommer att kunna göra mycket friare yrkesval.

På just den punkten gjordes dock en uppföljning i samband med gymnasiet, så man får anta att Ingemar Gens tvingats tänka om. Therese Jacobsson på Sveriges Radio skriver:

1996 så drog jämställhetsarbete igång på två förskolor i Trödje utanför Gävle. Arbetet fick stort genomslag i hela landet.

Nu har barnen som gick på förskolorna vuxit upp och flera har börjat studera på gymnasium. Men vad har då tjejerna och killarna valt för utbildning?

Ja, trots att de skolats i förskola jämställdhetsprofil så har de inte valt utbildningar som är annorlunda mot hur tonåringar väljer traditionellt.

Gustav Holmström som gick på Tittmyran som liten tror att jämställdhetspedagogiken kan ha påverkat honom på andra områden än just studieval.

Till exempel när det gäller åsikter om jämställdhet.

En senare artikel i DN intervjuar några av de nu vuxna Tittmyran-barnen, som även de gjort könstraditionella yrkesval. Den bestående behållningen tycks även där ligga i attityder, inte i personliga livsval. Pedagogikens möjlighet att forma människan tycks helt klart begränsad. De exempel jag gett här är bara några av ett otal, som tyder på att vi i stora drag föds till de vi är.

Ett annat exempel på genuspedagogik som gärna lyfts fram av svenska politiker, är Frejaskolan i Gnesta. Bloggaren Bittergubben har gjort den kritiska granskning DNs avlönade journalister borde gjort när de skrev om projektet. De goda resultat DN rapporterar var en tillfällig svängning, som lika gärna kan bero på att lärartätheten ökade.

Credit till Tanja Bergkvist, som skrev om detta redan när vissa av källorna var nya.

Om männen strejkade

Försvarstwittraren @Reservofficer1 skrev häromdagen en av årets viktigaste svenska texter, som sammanfattar hur sårbart det svenska samhället blivit för minsta lilla störning, efter att totalförsvaret lagts ner. Det finns inga reserver och ingen beredskap för nånting alls, inom ett par dagar är civilisationens kollaps ett faktum.

Men hans text illustrerar även hur oumbärliga män är. Om bara en liten del av männen slutade jobba, nämligen lastbilschaufförerna som till större delen är män,  p.g.a. strejk, dieselbrist, fientlig militär aktivitet i regionen eller annan valfri orsak, så skulle följande hända:

Dag 1

• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2

• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3

• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4

• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5

• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Liknande katastrofscenarier kan förstås målas upp för vissa kvinnodominerade yrkeskategorier som är samhällsbärande, t.ex. sjukvården, livsmedelshandeln eller barnomsorgen. Men poängen kvarstår, samhället klarar sig inte utan män, särskilt inte de män som befinner sig ganska långt ner på samhällsstegen.

Idag firas den Internationella Mansdagen.

Dagens bästa krönika har jag själv skrivit, om jag får välja. Läs den här : A Voice for Men Sverige – Internationella Mansdagen 2014

Normer

Mycket av det här inlägget är upprepning, men det tål att upprepas, då resonemanget är något vi stöter på i den offentliga debatten så gott som varje dag. Det talas om ”den destruktiva mansnormen” eller ”den våldsamma mansnormen” och det avsätts skattemiljoner till olika projekt som ska bekämpa dessa. Ordet har även blivit aktuellt i eftersnacket kring Emma Watsons tal till FN. Men begreppet norm används ofta av folk som bara upprepar ordet som en papegoja, utan att veta vad de själva menar. Under de år jag bloggat om jämställdhetsfrågor har jag stött på fyra definitioner:

1) Medianen, det som de flesta gör. I fallet mansnormer ett slags medelsvensson-beteende, t.ex. att grilla på sommaren. Villa, vovve, Volvo.

2) De ramar vi har att röra oss inom, utan att riskera juridiska och sociala bestraffningar. En bredare definiton som tar avstamp i definition 1.

3) Ett ouppnåeligt ideal som ”de flesta” eftersträvar, t.ex. Barbiekropp för tjejer. Vad mäns motsvarighet skulle vara, är dock något oklart? Rik som Bill Gates, vältränad som David Beckham, smart som Albert Einstein och mäktig som Barak Obama – samtidigt! Fast alla dessa är ju män som faktiskt finns/funnits, så nån filmhjälte kanske vore mer adekvat? Björnen Bamse, James Bond eller Christian Grey.

4) Ett beteende som är överrepresenterat av det ena könet, även om bara en bråkdel av gruppens medlemmar faktiskt gör det. T.ex. män som våldtar kvinnor. Det är endast enligt definition 4 som det existerar en våldsam mansnorm i svensk kultur, enligt 1-3 är det snarare abnormt att bruka våld, särskilt mot kvinnor.

I stora drag så använder jämställdister helst definitionerna 1-2, medan feminister och genustroende hellre använder 3-4. SAOL säger att ordet norm betyder regel, rättesnöre, måttstock, mönster, vilket stämmer väl in på kategorierna 1 till 3 men sämre på kategori 4. Den som använder kategori 4 bör även vara kunnig i matematik och statistik, samt vara påläst i hur könen faktiskt ÄR, två kriterier som stämmer dåligt på genustroende. De studerar ju som bekant hur könen skildras, inte hur könen är. Ett annat problem med definition 4, är att den inbjuder till idiotlösningar när ”mansnormen ska brytas”. Ett enkelt sätt att bryta mansnormen enligt definition nr 4, vore att förmå kvinnor att sparka ner ensamma fyllon på stan, så att könsfördelningen bland våldsverkarna jämnas ut. Kanske inte helt optimalt?

Så låt oss ta ett ganska nytt exempel ur media, en artikel av Nyheter24s debattchef Totte Löfström med titeln Dagens självklarhet: även män tjänar på feminism. En text som är väldigt typisk för att vara skriven av Löfströms kategori män, man skulle nästan kunna säga att denna text till punkt och pricka följer normen för medievärldens manliga feminister. Till skillnad från många andra, är dock Löfström förutseende nog att ta med en faktaruta, där han föredömligt förklarar vad han menar med ordet .

Normer är socialt konstruerade förväntningar på hur någon bör agera, se ut eller prata. (Normer enligt Totte Löfström i Nyheter24)

Denna variant ligger nog närmast definition 2 ovan, vilket är den definition jag själv också helst använder. Vi förväntas hålla oss inom vissa ramar för hur vi agerar, ser ut eller pratar, annars riskerar vi bestraffningar, allt från att bli unfriendad på Facebook för små bagateller, till fängelse i de grövre fallen. Tottes definition reser dock frågetecken. Om något skapats på annat sätt än genom social konstruktion, kan det inte ändå vara en norm? Fast juridiska normer eller biologiskt betingade preferenser brukar ju korrelera med de sociala normerna, så undantagen är få.

Vad är då det Löfström kallar ”Den klassiska mansnormen”? Så här skriver han bl.a:

Normerna kring manlighet är sjuka, och även om de flesta män aldrig skulle våldta, förnedra, hota eller på annat sätt skada någon, så bär en majoritet ändå ändå på de bakomliggande föreställningarna som resulterar i våldtäkter, kränkningar och hot. Det handlar om en rädsla för att upplevas som feg, svag, känslosam eller beroende av andra människor.

Strukturerna finns alltid där. Dels i direkt olagliga beteenden, men även i många vanliga mäns vardag. Män styrs i vilka färger man väljer på sina kläder, män har ofta svårt att berätta för sina nära och kära att de tycker om dem, män löper större risk att både utsättas och att utsätta andra för våld. Män löper också högre risk för att dö när de drabbas av allvarliga och plötsliga sjukdomar, för att män i många fall drar sig för att söka vård trots att de känner att något är fel. Män förlorar också ofta kontakten med sina barn i en skilsmässa, och då det ofta är frun som har upprätthållit familjens vänskapsrelationer, förlorar de också sina vänner. Män löper också större risk att skaffa sig alkoholproblem; detta som en direkt konsekvens av att man hellre dricker i stället för att prata med någon när man mår dåligt. (Totte Löfström i Nyheter24)

På vissa punkter har han rätt, på andra punkter har han fel. Tidvis kan man ju undra om han ens har läst sin egen faktaruta?

Det handlar om en rädsla för att upplevas som feg, svag, känslosam eller beroende av andra människor. Där har Löfström helt rätt. Fega och svaga män föraktas av alla, både män och kvinnor. Ingen känner empati för en svag man, inte ens de feminister som påstår sig vilja ”befria män från mansrollen”. Allra minst de, faktiskt, feministerna startar i stället hånkampanjer som ”Vita kränkta män” mot män de betraktar som svaga. Men märk Löfströms ordval här, han lägger agensen hos mannen själv, inte på de personer i omgivningen som föraktar hans feghet och svaghet. Det finns dock goda skäl att vara rädd för att upplevas som feg eller svag, då det bestraffas på alla möjliga vis, både socialt och juridiskt. Det var nog förvisso en mansålder sen någon i vår kultursfär arkebuserades för feghet i strid, men det skrivs fortfarande gott om kulturartiklar som stigmatiserar fega män, t.ex. om mannen i filmen Turist, om kaptenen på Costa Concordia eller om de unga män som överlevde Estonia genom att lämna kvar de många döende i det sjunkande skeppet. Att denna mansnorm, rädslan att framstå som feg eller svag, skulle leda till våldtäkt känns däremot långsökt, snarare betraktas våldtäktsmän som just fega. Rädsla för att vara känslosam är nog dock en missuppfattning. Män visar inte känslor på samma sätt som kvinnor, utan har sina egna sätt. Men eftersom kvinnors sätt att uttrycka känslor utgör normen för det begreppet, så ligger mäns uttryckssätt utanför definitionen.

Strukturerna finns alltid där. Dels i direkt olagliga beteenden, men även i många vanliga mäns vardag. Här är han helt ute och cyklar. Olagliga beteenden leder till både sociala och juridiska bestraffningar, så män som agerar på det viset uppfyller inte normen. Hans egen definition stämmer inte alls in här, kriminalitet är ingen ”socialt konstruerad förväntning på hur vi bör agera, se ut eller prata”.

Män styrs i vilka färger man väljer på sina kläder, män har ofta svårt att berätta för sina nära och kära att de tycker om dem. Nja, de sociala bestraffningarna i detta fall är väldigt milda, så några starka normer är det inte. Såvida klädvalet inte får mannen att framstå som feminin, töntig eller lågstatus förstås, vilket bl.a. bestraffas av kvinnor genom att de blir mindre benägna att ligga med honom.

…män löper större risk att både utsättas och att utsätta andra för våld. Män löper också högre risk för att dö när de drabbas av allvarliga och plötsliga sjukdomar, för att män i många fall drar sig för att söka vård trots att de känner att något är fel. Påståendena är förvisso korrekta, men uppfyller de verkligen kriterierna på vad vi menar med ordet norm? Det skulle vara enligt definition 1 i så fall, en definition som Löfström själv inte använder. Att bli utsatt för våld, slå folk på käften eller att strunta i att söka hjälp när man drabbas av allvarliga sjukdomar, är inte några socialt konstruerade förväntningar, såvida man inte avser mäns våldsberedskap förstås.

Våldsberedskap, d.v.s. förmågan och villigheten att bruka nödvärnsvåld för att skydda svagare bundsförvanter mot yttre hot, är ett krav som både staten och potentiella sexpartners har på män. Våldsberedskap passar faktiskt in enligt alla fyra definitionerna på norm, medan konkret våldsamhet bara platsar i definition 4. Män i min generation fick sitta i fängelse om vi vägrade bära vapen i statens tjänst, och bara biffiga hunkar som ytstrålar god våldsberedskap får hoppa i säng med heta filmstjärnor som Emma Watson.

Män förlorar också ofta kontakten med sina barn i en skilsmässa, och då det ofta är frun som har upprätthållit familjens vänskapsrelationer, förlorar de också sina vänner. Män löper också större risk att skaffa sig alkoholproblem; detta som en direkt konsekvens av att man hellre dricker i stället för att prata med någon när man mår dåligt. De här problemen är inte normen, utan sekundära konsekvenser av en rad andra faktorer, där mansnormen bara är en del av den komplexa förklaringen. Märk även ordvalet här – ”att skaffa sig alkoholproblem” – återigen understryks mäns egen agens i de problem som drabbar ”oss”. Hade samma ord skrivits om kvinnor hade Löfström anklagats för ”victim blaming”.

Löfströms slutkläm är ren lögn, om man betänker resonemanget om svaga och fega män jag lade fram ovan.

Att bryta alla destruktiva normer som omgärdar män och manlighet borde minst sagt vara högt prioriterat för de allra flesta som definierar sig som just män. Den kamp som är inriktad på just detta kallas feminism och har dessutom kommit en bra bit på vägen med både teorier och praktik.

Att som man vara en del av den feministiska kampen handlar inte om att vara snäll mot eller att stödja kvinnor. Det handlar om att förbättra livet för både sig själv och alla andra människor. (Totte Löfström i Nyheter24)

Nej Totte, feminister har ingen empati för svaga eller fega män. Feminister ligger inte gärna med omanliga män. Feminister lyssnar inte på ensamma alkoholiserade män i större utsträckning än vad andra personer gör. Feminister gör det inte lättare för våldsutsatta män att få hjälp och skydd, snarare tvärtom. Feminister gör det inte lättare för män att få fortsätta träffa sina barn efter skiljsmässor, snarare tvärtom. Listan på vad feminister inte gör för män, trots deras påstående om motsatsen, kan som synes göras oändligt lång.

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

”Feministiska män är sååå gulliga, men dom vill man ju inte ligga med”. Nej, den man som vill ligga med heta filmstjärnor som Emma Watson, gör bäst i att hålla sig till en strikt traditionell mansnorm

Emma Watsons tal

ByPYw1YIYAAthXt

Om det vore så väl?

Veckans globala snackis på genusfronten är f.d. barnskådisen Emma Watsons tal till UN Women häromdagen. Hon kallar sig feminist, men jag uppfattar att talet innehöll en hel del jämställdism. Det ordet finns dock ej i engelskan, vilket hon även erkänner på slutet, när hon säger ”We are struggling for a uniting word”. Tyvärr har hon som så många andra torskat på en lång rad av de feministiska myterna, om lönegapet*, om att kvinnor saknar de rättigheter män har (i västvärlden) och om ”den destruktiva mansrollen” som roten till allt ont. Men jag uppfattar ändå talet som en inbjudan till samarbete och ett avståndstagande från feminismens mer radikala avarter, vilket kan vara en plattform att jobba vidare ifrån.

I am reaching out to you because I need your help. We want to end gender inequality—and to do that we need everyone to be involved.

This is the first campaign of its kind at the UN: we want to try and galvanize as many men and boys as possible to be advocates for gender equality. And we don’t just want to talk about it, but make sure it is tangible.

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

I started questioning gender-based assumptions when at eight I was confused at being called “bossy,” because I wanted to direct the plays we would put on for our parents—but the boys were not.

When at 14 I started being sexualized by certain elements of the press.

When at 15 my girlfriends started dropping out of their sports teams because they didn’t want to appear “muscly.”

When at 18 my male friends were unable to express their feelings.

I decided I was a feminist and this seemed uncomplicated to me. But my recent research has shown me that feminism has become an unpopular word.

Apparently I am among the ranks of women whose expressions are seen as too strong, too aggressive, isolating, anti-men and, unattractive.

Why is the word such an uncomfortable one?

I am from Britain and think it is right that as a woman I am paid the same as my male counterparts. I think it is right that I should be able to make decisions about my own body. I think it is right that women be involved on my behalf in the policies and decision-making of my country. I think it is right that socially I am afforded the same respect as men. But sadly I can say that there is no one country in the world where all women can expect to receive these rights.

No country in the world can yet say they have achieved gender equality.

These rights I consider to be human rights but I am one of the lucky ones. My life is a sheer privilege because my parents didn’t love me less because I was born a daughter. My school did not limit me because I was a girl. My mentors didn’t assume I would go less far because I might give birth to a child one day. These influencers were the gender equality ambassadors that made who I am today. They may not know it, but they are the inadvertent feminists who are. And we need more of those.  And if you still hate the word—it is not the word that is important but the idea and the ambition behind it. Because not all women have been afforded the same rights that I have. In fact, statistically, very few have been.

In 1997, Hilary Clinton made a famous speech in Beijing about women’s rights. Sadly many of the things she wanted to change are still a reality today.

But what stood out for me the most was that only 30 per cent of her audience were male. How can we affect change in the world when only half of it is invited or feel welcome to participate in the conversation?

Men—I would like to take this opportunity to extend your formal invitation. Gender equality is your issue too.

Because to date, I’ve seen my father’s role as a parent being valued less by society despite my needing his presence as a child as much as my mother’s.

I’ve seen young men suffering from mental illness unable to ask for help for fear it would make them look less “macho”—in fact in the UK suicide is the biggest killer of men between 20-49; eclipsing road accidents, cancer and coronary heart disease. I’ve seen men made fragile and insecure by a distorted sense of what constitutes male success. Men don’t have the benefits of equality either.  

We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes but I can see that that they are and that when they are free, things will change for women as a natural consequence.

If men don’t have to be aggressive in order to be accepted women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.

Both men and women should feel free to be sensitive. Both men and women should feel free to be strong… It is time that we all perceive gender on a spectrum not as two opposing sets of ideals.

If we stop defining each other by what we are not and start defining ourselves by what we are—we can all be freer and this is what HeForShe is about. It’s about freedom. 

I want men to take up this mantle. So their daughters, sisters and mothers can be free from prejudice but also so that their sons have permission to be vulnerable and human too—reclaim those parts of themselves they abandoned and in doing so be a more true and complete version of themselves.

You might be thinking who is this Harry Potter girl? And what is she doing up on stage at the UN. It’s a good question and trust me I have been asking myself the same thing. I don’t know if I am qualified to be here. All I know is that I care about this problem. And I want to make it better.

And having seen what I’ve seen—and given the chance—I feel it is my duty to say something. English statesman Edmund Burke said: “All that is needed for the forces of evil to triumph is for enough good men and women to do nothing.”

In my nervousness for this speech and in my moments of doubt I’ve told myself firmly—if not me, who, if not now, when. If you have similar doubts when opportunities are presented to you I hope those words might be helpful.

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.

If you believe in equality, you might be one of those inadvertent feminists I spoke of earlier.

And for this I applaud you.

We are struggling for a uniting word but the good news is we have a uniting movement. It is called HeForShe. I am inviting you to step forward, to be seen to speak up, To be the he for she. And to ask yourself if not me, who, if not now when.

Thank you.

*När det gäller lönefrågan i västvärlden, rekommenderar jag Emma och hennes fans att titta på den här videon av professor Christina Hoff Summers:

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Tjuvnyp

Expressens krönikör Frida Boisen brukar skriva skit nästan varje vecka (även om jag höll med henne en gång), men dagens krönika når nog nya bottennivåer.

I veckan kom så en dom i Norrköpings tingsrätt. En kvinna säger att en man nöp henne i rumpan och att hon då gav honom en örfil. Mannen säger att något rumpnyp aldrig ägt rum. Men att han fick en örfil. Och här kommer det anmärkningsvärda: Rätten konstaterar att oavsett om mannen antastat henne eller inte, så är det oväsentligt: Det finns inget nödvärn mot rumpnyp. Kvinnan dömdes skyldig för misshandel. Mannen går fri.

Signalen är tydlig: Ett rumpnyp som kvinna, får man ta. Det är inget man behöver värja sig emot. Så varsågod män! Ta för er! Kläm på! En liten tillsägelse får ni kanske vara beredda på. Lite artigt. Förstås utan kränkande tillmälen. Man vill ju inte bli dömd för ärekränkning för att man skriker ”ditt jävla as”, ”jävla snuskgubbe” eller ”din perversa jävel vad är ditt problem?”

Nä, ett nyp eller två, det ska vi kvinnor bjuda på. Säger svenska rättsväsendet. Och skyddar än en gång mannens rätt att ta vad han vill ha. (Frida Boisen i Expressen)

Undrar om Frida Boisen har läst domen? Det verkar inte så, för hade hon gjort det hade hon vetat att örfilen kom långt efter tafsandet. Det var således inte nödvärn, utan hämnd. Och hämnd är inte tillåtet i svensk lag, under några som helst omständigheter. En som läst domen är juristen Mårten Schulz, som annars inte brukar ha några problem att tala sig varm för kvinnors rätt till sin sexuella integritet. I det här fallet ser han dock kvinnans uppenbara lagbrott. Så här skriver han på Twitter:

Schultz har även läst Boisens krönika och är inte nådig:

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Blogglänkar: Toklandet,