Jämställdhetsparadoxen

Idag publicerade SVT Vetenskap en artikel om ett fenomen som vi jämställdistbloggare känt till i många år, men som både de aktuella forskarna och SVT tycks förvånade över: Jämställdhetsparadoxen. Liknande resultat refererades i norska dokumentärserien Hjernevask episod 1, redan våren 2010. Ett flertal personer har därefter uttryckt önskemål om att SVT ska köpa in och sända serien, alternativ spela in en egen version, men det har inte fallit i god jord. Inte ens när upphovsmannen Harald Eia erbjöd rättigheterna gratis.

Hans Rosling, som lämnade oss i förtid i fjol, brukade beskriva sina grafer på skillnader mellan länder med: ” Det här är inte ens forskning. Det är grundkunskaper och rådata”. Jag antar att studier som visar statistik över deltagande i utbildningsfält också räknas dit? Forskningen kommer in när man fogar samman data och hypoteser.

Artikeln inspirerar till ett antal kommentarer och reflektioner. Den första är att begreppet jämställdhet i artikeln genomgående har den klassiska liberala betydelsen ”lika rättigheter för båda kön”, till skillnad från den annars i media så vanliga socialistiska betydelsen ”lika utfall”. När samma SVT t.ex. talar om ”jämställt uttag av föräldradagarna”, menar de aldrig att båda könen ska ha SAMMA RÄTT att ta ut föräldradagar, utan att de i praktiken ska ta ut LIKA MÅNGA föräldradagar. Enligt den definitionen på jämställdhet är Saudiarabien och Iran mer jämställda än Sverige, eftersom könsbalansen i yrkesval är jämnare i de länderna. Om SVT nu gör en tillbakagång till ordets ursprungliga definition är det naturligtvis välkommet, men jag förväntar mig inte att det kommer att bli permanent.

De brittiska forskarna har väl ungefär samma förklaring som jag, att rika, fria människor väljer yrke med hjärtat snarare än med hjärnan eller plånboken. Då blir könsskillnaderna större, eftersom män och kvinnor i genomsnitt har olika medfödda preferenser. SVTs reporter Anna Björklund känner sig här tvungen att lägga in brasklappen ”korrelation är inte kausalitet” och går sen till svenska genusvetare för att få förklaringar som passar bättre in i SVTs politiska narrativ.

Den brittiska forskaren drar en slutsats som även kan ge en psykologisk förklaring till det s.k. lönegapet mellan könen. Eller för att citera amerikanska filosofiprofessorn Christina Hoff Sommers: ”If you want to close the gender pay gap, perhaps you should change your major from feminist dance therapy to electrical engineering?” SVT reflekterar dock inte så mycket över det, utan går som sagt till genusvetarna istället.

Och här ser vi ett exempel på det hyckleri Christina Hoff Sommers pekade på, att genusvetarna inte lever som de lär. Minna Salminen Karlsson tycker att det behövs fler kvinnor i naturvetenskapen. Det vill säga andra kvinnor, inte hon själv, för hon valde ju att bli genusvetare. Jag noterar att SVT här inte bryr sig om huruvida det finns nån bevisad kausalitet eller ens nån korrelation för de påståenden som genusdocenten gör. Facebook, Twitter, Spotify m.fl. mjukvaror är t.ex. utvecklade av en övervägande majoritet män. Är de därmed inte bra för kvinnor, som är i majoritet bland användarna av många såna plattformar?

Sen att hon vill ändra själva utbildningen och yrket. Här saknar man en långa rad följdfrågor från SVT. Vilka kurser ska bort och vilka nya ska in? Eller ska utbildningarna förlängas, så att kvaliteten i huvudämnena inte blir lidande? Bör man även förändra innehållet i kvinnodominerade studieval och inriktningar, så att de lockar fler män? Om nej, varför inte?

Teknikhistorikern Nina Wormbs på KTH använder ett genusbaserat cirkelresonemang för att förklara utfallet: Teknik är manligt kodat för att där jobbar många män, därför väljer mest män att jobba där. En sån förklaring stämmer dock inte in på de tidigare mansdominerade statusyrkena läkare, präst, domare etc, där kvinnor snabbt blivit majoritet, så varför skulle den stämma på ingenjörsyrket? Inte heller här ställer SVT krav på korrelation som stöd för genusbaserade förklaringar. Det är tydligt att reportern Anna Björklund gärna VILL att det ska finnas förklaringar som bättre passar in i SVTs agenda, där naturvetenskap och empirisk psykologi inte har nån plats.

Ännu ett fredspris till jämställdismen

Pär Ström var bloggaren och debattören som namngav en sedan decennier spirande ideologi – Jämställdismen. Han författade även ett kortfattat manifest. Många sätter likhetstecken mellan jämställdism och mansrättsaktivism, men det gäller bara i svensk praktik, där de flesta av jämställdismens kvinnofrågor sedan decennier varit i mål. I ett av sina sista blogginlägg förklarade Pär att jämställdismen inte är en renodlad mansrörelse, utan att när jämställdism ska uppnås i många andra länder, kommer kvinnofrågorna i främsta rummet.

Förra året gick Nobels Fredspris till en utpräglad jämställdist, Malala Yousafzai. Hon, samt hennes indiske medpristagare, strävar efter att barn av båda kön ska få samma rätt till skolgång, helt i linje med jämställdismens grundläggande tes om lika rättigheter och lika skyldigheter oavsett kön.

Idag meddelades att även årets fredspris går i jämställdismens anda. Pristagarna blev den Tunisiska Kvartetten för Nationell Dialog, som bl.a. skrev landets nya konstitution. Den gjorde att Tunisien blev före Sverige med att införa en könsneutral lagstiftning, vilket är en av jämställdismens tyngsta frågor. För en jämställdist är detta en stor dag.

Ett värdigt fredspris

Av naturliga skäl får historiens yngsta Nobelpristagare Malala Yousafzai mer uppmärksamhet än den äldre indiske man hon delar fredspriset med. Som jämställdist är det självklart att stödja flickors rätt till skolgång, något Malala kämpat för sen hon var 11. Även pojkars rätt till en riktig skola i den aktuella regionen måste dock stödjas, det räcker inte att de får lära sig rabbla koran-verser utantill på ett språk de inte förstår. Malalas icke-våldsprincip som hon berättat om i flera TV-intervjuer är behjärtansvärd, och den passar nog bra för hennes egen del, där en skoklack är det enda fysiska vapen hon har att plocka fram. Men mot skrupelfria våldsmän av den typ som sköt henne i huvudet, funkar egentligen bara deras egen medicin.

Att Malala överlevde mordförsöket berodde inte på att hon lät bli att bruka våld, utan på att Allah ville ha det så. Men i en avrustad värld kan våldsmän med machetes eller AK-47 glida fram som kungar och framtvinga sin vilja på vem de vill. Det är därför det är så viktigt att de ”snälla männen”, och för all del de kapabla kvinnorna, besitter en våldsberedskap, så att den typen av laglöshet kan förhindras. Hur man förhindrar män från att bli den typen av ”onda våldsmän” är ett kapitel för sig, som jag bloggat om många gånger, bl.a. här.

I lördags såg jag en propagandistisk B-film, ”Jarheads 2”, vars främsta syfte uppenbarligen var att locka rekryter till amerikanska marinkåren. Men den hade ändå ett viktigt budskap. Den utspelades i Afghanistan där de militära huvudpersonerna, mest män men några kvinnor, offrade sina liv för att rädda en människorätts-aktivist ganska lik Malala ut ur Talibanernas grepp, så att hon kunde hålla tal inför FNs generalförsamling och dinera med Obama. ”She is larger than you, she is a symbol for the whole country, the very reason why we are here to fight”

 

Mina inlägg på AVfM Sverige hittills

Så här i semestertider har jag total bloggtorka, den extra energi jag tidigare hade, går numera bl.a. till att se efter min gamla mor på ålderdomshemmet varje dag, samtidigt som alla familjära förpliktelser med barn & hustru kvarstår. Tveksamt om den bördan lättar när jag börjar jobba nästa vecka.

I januari blev jag tillfrågad att börja skriva för A Voice for Men Sverige, då vissa anser att jag är en av Sveriges vassaste mansfrågeskribenter. Ett uppdrag som hedrar! Även om jag inte ställer mig bakom varje bokstav som sajten publicerar, så är AVfM en viktig röst som fler borde läsa. Den ideologiska bredden är viktig, jag tror t.ex. knappast att Sofie Fahrman, Åsa Linderborg eller John Hakelius har så mycket gemensamt heller, trots att alla tre skriver för samma tidning. Så att andra skriver saker jag inte håller med om, är inga problem för mig, jag skriver mitt och de skriver sitt. Förväntningarna var inledningsvis att jag skulle publicera ett inlägg i veckan, men det har jag tyvärr inte lyckats hålla (och knappt nån annan skribent heller). Om AVfM hade haft möjlighet att betala arvode hade jag kanske publicerat oftare, men det hade samtidigt sänkt kvaliteten på texterna (så som vi ser hos gammelmedias många avlönade krönikörer).

Men det jag skrivit där hittills, är jag stolt över! Min egen ambition har varit att publicera texter med god kvalitet, som står sig i många år, därför skriver jag hellre en gång per månad än en gång per vecka. Vid Twitter-debatter, det forum jag numera helst använder, länkar jag ofta tillbaka till dessa texter, för att presentera ett djupare resonemang. Här är de texter jag skrivit hittills:

Den vite svenske mannen som norm

I mitt första inlägg vände jag upp-och-ner på de föreställningar som många svenska feminister vill sprida, att vita svenska män skulle vara hin håle själv. Nu senast uttryckt av Miljöpartiets Åsa Romson i sitt Almedags-tal. Jag refererar en kurdisk mans berättelse om hur han i sitt möte med den vite svenske mannens normer, lämnade sina patriarkala macho-ideal bakom sig och gick från att vara en våldsam ungdomsgangster till att bli sexualupplysare på ungdomsgårdar i Malmö.

Genusfällan, en ny typ av manlighet

Jag problematiserar begreppet ”Att dekonstruera maskuliniteten” och kommer till slutsatsen att det är en synnerligen dålig strategi för heterosexuella män, ifall de vill behålla sina chanser på dating-marknaden. Mina källor är feministernas egna berättelser.

Mansutredningen kukar ur

Jag förklarar varför Svend Dahls / Regeringens mansutredning är värdelös. Enligt mig (och många andra svenska MRA) finns det tre stora mansfrågor i Sverige, där aktörerna som orsakar problemen är andra individer än de drabbade männen:

1) Misandri i media

2) Juridisk mansdiskriminering, i lagar och myndighetsreglementen

3) Pojkars misslyckande i skolan

Utredningen skriver ganska mycket om punkt 3, men missar helt att nämna de metoder som enligt svenska studier visat sig kunna ge en lösning på problemet, bl.a. Bunkeflostudien. I stället tramsar den på om den redan inslagna linjen, som varit så misslyckad – genuspedagogik. Punkt 1-2 nämns bara i nån enstaka bisats, i en rapport på flera hundra sidor. Viktiga skribenter i ämnet, så som Steven Pinker, Warren Farrell, Pär Ström och Pelle Billing, finns inte ens med i referenslistan. Däremot skönlitterära radikalfeminister som Maria Sveland. Betyg: UNDERKÄNT!

Övertron på den magiska föräldraförsäkringen

Jag förklarar varför föräldraförsäkringen inte är det kraftfulla jämställdhetsverktyg som bl.a. Folkpartiet inbillar sig. Inte fan kommer t.ex. min fru att omskola sig till ett mer välbetalt yrke, bara för att jag tar ut några fler pappamånader? Snarare tvärtom! Ingen MRA kommer förvisso att gråta blod om fler föräldradagar individualiseras, Sverige har liksom redan världens generösaste föräldraförsäkring, men tro inte att det kommer att ändra något i grunden!

Jämställdismen, en presentation

Jag beskriver jämställdismens idéhistoriska bakgrund, dess vetenskapliga och ideologiska bas, centrala teser, rekryteringsgrupp och praktiska politik. Ett ganska långt och tråkigt, men ack så viktigt inlägg.

Männen då?

Min poäng är att frågan i titeln inte syftar till att kapa kvinnofrågorna och ersätta dem med mansfrågor, utan att föra tillbaka de allmänmänskliga frågorna till den könsneutrala arenan där de hör hemma. T.ex. våld i hemmet utövas till 50% av kvinnor i de milda fallen (som platsar i Eva Lundgrens ofta citerade ”Slagen Dam”) och i 25% av de grövre fallen (inkl mord). De flesta civila dödsoffer i krig är män, ändå hör vi ständigt att ”kvinnor drabbas värst i krig”. Av dessa och många fler liknande orsaker ska vi fortsätta ställa frågan ”Männen då?”, närhelst en feminist försöker utmåla kvinnor som enda offer för ett problem som drabbar båda könen.

Grön Ungdom gör parodi på sig själva

Jag refererar Grön Ungdoms aprilskämt, där de vill avskaffa manlig rösträtt. Vilket dock bara är en mildare variant av partiledaren Åsa Romsons senare Almedagstal. Därför inget aprilskämt alls, utan en korrekt spegling av moderpartiets officiella politik.

Regeringsutredning vill skapa fler faderslösa barn

Jag granskar regeringsutredningen om provrörsbefruktning av ensamstående kvinnor och konstaterar att barnperspektivet är synnerligen tunt berört. Den missar så gott som helt den globala statistik som visar att barn som växer upp utan far, är kraftigt överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även när siffrorna sållats för ekonomiska faktorer.

Den våldsamma mansnormen

Jag reder ut vilka definitoner som finns på ordet ”normer” och varför ingen av definitionerna leder till ”mäns våld mot kvinnor”. Mansnormen kallas ”våldsberedskap” och syftar till att skydda svaga individer från yttre våld. De män som ej besitter våldsberedskap, väljs ofta bort av kvinnor i människans parbildningsprocess.

Labråtta igen

För fjärde gången på mindre än ett år i är min blogg föremål för akademiska studier, den här gången av en student i psykologi, som valt att studera ideologiska gruppbildningar, där jämställdismen valts som studieobjekt. En av orsakerna till valet, om jag förstått saken rätt, är att jämställdiströrelsen är demokratibejakande och att det därmed skulle finnas goda chanser för studenten att öppna en dialog. Studien är opolitisk, till skillnad från de tidigare uppsatser där Bashflak citerats. Studenten har gett mig tillstånd att publicera intervjun redan nu, så här kommer den:

Kan du som första fråga kunna berätta kort något vem du är, t.ex. ålder, utbildning, arbetssituation och familjeförhållanden?

45 år
Utbildning: civilingenjör (M.Sc)
Arbetssituation: Senior Specialist inom forskning & utveckling vid ett multinationellt bolag
Familjeförhållanden: Kärnfamilj med mig, hustrun och tre barn

Samtalet om jämställdhet har länge varit en aktiv fråga på internet och vad jag har förstått har du varit delaktig? Vad skulle du vilja beskriva som din hemvist?

Min hemvist är förstås min egen blogg Bashflak. Men jag kommenterar även en hel del på andra bloggar. Jämställdismens centrala samlingspunkt är gruppbloggen genusdebatten.se [Här ser jag nu att jag möjligen missförstod frågan. Kanske gällde det min jämställdhetspolitiska hemvist? Men den framgår också av svaret.]

Vad fick dig att vilja engagera dig i frågan eller ämnet?

Jag är en besserwisser, som gärna påpekar ifall någons påståenden och resonemang inte stämmer med verklighet eller rimlig logik. I slutet av 90-talet debatterade jag mycket mot kommunister, nazister, anarkister o.s.v på Aftonbladets dåvarande forum, som var störst i Sverige tills det stängdes 2001. Senare debatterade jag på ett internationellt forum mot amerikaner som tyckte det var en bra idé att invadera Irak. Men på senare år har den svenska debatten alltmer genomsyrats av feminister och genustroende, så nu är det den grupperingen jag lägger mest energi på att debattera mot. Och där finns gott om bristande logik att anmärka på.

Jag har även försökt bli mer konstruktiv och säger inte bara vad som är fel utan hur man borde göra i stället. Den röda tråden i mitt resonemang är den grundläggande liberala tanken om individens friheter, rättigheter och skyldigheter, vilken kolliderar på de flesta punkter med de kollektivistiska ideologierna kommunism, nazism och [radikal] feminism.

Skulle du för intervjuns räkning kunna beskriva vad jämställdismen betyder för dig.

Även om namnet jämställdism bara är kanske 2 år gammalt, så är det den jämställdhetsideologi jag varit övertygad om i åtminstone 15-20 år – Könet ska inte räknas, endast meriterna. Alla människor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde.

Jag ser ett nära släktskap mellan jämställdismen och den ursprungliga liberala feminismen, den som kämpade för:

◾Arvsrätt
◾Rösträtt
◾Fri tillgång till utbildning och arbetsliv
◾Preventivmedel och aborträtt
◾Skattesubventionerad sjukvård och barnomsorg
◾Juridiskt skydd mot diskriminering och våld
◾Lika lön för lika arbete
◾etc.

Dessa kvinnofrågor löstes efterhand i olika steg från 1800-talet och framåt, tills de enligt mina observationer gick i mål i Sverige 1983, när de sista yrkesförbuden för kvinnor avskaffades. Det är därför en stor del av den liberala feminismen tystnat, och ersatts av de radikala varianter som stick i stäv med liberala tankegångar kräver 50/50 fördelning i hela samhället (utom i gruvor, sopbilar och fängelser), eller i ännu mer radikala varianter, de som eftersträvar olika former av ‘female supremacy’. Vissa vill kanske inte hålla med om att kvinnor har fullt juridiskt skydd eller lika lön, men då snackar vi mest nyanser och hårfina skillnader, som kan slå åt båda hållen.

Om jämställdismen introducerades i ett mer traditionellt land i t.ex. Afrika eller mellanöstern, skulle ovanstående kvinnofrågor förstås vara högst aktuella där. Men i Sverige är det mansfrågorna som är mest eftersatta. Därför är det mansfrågor som jämställdisterna i Sverige prioriterar.

Själv har jag definierat de tre viktigaste mansfrågorna jag vill jobba för:

* Misandri i media ska bekämpas (se mitt senaste blogginlägg om ”Årets värsta krönikor”)
* Könsneutral lagstiftning ska införas, d.v.s. juridisk mansdiskriminering ska upphöra (Det som beskrivs i Pär Ströms bok Mansförbjudet)
* Skolans pojkdiskriminering och pojkfientliga kultur måste upphöra. Senaste PISA-rapporten visar att även nivån på flickornas prestationer måste höjas, men pojkarna ligger mest på efterkälken.

Alla dessa tre punkter är problem som uppstått p.g.a. beslut som fattats av andra än de drabbade männen.

Skulle du vilja berätta mer om din egen relation till/syn på manlighet eller maskulinitet?

Maskulinitet definieras främst som såna beteenden och egenskaper som attraherar heterosexuella kvinnor. Det kan sammanfattas med ”förmågan att försörja och beskydda”.

Vad dessa förmågor utgörs av kan variera mellan kulturer och tidsåldrar, d.v.s den miljö människan försöker anpassa sig till. Det kan vara biceps och magrutor, det kan vara en beslutsam utstrålning, gott om pengar m.m. m.m. Ofta sammanfaller sånt som ger hög status inom den manliga hierarkin med sånt kvinnor suktar efter. Kvinnor dras till högstatusmän. Jag utvecklar gärna senare, men detta får räcka för nu.

Vi kan gå in på det. Hur ”hårdkodade” (om du förstår vad jag menar) tror du att specifikt dessa roller är? Är det t.ex. möjligt att det finns undergivna män som söker sig till en kvinna som står hierarkiskt ovanför dem samt motsvarande kvinnor som söker dessa män?

Just den sexuella selektionen torde vara bland det mest hårdkodade i samspelet mellan könen.

Såna undergivna män finns säkert, alla vill ju ha en så bra partner som möjligt, men kvinnor vill sällan ha dessa män. Undantag finns förstås. Och i de fall där dessa män lyckas, blir de föraktade av samhället. De kallas ”sol-och-vårare, eller ”Just another mouth to feed”. Feministisk teori kallar det ”pimp society” när kvinnor försörjer män, alltså fortfarande något dåligt. Damned if you do, damned if you don’t.

Ur boken ‘The evolution of human sexuality’ av Donald Symons 1979

Det är i regel kvinnan som har den sexuella makten, det är hon som kan välja och vraka. Det ligger i människans natur. Hon har livmodern, inte han. En kvinna producerar bara ett par hundra ägg i livet, en man har inga såna begränsningar.

Endast ett litet fåtal ”alfahannar” har råd att vara kräsna på datingmarknaden. Genom genetiska studier har man kommit fram till att endast ca 40% av världshistoriens män har fått föra sina gener vidare till våra dagar, medan motsvarande siffra för kvinnor är 80%. Framgångsrika män får para sig med flera kvinnor (om de vill), de mindre framgångsrika männen får inte para sig alls.

De flesta gifter sig tämligen parallellt i hierarkin. De tar utvarandra i statistiken. En hel del kvinnor men ytterst få män, kan gifta sig uppåt. Detta är nyckeln till den skevhet vi ser i jämställdhetsstatistiken från SCB m.m. Feminister förstår sällan detta, eftersom de saknar teorier för människans parbildning.

Mer här: https://bashflak.wordpress.com/normalfordelningskurvan/

Då har jag bara ett par frågor kvar. Du har nämnt flera grupper i det här samtalet, däribland kommunister, nazister, anarkister, feminister och genustroende. Om du själv fick fria tyglar att hantera dessa, hur skulle du då gå till väga?

Övertyga dem om att de har fel, med hjälp av sakliga argument och evidensbaserade påståenden. De flesta tar inte till sig vad man säger direkt, men när de blir några år äldre eller får nya erfarenheter, så kommer vissa av dem att inse att jag hade rätt.

Jag kan nämna ett sånt exempel från när jag debatterade Irak-krigets vara eller icke vara med amerikaner på ett internationellt forum. Där fanns en kille (av många) som var ganska aggressiv krigshetsare före invasionen. Långt ifrån värst, men tämligen patriotisk amerikan. Själv var han sergeant i reserven och blev förstås inkallad och ditskickad ett halvår senare. Han startade en egen Irak-tråd på forumet, där han rapporterade om sin vardag i Baghdad. Allteftersom kriget gick, så blev han mer och mer luttrad och i slutet av sin vistelse ganska bitter. När han kom hem blev han aktiv pacifist. ”Vad var det jag sa”, kunde jag säga då.

Vi har också sett folk som kommit in och börjat debattera hos Pär Ström eller Pelle Billing med stark feministisk övertygelse, vissa med väldigt aggressiv framtoning. Men efter att ha hängt med ett tag har de [vissa] svängt om och blivit jämställdister. En väldigt stor andel av jämställdisterna har börjat sin ”debattkarriär” som feminister. Men det finns inga kända fall där jämställdister ”bytt sida” till feminismen. Vi har förnuftet och vetenskapen på vår sida, det gäller bara att tålmodigt kämpa på mot samhällets fördumning.

Tack, till sist, och du väljer själv om du vill svara på den här frågan. Har du själv känt dig hotad eller utsatt för trakasserier för dessa åsikter?

Ja. Framför allt av ett troll som tidvis spammar alla jämställdistbloggar. Hon är inte ens feminist, utan verkar ha nån slags psykiatrisk diagnos. Hon trakasserar även många av de feminister och genustroende vi brukar debattera mot, bl.a. [N.N] som du förmodligen känner. Helt absurda grejer, där hon ofta tror att en person driver 20 olika bloggar eller betalar andra för att skriva kommentarer. Vi vet vem hon är, men vad ska man göra?

Sen har man ju sett hur den våldsbejakande extremvänstern kartlagt bloggare, filmat papparättsdemonstationer och gate-kraschat jämställdisters sammankomster, vilket känns ganska obehagligt. Men inget av det där har hittills drabbat just mig.

Genusämnets avgränsningar

Jag har funderat lite på varför genusvetare anser sig kunna ignorera biologi och psykologi när de ska beskriva hur män och kvinnor fungerar? Men ett påstående av magister Vainio på hennes blogg fick mig att fundera på om jag inte missförstått hela grejen? Om hennes påstående stämmer skulle många pusselbitar falla på plats. Jag förstår plötsligt detta, bland många andra svårbegripliga observationer:

• Hur de intervjuade norska forskarna i Hjernevask kan sitta och påstå att biologiska förklaringar är ointressanta
• Varför svenska universitets genuskurser har massor av skönlitteratur och flumfilosofi på läslistan
• Varför svenska genusvetare inte läser statistik, trots att det svenska jämställdhetsmålet är numeriskt

— Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor. Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. — (Charlotte Vainio, min emfas)

Jag har alltid lidit av vanföreställningen att genusforskare studerar hur könen ÄR och varför folk beter sig som de gör. T.ex. så forskas det ju mycket på ‘mäns våld mot kvinnor’, vilket anses ingå i genusområdet. Och att genusämnet då begränsar sig till den kulturellt orsakade delen av våra beteenden, men likväl beskriver våra faktiska beteenden. Därför borde biologi och psykologi fortfarande vara relevant för genusforskare, eftersom kulturen är en förlängning av vår biologi. Man vill ju veta varifrån de kulturella mönstren kommer och var gränsen till naturen går. Men så som Charlotte beskriver saken, så kommer insikten att genusämnet inte alls handlar om hur könen faktiskt ÄR. Genusämnet studerar vilka fantasier och fördomar som finns om kön.

Och då faller ju allting i en annan dager. De som studerar folks fördomar och fantasier behöver ju inte överhuvudtaget ta hänsyn till verkligheten, utan kan stanna kvar i sin sagovärld av skönlitteratur, populärkultur och franska flumfilosofer, där deras empiriska rådata av fördomar och fantasier finns. Möjligen kan man ju tycka att de skulle vilja jämföra sina resultat med de vetenskapsdiscipliner som studerar hur könen faktiskt är, för att kunna relatera fördomarna och fantasierna de själva studerar, till nån slags verklighet.

När genusvetare, inklusive Charlotte, utsätts för påståendet att genus baseras på en strikt tro på myten om Tabula Rasa, brukar detta påstående avfärdas (dock inte i av de som intervjuas i Hjernevask). De flesta genusvetare är således medvetna om att medfödda könsskillnader existerar. Därmed blir ju genusämnet tämligen irrelevant för samhällsdebatten, ifall det inte handlar om hur könen ÄR utan om hur könen framställs i kultur och media. De intryck vi fått av andras förväntningar på oss är ju bara en liten delmängd när man ska bygga en vetenskaplig förklaringsmodell på varför vi beter oss hur som vi gör. Om man sedan ska forma en fungerande jämställdhetspolitik behöver vi ju veta vilka beteenden som är lätta att förändra (t.ex. kvinnors ambition att studera och mäns ambition att spendera tid med sina barn) och vilka som är bortkastad tid att ens försöka styra (t.ex. sexuell läggning och människors partnerval).

Könet sitter i hjärnan

Inspirationen till att blogga har inte infunnit sig på sistone, den mesta av energin på kvällarna har gått till skjutsa äldsta dottern till träningarna i grannstaden där hon finslipat formen inför kommande helg, när hon ska delta i SM-finalen i sin sport med två stolta föräldrar på läktaren. I min roll som samhällsdebattör har jag mest hängt på det mer ytliga och flyktiga Twitter, där jag förvisso fått en hel del vettigt sagt om jag får säga det själv. Här kommer åtminstone min bloggpost nr 200.

Idag har det hänt mycket i nyhetsvärlden, bl.a. har senaste PISA-rapporten släppts, där svenska skolan erhåller sämre resultat än någonsin. Jag kanske återkommer till den studien vid ett senare tillfälle. En annan studie som inte fått lika mycket uppmärksamhet i Sverige, har undersökt hjärnans nervbanor hos 949 personer och hittat signifikanta skillnader mellan könen. SVT har förvisso en notis. Många av de gamla ‘fördomarna’ får stöd i denna studien, t.ex. att män i genomsnitt är bättre på att läsa kartor och kvinnor är bättre på att kommunicera verbalt. Jag tänker inte gräva på djupet i denna studien här och nu, men kan konstatera att detta är ännu en i raden av de redan många spikarna i kistan på myten om att vi föds som oskrivna blad, där alla könsskillnader beror på uppfostran och sociala konstruktioner. Medfödda könsskillnader är en betydande faktor, som aldrig kan försummas när skillnader i utfall ska beskrivas och göras till politik. Sen ska man förstås komma ihåg att det finns stora individuella variationer, där man aldrig kan hävda att alla män är si och alla kvinnor är så, utan såna här saker måste beskrivas i termer av sannolikheter och fördelningskurvor.

Blogglänkar: Malte Skogsnäs,

Mansdagen 2013

Inför internationella mansdagen 19 november förra året skrev jag ett inlägg där jag specificerade vad jag anser vara de tre viktigaste mansfrågorna i Sverige. Det inlägget försökte jag efter finputsning även få publicerat på Newsmill, vilket dock refuserades på vaga grunder, trots att inga andra inlägg på temat publicerades. Jag ska här kortfattat summera vad som hänt i varje delfråga sedan dess.

Misandri i media: Vid årsskiftet började jag samla en länklista på allt jag definierar som misandri, av betalda skribenter med ansvarig utgivare, alltså inte vad glada amatörer skriver på fritiden, utan professionella skribenter. Jag trodde att jag skulle hitta ca en artikel i veckan, men i skrivande stund innehåller listan över det dubbla, innan året ens är slut. Ett tag trodde jag att det var på väg att bli bättre, men det kan bero på att jag förmodligen blivit luttrad och inte ens ser allt. Den lömskaste misandrin är den erkända härskartekniken osynliggörande, som gör kvinnofrågor av sånt som drabbar båda könen tämligen lika, t.ex. partnervåld eller näthat. Och i samband med mansdagen kommer väl media som vanligt att fyllas med artiklar om hur dåliga män är, ifall dagen överhuvudtaget nämns?

Det finns förstås ljuspunkter. En av dem är Cissi Wallin, en av få mediafeminister som börjat sig på internkritik och som blir allt mer mogen och nyanserad. För det har hon åkt på många smällar och förlorat tidigare vänner, vilket visar hur dåligt debattklimat vi har i Sverige. Jag följer hennes nya blogg och det går ibland att föra en vettig dialog med henne, i den mån hon har tid att delta. Tyvärr är hon dock en ganska liten fisk i mediehavet, som radiopratare på en snart nedlagd station samt krönikör på en av de mindre rikstidningarna.

Könsdiskriminering i regler och lagar: Här har väl hänt lite grann, men inte särskilt mycket. Redan i slutet av förra året blev det olagligt med könsdifferentierade försäkringspremier, vilket förstås medierna vinklade till ‘dyrare för kvinnor att köra bil’. Det finns även en riksdagsmajoritet för ett delat barnbidrag, men jag har inte följt frågan så pass nära att jag läst eller hört hur voteringen gick, om den ens har varit. Helt klart har förslaget åtminstone mött öppet motstånd. Men det är ju bara två av hundratals skeva regler, som listas i Pär Ströms bok Mansförbjudet. Vi har lång väg att gå, ifall reglerna dessutom ska behandlas var för sig.

Pojkars misslyckande i skolan: Detta har vår nya jämställdhetsminister Maria Arnholm listat som en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. Men hittills har vi inte sett så mycket konkreta förslag på hur läget ska förbättras. Jag har gjort en egen lista på vad jag anser borde göras. Så länge generaldirektören för Skolverket är en uttalad feminist som i sin egen utredning skyller problemet på ‘hegemonisk maskulinitet’ och liknande snömos, är åtminstone jag skeptisk. I bifogad länk finns dock en liten ljuspunkt, där en genusforskare avfärdar att det skulle bero på antipluggkultur, vilket förhoppningsvis leder till att makthavarna börjar söka efter det verkliga problemet.

Ha en god mansdag allihopa! Själv ska jag jobba till långt in på kvällen, men dagens agenda innehåller mycket dödtid som ger chans att kolla bloggosfären på mobilen, så vi hörs nog ändå.

Ingenjörer & entreprenörer

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om befolkningsexplosionen och de utmaningar den medför för mänskligheten. En av de profeter som är värda att lyssna på, är den optimistiske svensken Hans Rosling som är professor i global medicin vid Karolinska Institutet. En av hans käpphästar är att vi är alltför okunniga om att världen blir en allt bättre plats att leva på, trots att vi blir fler och fler som ska dela på kakan. Nyligen publicerades en studie som visar att en majoritet av svenskarna fortfarande tror att världen ser ut som den gjorde för 30 år sen, med U-länder och I-länder. Men bara i Afrika finns t.ex. 800 miljoner mobilabonnemang på 1 miljard människor. Media rapporterar sällan de små, goda nyheterna, vilket gör att vi inte får veta hur världen blir bättre.

Nyheter vi borde läsa oftare

Hans Rosling påpekar ofta att välstånd och hälsa är nyckeln till att bekämpa överbefolkningen, eftersom friska medelklassmänniskor föder färre barn, vilket gör att befolkningstalet kommer att plana ut om alla länder får någorlunda levnadsstandard. Även i muslimska länder minskar födelsetalen kraftigt när spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber bekämpas, till skillnad från vad vissa tror. Rosling chattade häromdagen med DNs läsare och hans slutkläm sammanfattade det hela bra: Människan måste bli sin egen räddning!

En viktig pusselbit för att öka världens välstånd är att utveckla tekniker som kan ge oss moderna bekvämligheter som toaletter och avloppshantering, kylskåp, tvättmaskiner och värmepumpar/luftkonditionering, utan att tära alltför mycket på resurserna. Grön el, gröna fordonsbränslen, rent vatten och kretsloppsanpassade kemikalier (inklusive handelsgödsel), är några saker som behöver utvecklas mer för att det ska fungera. Och det som fungerar allra bäst är sånt som vem som helst har råd med. De gröna alternativen måste vara bättre eller mer prisvärda än de befintliga, annars kommer de aldrig att nå framgång hos den stora massan.

I chatten förespråkar Hans Rosling olika typer av skatter på onödiga lyxvaror som inte hör till basbehoven. Och även om jag inte gillar höga skatter, så kan jag hålla med om att han har en poäng. T.ex. fordonsetanol skulle fortfarande inte haft en chans mot bensin om den inte varit lägre beskattad, men nu när man spar ett par kronor per mil så kör t.o.m. en ‘motorhead’ som jag etanolbil. ‘Money Talks’ brukar det heta, folk i allmänhet väljer gärna det alternativ som är billigast eller bekvämast ur ett egoistiskt perspektiv. Men allra bäst är förstås lösningar som är attraktiva för allmänheten utan skattesubventioner, och det är där ingenjörer och entreprenörer kommer in i bilden. Skatter eller förbud är ju det enda styrmedel politiker och ekonomer har att tillgå, och det räcker inte alltid hela vägen.

Det behövs fler naturvetare och ingenjörer som utvecklar de smarta lösningarna som går hem hos folket, som gör vårt liv enklare och mer kostnadseffektivt utan att belasta miljön på ett ohållbart vis. Det behövs även entreprenörer som inte nödvändigtvis har så hög utbildning, men som har riskvilja samt sinne för affärer och kan föra ut de smarta lösningarna till folket. De verkliga vinnarna har förstås både utbildning och sinne för affärer, men man kommer en bra bit med bara den ena styrkan.

Av någon anledning pekas kollektivet MÄN ut som de stora miljöskurkarna, t.ex. i våras av Katrine Kielos och nu häromdagen av Johan Ehrenberg. Kielos har jag redan kommenterat i ett blogginlägg. De som kommer med såna påståenden verkar tro att män och kvinnor lever åtskilda i olika världar, men i regel förenas vi ju i familjen, där varje person gör sin bit för att vardagen ska gå ihop. Det handlar om saker som att skaffa ett jobb som drar in pengar till familjens försörjning, att skjutsa barn till fritidsaktiviteter och så vidare. Den intellektuella hedern tycks vara starkt eftersatt bland vissa journalister som skriver om dessa frågor. Om könsfördelningen råkar vara 60/40 inom ett visst område bör man inte skriva i anklagande ton som om det vore 100/0, särskilt inte om sånt som görs i gemensamt intresse.

Det kan säkert stämma att män i genomsnitt gör saker som är mer klimatpåverkande än sånt kvinnor i genomsnitt gör. Men om män slutade med detta skulle kvinnorna bli tvungna att göra det i stället, vilket de redan idag gör i ej försumbar utsträckning. Dessutom står kvinnor för en hel del av den fullständigt onödiga lyxkonsumtionen som är genomsnittsmannen egalt, t.ex. kläder, smink och accessoarer, vilket journalister sällan nämner i dessa sammanhang. Så att angripa män är inte lösningen på problemet. Lösningen ligger i stället i att utveckla nya metoder och tekniker som minskar miljöbelastningen för att åstadkomma samma sak. Det är sånt vi ingenjörer sysslar med till vardags. Och för att föra ut produkterna till den stora massan behövs entreprenörer. Män är i klar majoritet inom yrken som ingenjör och entreprenör, vilket gör att Ehrenbergs titel ”Män förmår inte att göra världen bättre” framstår som fullständigt nonsens. Varför könsfördelningen ser ut så, förtjänar flera blogginlägg i sig, men en god början är att läsa på om normalfördelningskurvan.

Som jag skrivit innan, behövs fler verkliga motsvarigheter till den av Katrine Kielos så hånade litterära figuren professor Beard, som utvecklar artificiell fotosyntes, trots sina personliga brister. Det behövs även fler dieselmän, d.v.s. gräsrotsentreprenörer som kanske inte har så hög utbildning men som är duktiga på traditionellt manliga domäner som att köra motorsåg och backa med lastbil, så att utflyttade söderhipsters som Aase Berg kan värma huset på ett klimatvänligt vis, trots hennes illa dolda förakt för de som gör det möjligt. Och det behövs fler entusiastiska entreprenörer som Johan Ehrenberg, som vågar satsa på gröna energikällor trots tveksam lönsamhet under uppstartsskedet. Att han inte ser sin egen personliga del i hur män faktiskt förmår göra världen bättre, gör hans nya debattartikel än mer svårbegriplig.

Som jag skrev ovan, så är de verkliga vinnarna de som både har tekniska kunskaper och sinne för affärer, de som förmår att både skapa ny teknik och föra ut den till massorna. Innovatörer brukar de även kallas. Förra veckans belönades innovatören Petra Wadström med Polhemspriset, som delats ut i Sverige sedan 1876. Liksom Hans Rosling har hon kopplingar till Karolinska Institutet men är samtidigt VD för sitt eget entreprenörsföretag Solvatten, som tillverkar och säljer hennes uppfinning . Med hennes produkt kan folk i tredje världen få rent och hygieniskt vatten med hjälp av solkraft, utan dyra investeringar. Feminister gör gärna en grej av att Wadström är kvinna, medan jämställdister anser det självklart att meriter går före kön och därför inte ser något märkvärdigt i det. Med alla krav på kvotering blir man förvisso spontant misstänksam varje gång en kvinna lyfts fram, men här är det ganska uppenbart att priset tilldelats på välförtjänta grunder. Wadström är en av få kvinnor och något fler män, som med ingenjörskonst och entreprenörskap bidrar till att göra världen en bättre plats att leva på. Men det behövs ännu fler talanger av båda kön som satsar på såna karriärer.

Med Petra Wadströms enkla och geniala innovation Solvatten kan smutsigt vatten renas och desinficeras med solkraft till en låg investeringskostnad

Bristen på rent vatten är ett av de större hälsoproblemen i de länder Hans Rosling talar om, när han vill stävja befolkningsexplosionen genom att bekämpa spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber. Själv är jag lite avundsjuk på att Wadström lyckats skapa en så enkel, billig och välbehövlig innovation. Men det är ofta de enkla lösningarna som är de smartaste. Som alternativ karriär, om lönearbetet plötsligt skulle upphöra i vår industriella kris, har jag själv bl.a. tittat på möjligheten att driva varma länders luftkonditionering med solkraft, men de affärsidéer jag skissat på har alltid fallit på anläggningarnas stora investeringskostnad och långa återbetalningstid. Solvatten däremot, är något som även fattiga människor har råd med, om inte annat med biståndspengar från Reinfeldt och Obama.

Så kids, vill ni förbättra världen, slösa inte bort er ungdom på läsa genusvetenskap, litteraturhistoria eller andra i-landskurser som ingen privat arbetsgivare vill betala för. Lär er i stället ämnen som kan leda till konkreta förbättringar av det slag som beskrivs här. Olika typer av naturvetenskap och teknik eller medicin. Samtidigt ska inte den offentliga sektorn föraktas och det behövs förstås lärare som utbildar framtidens ingenjörer & entreprenörer, samt vårdpersonal som håller oss friska under tiden. Och ni som saknar läshuvud, lär er köra lastbil, hantera en svets eller något annat som gräsrotsentreprenörer kan ha nytta av. Sen jobbar vi tillsammans för att världen ska bli en plats där 10 miljarder människor lever och trivs tillsammans, oavsett kön!

P.S. Jag träffade ikväll den till vardags timide men i skrift ofta bitske bloggaren Medborgare X för en timmes pratstund IRL. När han var aktiv drev han en av Sveriges bästa samhällsbloggar, alltid påläst och saklig, ibland provocerande till den grad att han fick ett eget inslag i Uppdrag Granskning, där hans travesti på SCUM-manifestet lästes upp som exempel på det hemska näthatet. De flesta av hans texter håller fortfarande, även om han bara bloggar ett par gånger om året numera.

Varför antifeminism?

Hannah Lemoine ställde häromdagen en intressant fråga på sin blogg, under en diskussion om tomrummet efter Pelle Billing.

Jag tror absolut att det är män som måste sköta männens jämställdhetskamp, det kan inte kvinnor ordna för män och kvinnor har helt enkelt olika upplevelser av livet i förhållande till sina kön. Jag förstår dock inte fokuset på antifeminism hos MRA’s. (Hannah Lemoine)

Jag svarade redan i hennes kommentersfält, men ska här ytterligare utveckla min syn på saken. Det är svårt att jobba med mansfrågor utan att samtidigt aktivt bekämpa den nutida feminismen, d.v.s. den radikala varianten vi möter på många ställen i politik, akademi och media. De som t.ex. använder en påstådd könsmaktsordning som ursäkt för att diskriminera män och sprida negativa attityder om män och manlighet. Jag har aldrig haft några problem med den liberala feminismen, vilken precis som jämställdismen vill ha lika spelregler och individuell frihet att välja sitt liv. Men efter att de målen uppnåddes för svenska kvinnor 1983, så har de liberala feministerna antingen tystnat eller radikaliserats. Den radikala feminismen som dominerar dagens jämställdhetsdebatt är ett av de största hindren mansrörelsen har på vägen. När jag började blogga för snart ett år sedan definierade jag tre viktiga mansfrågor som jag vill verka för att lösa.

1) Misandri i media, detta ständiga kollektiva skuldbeläggande och guilt by association som vi matas med nästan varje dag, ibland kryddat med ett öppet hat i form av invektiv som gubbslem, vit kränkt man etc. De skribenter och debattörer som är aktiva i att sprida denna misandri är så gott som uteslutande feminister. T.o.m. timide Pelle Billing fick ta en massa oförtjänt skit från avlönade skribenter i media, trots sin försonliga framtoning. Bland namnkunniga mediefeminister är det väl bara Sakine Madon och i viss mån Cissi Wallin som vågar sig på internkritik, vilket båda fått betala ett högt pris för. Sakine kallades antifeminist i Maria Svelands senaste bok och Cissi har mobbats bort från sitt kära Twitter (men nu kommit tillbaka). Förutom det öppna manshatet så hittar man även mer subtila härskartekniker, där osynliggörande är bland de vanligaste. Det kan handla om att göra kvinnofrågor av problem som drabbar båda könen i ungefär samma utsträckning, t.ex. näthat, våld i nära relationer eller könsstympning. Många vänsterfeminister är anhängare av kulturrelativismen, som de anser ger dem full rätt att spy galla över sina påstådda förtryckare.

Misandrin är så normaliserad i samhället att en av regeringens remissinstanser sprider ett sånt här budskap via sina officiella kanaler, som reklam för ett arrangemang som fått 10 miljoner kr i skattestöd. Och detta helt utan att en enda medieskribent reagerar.

2) Mansdiskriminering i regler och lagar, som bl.a. beskrivs i Pär Ströms bok Mansförbjudet. Eftersom ledande feminister inte vill ha könsneutral lagstiftning och i vissa fall vill införa ännu fler mansdiskriminerande regler, t.ex. mansskatt och könskvotering, så är det inte en fråga som går att lösa om man inte är aktiv antifeminist. Det finns även gott om feminister vid kvinnojourer och socialkontor runt om i landet som aktivt bekämpar mäns rättsäkerhet med devisen anklagad = skyldig. Och dessa feministiska småpåvar har verklig makt att förstöra enskilda individers liv.

Sveriges lagar och myndighetsregler diskriminerar fortfarande män

3) Pojkarnas misslyckande i skolan. Skolverket har t.ex. en generaldirektör som uppvisar öppen feministisk bias och låter den ideologin genomsyra hela verksamheten. Den här punkten skulle kunna bli väldigt lång, men eftersom det mesta avhandlades i mitt förra inlägg som rapporterade att myten om pojkars antipluggkultur nu avfärdas av en genusforskare, så jag nöjer mig med att fråga: På vilket sätt är feminism bra för pojkar?

Skolverket har en öppet feministisk bias

Överlag har feminismen en negativ attityd till män, när man talar om att ‘dekonstruera maskuliniteten’ och liknande. Det tillämpas på både vuxna män och på pojkar, där feminister t.ex. tycker att om pojkarna bara slutade vara pojkar, så skulle allt bli bra. Men varför ska inte pojkar och män få vara sig själva? Ur samhällsperspektiv vore det rent destruktivt att avskaffa maskuliniteten, d.v.s. förmågan att beskydda och försörja.

Även ur individuellt perspektiv skulle det vara lurendrejeri att avskaffa maskuliniteten, om man inte samtidigt omprogrammerar heterokvinnans sexualitet. För det vi kallar maskulinitet är egenskaper och beteenden som heterosexuella kvinnor tänder på och gärna belönar sexuellt. Detta uppmärksammades bl.a. av Katherina Janouch, under sommarens debatt om ‘den asexuella söderhipstern’. Även uttalade feminister föredrar i regel maskulina män, även om det finns undantag.

Det finns dock många män som inte riktigt vill eller klarar att leva upp till den traditionella mansrollen. I ett liberalt samhälle ska det naturligtvis vara tillåtet att forma sitt eget liv som man vill, så det är egentligen inget problem. Vill folk hellre ansluta sig till livsstilar som MGTOW eller HBT i stället för heterokärnfamiljsnormen, så är det deras eget val, inget vi andra ska fördöma. Det mansrörelsen måste bekämpa är att feminister vill påtvinga en avmaskulinisering uppifrån, där allt som förknippas med traditionell manlighet fördöms.

Ledande feminister påstår att lösningen på pojkars problem i skolan är att de helt enkelt slutar vara pojkar och blir mer som flickor

Om liberala feminister vill vara med på tåget så är de välkomna. Vi kämpar för samma mål som dem, så där finns egentligen ingen motsättning. Men utan att ta strid mot den radikala feminismen som genomsyrar stora delar av politik och media, så kommer mansrörelsen aldrig att komma någon vart.