Ett värdigt fredspris

Av naturliga skäl får historiens yngsta Nobelpristagare Malala Yousafzai mer uppmärksamhet än den äldre indiske man hon delar fredspriset med. Som jämställdist är det självklart att stödja flickors rätt till skolgång, något Malala kämpat för sen hon var 11. Även pojkars rätt till en riktig skola i den aktuella regionen måste dock stödjas, det räcker inte att de får lära sig rabbla koran-verser utantill på ett språk de inte förstår. Malalas icke-våldsprincip som hon berättat om i flera TV-intervjuer är behjärtansvärd, och den passar nog bra för hennes egen del, där en skoklack är det enda fysiska vapen hon har att plocka fram. Men mot skrupelfria våldsmän av den typ som sköt henne i huvudet, funkar egentligen bara deras egen medicin.

Att Malala överlevde mordförsöket berodde inte på att hon lät bli att bruka våld, utan på att Allah ville ha det så. Men i en avrustad värld kan våldsmän med machetes eller AK-47 glida fram som kungar och framtvinga sin vilja på vem de vill. Det är därför det är så viktigt att de ”snälla männen”, och för all del de kapabla kvinnorna, besitter en våldsberedskap, så att den typen av laglöshet kan förhindras. Hur man förhindrar män från att bli den typen av ”onda våldsmän” är ett kapitel för sig, som jag bloggat om många gånger, bl.a. här.

I lördags såg jag en propagandistisk B-film, ”Jarheads 2”, vars främsta syfte uppenbarligen var att locka rekryter till amerikanska marinkåren. Men den hade ändå ett viktigt budskap. Den utspelades i Afghanistan där de militära huvudpersonerna, mest män men några kvinnor, offrade sina liv för att rädda en människorätts-aktivist ganska lik Malala ut ur Talibanernas grepp, så att hon kunde hålla tal inför FNs generalförsamling och dinera med Obama. ”She is larger than you, she is a symbol for the whole country, the very reason why we are here to fight

Malala 1

Malala2

Malala3

Malala4

Malala splatt

Malala5

Malala6

nobel-peace-prize

 

Daesh

Idag manifesteras på olika ställen i Sverige mot Kalifatet Daesh grymheter. Som vanligt tar man fasta på kvinnans högre skyddsvärde och har valt ”Befria bortrövade kvinnor och barn!” som slogan. De tusentals mördade männen glöms bort, vad annat kunde man förvänta sig i vårt avlånga genusland? Men att det överhuvudtaget manifesteras är förstås en framgång, PK-folket brukar ju annars ha en märklig symbios med extrema jihadister. Själv manifesterar jag genom att skriva det här inlägget.

Tourettes-femister hatar också Kalifatet

Tourettes-femister hatar också Kalifatet

Daesh avrättar männen och förslavar kvinnorna. De utrotar inte bara de människor som vägrar foga sig, utan även deras kultur och historia. Antika kyrkor, moskéer och t.o.m. profetgravar från gamla testamentet sprängs och bulldozras, så att inget annat än Kalifatets kultur ska finnas kvar. Mosul hade några av de äldsta kristna församlingarna i världen, med kyrkor från 200- och 300-talen. Nu är de borta och medlemmarna har mördats eller flytt. Daesh krigföring och terror är förvisso inte först eller värst. Det finns t.ex. konflikter i Afrika som är långt värre i antal döda och där aktörerna tangerar Daesh i grymhet, även på 2000-talet. Men på nåt sätt tar ändå Kalifatet allting till en ny nivå, med sin mediala skamlöshet.

Enligt uppgifter som Der Speigel publicerat, har Daesh ca 8000 krigare i Syrien och ca 15000 i Irak. Om man betraktar dem som infiltratörer och terrorister, så är de den största terrorgruppen någonsin. Men eftersom de nu gett sig in i reguljärt frontkrig, ska de snarare betraktas som en armé. Och som sådan är de patetiska. En analytiker som håller med mig är Gary Brecher (The War Nerd), som redan för tio år sen betraktades som en av världens ledande militärbloggare. Kalifatets militära styrka är alltså motsvarande 1-2 divisioner lätt infanteri. Som jämförelse är det hälften av manskapet i Sveriges fredstida stående armé på den tiden vi hade allmän (manlig) värnplikt, med den inte oväsentliga skillnaden att Sveriges dåtida armé hade betydligt fler tunga vapen än vad Daesh har.

Daesh har förvisso erövrat en hel del tunga amerikanska vapen från den Irakiska armén, när de sistnämnda deserterade från sina baser i Mosul. Men Kalifatets tunga vapen är tämligen värdelösa vid frontkrig i öknen, när USA och Frankrike nu ger luftunderstöd åt kurderna som tagit upp striden på marken. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och artilleripjäser är bara feta bombmål, som fotfolk gör klokast i att hålla sig så långt borta från som möjligt, om de grupperats i Iraks öppna terräng. Så länge Daesh saknar effektivt luftvärn (typ ryska BUK), som kan bekämpa högflygande attackplan, har de nu nått vändpunkten och får svårt att expandera mer. De tar fortfarande terräng i Syrien där motståndet är försvagat av inbördeskriget, 45000 Syriska kurder flydde till Turkiet så sent som igår, men de Irakiska kurderna lär inte ge sig lika lätt. Inte heller Iraks grannländer Iran och Jordanien. Iraks arme lär nog inte heller låta Daesh erövra Shiitiska områden, trots den walk-over de lämnade i Mosul.

USA vill inte bara stoppa Kalifatet från vidare expansion, de vill besegra Daesh i grunden. Men för att åstadkomma det, behövs marktrupper som går in i Syrien och stannar kvar under lång tid, där de sannolikt exponeras för insurgenter som gömmer sig bland civilbefolkningen. Det var den typen av fulkrig som fick Obama att dra sig ut ur Irak. Det där är demokratiska staters dilemma i krig – eftersom de/vi inte kan slakta civilbefolkningen urskillningslöst, kan fienden aldrig besegras totalt. För övrigt en avgörande orsak till att ”War Nerd” Gary Brecher var motståndare till Irak-kriget 2003 – han insåg att en demokrati aldrig kan vara tillräckligt brutal för att ”befria” ett land som inte vill bli befriat. Men Daesh har inga såna skrupler, de har mördat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt. Obama vill beväpna och träna andra syriska rebellgrupper som ska göra grovjobbet på marken, men det är en väldigt osäker metod. Dels tar det tid att träna dem, dels kan man inte vara säker på dessa gruppers lojalitet och egna slutliga mål. Risken finns att man bara ersätter en jihadgrupp med en annan.

Hycklande hyllande

Man börjar ju undra hur en del ska ha det? Samma personer som hela tiden pratar om att ‘krossa patriarkatet’, hyllade igår en av dess främsta symboler. Vi har religionsfrihet i Sverige, och för mig personligen betyder det ‘frihet från religion’. Vidskeplighet och tvångstankar hör inte hemma i moderna upplysta demokratier. Å andra sidan är det fritt fram att tro på vad man vill – Jehovah, Shiva, Det Flygande Spagettimonstret eller Musse Pigg. Och att bli utsatt för grovt våld på gatan för att man tillhör en viss religion är aldrig acceptabelt, om det nu verkligen var så det gick till i det aktuella fallet. Polisen vet ju inte riktigt ännu.

Jag ser ingen orsak till att förbjuda folk att dölja håret med en sjal om de nu tycker det är jobbigt med hungriga blickar. Gränsen för min acceptans går vid att dölja ansiktet i vissa situationer, eftersom det är ett viktigt identifikations- och kommunikationsmedel. Men eftersom grupptrycket att bära slöja kommer ur värderingar som med rätta kan kallas patriarkala, så är det med förvåning man ser svenska feminister göra detsamma.

Nation of islam

I andra länder kämpar feministerna för att bli befriade från slöjan. Jag kopplar inte riktigt hur de svenska feministerna tänker, när de hyllar denna symbol för kulturer som fortfarande verkligen ÄR patriarkala, till skillnad från den svenska?

Modern muhamed art

Blogglänkar: Toklandet, Ann Helena Rudberg, Maria Skiddi, Emma i Skrubben, Jerrys Ord, Teo på Genusdebatten, Trollan

(S) blir ekvalister?

Socialdemokraternas senaste självmål, att först nominera och rösta fram en islamist till partistyrelsen och sen lika fort kräva hans avgång i interna stridigheter, pekar på den svårlösliga ekvationen att å ena sidan försöka integrera ickesekulära muslimer i Sverige och å andra sidan fortsätta driva svensk genuspolitik. Omar Mustafa tvingades välja, och valde Islam. Elaka tungor skulle nu kunna säga att vissa Socialdemokrater ‘fiskat i grumliga vatten’, som det brukar heta när politiker gör något för att stoppa väljarflykten till SD. Men samtidigt är de tvugna att välja väg, deras slogan om att ‘alla ska med’ innehåller många omöjliga motsättningar.

En av de saker som tycks ha väckt störst ilska hos de S-interna kritikerna mot Mustafa, var att det Islamiska förbund där han är ordförande, anser i sina stadgar att män och kvinnor bör ha olika status inför lagen. Som bekant är den centrala frågan för ekvalister just att män och kvinnor ska vara lika inför lagen, d.v.s. ha lika rättigheter och lika skyldigheter. Jag skrev bl.a. häromdagen att juridiska reformer bör prioriteras före mjukare frågor som attitydförändring och strukturomvandling. Som bekant brukar jag även påpeka att svenska kvinnor haft juridisk jämställdhet ända sedan 1983, medan män fortfarande utsätts för juridisk diskriminering på hundratals punkter, både i lagar och myndighetsreglementen, vilket beskrivs i Pär Ströms bok ‘Mansförbjudet‘.

Innebär Socialdemokraternas senaste ställningstagande att de nu aktivt kommer att börja driva frågan om mäns och kvinnors likhet inför lagen, d.v.s. skriva motioner i Riksdagen för att rätta till den obalans som råder? Eller är det fortfarande bara den i sammanhanget icke-existerande kvinnodiskrimineringen som ska bekämpas, i feministisk anda?

Blogglänk: Genusdebatten

Flashing for Papa Ratzi

The Big Boss flashing for Papa Ratzi

The Big Boss flashing for Papa Ratzi

Inna Chevchenko and friends flashing for Papa Ratzi

Inna Chevchenko and friends flashing for Papa Ratzi

All puns intended.

Tack till Rocki för inspiration till ordvitsarna. Även där avhandlas både påven och kött från östländer.

För de som förväntat sig ett mer seriöst inlägg från mig idag, så har jag postat en ny toppsida i menyraden ovan, där jag en gång för alla gör upp med myten om lönefrågan. Idag har även självaste statsfeministern kvalificerat sig till länksamlingen Misandri 2013, när han försöker ge sken av att familjevåld bara utövas av män. Jag antar att han slutat slå sin fru.

Ett öde värre än döden

Ekot på P1 i morse visade tydligt vilka prioriteringar de har, när de i förbifarten nämnde att 50 personer (d.v.s. män) dödats i Kairo den senaste veckan, och sedan raskt gick vidare till den i deras ögon viktigare nyheten att 19 kvinnor fått kläderna avslitna och blivit fingervåldtagna av en manlig pöbel i samma kravaller. En av kvinnorna blev dessutom allvarligt knivskuren i underlivet. Män är djur, åtminstone i mellanöstern. Det sexuella våldet är förstås horribelt, men vilket förtjänar mest uppmärksamhet i media, mord eller sexövergrepp? Inslaget om de 50 döda männen 4.46-4.54 (9 sekunder), inslaget om de 19 våldtagna kvinnorna 4.54-6.30 (96 sekunder). Som det brukar heta -kvinnor drabbas värst i krig, de blir ju änkor. Ett öde värre än döden…

Jag har tidigare bloggat om Egyptiernas lite märkliga syn på demokrati, där de likt Aftonbladets Jan ‘Vi gillar olika’ Helin tror att det är acceptabelt att protestera mot valresultatet i efterhand. Demonstrationer torde förvisso ingå i yttrandefriheten, men varför inte mangrant gå och rösta på valdagen, och sen respektera valresultatet när det är klart?

Kvinnornas situation i Egypten är förstås inte den bästa, vilket övergreppen härom dagen visar. Feminism kan ta dem en bra bit på vägen, precis som den gjorde i Sverige fram till 1983, men eftersom feminismen bara inkluderar förbättringar för 50% av befolkningen, kan den aldrig ta dem ända fram till jämställdhet, lika lite som den gjort här. Den moderna och breda vägen till jämställdhet heter ekvalism, som i Egyptens fall skulle innebära att kvinnor slipper våldtas och män slipper mördas när de demonstrerar. Denna lära behöver fler profeter, vilket är huvudsyftet med min egen blogg. Men under tiden ska vi naturligtvis stödja Egyptens modiga feminister, i brist på ekvalister i deras land.

Jämställdhetsdebatten i Egypten är så kall att feministiska nakenchocksbloggerskan A. M. Elmahdy tvingats i landsflykt

Bra bloggposter jag läst idag:

Pensionerade DN-journalisten och Grupp 8-veteranen Ann Helena Rudberg totalsågar den moderna svenska feminismen inför 8 mars. Ord och inga visor!

Kimhza Bremers Bodega om Gudrun Schymans hycklande kring islams kvinnosyn. Gudrun borde ta en nakenpromenad runt Tahirtorget och bilda sig en egen uppfattning.

Susanna Varis och Anders B Westin om Sweco, företaget som könsdiskriminerar manliga civilingenjörer i jämställdhetens namn.

Daddys fortsätter den tragiska följetongen om häxjakten på en troligen oskyldig pappa i hans hemkommun, och hur ett litet barn förmodligen traumatiseras för livet av socialtjänsten. Känsliga läsare varnas! Själv var jag tvungen att bedöva sinnet med en rejäl whiskey innan jag ens vågade klicka på länken. Som trebarnsfar i en stabil kärnfamilj blir man oerhört upprörd över att läsa sånt här och det är svårt att föreställa sig vad andra tvingas genomlida. Ett öde värre än döden…

Cartoonismen

Vi har haft religionsfrihet i Sverige ända sedan 1800-talet. För något decennium sedan skildes dessutom kyrkan från staten. Trots att många svenskar tycker att religionsfrihet betyder ‘frihet från religion’, så är de flesta fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Men kyrkans medlemsantal krymper från år till år och den kristna andelen av befolkningen minskar. Det finns även religionsyttringar i Sverige som med Svea Rikes Lags godkännande offrar mindre viktiga kroppsdelar för att stärka individens förbund med sin Gud.

Så varför inte starta en ny religion, Cartoonismen?  De troende samlar hela familjen den 24 december kl 15 varje år för att fira sina nya husgudar Cartoonerna, som den store amerikanska profeten Walt Disney uppenbarat för mänskligheten. Det är årets viktigaste högtid.

Cartoonismens gudar har bara fyra fingrar på varje hand

Cartoonismens gudar har bara fyra fingrar på varje hand

Cartoonerna kommer i många olika skepnader, men den gemensamma nämnaren är att de bara har fyra fingrar på varje hand. Så för att bevisa förbundet med gudarna måste alla rättrogna cartoonister knipsa av sig sina meningslösa lillfingrar med en rostig sekatör. På barnen bör det ske före den åttonde dagen efter födelsen, i den åldern när de ändå bara skriker hysteriskt vad man än gör. Lite mer skrik gör ju varken från eller till. Vuxna cartoonister bör utföra sin egen förbundsritual kl 15.55 den 24 december, under sitt första år av medlemskapet i församlingen, efter att de mottagit gudarnas årliga hälsningar och styrkt sina själar med de spirituella drycker som hör den stora högtiden till.

Barnens förbund med Gud är viktigare än deras egen vilja

Barnens förbund med Gud är viktigare än deras egen vilja

Så vad tycker ni? Bör cartoonismen predikas i Sverige?

Inlägget inspirerades av denna debattartikeln.