Året var 1983

2013 inleddes med total idioti, när Aftonbladet tyckte att Bräcke, vars jämställdhetsindex i kommunfullmäktige ligger långt ner på plats 131 i riket, är bäst i Sverige eftersom kvinnorna är i majoritet.  Nu är det åter dags för en journalist att visa bristande logik  och än en gång är det Aftonbladet som står för dumheten.

Nytt år, samma idioti

Krönikören Åsa Erlandsson skriver i kvinnoavdelningen Wendela att ‘Jämställdheten har inte gått för långt ‘. Oavsett om man likt ekvalisterna förespråkar jämställdhet de jure, alltså att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde, eller om man likt den svenska statsfeminismen förespråkar jämställdhet de facto, alltså att män och kvinnor ska vara lika många överallt, så kan jämställdhet per definition inte gå för långt, den kan bara anses råda eller inte råda. Det finns bara en punkt där vågen är i balans. Det numeriska jämställdhetsmålet brukar förvisso ha en tolerans mellan 40 och 60%, så den balanspunkten är ganska stor, men ni fattar nog poängen – Antingen så är det jämställt eller så är det inte.

Att något har ”gått för långt” låter ju inte alls bra. Det brukar betyda att det finns skäl att bli orolig. Ta skydd. Kräva åtgärder. Ropa på polis. Och framförallt: Det betyder att det finns en gammal och mycket bättre tid som man längtar tillbaka till nu när allt har gått överstyr. Så nu ber jag om er hjälp. Till vilket årtal borde vi skruva tillbaka tiden för att få ordning på den här jämställdheten som har skenat iväg? Vilken tid är det som är idealet? (Åsa Erlandsson i Aftonbladet)

Erlandsson borde läsa på vad ordet jämställdhet betyder. Felet hon gör är att förväxla jämställdhet med feminism. På den tid när Sverige kunde anses övervägande manschauvinistiskt, när kvinnor hindrades av regler och lagar på olika sätt, så var feminismen en väg att färdas för att komma närmare jämställdhetsmålet. Men 1983 avskaffades de sista yrkesförbuden för kvinnor, så man kan säga att det var året när feminismen gick i mål, åtminstone den liberala feminismen som anses vara den ursprungliga varianten. Sedan 1983 har svenska kvinnor alla rättigheter som män har. Kvar fanns dock ett antal unika rättigheter för kvinnor och unika skyldigheter för män, en obalans som hade behövts rättas till för att uppnå jämställdhet. Så inte heller då var det ordning på jämställdheten, som Erlandsson efterlyser i citatet ovan. Och sedan 1983 har feminismen definitivt gått för långt. I stället för att få ordning på jämställdheten genom att avskaffa den kvarvarande mansdiskrimineringen, har feminismen sedan dess tagit oss längre bort från jämställdhetsmålet, genom att inrätta fler unika rättigheter för kvinnor. För den som vill veta mer om dessa unika rättigheter för kvinnor, kan jag rekommendera Pär Ströms bok Mansförbjudet, där hundratals exempel räknas upp.

Som slutord till Åsa Erlandsson vill jag säga detta: Vägen till att uppnå jämställdhet är inte längre feminism. Det är ekvalism.

Jämställdism ekvalism radikalfeminism mansgrisar talibaner SCUM Valerie Solanas

Sidan om ekvalism har uppdaterats med flera nya stycken i samband med detta inlägget.

Blogglänkar: Genusdebatten (Ninni), Genusdebatten (Erik),

Annonser

Betygsgapet

Bloggaren Toklandet uppmärksammar mig på ett angeläget ämne, den färska rapporten Betygsgapet mellan flickor och pojkar – konsekvenser för framtidens arbetsmarknad, författad av Nationalekonomen Åsa Löfkvist på uppdrag av Regeringens Framtidskommision. Ledarsidan på DN gör en kort och ganska intetsägande summering, så jag bestämde mig för att läsa hela rapporten själv, innan jag uttalar mig.

Jag har tidigare skrivit att pojkarnas försämrade betyg i skolan är en av de tre viktigaste mansfrågorna och samtidigt den som är mest diffus och svårast att lösa. De andra mansfrågorna på topplistan, misandrin i media och formell mansdiskriminering i regler och lagar, är jättelätta att lösa om man bara vill. Problemet där är väl just att viljan saknas? Att avskaffa misandrin handlar om att ett antal vuxna människor ska börja agera professionellt i sin yrkesroll som journalister och skribenter. Att avskaffa mansdiskrimineringen handlar om några voteringar i Riksdagen, som sedan ska implementeras av berörda myndigheter. Men hur betygsfrågan ska angripas är inte lika självklart, eftersom man först måste ta reda på vad problemet beror på, därefter föreslå åtgärder som förmodligen måste utredas ett antal år innan de implementeras och sen får man vänta en hel generation innan man får svaret på hur det lyckades.

Efter en kort inledning och en historisk tillbakablick (som vad jag kan se innehåller några faktafel på årtal för ett antal händelser), kommer Löfkvist i tredje kapitlet in på en nulägesanalys i betygsfrågan. Och hon är väl knappast den första som visar oss att pojkar ligger efter flickor i alla ämnen utom idrott och teknik. På sina ställen skiner den matematiska jämställdhetsdefinitionen fram, t.ex. när hon skriver om gymnasiet ”…att endast sex av programmen är jämställda, det vill säga ligger inom intervallet 40-60 procent.”. Med tanke på att jämställdhet definieras på det viset i ett dokument som är beställt av Regeringen, är det som jag tidigare skrivit märkligt, att landets genusvetare inte läser statistik som obligatoriskt universitetsämne (och det är väl därför uppdraget att skriva denna rapport gått till en nationalekonom). Anmärkningsvärt är även att de svenska betygen inte följer hypotesen om normalfördelningskurvan, d.v.s att både de bästa och sämsta är män, utom i botten där man hittar de sämsta männen. Eller så är högerförskjutningen av kvinnorna redan genomförd på det vis som illustreras i mitt inlägg på det ämnet. Vidare blir linjen väldigt grov när den bara delas in i sex klasser, så nyanserna på ytterkanterna kan ha drunknat i resten.

I fjärde kapitlet, som i min mening är det viktigaste, letar Löfkvist efter orsaker till betygsgapet. Redan i slutet av tredje kapitlet nämns ordet ‘Antipluggkultur‘ fast då som ett symptom och inte en orsak. Med tanke på att jämställdhet tidigare i rapporten definierats som en jämvikt i matematiskt utfall mellan könen, är det lite motsägelsefullt att kapitel fyra inleds med detta stycke:

Är det ett problem om flickor har bättre betyg än pojkar när de lämnar grundskolan och gymnasiet? Nej egentligen inte. Men om pojkarnas lägre betyg beror på att de diskrimineras, det vill säga systematiskt missgynnas, att lärarna ger mer tid och ägnar större intresse åt flickorna eller att den pedagogik som används passar flickor bättre än pojkar, kan det vara ett problem. Om det tidigare var rätt vanligt att skillnader mellan pojkar och flickor skulle tolkas utifrån ett biologiskt perspektiv och därför ofta kläddes i biologisk språkdräkt, så verkar senare tiders forskning mer ta fasta på andra faktorer, varav skolans roll är en. I detta avsnitt står det senare i förgrunden.

Löfkvist citerar ett antal rapporter som kan tänkas innehålla förklaringar. Ren diskriminering förkastas, eftersom en studie som letat efter sådan inte funnit den. Kvinnodominansen i lärarkåren är en orsak som påvisats i USA, men en svensk studie ger bara svaga antydningar åt det hållet. Däremot påvisas att pojkar med manlig lärare presterar bättre i svenska, vilket förklaras med att där skulle kunna finnas en bättre gemensam förståelse för ‘manliga uttryck’ i skrivna texter.

En annan studie har hittat att flickor gynnas av kvinnliga mattelärare men inte hittat samband för språklärare. Personkemi diskuteras men tycks alltför abstrakt för att leda någonvart. En annan abstrakt förklaring är feminisering av pedagogiken, d.v.s. att den skulle vara anpassad till flickors föredragna sätt att lära sig saker. Här saknas enligt Löfkvist svenska studier och hon vänder sig till England, där en studie drog slutsatsen att olika typer av pedagik ger skillnad i resultat mellan könen. Studien begränsar sig dock till ämnet matematik.

En tänkbar förklaring som diskuteras är att pojkars inlärning skulle missgynnas av bristande disciplin i klassrummet, varvid både biologiska och sociala förklaringar ges. Det har även påvisats att pojkar i sin attityd till inlärningen tror mer på medfödd begåvning, medan flickor tror mer på att graden av ansträngning påverkar resultatet, vilket skulle förklara de tendenser till ‘Antipluggkultur’ som ibland diskuterats. En studie som Löfkvist inte tagit med och som verkligen hade tillfört något till detta kapitel, hade varit Bunkefloprojektet som jag skrev om häromdagen, där pojkarna fick lika bra betyg som flickorna i kärnämnena matte, svenska och engelska om klassen hade idrott varje dag i stället för två dagar i veckan. Uppenbarligen kunde pojkarna sitta still och lyssna om de bara fick springa av sig först.

Kapitel 5 tar upp betygssystemet och svårigheten att jämföra betyg mellan olika generationer, eftersom systemet är i ständig förändring. Även läroplanernas historia diskuteras, samt möjlighet att läroplaner och betygskriterier tolkas olika mellan personer och organisationer. Kort sagt, hur skolans ständiga förändring påverkar dess verksamhet. Inget sägs dock här om könsskillnader.

Kapitel 6 handlar om könssegregeringen på arbetsmarknaden och det konstateras att kvinnor tar sig in och i många fall tar över tidigare manliga yrken, framför allt de som kräver hög utbildning, t.ex. psykolog och jurist. Män ger sig dock i tämligen liten utsträckning in på kvinnliga yrken, vilket hon anser vara ett problem och beskriver det i en något anklagande ton med meningen ‘Männens bidrag till en mindre könsuppdelad arbetsmarknad är däremot fortsatt magert.‘ Hon tar emellertid inte upp på vilket sätt kvinnor bidrar till minskad könsuppdelning i lågutbildade mansyrken som sopåkare, gruvarbetare och asfaltsläggare. Jag skulle här vilja påstå att Löfkvist gör sig skyldig till det bland feminister så vanliga argumentationsfelet Apex Fallacy, där de jämför hela gruppen kvinnor med männen i högerkanten av normalfördelningskurvan.

I det sjunde och sista kapitlet gör Löfkvist några reflektioner och föreslår förändringar. Hon menar att ett problem kan vara att de ständiga förändringarna i betygssystemet kan minska föräldrarnas engagemang i skolan, eftersom föräldrarna då får svårare att tolka sina barns betyg. Detta skulle i sin tur leda till en dålig attityd som smittar av sig på barnen. Jag tycker resonemanget känns ganska krystat och hon lyckas inte riktigt övertyga mig om hur detta skulle orsaka könsskillnader.

I nästa stycke kommer hon in på att skolan, trots den kvinnliga dominansen i lärarkåren, i själva verket har blivit mer maskulin de senaste decennierna, eftersom datorerna gjort sitt intåg i undervisningslokalerna. När jag gick i skolan fick vi lära oss att datorer tillhör ett genus som heter reale, så även detta resonemang känns väldigt krystat och hon drar sig ur diskussionen genom att konstatera att det inte minskat betygsgapet mellan könen.

Men hon fortsätter på ämnet datorer även i nästa stycke och konstaterar att det kan vara pojkarnas stora chans. Det har inte varit helt ovanligt att självlärda pojkar fått undervisa både läraren och resten av klassen i hur en dator ska hanteras. Hon spekulerar även huruvida detta kan ha påverkat vissa elevers attityd till skolan, om läraren inte kunde sitt jobb. Hon spekulerar vidare om det kan ha skett en undanträngning, där datorn tagit över från traditionell kunskapsinhämtning och gjort att den allmänna kunskapsnivån sänkts. Hon påstår även att pojkarna gjort datorer till leksaker medan flickorna har dem som arbetsredskap, dock utan att belägga påståendet.

I nästa stycke diskuterar hon lite om konsekvenserna av att misslyckas och att det vore bättre med mindre klasser om resurserna fanns, vilket inte är så kontroversiellt. Hon föreslår även en kortare lärarutbildning som byggs på med jämna mellanrum under karriärens gång, för att hålla läraren ajour med det senaste. Hon föreslår även det nya yrket lärarassistent, vilket inte känns så nytt i mina ögon, eftersom jag känner till många resurspersoner av det slaget i både min egen och barnens skola. Rekrytering av lärare diskuteras, vilka meriter som ska prioriteras och vilka morötter kommunerna ska kunna erbjuda. Vilka personliga egenskaper gör en person till duktig lärare? Det är inte helt självklart att höga betyg är det enda som räknas här, vilket plötsligt gör att hela syftet med innevarande rapport delvis kan ifrågasättas.

Stycket Arbetsgivarna och könsgapet känns verkligen krystat, när hon uppmanar arbetsgivare att belöna flickors skolflit, eftersom pojkar tydligen kommer undan med attityden att ‘Det ordnar sig‘. Mellan raderna läser jag att hon vill att fler pojkar ska gå arbetslösa om de misslyckas i skolan, så att flickorna kan ta deras jobb. Hon glömmer då att de pojkar som fått usla betyg i regel tar de där tunga skitjobben som kvinnor inte vill ha – sopåkare, vägarbetare, ställningsbyggare m.m. Apex Fallacy igen. Hon glömmer även att många av dessa män startar eget i hantverkarbranschen och därmed blir sina egna arbetsgivare.

Till sist diskuteras familjen och att det är viktigt med ekonomiskt stöd till de fattigaste familjerna för att barnen ska prestera bättre i skolan, vilket studier i USA visat. Här håller jag med Löfkvist och jag har själv tidigare sagt att det är bättre satsade resurser att hjälpa upp de på vänsterkanten av normalfördelningskurvan till ett drägligt liv än att på konstlad väg lyfta upp medelmåttorna till att kunna konkurrera med eliten.

Summa summarum, rapporten är en gedigen litteraturöversikt som beskriver läget och ger några antydningar till vad betygsgapet kan tänkas bero på. Samtidigt är rapporten i min mening bara hälften så mycket värd när Löfkvist försummat att inkludera Bunkefloprojektet, ett svenskt experiment som med enkla medel lyckats radera hela betygsgapet inom försöksgruppen. Och även om rapporten till större delen är skriven i neutral ton, så kommer Löfkvists förmodat feministiska värderingar fram på några ställen. Hon tycker egentligen inte att betygsgapet är ett problem, vilket hon däremot tycker att könsfördelningen inom människors fria yrkesval är, och har svårt att dölja sin irritation över att männen inte misslyckas i arbetslivet i samma utsträckning som pojkarna misslyckas i skolan.

Eftersom betygsgapet i min mening är en av de tre viktigaste mansfrågorna, torde detta knappast vara mitt sista inlägg på ämnet. Men nu får det räcka för denna gång.

De viktigaste mansfrågorna

I morgon 19 november är det den Internationella Mansdagen, då det är tänkt att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden där män som grupp beskylls för olika saker. Detta är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att basunera ut att misandri inte är acceptabelt. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, ska den refuseras.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast oktober 2014 bör det vara genomfört, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. En som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger är Mats Olsson på Malmö Högskola.