Män drabbas värst av näthat

Ninni på Genusdebatten uppmärksammar en artikel i branschtidningen Journalisten, som presenterar en ny studie om hat och hot mot journalister, gjord av docent Monica Löfgren Nilsson vid Göteborgs Universitet. Mig veterligen är det den första stora kvantitativa studien av näthat mot journalister som presenterats.

Var tredje journalist har fått hot riktade mot sig det senaste året. 80 procent har fått nedsättande kommentarer under samma tid. Manliga journalister är mer utsatta än kvinnliga. Det visar en undersökning som genomförts vid JMG i Göteborg. Hoten och kränkningarna påverkar såväl arbetslivet som privatlivet. (Tidningen Journalisten)

Det framgår inte vad som räknas som hot och hat, en del är ju väldigt generösa med definitionerna och kallar all form av kritik för hat. Hur som helst uppger ca 4/5 av de journalister som deltagit i studien att de utsatts för något det senaste året. Något fler män än kvinnor har drabbats, 81% mot 74%. Men skillnaden är liten, vilket gör att min rubrik ovan är avsiktligt lika oärlig som de tidningsartiklar den är tänkt att spegla.

Det här visar ju det som mansrättsbloggare sagt hela tiden, att näthat INTE är en könsfråga. Uppdrag Gransknings avsnitt om näthatet var ett uppenbart fall av argumentationsfelet ‘cherry picking’, vars syfte troligen var att dels göra sken av att näthat är en kvinnofråga, dels bereda väg för kollegan Maria Svelands kommande bok som sprider samma förljugna budskap.

Maria Sveland m.fl. försöker lura i oss att nästan bara kvinnliga skribenter får ta emot skit

Maria Sveland m.fl. försöker lura i oss att nästan bara kvinnliga skribenter får ta emot skit

Så här skrev jag i februari:

Det mest beklämmande är inte att de otäcka trollen finns, det är att den seriösa kritiken ignoreras, ofta genom att klumpas samman med trollen.

Ett talande exempel är ‘Gubbplogat’ i Arbetarbladet i december. Kommentarsfältet innehöll över 100 svar, varav de flesta på ett artigt och sakligt sätt förklarade varför krönikören hade fel. Men när hon i nästa krönika skulle bemöta kritiken handlade det bara om knulla, fitta och bajs.

Jag tycker förvisso att Pär Ström tidvis uppträdde likadant, om än inte lika flagrant. I stället för att smula sönder den mest seriösa kritiken han fick, från ‘de fyra nationalekonomerna’, vilket jag är säker på att han lätt kunnat göra, så skrev han om bilder på avskurna kukar och tweets om ‘rötet pisshuve’.

Den som väljer att debattera mot trollen i stället för de seriösa kritikerna har själv valt debattnivå. (Min egen ståndpunkt i näthatsfrågan)

Eftersom många artiklar och krönikor i media fortfarande försöker göra sken av att könsfördelningen är 100/0 och inte verklighetens 48/52 mellan drabbade kvinnor och män, klassar jag alla artiklar av det slaget som misandri, då de gör sig skyldiga till härskartekniken osynliggörande. Senast i raden var kulturkrönikan i DN häromdagen, som uttrycker besvikelse över att kritiken vid Gräv13 fick Maria Sveland att vilja vända blad.

I mitten av januari kom Maria Svelands bok ”Hatet” ut. Den är en saklig redogörelse för en hatkultur som är våldsam, accelererande och samhällsgenomgripande. Varje kvinna som uttrycker sin mening på en blogg, genom en bok eller i tv riskerar att utsättas för hot och trakasserier; och drabbas också mycket ofta. Detta är ett akut demokratiskt problem. (Johanna Langhorst och Pernilla Glaser i DN)

Men som jag skrev i mitt förrförra inlägg, så upplever jag subjektivt att antalet misandriska medieinslag har minskat under april och maj. Jag upplever även att journalister har börjat belysa mansfrågor oftare och dessutom följt Janne Josefssons uppmaning och börjat ställa motfrågor när de intervjuar radikalfeminister. Och nu när journalisterna kan läsa svart på vitt i sin egen branschtidning hur könsfördelningen ser ut, så kan vi förhoppningsvis slippa förljugna artiklar om ‘kvinnohat’ framöver.

Mata inte trollen

Idag har den mesta av min webbtid gått till att konsumera snarare än att producera, för det har skrivits spaltkilometer idag. Samtidigt har bloggen överträffat gårdagens redan överlägsna besöksrekord. Jag tackar Svenska Dagbladet och Twingly Ping för draghjälpen.

Kvinnor är onda. Hata dom!

Kan detta vara förklaringen till kvinnohatet?

Allra bäst är Juggen, som skriver om sin personliga mailväxling med skådespelerskan Andrea Edwards i samband med SCUM-debatten 2011, och hur hon i gårdagens Uppdrag Granskning på ett mycket ohederligt sätt försökte ge sken av att han var en av hatarna. Vi som följde Medborgare X när det begav sig vet att hon var ohederlig på fler sätt i gårdagens program, när hon inte berättade att ‘hotet’ hon läste upp och låtsades vara rädd för, i själva verket var en travesti på den grovt misandriska teatermonolog hon själv valt att framföra.

Själv skrev jag en kommentar på Genusdebatten som jag vill återposta här, eftersom den kort och koncist sammanfattar var jag själv står i näthatsfrågan:

Det mest beklämmande är inte att de otäcka trollen finns, det är att den seriösa kritiken ignoreras, ofta genom att klumpas samman med trollen.

Ett talande exempel är ‘Gubbplogat’ i Arbetarbladet i december. Kommentarsfältet innehöll över 100 svar, varav de flesta på ett artigt och sakligt sätt förklarade varför krönikören hade fel. Men när hon i nästa krönika skulle bemöta kritiken handlade det bara om knulla, fitta och bajs.

Jag tycker förvisso att Pär Ström tidvis uppträdde likadant, om än inte lika flagrant. I stället för att smula sönder den mest seriösa kritiken han fick, från ‘de fyra nationalekonomerna’, vilket jag är säker på att han lätt kunnat göra, så skrev han om bilder på avskurna kukar och tweets om ‘rötet pisshuve’.

Den som väljer att debattera mot trollen i stället för de seriösa kritikerna har själv valt debattnivå.

En som är på min våglängd i näthatsfrågan är feministen Hanna Fridén, som bloggar på Nyheter24. Hon är en av väldigt få i medieeliten som är väldigt tydlig med att näthatet inte är en könsfråga, utan bara något som ser olika ut beroende på vilket kön offret har, när hon skriver:

I mäns fall rör det ofta ett kok stryk, att deras arvslag är så illa att de aldrig kommer få föröka sig eller utlägg om deras påstått pyttelilla penis. Vad gäller kvinnor rör det hur ful hon är, eller hur hon minsann ska knullas rejält. Ibland ofrivilligt från hennes sida, ibland med ord som förklarar vilken slampa hon är. (Hanna Fridén på Nyheter24)

Hon föreslår även en lösning på problemet som är lite annorlunda än många andra skribenters:

Det här är inte en krönika som uppmuntrar till att ignorera troll eller ens att man ska sluta slösa energi på hatare. Den handlar snarare om att jag önskar att kvinnliga kollegor inom media ska inse vilket inflytande och makt de har, vårda sitt inflytande, känna sig trygga i vetskapen om sin position. Att förstå vilken tjänst man gör hatarna när man får såna brev till en fråga om näthat mot kvinnor. Ni ger dem uppmärksamhet, självförtroende, och alla skäl i världen att fortsätta med samma taktik. (Hanna Fridén i Nyheter24)

Fler blogglänkar: Kimzha Bremer, Toklandet, Susanna Varis, Susanna Varis igen, Aktivarum, Ann Helena Rudberg, och hundra andra jag missat att nämna.

Jag har även lagt till de värsta exemplen från dagen i länksamlingen Misandri 2013, de som väldigt tydligt uppfyller kriteriet ‘att osynliggöra män som offer för ett problem som drabbar båda könen’ (vilket Hanna Fridén tycks vara en av få medieskribenter som förstår). Det skrivs dock så mycket i detta ämne att ett stort antal vinklade artiklar kommer att slinka genom fingrarna. Det bjuder jag på, det ser ändå ut att bli minst 300 exempel på misandri i media innan året är slut.

Anonym

I dessa näthatstider talas det mycket om anonymitet på Internet. Många vill förbjuda det, bl.a. Tyskland. Anonymitet är ju emellertid helt självklart i andra sammanhang, när vi lämnar uppgifter till journalister eller när vi går och röstar.

Som jag ser det, är anonymitet en absolut nödvändighet om man förstår hur Internet fungerar. Oavsett vilken åsikt du har, så finns det någon i världen som vill vålla dig skada för den åsikten. Allt du skriver på nätet kan googlas fram av vem som helst i hela världen i flera decennier framåt. Hur många tycker samma sak när de är 40 som när de var 20? Vad är dina chanser att få jobb om din tilltänkta arbetsgivare kan läsa det du skrev på nätet om din förra skitstövel till chef? Eller vad du skrev på fyllan om ditt ex som inte levde upp till dina förväntningar? Vågar du åka på semester till Egypten efter att du klickat ‘like’ på en Muhammed-teckning?

Hur ser det politiska klimatet ut i Sverige 2050? Ingvar Kamprad figurerar fortfarande på tabloidernas löpsedlar för att han var med i en patriotisk scoutkår i tonåren, när sån verksamhet var högsta mode och förmodligen hyllades i samma tidning som nu skriver skandalrubrikerna. Ingen går säker från sånt i framtiden, eftersom folk skiter i PUL och lägger ut fyllebilder m.m. på bekanta, med namn och allt. När jag var tonåring hände det att tjejerna i klassen solade topless på idrottsdagarna i skolan, även när vi spelade volleyboll och liknande. Lite frustrerande för oss hormonstinna killar att få se men inte röra, men vi höll oss i skinnet vad jag kan minnas. Det hade inte funkat idag, för då hade tutt-bilderna legat på Instagram eller nån annan tjänst innan skoldagens slut, fritt googlingsbara i decennier framåt.

Det finns massor av anekdoter om folk som råkat illa ut för saker de skrivit i eget namn på nätet. Listan kan göras oändlig, jag nämner bara några exempel.

En engelsman blev nekad inträde i USA på semestern, efter att han twittrat att han skulle ‘riva landet’, vilket för honom och hans polare var slang för att ‘supa sig aspackad’. En svensk dagisanställd fick sparken för att han hade en keps med texten ‘Porn Star’ i sin Facebookprofil. Har inte dagispersonal rätt till ett eget privatliv på sin fritid? Journalisten Ingrid Carlqvist fick sparken som chefredaktör på en villatidning för att nån stalker skrivit till tidningens annonsörer med absurda påståenden om innebörden i vad hon skrivit på sin privata blogg. Och behöver jag ens nämna Daddys öde? Det finns förvisso många som missbrukar anonymiteten till hat, hot och stalking också, vilket säkert hundratusentals bloggare av båda kön drabbats av, bara i Sverige.

Allas vår Pär Ström hade jämställdhetsdebatt som hobby under ca fem år. Han fick betala ett högt personligt pris för att han inte var anonym. Å andra sidan ledde hans rakryggade engagemang till att han fick framträda i TV och radio, vilket vi anonyma bloggare knappast kan göra. Men i det civila försörjer han sig just som expert på integritetsfrågor på nätet, där han bl.a. suttit med i ett regeringsråd på området. Ett av hans senaste alster på den fronten är en liten pamflett som varnar för vad som kan hända om man inte är försiktig på Facebook, med många fler anekdoter än ovanstående.

Jag begriper inte folk som postar namn och bilder av sina barn på samma blogg som de använder för att uttrycka politiska åsikter. Eller på Facebook. Hur tänker de? Jan Helin på Aftonbladet m.fl. mediechefer som kräver att man loggar in på Facebook för att kommentera kan inte vara de vassaste knivarna i lådan. Vad händer om några år när börsbubblan spricker och ‘The Zucker’ tvingas sälja företaget och till nån miljardär i Saudiarabien, Ryssland eller Kina? Vem vill att någon skum person från dessa länder ska ha tillgång till en databas med dina politiska åsikter (som kan ha mognat och förändrats med tiden), vilka som är dina vänner, vad dina barn heter och hur de ser ut?En annan aspekt är den kommersiella kartläggningen av våra surfvanor. Vi betalar inte för Facebook eller Google, ändå tjänar de pengar. Orsaken är att det är vi som är produkten.

Nu när Facebook lanserar en ny söktjänst kommer det att bli ännu värre. Då kan den som vill, hitta t.ex. ‘utlandsboende iranier som gillar homoäktenskap’, eller ‘familjemedlemmar till kineser som gillar Falun Gong’. Ett paradis för statsanställda lönnmördare i stil med förmodade Securitate-agenten Ioan Ursut, i vår globaliserade värld. Så praktiskt då att Facebook fått 100 miljoner av svenska skattepengar för att bygga en stor serverhall i samma land som FRA, som i foliehattarnas värld misstänks sälja och byta information med främmande makter.

reinfeldtmedheadset

Idag hörde jag i förbifarten Cissi WallinRadio1, som sa att hon blivit osams med nån snubbe på Twitter, fått hans konto raderat, tagit reda på var han jobbade och tänkte ringa hans chef och fråga vad chefen tyckte om att personalen skrev dumheter på arbetstid. Jag hörde bara lösryckta delar och missade en massa detaljer, men det lilla jag hörde lät obehagligt, för samtliga inblandade. Värst för snubben, som riskerade att bli arbetslös.

Dagens Uppdrag Granskning var också ganska chockerande. Att det finns så många idioter som skriver fullständigt vansinniga grejer på Facebook, helt öppet i sitt eget namn, för att nån tjej kläckt ur sig något krystat klagomål om en gangster-tröja. UG sökte upp flera av dem i deras eget hem och krävde en förklaring. De hade uppenbarligen inte läst Pär Ströms lilla pamflett innan de satte sig vid datorn. Men polisen skiter i det. Jag tycker förvisso att programmet var väldigt vinklat, där många av de medieprofiler som bereddes utrymme är ökända sexister och rasister, som själva sprider hat och hån i redaktionellt granskade texter. Problemet är att det inte anses som hat när vita svenska män angrips. Jag utvecklar med ett exempel i en kommentarGenusdebatten. Men som sagt, idiotin folk uppvisar på Facebook är chockerande.

På Facebook flödar kvinnohatet.

På Facebook flödar kvinnohatet.

Lugnet före stormen

I morgon brakar medierna loss den stora bredsidan mot ‘näthatet’, i och med Uppdrag Granskning på SvT.  Fast de lär förstås vinkla det på sitt eget lilla vis och troligen inte nämna att åtminstone en av personerna i videon själv har näthat som huvudsaklig hobby och flera av de andra får betalt för att hata. Jag har även känslan att länksamlingen Misandri 2013 kommer att få många nya bidrag de närmaste dagarna. Idag blev det åtminstone tydligt varför det är så viktigt att vara anonym när man debatterar kontroversiella frågor. Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist vågar inte ens åka hem, i rädsla för att bli ihjälskjuten.

En positiv nyhet för oss som tar avstånd från misandri och näthat är att misandriska näthatssajten Vita Kränkta Män läggs ner. Orsaken sägs vara att moderatorerna inte orkar arbetsbelastningen. Ett litet tips: Om ett kommentarsfält överhuvudtaget behöver modereras, är det kanske ett tecken på att innehållet i huvudartikeln inte var så genomtänkt från början? Själv har jag bara behövt sudda 1 besökare av flera tusen, på drygt tre månader (förutom de spammare som var blockade av WordPress redan innan jag började blogga). Mer om detta i mina inlägg Pissrännan, Nyttig självinsikt och Bajsmail.

Men mer om detta en annan dag, när det finns mer att skriva om ämnet. Helt orelaterat till ovanstående, så postar jag i stället några bilder som har anknytning till Centerns många turer på senare tid.

Polyamore

Månggifte

Fri invandring

Fri invandring

Lööf

Rekordlåga opinionssiffror