Ekvalism

Det finns en växande rörelse i Sverige som vill införa sunt förnuft i jämställdhets-debatten. De senaste uppdateringarna av ideologins principer har författats av Pär Ström som även myntat namnet Jämställdismen och publicerat en programförklaring för att beskriva rörelsens värderingar. En annan tänkare, Pelle Billing, har skrivit ett mer omfattande manifest där en djupare bakgrund beskrivs. Billing vill inte ansluta sig till någon -ism men kallar sitt koncept Jämställdhet 2.0. Själv vill jag hellre kalla ideologin för det äldre ordet Ekvalism. Jag likhetstecken mellan ekvalism och jämställdism, andra anser att ekvalism är ett bredare begrepp som innebär strävan efter jämlikhet, där jämställdhet bara är en del av en större helhet. Men då är det ju inte uteslutet att en ekvalist även är jämställdist eller vice versa, så jag fortsätter härmed att kalla mig ekvalist.

Ström och Billing drog sig tillbaka hösten 2012 efter att de publicerat sina episka böcker Mansförbjudet och Jämställdhetsbluffen, då de efter flera års bloggande och bokskrivande förmodligen kände att de redan sagt vad de hade att säga i frågan. Ström sade sig även känna obehag efter alla trakasserier han utsatts för och valde därför att lämna offentligheten.

Om man lyfter ut kontentan ur de olika manifesten får man följande slagord:

Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde

En del vill lägga till ‘lika möjligheter’, men då är man ute på hal is, eftersom det uttrycket kan misstolkas och förvrängas på ett sätt som leder till åtgärder som motsäger lika rättigheter och skyldigheter, t.ex. krav på kvotering. Alla HAR inte lika möjligheter. Talang är medfött. Om jag hade börjat träna fotboll i unga år och satsat stenhårt hade jag i bästa fall fått en plats som högerback i division 5. Och Zlatan kommer aldrig att få något Nobelpris, men ingen ska få hindra honom från att skriva en halvtaskig bok om han vill det. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta det man är bra på och satsa där. Bara man inte gör som Clark Olofsson, som ville bli bäst på att vara sämst. Såna som honom måste man identifiera och hjälpa i unga år, innan det går alltför snett, vilket jag skriver mer om här.

Ett genomgående tema bland ekvaliströrelsens motståndare är att ekvalister ofta kallas antifeminister, som om det inte fanns en egen agenda utan bara ett destruktivt hat. Påståendet stämmer förvisso i den mån att ekvalisterna inte kallar sig feminister och att många av dem hyser olika grad av ogillande inför feminismen. Å andra sidan ligger ekvalismen nära de värderingar som den ursprungliga feminismen stod för, d.v.s. samma juridiska spelregler för de båda könen. Idag har feminismens inriktning förvrängts till att betyda något helt annat, t.ex. strävan efter kvinnodominans på de statusfyllda jobben. Och alla som inte vill ha t.ex. könskvotering klumpas ihop till en homogen grupp bakåtsträvande mörkermän, där allt från ekvalister till talibaner ingår. För att undvika missförstånd i fortsättningen, ska jag en gång för alla reda ut begreppen.

Det kan bara finnas EN mittpunkt, där könen har lika rättigheter, skyldigheter och värde. Där står ekvalismen. Den som kompromissar det minsta med principerna faller över till endera sidan och hamnar i feminist- eller maskulistfacket. Det finns förvisso få uttalade maskulister i Sverige, men det finns många grupper som i placerar sig i varierande grad på högerkanten av skalan. Allt från frikyrkopastorer till Hells Angels. Längst ut till höger hittar man de mest extrema mullorna och ayatollorna i mellanöstern och strax vänster om dem, delar av den kristna högern i USA. Feministernas glidande skala innefattar allt från de som tycker det är helt i sin ordning att män inte får följa med på Ladies Night, till de som tycker att heterosexuella samlag alltid är våldtäkt. Och allra längst ut till vänster återfinns Valeria Solanas, med sitt av svensk kulturelit så hyllade SCUM-manifest. Någon motsvarighet till SCUM på högerkanten finns inte och har aldrig funnits.

Högerdelen av skalan får anses vara människans ursprungliga samhällsform, det s.k. patriarkatet, som förekommer i alla ursprungsbefolkningar över hela jorden. Men det är samtidigt en alltför grov förenkling att beskriva jämställdheten som något endimensionellt. Män och kvinnor hade var för sig sina egna unika rättigheter och skyldigheter, som alla innebar för- och nackdelar. Kvinnor var tjänstehjon, män var kanonmat, medan klanhövdingar, kungar och tidvis drottningar bestämde. Diskussioner runt detta brukar leda till jämförelser mellan äpplen och päron, som mynnar ut i en infantil pajkastning och vilket kön det varit syndast om. Pelle Billing har skrivit ett episkt inlägg med titeln Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer som förklarar varför världen såg ut som den gjorde fram till andra halvan av 1900-talet. På ett par punkter har Billing dock inte tänkt hela vägen fram, vilket Bittergubben påpekar och rättar till i ett eget episkt inlägg.

Så länge samhället var övervägande patriarkalt, där kvinnor saknade medborgerliga rättigheter som män hade, t.ex. rätten till högre utbildning och rätten att jobba med vad man vill, så var feminismen en fungerande väg mot jämställdhet, även om den ignorerade mansfrågorna. Men 1983 fick svenska kvinnor äntligen alla rättigheter som män hade, när de sista yrkesförbuden avskaffades. Feminismen gick i mål, åtminstone i sin ursprungliga liberala form. Men kvinnor hade fortfarande många unika rättigheter som män saknade, medan män hade unika skyldigheter, där värnplikten får anses vara det mest flagranta exemplet. Och även om Vänsterpartiet under Gudrun Schyman motionerade om kvinnlig värnplikt, så får man nog anse att feminismen på senare år snarare tagit oss längre bort från jämställdhetsmålet än närmare. Feminismen kommer aldrig att kunna ta oss till fullständig jämställdhet, eftersom den exkluderar mansfrågor redan i namnet, än mer i den praktiska politiken.

Nu för tiden är ekvalismen, inte feminismen, den ideologi som i Sverige tar oss närmare målet att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde. I många andra länder i världen, t.ex. Egypten, skulle feminismen fortfarande fungera som en framkomlig väg att komma närmare jämställdhet. Men varför ta omvägen via en primitiv ideologi som bara omfattar halva befolkningen? Med ekvalismen kan mans- och kvinnofrågor förbättras parallellt. Som jag påpekade i en diskussion med Pär Ström någon månad innan han lade ner Genusnytt: Feminismen är för demokratiserings-processen vad bakelittelefonen var för telekommunikationen. Precis som folk i tredje världen numera går direkt till smartphones när de skaffar telefon, borde de gå direkt till ekvalism när de demokratiserar. Ekvalismen är det moderna sättet att jobba för jämställdhet.