Psyops

Den här helgen har varit händelserik på nyhetsfronten, med ubåtsjakt i Stockholms skärgård, en rysk oljetanker som snurrar runt i cirklar under flera dagar som om kaptenen vore stupfull, uppgifter om vadande män i ryggsäck i skärgården, bilder på miniubåtar, ett civilt ryskt forskningsfartyg med kapacitet att docka miniubåtar på kurs rakt mot Stockholm och en massa annat som man måste vara i min ålder för att minnas när det hände senast.

Kustbevakningen borde väl egentligen borda NS Concord och ta utandningsprov på befälen? Misstänkt sjöfylla ligger nära till hands

Så här ser ryska amfibieförband ut på sina egna bilder de lagt på Internet. En snubbe med liknande kläder har setts vada omkring i Stockholms skärgård den senaste veckan.

En bild som påstås tagen idag, med vad som liknar den ryska miniubåten Triton. Möjligen Stig-Helmer på vindsurfing. Eller vad föreställer den egentligen?

Igår kväll drabbades jag av nåt märkligt när jag tänkte läsa debattartikeln SvD ”Ett bra försvar kostar 100 miljarder” Hur jag än försökte, så maskerade större delen av texten av en annons. Inga andra brännpunktsartiklar har liknande problem. Jag provade att ladda om texten, starta om datorn och allt möjligt. men nu idag är annonsen fortfarande ivägen. Som tur är funkar det på paddan, så mina misstankar om rysk psyops har försvagats något.

Artikeln i SVD blockades till oläslighet av en annons. Inte vilken annons som helst heller

Men varför inte göra som i gamla tider, låta ledarna mötas i envig i stället för att fotfolket ska blöda och dö?

Putte är redo

Chabo är redo

Ett värdigt fredspris

Av naturliga skäl får historiens yngsta Nobelpristagare Malala Yousafzai mer uppmärksamhet än den äldre indiske man hon delar fredspriset med. Som jämställdist är det självklart att stödja flickors rätt till skolgång, något Malala kämpat för sen hon var 11. Även pojkars rätt till en riktig skola i den aktuella regionen måste dock stödjas, det räcker inte att de får lära sig rabbla koran-verser utantill på ett språk de inte förstår. Malalas icke-våldsprincip som hon berättat om i flera TV-intervjuer är behjärtansvärd, och den passar nog bra för hennes egen del, där en skoklack är det enda fysiska vapen hon har att plocka fram. Men mot skrupelfria våldsmän av den typ som sköt henne i huvudet, funkar egentligen bara deras egen medicin.

Att Malala överlevde mordförsöket berodde inte på att hon lät bli att bruka våld, utan på att Allah ville ha det så. Men i en avrustad värld kan våldsmän med machetes eller AK-47 glida fram som kungar och framtvinga sin vilja på vem de vill. Det är därför det är så viktigt att de ”snälla männen”, och för all del de kapabla kvinnorna, besitter en våldsberedskap, så att den typen av laglöshet kan förhindras. Hur man förhindrar män från att bli den typen av ”onda våldsmän” är ett kapitel för sig, som jag bloggat om många gånger, bl.a. här.

I lördags såg jag en propagandistisk B-film, ”Jarheads 2”, vars främsta syfte uppenbarligen var att locka rekryter till amerikanska marinkåren. Men den hade ändå ett viktigt budskap. Den utspelades i Afghanistan där de militära huvudpersonerna, mest män men några kvinnor, offrade sina liv för att rädda en människorätts-aktivist ganska lik Malala ut ur Talibanernas grepp, så att hon kunde hålla tal inför FNs generalförsamling och dinera med Obama. ”She is larger than you, she is a symbol for the whole country, the very reason why we are here to fight”

 

Eftervärldens dom blir hård

Just nu pågår slaget om Kobané, mellan ca 9000 soldater från Daesh och ett för mig okänt antal soldater ur den kurdiska milisen i Syrien. De kurdiska styrkorna har hållit stånd mot belägringen i tre veckor, men håller nu på att förlora greppet. Daesh har tillgång till pansarfordon och artilleri, medan kurderna bara har automatkarbiner.

Min bedömning som armstolsgeneral, utifrån de uppgifter som kommit via media och ögonvittnen på twitter, är att den USA-ledda koalitionen med lätthet hade kunnat stoppa Daesh framfart, genom att från luften slå ut Daesh artilleripositioner, pansarfordon och underhållskonvojer i den öppna terrängen utanför staden, där de knappast kan gömma sig om de samtidigt ska kunna strida effektivt. Och utan sina tunga vapen skulle Daesh knappast kunna rycka fram mot kurdernas positioner utan att mejas ner som infanteriet i första världskriget. Men det krävs inte så många stridsvagnar och artilleripjäser för att bli kung mot en motståndare som inte kan bekämpa dem.

Det förvånar mig att USA och dess allierade under tre veckor inte lyckats hitta och förstöra Daesh tunga vapen runt Kobané, vilket hade kunnat förhindra den massaker som är att vänta om staden faller. Det är nog knappast förmågan som saknas, så förklaringen kan kanske hittas i den politiska viljan? Det är svårt att hitta nån ‘god sida’ i Syriens inbördeskrig och risken finns att felriktad hjälp straffar sig längre fram. Men i Kobané handlar det om att rädda 10.000-tals civila från massmord och slaveri under Daesh, något den kurdiska milisen knappast kommer att göra sig skyldiga till om de får hjälp att behålla staden, hur terroriststämplade de än må vara i Turkiet.

Turkiskt pansar står stridsberedda några km från Kobane. Bara i den här bilden finns förmodligen fler stridsvagnar än vad Daesh har i samma region?

Samtidigt har förband ur turkiska armen grupperats längs gränsen, om inte annat för att kunna möta Daesh om de går över den. Efter att de i förra veckan fick politiskt mandat av sitt eget parlament att ingripa, är det stor skandal att de står passiva och tittar på, med Daesh trupper tidvis synliga i kikarsiktet på sina kanoner. Daesh har enligt uppgift ca 9000 infanterister runt staden, vilka i den öppna terrängen skulle drivas bort/besegras av Turkiets pansar på några timmar, utan större turkiska förluster, om turkarna bara ville. Daesh tunga vapen kanske tillfoga viss skada, men skulle inte överleva länge i den striden, särskilt inte om markanfallet hade flygunderstöd. Men detta pansaranfall borde gjorts i torsdags eller fredags förra veckan, när Daesh fortfarande stod utanför staden. Nu när de gått in bland husen, återstår infanteribataljer hus från hus, man mot man, mitt bland de kvarvarande civila. Betydligt svårare läge. Hoppet är inte ute, men det ser inte bra ut.

Eftervärldens dom blir hård. Turkarnas och USAs passivitet kommer att dömas lika hårt som de nederländska FN-soldaterna som undlät att ingripa mot massakern i Srebrenica, där 8000 civila bosniska pojkar och män slaktades på nån vecka. Nederländska politiker fick avgå långt efteråt, då det klargjordes att landet inte fullföljt sina förpliktelser. Då var ändå de nederländska trupperna i Bosnien ganska svaga jämfört med serberna som utförde massakern, medan USA och Turkiet är helt överlägsna Daesh i luften och på marken. Om massaker utbryter i Kobané, kommer eftervärlden att klandra Obama och Erdogan, som båda hade möjligheten att stoppa blodbadet, men lät bli. Nobels Fredspris bör lämnas tillbaka, om inte annat.

 

Daesh

Idag manifesteras på olika ställen i Sverige mot Kalifatet Daesh grymheter. Som vanligt tar man fasta på kvinnans högre skyddsvärde och har valt ”Befria bortrövade kvinnor och barn!” som slogan. De tusentals mördade männen glöms bort, vad annat kunde man förvänta sig i vårt avlånga genusland? Men att det överhuvudtaget manifesteras är förstås en framgång, PK-folket brukar ju annars ha en märklig symbios med extrema jihadister. Själv manifesterar jag genom att skriva det här inlägget.

Tourettes-femister hatar också Kalifatet

Daesh avrättar männen och förslavar kvinnorna. De utrotar inte bara de människor som vägrar foga sig, utan även deras kultur och historia. Antika kyrkor, moskéer och t.o.m. profetgravar från gamla testamentet sprängs och bulldozras, så att inget annat än Kalifatets kultur ska finnas kvar. Mosul hade några av de äldsta kristna församlingarna i världen, med kyrkor från 200- och 300-talen. Nu är de borta och medlemmarna har mördats eller flytt. Daesh krigföring och terror är förvisso inte först eller värst. Det finns t.ex. konflikter i Afrika som är långt värre i antal döda och där aktörerna tangerar Daesh i grymhet, även på 2000-talet. Men på nåt sätt tar ändå Kalifatet allting till en ny nivå, med sin mediala skamlöshet.

Enligt uppgifter som Der Speigel publicerat, har Daesh ca 8000 krigare i Syrien och ca 15000 i Irak. Om man betraktar dem som infiltratörer och terrorister, så är de den största terrorgruppen någonsin. Men eftersom de nu gett sig in i reguljärt frontkrig, ska de snarare betraktas som en armé. Och som sådan är de patetiska. En analytiker som håller med mig är Gary Brecher (The War Nerd), som redan för tio år sen betraktades som en av världens ledande militärbloggare. Kalifatets militära styrka är alltså motsvarande 1-2 divisioner lätt infanteri. Som jämförelse är det hälften av manskapet i Sveriges fredstida stående armé på den tiden vi hade allmän (manlig) värnplikt, med den inte oväsentliga skillnaden att Sveriges dåtida armé hade betydligt fler tunga vapen än vad Daesh har.

Daesh har förvisso erövrat en hel del tunga amerikanska vapen från den Irakiska armén, när de sistnämnda deserterade från sina baser i Mosul. Men Kalifatets tunga vapen är tämligen värdelösa vid frontkrig i öknen, när USA och Frankrike nu ger luftunderstöd åt kurderna som tagit upp striden på marken. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och artilleripjäser är bara feta bombmål, som fotfolk gör klokast i att hålla sig så långt borta från som möjligt, om de grupperats i Iraks öppna terräng. Så länge Daesh saknar effektivt luftvärn (typ ryska BUK), som kan bekämpa högflygande attackplan, har de nu nått vändpunkten och får svårt att expandera mer. De tar fortfarande terräng i Syrien där motståndet är försvagat av inbördeskriget, 45000 Syriska kurder flydde till Turkiet så sent som igår, men de Irakiska kurderna lär inte ge sig lika lätt. Inte heller Iraks grannländer Iran och Jordanien. Iraks arme lär nog inte heller låta Daesh erövra Shiitiska områden, trots den walk-over de lämnade i Mosul.

USA vill inte bara stoppa Kalifatet från vidare expansion, de vill besegra Daesh i grunden. Men för att åstadkomma det, behövs marktrupper som går in i Syrien och stannar kvar under lång tid, där de sannolikt exponeras för insurgenter som gömmer sig bland civilbefolkningen. Det var den typen av fulkrig som fick Obama att dra sig ut ur Irak. Det där är demokratiska staters dilemma i krig – eftersom de/vi inte kan slakta civilbefolkningen urskillningslöst, kan fienden aldrig besegras totalt. För övrigt en avgörande orsak till att ”War Nerd” Gary Brecher var motståndare till Irak-kriget 2003 – han insåg att en demokrati aldrig kan vara tillräckligt brutal för att ”befria” ett land som inte vill bli befriat. Men Daesh har inga såna skrupler, de har mördat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt. Obama vill beväpna och träna andra syriska rebellgrupper som ska göra grovjobbet på marken, men det är en väldigt osäker metod. Dels tar det tid att träna dem, dels kan man inte vara säker på dessa gruppers lojalitet och egna slutliga mål. Risken finns att man bara ersätter en jihadgrupp med en annan.

Fri invandring

Det här är ett inlägg jag haft i bakhuvudet ett tag, men just idag känns som rätt tillfälle att skriva och publicera det, eftersom det är mer aktuellt än på länge. Häromdagen spreds nyheten att Migrationsverket enligt sin egen utredning behöver ytterligare 48 miljarder för att klara verksamheten under nästa mandatperiod, något som läsare av Flashback och andra alternativmedia förvisso vetat i flera veckor.

Och igår höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal, där budskapet var så bistert att det beskrivs som en strategisk omsvängning i valrörelsen – vi måste vara beredda på att flyktingströmmarna ökar och att det kommer att kosta pengar, vilket gör att Moderaterna avstår från vallöften på andra områden. Expressens Anna Dahlberg beskriver läget som den största av de samhällsförändringar Sverige står inför. Bloggaren Cornucopia? har analyserat läget och kommit fram till att flyktingdelen av invandringen kommer att fyrdubblas jämfört med 2012.

Parallellt med krigsflyktingarna ökar antalet ekonomiska flyktingar till Sverige, främst från Östeuropa men även från Afrika. Men eftersom vi inte har något värdigt system att hantera ekonomiska flyktingar, tvingas de tigga på gatorna. För första gången under min livstid har jag nu i sommar sett tiggare på gatorna i kommunen där jag bor. En del vill bekämpa symptomen genom att förbjuda tiggeri.

Som liberal tycker jag i princip att vem som helst ska få flytta var i världen den vill, så länge vederbörande tar ansvaret för sin egen och familjens försörjning. Redan på 90-talet sen startade jag diskussionstrådar med det temat på Aftonbladets forum, som då var landets största (varken Flashback Forum eller Familjeliv fanns då). Men väldigt många av de som kommer Sverige nu, har inte möjlighet att ta ansvar för nån försörjning. Därför behövs ett system för att hantera även de ekonomiska flyktingarna. Jag kommer här med ett konkret förslag på hur det skulle kunna gå till.

Det mest kontroversiella i mitt förslag är nog att släppa invandringen helt fri, med undantag för kända krigsförbrytare, mördare, våldtäktsmän och liknande. Hela dagens asylprocess och ansökningsförfarande skrotas, alla får stanna, oavsett deras skäl att komma hit. Därvid sker en stor kostnadsbesparing, då den byråkratin är en icke oväsentlig del av Migrationsverkets budget.

Om vi ska kunna hantera ökade volymer, måste vi inse att de inte kan ha full tillgång till hela vår välfärd, med samma levnadsstandard som etablerade invånare har. Det har de kanske inte idag heller, men vi måste sänka nivån ytterligare och skapa ett parallellt samhälle med andra villkor än det öppna samhället. De immigranter som snabbt klarar att få jobb på den öppna arbetsmarknaden är bara att gratulera, de skaffar egen bostad, betalar skatt och står för sitt eget uppehälle. Inga problem där. Men de som ej förmår stå för sin egen försörjning, erbjuds mitt nya alternativ.

Min idé går ut på att etablera en ny typ av flyktingförläggningar, som erbjuder grundläggande kost, logi och hälsovård, förbereder klienterna för det svenska samhället, samt är mer eller mindre självförsörjande genom att de vuxna immigranterna arbetar halvtid i statliga fabriker i närområdet.

Boende & kosthållning

Familjer bör rimligen erbjudas lägenheter där alla kan bo tillsammans. Ensamstående erbjuds enrummare liknande studentkorridor eller liknande. Snabba skiftningar i boendebehovet justeras med moduler (likt byggbaracker). Det ska finnas egen kokmöjlighet i boendet, men även erbjudas mat från storkök i närliggande kantiner. Den som äter på kantinen får betala för det. I anslutning till förläggningarna ska det finnas gott om anläggningar för idrott och rekreation.

Utbildning & sjukvård

Barnen intensivutbildas i svenska tills de anses tillräckligt kapabla att flyttas över till vanliga svenska skolor där de träffar svenska barn. Flyktingbarnen sprids ut på olika skolor med hjälp av skolbussar, så att inte alla hamnar på samma ställe. De vuxna utbildas i svenska och samhällskunskap, samt erbjuds extra stödundervisning om de är analfabeter. Barnens utbildning sker på heltid, medan de vuxna går i skola på halvtid, för- eller eftermiddagar. Sjukvård erbjuds genom att flyktingförläggningarna har egna vårdcentraler, där personalen delvis talar rätt språk.

Arbete

Detta är förmodligen den del i mitt förslag som är mest olik dagens system. I stället för att leva på bidrag eller tigga på gatorna, måste varje vuxen kapabel person på flyktingförläggningarna jobba halvtid i statliga fabriker (likt Samhall), där det tillverkas produkter som den offentliga sektorn ändå behöver köpa in för sin verksamhet. Det kan vara förvarsmateriel (ej vapen), livsmedel, kläder, enkel vårdutrustning, skolbänkar och liknande.  Detta kan kanske kallas socialism, men det är ju vad all statlig verksamhet går ut på. De med rätt utbildning/erfarenhet kan även jobba med drift och underhåll av själva flyktingförläggningen, t.ex. snickeri, transporter, matlagning, vård etc. Lönen blir ganska blygsam och kan med fördel vara skattebefriad för att minska administrationen. Den ska räcka till boendekostnad, mat och en liten fickpeng att disponera fritt. De boende på flyktingförläggningen är fria att när som helst ta jobb på den öppna svenska arbetsmarknaden. När de klarar det, anses de mogna att slussas ut i samhället och klara sig på egen hand. Om nån vill bo kvar på förläggningen får de förstås göra det, och betala vad det kostar.

Svenskt medborgarskap

Fulla medborgerliga rättigheter erbjuds idag endast till den som är svensk medborgare, vilket även ska gälla i mitt förslag. Jag vill dessutom införa krav på fullgjord medborgarplikt för att bli medborgare, vilket jag ska utveckla i ett annat inlägg, där jag ger min syn på totalförsvaret. Men kortfattat innebär det att man ska ha fullgjort en tremånaders GMU eller civilförsvarsutbildning och stå till statens fortsatta förfogande i kristider. Man kan ifrågasätta det liberala i att tvinga folk att arbeta gratis med farliga sysslor för staten, men det är en anpassning till den realitet vi lever i. Den som vill åtnjuta välfärdssamhällets rättigheter måste även ställa upp på dess plikter.

Summa summarum:

• Fri invandring oavsett skäl, slopa ansökningsförfarande och byråkrati
• Arbetskraftsinvandrare slussas rakt in i samhället och sköter sig själva
• De som ej är kapabla att konkurrera på öppna arbetsmarknaden erbjuds boende, kost och utbildning på förläggningar med enklare standard
• Flyktingförläggningarna görs mer eller mindre självförsörjande, genom att deras statliga fabriker producerar varor till offentliga sektorn och genom att de boende engageras i drift och underhåll
• Medborgarskapet villkoras till plikt att delta i militär/civilförsvar

Detta förslag är mitt första utkast, det kan komma att finputsas genom diskussion i kommentarsfältet.

Min demokratiska plikt

Ingenjörer & entreprenörer

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om befolkningsexplosionen och de utmaningar den medför för mänskligheten. En av de profeter som är värda att lyssna på, är den optimistiske svensken Hans Rosling som är professor i global medicin vid Karolinska Institutet. En av hans käpphästar är att vi är alltför okunniga om att världen blir en allt bättre plats att leva på, trots att vi blir fler och fler som ska dela på kakan. Nyligen publicerades en studie som visar att en majoritet av svenskarna fortfarande tror att världen ser ut som den gjorde för 30 år sen, med U-länder och I-länder. Men bara i Afrika finns t.ex. 800 miljoner mobilabonnemang på 1 miljard människor. Media rapporterar sällan de små, goda nyheterna, vilket gör att vi inte får veta hur världen blir bättre.

Nyheter vi borde läsa oftare

Hans Rosling påpekar ofta att välstånd och hälsa är nyckeln till att bekämpa överbefolkningen, eftersom friska medelklassmänniskor föder färre barn, vilket gör att befolkningstalet kommer att plana ut om alla länder får någorlunda levnadsstandard. Även i muslimska länder minskar födelsetalen kraftigt när spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber bekämpas, till skillnad från vad vissa tror. Rosling chattade häromdagen med DNs läsare och hans slutkläm sammanfattade det hela bra: Människan måste bli sin egen räddning!

En viktig pusselbit för att öka världens välstånd är att utveckla tekniker som kan ge oss moderna bekvämligheter som toaletter och avloppshantering, kylskåp, tvättmaskiner och värmepumpar/luftkonditionering, utan att tära alltför mycket på resurserna. Grön el, gröna fordonsbränslen, rent vatten och kretsloppsanpassade kemikalier (inklusive handelsgödsel), är några saker som behöver utvecklas mer för att det ska fungera. Och det som fungerar allra bäst är sånt som vem som helst har råd med. De gröna alternativen måste vara bättre eller mer prisvärda än de befintliga, annars kommer de aldrig att nå framgång hos den stora massan.

I chatten förespråkar Hans Rosling olika typer av skatter på onödiga lyxvaror som inte hör till basbehoven. Och även om jag inte gillar höga skatter, så kan jag hålla med om att han har en poäng. T.ex. fordonsetanol skulle fortfarande inte haft en chans mot bensin om den inte varit lägre beskattad, men nu när man spar ett par kronor per mil så kör t.o.m. en ‘motorhead’ som jag etanolbil. ‘Money Talks’ brukar det heta, folk i allmänhet väljer gärna det alternativ som är billigast eller bekvämast ur ett egoistiskt perspektiv. Men allra bäst är förstås lösningar som är attraktiva för allmänheten utan skattesubventioner, och det är där ingenjörer och entreprenörer kommer in i bilden. Skatter eller förbud är ju det enda styrmedel politiker och ekonomer har att tillgå, och det räcker inte alltid hela vägen.

Det behövs fler naturvetare och ingenjörer som utvecklar de smarta lösningarna som går hem hos folket, som gör vårt liv enklare och mer kostnadseffektivt utan att belasta miljön på ett ohållbart vis. Det behövs även entreprenörer som inte nödvändigtvis har så hög utbildning, men som har riskvilja samt sinne för affärer och kan föra ut de smarta lösningarna till folket. De verkliga vinnarna har förstås både utbildning och sinne för affärer, men man kommer en bra bit med bara den ena styrkan.

Av någon anledning pekas kollektivet MÄN ut som de stora miljöskurkarna, t.ex. i våras av Katrine Kielos och nu häromdagen av Johan Ehrenberg. Kielos har jag redan kommenterat i ett blogginlägg. De som kommer med såna påståenden verkar tro att män och kvinnor lever åtskilda i olika världar, men i regel förenas vi ju i familjen, där varje person gör sin bit för att vardagen ska gå ihop. Det handlar om saker som att skaffa ett jobb som drar in pengar till familjens försörjning, att skjutsa barn till fritidsaktiviteter och så vidare. Den intellektuella hedern tycks vara starkt eftersatt bland vissa journalister som skriver om dessa frågor. Om könsfördelningen råkar vara 60/40 inom ett visst område bör man inte skriva i anklagande ton som om det vore 100/0, särskilt inte om sånt som görs i gemensamt intresse.

Det kan säkert stämma att män i genomsnitt gör saker som är mer klimatpåverkande än sånt kvinnor i genomsnitt gör. Men om män slutade med detta skulle kvinnorna bli tvungna att göra det i stället, vilket de redan idag gör i ej försumbar utsträckning. Dessutom står kvinnor för en hel del av den fullständigt onödiga lyxkonsumtionen som är genomsnittsmannen egalt, t.ex. kläder, smink och accessoarer, vilket journalister sällan nämner i dessa sammanhang. Så att angripa män är inte lösningen på problemet. Lösningen ligger i stället i att utveckla nya metoder och tekniker som minskar miljöbelastningen för att åstadkomma samma sak. Det är sånt vi ingenjörer sysslar med till vardags. Och för att föra ut produkterna till den stora massan behövs entreprenörer. Män är i klar majoritet inom yrken som ingenjör och entreprenör, vilket gör att Ehrenbergs titel ”Män förmår inte att göra världen bättre” framstår som fullständigt nonsens. Varför könsfördelningen ser ut så, förtjänar flera blogginlägg i sig, men en god början är att läsa på om normalfördelningskurvan.

Som jag skrivit innan, behövs fler verkliga motsvarigheter till den av Katrine Kielos så hånade litterära figuren professor Beard, som utvecklar artificiell fotosyntes, trots sina personliga brister. Det behövs även fler dieselmän, d.v.s. gräsrotsentreprenörer som kanske inte har så hög utbildning men som är duktiga på traditionellt manliga domäner som att köra motorsåg och backa med lastbil, så att utflyttade söderhipsters som Aase Berg kan värma huset på ett klimatvänligt vis, trots hennes illa dolda förakt för de som gör det möjligt. Och det behövs fler entusiastiska entreprenörer som Johan Ehrenberg, som vågar satsa på gröna energikällor trots tveksam lönsamhet under uppstartsskedet. Att han inte ser sin egen personliga del i hur män faktiskt förmår göra världen bättre, gör hans nya debattartikel än mer svårbegriplig.

Som jag skrev ovan, så är de verkliga vinnarna de som både har tekniska kunskaper och sinne för affärer, de som förmår att både skapa ny teknik och föra ut den till massorna. Innovatörer brukar de även kallas. Förra veckans belönades innovatören Petra Wadström med Polhemspriset, som delats ut i Sverige sedan 1876. Liksom Hans Rosling har hon kopplingar till Karolinska Institutet men är samtidigt VD för sitt eget entreprenörsföretag Solvatten, som tillverkar och säljer hennes uppfinning . Med hennes produkt kan folk i tredje världen få rent och hygieniskt vatten med hjälp av solkraft, utan dyra investeringar. Feminister gör gärna en grej av att Wadström är kvinna, medan jämställdister anser det självklart att meriter går före kön och därför inte ser något märkvärdigt i det. Med alla krav på kvotering blir man förvisso spontant misstänksam varje gång en kvinna lyfts fram, men här är det ganska uppenbart att priset tilldelats på välförtjänta grunder. Wadström är en av få kvinnor och något fler män, som med ingenjörskonst och entreprenörskap bidrar till att göra världen en bättre plats att leva på. Men det behövs ännu fler talanger av båda kön som satsar på såna karriärer.

Med Petra Wadströms enkla och geniala innovation Solvatten kan smutsigt vatten renas och desinficeras med solkraft till en låg investeringskostnad

Bristen på rent vatten är ett av de större hälsoproblemen i de länder Hans Rosling talar om, när han vill stävja befolkningsexplosionen genom att bekämpa spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber. Själv är jag lite avundsjuk på att Wadström lyckats skapa en så enkel, billig och välbehövlig innovation. Men det är ofta de enkla lösningarna som är de smartaste. Som alternativ karriär, om lönearbetet plötsligt skulle upphöra i vår industriella kris, har jag själv bl.a. tittat på möjligheten att driva varma länders luftkonditionering med solkraft, men de affärsidéer jag skissat på har alltid fallit på anläggningarnas stora investeringskostnad och långa återbetalningstid. Solvatten däremot, är något som även fattiga människor har råd med, om inte annat med biståndspengar från Reinfeldt och Obama.

Så kids, vill ni förbättra världen, slösa inte bort er ungdom på läsa genusvetenskap, litteraturhistoria eller andra i-landskurser som ingen privat arbetsgivare vill betala för. Lär er i stället ämnen som kan leda till konkreta förbättringar av det slag som beskrivs här. Olika typer av naturvetenskap och teknik eller medicin. Samtidigt ska inte den offentliga sektorn föraktas och det behövs förstås lärare som utbildar framtidens ingenjörer & entreprenörer, samt vårdpersonal som håller oss friska under tiden. Och ni som saknar läshuvud, lär er köra lastbil, hantera en svets eller något annat som gräsrotsentreprenörer kan ha nytta av. Sen jobbar vi tillsammans för att världen ska bli en plats där 10 miljarder människor lever och trivs tillsammans, oavsett kön!

P.S. Jag träffade ikväll den till vardags timide men i skrift ofta bitske bloggaren Medborgare X för en timmes pratstund IRL. När han var aktiv drev han en av Sveriges bästa samhällsbloggar, alltid påläst och saklig, ibland provocerande till den grad att han fick ett eget inslag i Uppdrag Granskning, där hans travesti på SCUM-manifestet lästes upp som exempel på det hemska näthatet. De flesta av hans texter håller fortfarande, även om han bara bloggar ett par gånger om året numera.

Vilket land är bäst för män?

I dagarna har schweiziska stiftelsen World Economic Forum (WEF) gett ut sin årliga rapport om världsläget på jämställdhetsfronten, där de jämför olika länder enligt vissa uppställda kriterier. DN sätter likhetstecken mellan jämställdhet och ”det som är bäst för kvinnor” i sin artikel om rapporten. Det index som används belönar de länder som har små skillnader mellan könen, snarare än att belöna absolut välstånd. Man mäter faktorer som politisk deltagande, ekonomisk jämställdhet, rätt till utbildning och sjukvård m.m. Jag själv är lite skeptisk till det sättet att mäta, då ett fattigt socialistiskt land där alla har det lika dåligt förmodligen skulle få ganska höga poäng, jämfört med ett rikt land där vissa har det bra och andra har det ännu bättre.

Island ligger längs fram, medan Sverige ligger fyra. Irland ligger sexa efter Filippinerna, vilket får anses förvånande då t.ex. Expressens Ann-Charlotte Marteus häromdagen påstod att Irlands kvinnosyn är hundratals år efter Sverige. Och rent objektivt har hon ju en poäng, då de bl.a. inte tillåter abort. Längst ner på listan ligger inte förvånande ett antal muslimska länder i Afrika och mellanöstern.

Vissa menar att det jämställdhetsindex WEF tagit fram är ett mått på hur bra ett land är för kvinnor, vilket även rubrikerna antyder, snarare än ett mått på den faktiska jämställdheten. Utan att gå in allt för djupt i detalj på hur nuvarande index är framräknat, funderar jag lite på vilka kriterier som skulle tas med om man beräknade vilka länder som är bäst för män?

Mänskliga rättigheter och välfärdens sociala skyddsnät skulle nog värderas lika högt som de gör för kvinnor. Demokratiska värderingar som allmän rösträtt, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, rättssäkerhet, ingen tortyr eller dödsstraff, är självklara kriterier att beakta. Hälsa, arbetsmiljö och medellivslängd bör vara med. Jemen anses vara det sämsta landet för kvinnor, men det är nog inte särskilt bra för män heller, av dessa orsaker.

Några tunga specialfrågor för män skulle vara huruvida det tillämpas allmän värnplikt / tvångsrekrytering (draft) samt skydd för den kroppsliga integriteten, d.v.s. förbud mot ofrivillig omskärelse. Allmän värnplikt är förvisso en fråga som jag är kluven till. Det kan ju vara nödvändig åtgärd för att kunna bo i en självständig stat överhuvudtaget. T.ex. Finland som ligger tvåa på nuvarande listan skulle knappast ens existerat om de inte tillämpat allmän värnplikt. Inte heller Israel, men de har ju könsneutral värnplikt, vilket då skulle ge dem ett bättre jämställdhetsindex, om det vore kriterium.

Sverige skulle förmodligen komma ganska högt upp även med ett index som räknar in kriterier som tar hänsyn till mäns rättigheter. Men det finns smolk i glädjebägaren. Könsdiskriminering i lagar och myndighetsregler, pojkdiskriminering i skolan, rättssäkerhet vid vissa typer av brottrubriceringar, långa häktningstider m.m. är sånt som Sverige ofta får kritik för, både inrikes och utrikes.

Vad tycker ni? Vilka kriterier ska vara med, om värdens bästa land för män räknades fram? Eller ännu hellre, världens bästa land för alla medborgare.

Sammanträffande?

Tisdag: Det offentliggörs att olja hittats på Gotland.

Onsdag: USAs president gör statsbesök i Sverige för första gången någonson.

Ett sammanträffande?

Mina tankar går till senaste Åsa-Nisse filmen och den oljerika utbrytarstaten Republic of Knohult, som bombas av USA.

Det blir nog lättare att översätta till gotländska.

Kvinnor drabbas värst i krig

…för de blir ju änkor!

Nu är det dags att läsa Hillary Clintons bevingade ord igen, den här gången av Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson. Den misstänkta gasattacken i Damaskus är vidrig. Men hur den skulle drabba kvinnor värst har jag svårt att se. Är kvinnor särskilt känsliga för stridsgas, medan män har bättre resistens? Läs gärna kommentarsfältet, där Pettersson får sina fiskar varma. Särskilt läsvärd är signaturen Leif Nilsson.

De män som ansluter sig till rebellerna, anses få skylla sig själva när de dör i strid. Men de lever ju inte i ett vacuum. De tar till vapen för att skapa vad de hoppas ska bli ett bättre land för sina barn. Men krig har ju alltid två sidor och de soldater som är lojala mot regeringen tror förstås att rebellerna vill riva ner landet i fördärvet, kanske införa sharia. Just Syrien är en konflikt där jag inte lagt ner så mycket möda på att sätta mig in i vad de olika sidorna står för, så jag har inte riktigt tagit ställning. Men om gasattacken utfördes av regimen så skulle jag inte ha nåt emot att Frankrike eller FN gick in med flygstridskrafter och kanske även marktrupper på rebellernas sida, för då har regimen gått långt över gränsen för vad vi bör acceptera. Helst vill jag förstås se en sekulär demokrati, men även moderata islamister vore bättre än Assad.

Men nu är det fredagskväll, så jag ska inte gräva ner mig i något djupare resonemang. Jag postar istället en liten filmsnutt som illustrerar rubriken ‘Kvinnor drabbas värst i krig, för de blir ju änkor’. En fantasifull och våldsglorifierande hjältesaga, där de våldsamma männen använder våldet i syfte att försvara sitt land, sina kvinnor och sina barn. Den typen av våld som jag igår påpekade är legitimt även inom den annars så fredliga svenska mansrollen. En manlig plikt som fram tills häromåret bestraffades med fängelse för de svenska män som vägrade ställa upp.