Feministisk könsrock

Förra veckan postade jag en av de mest ökända chauvinist-låtarna med landsbygds-bornas nationalskald Eddie Meduza, för att illustrera hur bonnigt det är att ersätta ordet ‘man’ med könlösa ordet ‘en’, som vissa Stockholmsfeminister inklusive nedan nämnda Kakan nu börjat göra.

För balansens skull ska jag posta några feministiska könsrockare också. Om man marknadsför sexistisk satir åt ena hållet har man ju avsagt sig rätten att klaga när den riktas åt andra hållet*. Lilla Lovis talar förvisso aldrig om feminism i sina intervjuer, hon är bara allmänt gränslös, men många tolkar hennes videos som feministisk revanschism, framför allt låten jag postar här, med strofer som ‘Det är inte våldtäkt alls om den som våldtar är en tös!’. Kuriosa är att hon bodde i samma trappuppgång som könsrockslegendaren Ånkel Kånkel, utan att veta vem han var förrän han dog. Hon visste bara att grannen också var musiker.

Kakan och Julia som livnär sig på våra TV-licenspengar är däremot uttalade feminister. I en annan video springer de omkring med stora strap-on dildos och tror att det ger dem rätt att svina fritt. I den här videon dissar de fula killar och tror förmodligen att de gör en spegel på hur killar behandlar tjejer.

Edit: Av någon anledning lyckas jag inte bädda in videon Fula Killar, så länken till SvT finns här.

Det jag själv finner mest humoristiskt är, att det som skaparna av de här videorna förmodligen avser att vara ren ironi, är i själva verket en tämligen korrekt verklighetsbeskrivning av Sverige idag.

‘Det är inte våldtäkt alls om den som våldtar är en tös!’ är ju den allmänt rådande opinionen. Undantag finns förstås, men visst har påståendet mycket sanning i sig.

Och strofen ‘Om fula killar tafsar är det äckligt, eeuuww, om snygga killar tafsar är det sexigt’, torde också vara brutalt uppriktig. Om en tjej får uppmärksamhet från alfahannen säger hon bara ‘Tihi’, men om den blyga friendzonekillen försynt ber om en tryckardans blir det hånskratt.

Bloggvänner som inte gillar Kakan: Susanna Varis, Ekvalist

* Eftersom de flesta mediefeminister inte hyllar principfasthet, yttrandefrihet och åsiktsmångfald på samma sätt som jag, så har jag lagt till Fula Killar i länksamlingen Misandri 2013, trots att jag egentligen tycker den är rolig.

Genus och statistik

Jag tänkte egentligen ansluta mig till bloggdrevet mot Anna Laestadius Larssons socialkonstruktionistiska drapa om pojkarnas misslyckande i skolan, men eftersom jag har ganska höga ambitioner med det inlägget, samtidigt som Tanjas kommentar gav mig idén till ett annat intressant uppslag som kräver lite mindre research, så spar jag grundskolefrågan till en annan dag.

Blogglegendaren Tanja Bergkvist, som debatterat genuspolitik i radio, TV och Riksdagen, har visst börjat läsa och kommentera regelbundet på min blogg efter mitt inlägg om hennes comeback i bloggvärlden. Det är förstås en stor ära för mig. Bl.a. citerar hon ikväll inledningen till mitt förra inlägg:

Jag har flera gånger tidigare sagt att statistik inte har något med jämställdhet att göra, utan att jämställdhet definieras som att ‘Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde.’ Men eftersom en stor del av den svenska jämställdhetsdebatten och politiken handlar om just statistiskt utfall, så är det svårt att undvika diskussionen. (Jag själv på denna blogg)

Tanja har skrivit om det många gånger förr, men skriver ikväll ett nytt inlägg där hon bl.a konstaterar i en av sina bildtexter:

50/50-utopin blev antagen som jämställdhetspolitiskt mål våren 2006 (Tanja sammanfattar Sveriges jämställhetspolitik)

Jag tror förvisso att detta mål antogs tidigare än så, men det gäller fortfarande i Alliansregeringens 2012, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av SCBs senaste  lilla pamflett.

Om nu statistik är en central del av den svenska jämställdhetspolitiken, så borde man förstås kunna förvänta sig att universitetsämnet statistik ingår som obligatorisk del i grundutbildningen av svenska genusvetare? Bl.a. borde de ‘experter’ som ska beskriva hur genusrelaterade egenskaper och utfall fördelar sig över populationen, kunna rita upp och tolka normalfördelningskurvor. Självfallet bör de även kunna beräkna ett korrekt jämställdhetsindex. Och om de går vidare till forskarstudier går det väl näppeligen att bedriva seriös vetenskap för den som saknar kunskaper i statistik?

Så hur ligger det till med en saken egentligen? Jag surfar runt på några svenska universitets hemsidor:

Lunds Universitet, ingen kurs i statistik

Uppsala Universitet, ingen kurs i statistik

Malmö Högskola, ingen kurs i statistik

Stockholms Universitet, ingen kurs i statistik

Södertörns Högskola, ingen kurs i statistik

Umeå Universitet, ingen kurs i statistik

Ja, det finns säkert många fler genusvetarprogram i Sverige, men detta axplock från några av giganterna får räcka som underlag. Så jag ställer mig frågan, om svensk jämställdhetspolitik till väsentlig del bygger på statistiskt utfall, hur ska genusvetare överhuvudtaget kunna delta på ett trovärdigt sätt i jämställdhetsdebatten, om de inte läst grundläggande statistik?

Kanske är det därför svenska genusinstitutioner har så svårt att i sin egen verksamhet nå det övergripande jämställdhetsmålet 50/50 överallt, eller som det står på sid 4 i SCBs lilla pamflett:

Kvantitativ jämställdhet innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom alla områden i samhället, t.ex. inom olika utbildningar, yrken, fritidsaktiviteter och maktpositioner. (SCB)

Fler bloggares aktuella betraktelser om genus och statistik: Genusdebatten, Ekvalist, Tysta Tankar, Susanna Varis

De viktigaste mansfrågorna

I morgon 19 november är det den Internationella Mansdagen, då det är tänkt att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden där män som grupp beskylls för olika saker. Detta är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att basunera ut att misandri inte är acceptabelt. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, ska den refuseras.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast oktober 2014 bör det vara genomfört, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. En som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger är Mats Olsson på Malmö Högskola.