Betygsgapet

Bloggaren Toklandet uppmärksammar mig på ett angeläget ämne, den färska rapporten Betygsgapet mellan flickor och pojkar – konsekvenser för framtidens arbetsmarknad, författad av Nationalekonomen Åsa Löfkvist på uppdrag av Regeringens Framtidskommision. Ledarsidan på DN gör en kort och ganska intetsägande summering, så jag bestämde mig för att läsa hela rapporten själv, innan jag uttalar mig.

Jag har tidigare skrivit att pojkarnas försämrade betyg i skolan är en av de tre viktigaste mansfrågorna och samtidigt den som är mest diffus och svårast att lösa. De andra mansfrågorna på topplistan, misandrin i media och formell mansdiskriminering i regler och lagar, är jättelätta att lösa om man bara vill. Problemet där är väl just att viljan saknas? Att avskaffa misandrin handlar om att ett antal vuxna människor ska börja agera professionellt i sin yrkesroll som journalister och skribenter. Att avskaffa mansdiskrimineringen handlar om några voteringar i Riksdagen, som sedan ska implementeras av berörda myndigheter. Men hur betygsfrågan ska angripas är inte lika självklart, eftersom man först måste ta reda på vad problemet beror på, därefter föreslå åtgärder som förmodligen måste utredas ett antal år innan de implementeras och sen får man vänta en hel generation innan man får svaret på hur det lyckades.

Efter en kort inledning och en historisk tillbakablick (som vad jag kan se innehåller några faktafel på årtal för ett antal händelser), kommer Löfkvist i tredje kapitlet in på en nulägesanalys i betygsfrågan. Och hon är väl knappast den första som visar oss att pojkar ligger efter flickor i alla ämnen utom idrott och teknik. På sina ställen skiner den matematiska jämställdhetsdefinitionen fram, t.ex. när hon skriver om gymnasiet ”…att endast sex av programmen är jämställda, det vill säga ligger inom intervallet 40-60 procent.”. Med tanke på att jämställdhet definieras på det viset i ett dokument som är beställt av Regeringen, är det som jag tidigare skrivit märkligt, att landets genusvetare inte läser statistik som obligatoriskt universitetsämne (och det är väl därför uppdraget att skriva denna rapport gått till en nationalekonom). Anmärkningsvärt är även att de svenska betygen inte följer hypotesen om normalfördelningskurvan, d.v.s att både de bästa och sämsta är män, utom i botten där man hittar de sämsta männen. Eller så är högerförskjutningen av kvinnorna redan genomförd på det vis som illustreras i mitt inlägg på det ämnet. Vidare blir linjen väldigt grov när den bara delas in i sex klasser, så nyanserna på ytterkanterna kan ha drunknat i resten.

I fjärde kapitlet, som i min mening är det viktigaste, letar Löfkvist efter orsaker till betygsgapet. Redan i slutet av tredje kapitlet nämns ordet ‘Antipluggkultur‘ fast då som ett symptom och inte en orsak. Med tanke på att jämställdhet tidigare i rapporten definierats som en jämvikt i matematiskt utfall mellan könen, är det lite motsägelsefullt att kapitel fyra inleds med detta stycke:

Är det ett problem om flickor har bättre betyg än pojkar när de lämnar grundskolan och gymnasiet? Nej egentligen inte. Men om pojkarnas lägre betyg beror på att de diskrimineras, det vill säga systematiskt missgynnas, att lärarna ger mer tid och ägnar större intresse åt flickorna eller att den pedagogik som används passar flickor bättre än pojkar, kan det vara ett problem. Om det tidigare var rätt vanligt att skillnader mellan pojkar och flickor skulle tolkas utifrån ett biologiskt perspektiv och därför ofta kläddes i biologisk språkdräkt, så verkar senare tiders forskning mer ta fasta på andra faktorer, varav skolans roll är en. I detta avsnitt står det senare i förgrunden.

Löfkvist citerar ett antal rapporter som kan tänkas innehålla förklaringar. Ren diskriminering förkastas, eftersom en studie som letat efter sådan inte funnit den. Kvinnodominansen i lärarkåren är en orsak som påvisats i USA, men en svensk studie ger bara svaga antydningar åt det hållet. Däremot påvisas att pojkar med manlig lärare presterar bättre i svenska, vilket förklaras med att där skulle kunna finnas en bättre gemensam förståelse för ‘manliga uttryck’ i skrivna texter.

En annan studie har hittat att flickor gynnas av kvinnliga mattelärare men inte hittat samband för språklärare. Personkemi diskuteras men tycks alltför abstrakt för att leda någonvart. En annan abstrakt förklaring är feminisering av pedagogiken, d.v.s. att den skulle vara anpassad till flickors föredragna sätt att lära sig saker. Här saknas enligt Löfkvist svenska studier och hon vänder sig till England, där en studie drog slutsatsen att olika typer av pedagik ger skillnad i resultat mellan könen. Studien begränsar sig dock till ämnet matematik.

En tänkbar förklaring som diskuteras är att pojkars inlärning skulle missgynnas av bristande disciplin i klassrummet, varvid både biologiska och sociala förklaringar ges. Det har även påvisats att pojkar i sin attityd till inlärningen tror mer på medfödd begåvning, medan flickor tror mer på att graden av ansträngning påverkar resultatet, vilket skulle förklara de tendenser till ‘Antipluggkultur’ som ibland diskuterats. En studie som Löfkvist inte tagit med och som verkligen hade tillfört något till detta kapitel, hade varit Bunkefloprojektet som jag skrev om häromdagen, där pojkarna fick lika bra betyg som flickorna i kärnämnena matte, svenska och engelska om klassen hade idrott varje dag i stället för två dagar i veckan. Uppenbarligen kunde pojkarna sitta still och lyssna om de bara fick springa av sig först.

Kapitel 5 tar upp betygssystemet och svårigheten att jämföra betyg mellan olika generationer, eftersom systemet är i ständig förändring. Även läroplanernas historia diskuteras, samt möjlighet att läroplaner och betygskriterier tolkas olika mellan personer och organisationer. Kort sagt, hur skolans ständiga förändring påverkar dess verksamhet. Inget sägs dock här om könsskillnader.

Kapitel 6 handlar om könssegregeringen på arbetsmarknaden och det konstateras att kvinnor tar sig in och i många fall tar över tidigare manliga yrken, framför allt de som kräver hög utbildning, t.ex. psykolog och jurist. Män ger sig dock i tämligen liten utsträckning in på kvinnliga yrken, vilket hon anser vara ett problem och beskriver det i en något anklagande ton med meningen ‘Männens bidrag till en mindre könsuppdelad arbetsmarknad är däremot fortsatt magert.‘ Hon tar emellertid inte upp på vilket sätt kvinnor bidrar till minskad könsuppdelning i lågutbildade mansyrken som sopåkare, gruvarbetare och asfaltsläggare. Jag skulle här vilja påstå att Löfkvist gör sig skyldig till det bland feminister så vanliga argumentationsfelet Apex Fallacy, där de jämför hela gruppen kvinnor med männen i högerkanten av normalfördelningskurvan.

I det sjunde och sista kapitlet gör Löfkvist några reflektioner och föreslår förändringar. Hon menar att ett problem kan vara att de ständiga förändringarna i betygssystemet kan minska föräldrarnas engagemang i skolan, eftersom föräldrarna då får svårare att tolka sina barns betyg. Detta skulle i sin tur leda till en dålig attityd som smittar av sig på barnen. Jag tycker resonemanget känns ganska krystat och hon lyckas inte riktigt övertyga mig om hur detta skulle orsaka könsskillnader.

I nästa stycke kommer hon in på att skolan, trots den kvinnliga dominansen i lärarkåren, i själva verket har blivit mer maskulin de senaste decennierna, eftersom datorerna gjort sitt intåg i undervisningslokalerna. När jag gick i skolan fick vi lära oss att datorer tillhör ett genus som heter reale, så även detta resonemang känns väldigt krystat och hon drar sig ur diskussionen genom att konstatera att det inte minskat betygsgapet mellan könen.

Men hon fortsätter på ämnet datorer även i nästa stycke och konstaterar att det kan vara pojkarnas stora chans. Det har inte varit helt ovanligt att självlärda pojkar fått undervisa både läraren och resten av klassen i hur en dator ska hanteras. Hon spekulerar även huruvida detta kan ha påverkat vissa elevers attityd till skolan, om läraren inte kunde sitt jobb. Hon spekulerar vidare om det kan ha skett en undanträngning, där datorn tagit över från traditionell kunskapsinhämtning och gjort att den allmänna kunskapsnivån sänkts. Hon påstår även att pojkarna gjort datorer till leksaker medan flickorna har dem som arbetsredskap, dock utan att belägga påståendet.

I nästa stycke diskuterar hon lite om konsekvenserna av att misslyckas och att det vore bättre med mindre klasser om resurserna fanns, vilket inte är så kontroversiellt. Hon föreslår även en kortare lärarutbildning som byggs på med jämna mellanrum under karriärens gång, för att hålla läraren ajour med det senaste. Hon föreslår även det nya yrket lärarassistent, vilket inte känns så nytt i mina ögon, eftersom jag känner till många resurspersoner av det slaget i både min egen och barnens skola. Rekrytering av lärare diskuteras, vilka meriter som ska prioriteras och vilka morötter kommunerna ska kunna erbjuda. Vilka personliga egenskaper gör en person till duktig lärare? Det är inte helt självklart att höga betyg är det enda som räknas här, vilket plötsligt gör att hela syftet med innevarande rapport delvis kan ifrågasättas.

Stycket Arbetsgivarna och könsgapet känns verkligen krystat, när hon uppmanar arbetsgivare att belöna flickors skolflit, eftersom pojkar tydligen kommer undan med attityden att ‘Det ordnar sig‘. Mellan raderna läser jag att hon vill att fler pojkar ska gå arbetslösa om de misslyckas i skolan, så att flickorna kan ta deras jobb. Hon glömmer då att de pojkar som fått usla betyg i regel tar de där tunga skitjobben som kvinnor inte vill ha – sopåkare, vägarbetare, ställningsbyggare m.m. Apex Fallacy igen. Hon glömmer även att många av dessa män startar eget i hantverkarbranschen och därmed blir sina egna arbetsgivare.

Till sist diskuteras familjen och att det är viktigt med ekonomiskt stöd till de fattigaste familjerna för att barnen ska prestera bättre i skolan, vilket studier i USA visat. Här håller jag med Löfkvist och jag har själv tidigare sagt att det är bättre satsade resurser att hjälpa upp de på vänsterkanten av normalfördelningskurvan till ett drägligt liv än att på konstlad väg lyfta upp medelmåttorna till att kunna konkurrera med eliten.

Summa summarum, rapporten är en gedigen litteraturöversikt som beskriver läget och ger några antydningar till vad betygsgapet kan tänkas bero på. Samtidigt är rapporten i min mening bara hälften så mycket värd när Löfkvist försummat att inkludera Bunkefloprojektet, ett svenskt experiment som med enkla medel lyckats radera hela betygsgapet inom försöksgruppen. Och även om rapporten till större delen är skriven i neutral ton, så kommer Löfkvists förmodat feministiska värderingar fram på några ställen. Hon tycker egentligen inte att betygsgapet är ett problem, vilket hon däremot tycker att könsfördelningen inom människors fria yrkesval är, och har svårt att dölja sin irritation över att männen inte misslyckas i arbetslivet i samma utsträckning som pojkarna misslyckas i skolan.

Eftersom betygsgapet i min mening är en av de tre viktigaste mansfrågorna, torde detta knappast vara mitt sista inlägg på ämnet. Men nu får det räcka för denna gång.

Pojkars betyg

En livsfarlig blodtryckshöjare för oss som knaprar Enalapril brukar vara Anna Laestadius Larssons krönikor i SvD, en tidning som annars är den minst misandriska av de fyra stora. SvD brukar tillåta både kommentarer och blogglänkar på sina artiklar och krönikor, men aldrig på Anna LLs drapor. Och nu levererar hon en ny klassiker i feltänk och bristande logik, med titeln Rädda pojkarna – gör kvinnor av dem.

Hon menar att pojkar är pojkar för att ‘vi’ skapat dem. Flickor och pojkar behandlas olika redan från födseln. Som källa för denna rent socialkonstruktionistiska teori anger hon en bok av de ‘välrenommerade forskarna’ Liza Marklund och Lotta Snickare. Den förras hantering av fakta i sina dokumentärromaner är ju allmänt känd. Men OK, åtminstone Lotta Snickare framstår som hyfsat seriös och sysslar faktiskt med forskning på KTH, så låt oss anta att boken (som jag inte läst) är en populärvetenskaplig text som refererar till peer-review studier. Jag tror dock att det kan vara så som Harald Eia säger i nedan refererade Hjernevask, att flickor och pojkar bemöts olika för att de ÄR olika. Korrelation säger ju ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan, ett faktum som genusvetare kanske försummar p.g.a. sin ofta bristfälliga utbildning i statistik. Anna LL skriver:

När de inte kan sitta stilla, när de dunkar en plastspade i huvudet på ett annat barn i sandlådan, när de inte vill läsa boken vi gett dem skrattar vi och säger överseende ”boys will be boys”. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Vilka är dessa ‘vi’ hon refererar till här? Hon och hennes man? Låter de verkligen sina barn misshandla andra barn utan att säga ifrån? Vad säger de andra barnens föräldrar? Går de till polisen eller socialen? Hon fortsätter:

Sedan när de blir lite äldre och ska få betyg, i årskurs sex från och med i höst, förvandlas allt det där pojkiga till något dåligt. Att vara pojke – med allt det vi låtit det stå för – som tidigare bara var charmigt blir plötsligt ett problem. Bums så blev det allvar. Dags att sitta still. Läsa långa texter. Sluta spexa och jobba fokuserat i grupp. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Hon anser sig även sitta inne med lösningen på problemet, när hon som slutkläm skriver:

Visst kan vi satsa på katederundervisning och mer disciplin. Fler lärare skulle verkligen inte skada. Men vill vi hjälpa pojkarna på riktigt bör vi börja redan när de är bebisar. Och göra ”kvinnor” av dem. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Och här gör hon verkligen bort sig. Den rent sociala konstruktionen är en myt, som hon uppenbarligen torskat stenhårt på. Hormonbalansen i kroppen som bidrar till att göra könen olika till lynnet, beror inte på uppfostran utan grundläggs redan i fosterstadiet. Och Y-kromosomen som skiljer pojkar från flickor finns där redan innan spermien mött ägget. Jag tänker här göra det lika lätt för mig som Anna LL gör och refererar därför till populärvetenskapliga källor som Pär Ströms lättlästa bok Sex feministiska myter, kapitel 1 och Harald Eias TV-dokumentär Hjernevask, framför allt del 2, men även del 1 och del 7. Den som vill fördjupa sig kan gå vidare till källorna som Ström och Eia använt. En intressant betraktelse är att ‘De fyra nationalekonomerna’ som av vissa anses ha motbevisat Pär Ströms bok (vilket långt ifrån alla håller med om), faktiskt ger stöd för Ströms påstående att social konstruktion är en myt, när de skriver:

Ingen seriös människa anser väl att alla könsskillnader uteslutande kan förklaras av sociala faktorer. (Mårten Palme et al, i sitt svar på Pär Ströms bok)

Mårten Palme och kolleger dömer härmed ut Anna Laestadius Larsson, Göran Perssons socialdemokratiska regering och större delen av nordens samlade genusvetarkår som ‘inte seriösa människor’, vilket åtminstone jag tycker är en komisk paradox.

Anna Laestadius Larssons lösning på betygsproblemet, att göra kvinnor av pojkar, är i själva verket en kraftigt bidragande orsak till att problemet uppstått. Som Hjernevask episod 7 visar kan påtvingad felaktig könsidentitet i extremfall rentav öka antalet självmord bland pojkarna ytterligare. Som jag skrivit tidigare, så är dagens skola och pedagogik anpassad till flickors huvudsakliga sätt att agera och lära sig saker. Pojkarna förväntas uppföra sig som flickorna i skolan, men klarar inte av det, eftersom könet inte är en social konstruktion. Ofta beror det på att pojkarna har mer spring i benen.

Universitetslektor Ingegerd Eriksson

Den svenska långtidsstudien Bunkefloprojektet, där en grupp elever fått ha idrott varje dag i hela grundskolan, gav resultatet att pojkarna i försöksgruppen presterade signifikant mycket bättre än kontrollgruppen i kärnämnena matematik, svenska och engelska. Forskaren Ingegerd Eriksson vid Malmö Högskola skriver i resultatdelen till sin peer-review artikel:

The sum of marks in evaluated subjects was higher in school year 9 in boys in the intervention group than in the control group (p<0.05) while no such difference was found in girls (Table 2). In the control group, girls had a significantly higher sum of marks than boys (p<0.01), while no such gender difference was found in the intervention group (Table 2). (Ingegerd Eriksson i rapporten Daily Physical Education Improves Motor Skills and School Performance – A Nine-Year Prospective Intervention Study)

Med andra ord, pojkarna som fick ha gymnastik varje dag presterade klart bättre än kontrollgruppen, medan flickornas studieresultat inte påverkades nämnvärt av den extra fysiska aktiviteten. Uppenbarligen klarar flickor i allmänhet av att sitta still och lyssna även utan att ha fått springa av sig först. Märk väl att den dagliga idrottslektionen suddade ut hela betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i försöksgruppen.

Det finns förstås fler sätt att förbättra pojkars prestationer i skolan, t.ex. fler manliga pedagoger, medicinering åt barn med ‘bokstavsdiagnoser’, översyn av eventuell betygsdiskriminering etc. Men ett första steg som skulle ta oss väldigt långt, vore att implementera Ingegerd Erikssons resultat på samtliga skolor i hela landet. Sedan kan man börja fokusera på det ännu mer angelägna problemet att BÅDA könen underpresterar i svenska skolan ur ett internationellt perspektiv, som Tanja Bergkvist skrev igår.

Fler som bloggar på ämnet: Toklandet, Malte, Tysta tankar