Ännu ett fredspris till jämställdismen

Pär Ström var bloggaren och debattören som namngav en sedan decennier spirande ideologi – Jämställdismen. Han författade även ett kortfattat manifest. Många sätter likhetstecken mellan jämställdism och mansrättsaktivism, men det gäller bara i svensk praktik, där de flesta av jämställdismens kvinnofrågor sedan decennier varit i mål. I ett av sina sista blogginlägg förklarade Pär att jämställdismen inte är en renodlad mansrörelse, utan att när jämställdism ska uppnås i många andra länder, kommer kvinnofrågorna i främsta rummet.

Förra året gick Nobels Fredspris till en utpräglad jämställdist, Malala Yousafzai. Hon, samt hennes indiske medpristagare, strävar efter att barn av båda kön ska få samma rätt till skolgång, helt i linje med jämställdismens grundläggande tes om lika rättigheter och lika skyldigheter oavsett kön.

Idag meddelades att även årets fredspris går i jämställdismens anda. Pristagarna blev den Tunisiska Kvartetten för Nationell Dialog, som bl.a. skrev landets nya konstitution. Den gjorde att Tunisien blev före Sverige med att införa en könsneutral lagstiftning, vilket är en av jämställdismens tyngsta frågor. För en jämställdist är detta en stor dag.

nobel-peace-prize

Annonser

Tre vågor

Feminismens historia brukar beskrivas i tre vågor, som var och en sträckt sig över ett antal generationer och delvis överlappar varandra. Vissa menar att vi just nu bevittnar den fjärde vågen, som tagit fart i Internets tidevarv, men för enkelhetens skull låter jag 3 och 4 vara lika. Första vågen (ca 1750-1983) kämpade mot problem som dessa:

  • Kvinnor saknade arvsrätt (problemet löstes i Sverige 1845)
  • Kvinnor var inte myndiga (problemet löstes etappvis i Sverige 1858-1921)
  • Kvinnor saknade juridiskt skydd mot hustrumisshandel (problemet löstes i Sverige 1864)
  • Kvinnor saknade rösträtt till Riksdagen (problemet löstes i Sverige 1921, utan kvinnlig värnplikt, som då fortfarande var ett villkor för mäns rösträtt)
  • Kvinnor hade lägre nominella löner än män för ett visst arbete (problemet löstes i Sverige 1947 inom staten, 1960-65 i privat näringsliv)
  • Kvinnor hade yrkesförbud i vissa yrken (problemet löstes i Sverige i omgångar 1859-1983, där stridspilot var det sista som upphävdes)
  • Kvinnor saknade rätt att söka till många utbildningar (problemet löstes etappvis i Sverige 1870-1983)

Andra vågen (ca 1945-1990) kämpade mot problem som dessa:

  • Kvinnor saknade rätt att använda de nyligen uppfunna P-pillren (problemet löstes i Sverige 1964)
  • Kvinnor saknade juridisk rätt att säga nej till sex inom äktenskapet, begreppet våldtäkt användes ej i det sammanhanget (problemet löstes i Sverige 1965)
  • Kvinnor beskattades tillsammans med sin man, på gott och ont (upphörde i Sverige 1971)
  • Det saknades fullgod föräldraförsäkring (problemet löstes i Sverige 1974, har reformerats ytterligare på olika sätt sedan dess)
  • Abort var förbjudet eller hårt reglerat (problemet löstes i Sverige 1975)
  • Barnomsorgen saknade kapacitet att ta emot alla, vilket tvingade kvinnor och vissa män att stanna hemma mot sin vilja (problemet löstes i Sverige ca 1990, lite svårt att säga exakt när)
  • Småbarnsföräldrar saknade rätt till frivillig deltid (problemet löstes i Sverige 1979)

Tredje och fjärde vågens feminism (1968- nu) kämpar mot problem som dessa:

  • Män finns. (SCUM-manifestet hyllas fortfarande av en enad svensk kulturelit)
  • Män sitter bredbent
  • Män är manliga (fast annars vill man ju inte ligga med dem)
  • Män slår ibland tillbaka när man ger dom en örfil
  • Män är flest bland näringslivets toppar (fast själv vill en inte läsa på KTH, det är ju nördigt)
  • Män kör bil på 76% av resorna, kvinnor bara på 73%. Därför kallas det ‘jämställd snöröjning’ när man prioriterar bilvägarna sist. Och därför är män ensamt skyldiga till växthuseffekten.
  • Alla håller inte med när en kvinna påstår nånting på Internet
  • Vackra kvinnor syns på bild i reklam
  • Publiken röstar på män i Melodifestivalen och andra musiktävlingar
  • Pappor tar ut färre föräldradagar än mammor
  • Pappor kräver att erkännas faderskap och att få umgås med sina barn
  • Singelkvinnor får inte inseminera sig med statliga subventioner
  • Sedlar föreställande män har högre valör än sedlar föreställande kvinnor
  • Män vill slippa smutskastas i media
  • Det finns en internationell mansdag
  • Män tittar på kvinnor som klär sig sexigt i offentligheten
  • Nobelpristagare i medicin säger sanningen om hur män & kvinnor fungerar
  • Dinosauriehonorna i Jurassic World äter bara män
  • Miss Pacman har rött läppstift (säger en kvinna med rött läppstift)
  • Feminister från våg 1-2 ifrågasätter rimligheten i våg 3-4

(Jag lämnar detta inlägg öppet. Fler exempel kan tillkomma)

Problematisering

Just nu spelas en låt väldigt mycket på radio, med titeln ”All about that bass” av Meghan Trainor, som handlar om att tjejer inte borde bekymra sig så mycket om sin vikt. Jag kan tänka mig att feministerna inte vet riktigt hur de ska ta den. Å ena sidan är det en kaxig tjejlåt av en kvinna som inte följer strömmen. Å andra sidan innehåller den åtminstone fyra detaljer som feminister & intersektionella har problematiserat mycket det senaste året.

  1. En nästan normalviktig kvinna som lajvar tjock, den dödssynd som Molly Sandén nyligen beskylldes för av Sveriges största feministblogg.
  2. En vit kvinna som stjäl svarta kvinnors uttryck, här främst i form av vissa slangord. Beskyllningar om kulturell appropriering haglade hårt mot Miley Cyrus för ett tag sen, men begreppet har även blivit aktuellt i Sverige sedan en politiker klädde ut sig till Malala, med slöja, brunkräm och allt. Vissa kanske även blir upprörda för att de svarta i videon reduceras till statister.
  3. Strofen ”Boys like a little more booty to hold tonight” har exakt samma innebörd som den Expressen-krönika för ca ett år sen som fick Karl-Johan Karlsson att drabbas av nytt svenskt rekord i näthat, med feminister som hatare. Män ska ju sitta på läktaren i den debatten och får absolut inte ha åsikter om kvinnors kroppar.
  4. Det talas i negativa termer om ”skinny bitches” i texten. Förvisso samstämmigt med den av svenska feminister skapade taggen #smalaförtrycker, men ändå ett bevis på att det feministiska systerskapet inte gäller alla kvinnor.

Detta sammantaget visar att feministers reaktioner på kulturella fenomen kan vara väldigt svåra att förutspå, särskilt när de utövas av kvinnor. Hittills har jag inte sett eller hört några reaktioner alls, trots att videon innehåller så många potentiellt problematiska komponenter.

Ett värdigt fredspris

Av naturliga skäl får historiens yngsta Nobelpristagare Malala Yousafzai mer uppmärksamhet än den äldre indiske man hon delar fredspriset med. Som jämställdist är det självklart att stödja flickors rätt till skolgång, något Malala kämpat för sen hon var 11. Även pojkars rätt till en riktig skola i den aktuella regionen måste dock stödjas, det räcker inte att de får lära sig rabbla koran-verser utantill på ett språk de inte förstår. Malalas icke-våldsprincip som hon berättat om i flera TV-intervjuer är behjärtansvärd, och den passar nog bra för hennes egen del, där en skoklack är det enda fysiska vapen hon har att plocka fram. Men mot skrupelfria våldsmän av den typ som sköt henne i huvudet, funkar egentligen bara deras egen medicin.

Att Malala överlevde mordförsöket berodde inte på att hon lät bli att bruka våld, utan på att Allah ville ha det så. Men i en avrustad värld kan våldsmän med machetes eller AK-47 glida fram som kungar och framtvinga sin vilja på vem de vill. Det är därför det är så viktigt att de ”snälla männen”, och för all del de kapabla kvinnorna, besitter en våldsberedskap, så att den typen av laglöshet kan förhindras. Hur man förhindrar män från att bli den typen av ”onda våldsmän” är ett kapitel för sig, som jag bloggat om många gånger, bl.a. här.

I lördags såg jag en propagandistisk B-film, ”Jarheads 2”, vars främsta syfte uppenbarligen var att locka rekryter till amerikanska marinkåren. Men den hade ändå ett viktigt budskap. Den utspelades i Afghanistan där de militära huvudpersonerna, mest män men några kvinnor, offrade sina liv för att rädda en människorätts-aktivist ganska lik Malala ut ur Talibanernas grepp, så att hon kunde hålla tal inför FNs generalförsamling och dinera med Obama. ”She is larger than you, she is a symbol for the whole country, the very reason why we are here to fight

Malala 1

Malala2

Malala3

Malala4

Malala splatt

Malala5

Malala6

nobel-peace-prize

 

Emma Watsons tal

ByPYw1YIYAAthXt

Om det vore så väl?

Veckans globala snackis på genusfronten är f.d. barnskådisen Emma Watsons tal till UN Women häromdagen. Hon kallar sig feminist, men jag uppfattar att talet innehöll en hel del jämställdism. Det ordet finns dock ej i engelskan, vilket hon även erkänner på slutet, när hon säger ”We are struggling for a uniting word”. Tyvärr har hon som så många andra torskat på en lång rad av de feministiska myterna, om lönegapet*, om att kvinnor saknar de rättigheter män har (i västvärlden) och om ”den destruktiva mansrollen” som roten till allt ont. Men jag uppfattar ändå talet som en inbjudan till samarbete och ett avståndstagande från feminismens mer radikala avarter, vilket kan vara en plattform att jobba vidare ifrån.

I am reaching out to you because I need your help. We want to end gender inequality—and to do that we need everyone to be involved.

This is the first campaign of its kind at the UN: we want to try and galvanize as many men and boys as possible to be advocates for gender equality. And we don’t just want to talk about it, but make sure it is tangible.

I was appointed six months ago and the more I have spoken about feminism the more I have realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain, it is that this has to stop.

For the record, feminism by definition is: “The belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of the political, economic and social equality of the sexes.”

I started questioning gender-based assumptions when at eight I was confused at being called “bossy,” because I wanted to direct the plays we would put on for our parents—but the boys were not.

When at 14 I started being sexualized by certain elements of the press.

When at 15 my girlfriends started dropping out of their sports teams because they didn’t want to appear “muscly.”

When at 18 my male friends were unable to express their feelings.

I decided I was a feminist and this seemed uncomplicated to me. But my recent research has shown me that feminism has become an unpopular word.

Apparently I am among the ranks of women whose expressions are seen as too strong, too aggressive, isolating, anti-men and, unattractive.

Why is the word such an uncomfortable one?

I am from Britain and think it is right that as a woman I am paid the same as my male counterparts. I think it is right that I should be able to make decisions about my own body. I think it is right that women be involved on my behalf in the policies and decision-making of my country. I think it is right that socially I am afforded the same respect as men. But sadly I can say that there is no one country in the world where all women can expect to receive these rights.

No country in the world can yet say they have achieved gender equality.

These rights I consider to be human rights but I am one of the lucky ones. My life is a sheer privilege because my parents didn’t love me less because I was born a daughter. My school did not limit me because I was a girl. My mentors didn’t assume I would go less far because I might give birth to a child one day. These influencers were the gender equality ambassadors that made who I am today. They may not know it, but they are the inadvertent feminists who are. And we need more of those.  And if you still hate the word—it is not the word that is important but the idea and the ambition behind it. Because not all women have been afforded the same rights that I have. In fact, statistically, very few have been.

In 1997, Hilary Clinton made a famous speech in Beijing about women’s rights. Sadly many of the things she wanted to change are still a reality today.

But what stood out for me the most was that only 30 per cent of her audience were male. How can we affect change in the world when only half of it is invited or feel welcome to participate in the conversation?

Men—I would like to take this opportunity to extend your formal invitation. Gender equality is your issue too.

Because to date, I’ve seen my father’s role as a parent being valued less by society despite my needing his presence as a child as much as my mother’s.

I’ve seen young men suffering from mental illness unable to ask for help for fear it would make them look less “macho”—in fact in the UK suicide is the biggest killer of men between 20-49; eclipsing road accidents, cancer and coronary heart disease. I’ve seen men made fragile and insecure by a distorted sense of what constitutes male success. Men don’t have the benefits of equality either.  

We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes but I can see that that they are and that when they are free, things will change for women as a natural consequence.

If men don’t have to be aggressive in order to be accepted women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.

Both men and women should feel free to be sensitive. Both men and women should feel free to be strong… It is time that we all perceive gender on a spectrum not as two opposing sets of ideals.

If we stop defining each other by what we are not and start defining ourselves by what we are—we can all be freer and this is what HeForShe is about. It’s about freedom. 

I want men to take up this mantle. So their daughters, sisters and mothers can be free from prejudice but also so that their sons have permission to be vulnerable and human too—reclaim those parts of themselves they abandoned and in doing so be a more true and complete version of themselves.

You might be thinking who is this Harry Potter girl? And what is she doing up on stage at the UN. It’s a good question and trust me I have been asking myself the same thing. I don’t know if I am qualified to be here. All I know is that I care about this problem. And I want to make it better.

And having seen what I’ve seen—and given the chance—I feel it is my duty to say something. English statesman Edmund Burke said: “All that is needed for the forces of evil to triumph is for enough good men and women to do nothing.”

In my nervousness for this speech and in my moments of doubt I’ve told myself firmly—if not me, who, if not now, when. If you have similar doubts when opportunities are presented to you I hope those words might be helpful.

Because the reality is that if we do nothing it will take 75 years, or for me to be nearly a hundred before women can expect to be paid the same as men for the same work. 15.5 million girls will be married in the next 16 years as children. And at current rates it won’t be until 2086 before all rural African girls will be able to receive a secondary education.

If you believe in equality, you might be one of those inadvertent feminists I spoke of earlier.

And for this I applaud you.

We are struggling for a uniting word but the good news is we have a uniting movement. It is called HeForShe. I am inviting you to step forward, to be seen to speak up, To be the he for she. And to ask yourself if not me, who, if not now when.

Thank you.

*När det gäller lönefrågan i västvärlden, rekommenderar jag Emma och hennes fans att titta på den här videon av professor Christina Hoff Summers:

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Det är ALLA NI ANDRA som ska befria männen från deras orimliga könsnormer

Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Tjuvnyp

Expressens krönikör Frida Boisen brukar skriva skit nästan varje vecka (även om jag höll med henne en gång), men dagens krönika når nog nya bottennivåer.

I veckan kom så en dom i Norrköpings tingsrätt. En kvinna säger att en man nöp henne i rumpan och att hon då gav honom en örfil. Mannen säger att något rumpnyp aldrig ägt rum. Men att han fick en örfil. Och här kommer det anmärkningsvärda: Rätten konstaterar att oavsett om mannen antastat henne eller inte, så är det oväsentligt: Det finns inget nödvärn mot rumpnyp. Kvinnan dömdes skyldig för misshandel. Mannen går fri.

Signalen är tydlig: Ett rumpnyp som kvinna, får man ta. Det är inget man behöver värja sig emot. Så varsågod män! Ta för er! Kläm på! En liten tillsägelse får ni kanske vara beredda på. Lite artigt. Förstås utan kränkande tillmälen. Man vill ju inte bli dömd för ärekränkning för att man skriker ”ditt jävla as”, ”jävla snuskgubbe” eller ”din perversa jävel vad är ditt problem?”

Nä, ett nyp eller två, det ska vi kvinnor bjuda på. Säger svenska rättsväsendet. Och skyddar än en gång mannens rätt att ta vad han vill ha. (Frida Boisen i Expressen)

Undrar om Frida Boisen har läst domen? Det verkar inte så, för hade hon gjort det hade hon vetat att örfilen kom långt efter tafsandet. Det var således inte nödvärn, utan hämnd. Och hämnd är inte tillåtet i svensk lag, under några som helst omständigheter. En som läst domen är juristen Mårten Schulz, som annars inte brukar ha några problem att tala sig varm för kvinnors rätt till sin sexuella integritet. I det här fallet ser han dock kvinnans uppenbara lagbrott. Så här skriver han på Twitter:

Schultz har även läst Boisens krönika och är inte nådig:

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Detta scenario vore förmodligen helt OK i Frida Boisens värld

Blogglänkar: Toklandet,