Skolidrott

Jag har tidigare skrivit några gånger om Bunkeflomodellen, i samband med inlägg om betygsgapet och pojkars misslyckande i skolan. Bunkefloexperimentet var en svensk långtidsstudie som gick ut på att ett par skolklasser fick ha idrott varje dag, genom hela grundskolan. Förutom de positiva hälsoeffekterna gav experimentet som bieffekt att betygsgapet mellan pojkar och flickor i kärnämnena svenska, matte och engelska, raderades ut i försöksgruppen, medan det låg nära rikssnittet i referensgruppen som hade idrott med normal frekvens. Det var pojkarnas betyg som förbättrades med den ökade fysiska aktiviteten, medan flickornas betyg var likvärdiga i de båda grupperna.

Min tolkning av resultatet är att vissa pojkar behöver springa av sig för att kunna sitta still och lyssna. De grabbar som vi med elaka tungor kallar ‘damp-ungar’ och i vissa fall får milda amfetaminpiller mot sina symtom. Flickorna och de ‘snälla pojkarna’ behöver inte gymnastiken för att kunna fokusera, de klarar sig bra ändå. Men de elever som inte har lika mycket spring i benen lär knappast heller lida av att röra lite på fläsket varje dag. Därför är det en metodik som kan tillämpas på hela gruppen. Som ytterligare bieffekt tror jag att man minskar ett problem som feminister ofta klagar på, nämligen att [vissa] pojkar tar plats i skolan. De ‘störiga’ pojkarna skulle bli mindre störiga om de fick springa av sig först.

Men alla håller inte med mig. Fridah JönssonMetro är en av Sveriges mest priviligierade ungdomar, som redan i gymnasiet fick skriva regelbundna krönikor i en rikstäckande tidning, likt Linda Norrman (Skugge) fick på sin tid. Hur många tonårsgrabbar har getts den möjligheten? Jag har tidigare skrivit ett positivt inlägg om Fridah men efter hennes senaste alster är det dags för lite bashing.

Fridah hatade uppenbarligen idrotten i skolan, vilket hon bl.a. beskriver på följande sätt:

Varje, varje, gång jag läser om någon tjomme som pratar om obligatorisk idrott varje dag så får jag något som närmast liknar panikångest. Det finns liksom ingenting som är bra med det. De som är intresserade av idrott utövar det redan på fritiden och de som hatar att röra på sig blir inte mer motiverade av att under tvång behöva springa fyra varv runt skolan eller, åh hemska tanke, simma med sina klasskompisar. (Fridah Jönsson i Metro)

Men läser man mellan raderna i hennes text får man känslan att det snarare är sina klasskompisar hon hatar, än själva idrottsämnet. Och hennes aversion mot klasskamraterna blir extra jobbig just på idrotten, där hon tvingas tävla mot, samarbeta med och rentav visa sig naken för de hon kanske hatar. Även där en parallell med Linda Norrman-Skugge, som öppet erkänt att hon skrev så bittra krönikor just för att hon hatade de snygga tjejerna, medan hon själv kände sig ful.

Jag är lycklig varje dag över att jag slipper det där. Att jag själv får välja om jag vill träna och i så fall hur och när och var och med vem. Som i lördags med en av mina bästa vänner, helt kravlöst och totalt utan planer på att briljera. Att frivilligt utöva en sport man själv gillar och sedan duscha hemma är nog bland det bästa med att ha gått ut skolan. (Fridah Jönsson i Metro)

Jag har diskuterat detta med andra bloggare, som likt Fridah befarar att idrott varje dag skulle förstärka mobbing. T.ex. den för många välbekanta situationen att alltid bli vald sist när lagen ska tas ut. Eller skapa en arena där pojkarna kan tjuvtafsa extra mycket på flickorna utan att drabbas av repressalier. Vem ser t.ex. om man klämmer en tjej på tuttarna under en närkamp i innebandyn? Det sistnämnda problemet kan lösas genom att ha könssegrerade idrottslektioner. Det hade jag själv under hela högstadiet. Mobbing och socialt fulspel inom och mellan könsgrupperna försvinner heller inte för att man minskar på idrotten, de problemen måste bearbetas på andra plan, med andra metoder.

Fridah skolidrott

Jag kan hålla med Fridah om att betyg i idrott kan vara ganska onödigt, om det bara är hälsoeffekten som eftersträvas. Förutom att det ger en extra sporre att faktiskt delta, om man annars minskar sina chanser att komma in på framtida utbildningar. Och som Fridah själv är ett levande exempel på i bilderna ovan, så är den fysiska hälsoeffekten av skolidrotten inte heller att förringa. Jag själv genomgick samma negativa kroppsförvandling som henne efter gymnasiet, och har inte hämtat mig sen dess. Nu sitter jag här i medelåldern och knaprar blodtrycksmedicin, i väntan på infarkten. Som sagt, de som inte behöver springa av sig för att kunna sitta still och lyssna, lider knappast av att ändå tvingas röra lite på fläsket, förutsatt att metodiken läggs upp så att den minimerar deras sociala friktioner.

Tyvärr ser det ut som om Fridah får som hon vill. Bunkeflorapporten har gömts undan i en byrålåda och experimentet upprepas inte någonstans i Sverige just nu. T.o.m. forskaren själv vill tona ner betydelsen av resultatet när jag mailar henne och frågar.

Hej och tack för ditt mail!

Även om våra resultat pekar i den riktning du beskriver, så måste de tolkas med försiktighet. Om du läser artikeln så ser du att det endast är summan av betyg i fyra ämnen vi undersökt. I idrott och hälsa har pojkar fortfarande signifikant högre betyg än flickor ….

Best regards

Ingegerd Ericsson

Ph D in Education

Senior lecturer in Sport Sciences

Malmö University

Bunkeflomodellen nämndes inte heller i den omfattande kartläggning av betygsgapet mellan könen som Regeringens Framtidskommision beställt, trots att den är den enda svenska studie som påvisat en metod som kan åstadkomma en signifikant minskning av problemet. Skolverkets inställning till pojkars misslyckande i skolan ger mig kalla kårar längs ryggraden och en stor foliehatt. Sen jag började blogga i november har jag sett tre mycket starka indikationer på att de vill behålla eller rentav förstärka betygsgapet.

  1. Bunkeflo-rapporten göms undan i en byrålåda och glöms bort, enligt ovan.
  2. Skolverket är tämligen kallsinniga till att rekrytera fler manliga pedagoger, vilket enligt min mening skulle behövas för att skapa positiva manliga förebilder för barn från trasiga familjer, vars första kontakt med en vuxen man annars blir när polisen tar dom.
  3. Gruppbloggen Genusdebatten avslöjade häromdagen att årets centrala prov i svenska var tydligt genusriggat, så att ämnesalternativen för uppsats och läsförståelse var starkt exkluderande för vanliga heterosexuella pojkars genomsnittliga intressen. Skolverket är väl medvetna om att ämnesalternativet har stor inverkan på elevens prestationer, så det kan inte vara en olycklig slump.

Om drygt ett år ska min egen grabb börja skolan. Jag tror inte han personligen kommer att drabbas särskilt hårt av ovanstående brister, eftersom han är både smart, snäll och populär. Såna pojkar klarar sig alltid. Men de av hans klasskompisar som dragit sociala eller genetiska nitlotter finns all anledning att oroa sig för.

Annonser

Lugnet före stormen

I morgon brakar medierna loss den stora bredsidan mot ‘näthatet’, i och med Uppdrag Granskning på SvT.  Fast de lär förstås vinkla det på sitt eget lilla vis och troligen inte nämna att åtminstone en av personerna i videon själv har näthat som huvudsaklig hobby och flera av de andra får betalt för att hata. Jag har även känslan att länksamlingen Misandri 2013 kommer att få många nya bidrag de närmaste dagarna. Idag blev det åtminstone tydligt varför det är så viktigt att vara anonym när man debatterar kontroversiella frågor. Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist vågar inte ens åka hem, i rädsla för att bli ihjälskjuten.

En positiv nyhet för oss som tar avstånd från misandri och näthat är att misandriska näthatssajten Vita Kränkta Män läggs ner. Orsaken sägs vara att moderatorerna inte orkar arbetsbelastningen. Ett litet tips: Om ett kommentarsfält överhuvudtaget behöver modereras, är det kanske ett tecken på att innehållet i huvudartikeln inte var så genomtänkt från början? Själv har jag bara behövt sudda 1 besökare av flera tusen, på drygt tre månader (förutom de spammare som var blockade av WordPress redan innan jag började blogga). Mer om detta i mina inlägg Pissrännan, Nyttig självinsikt och Bajsmail.

Men mer om detta en annan dag, när det finns mer att skriva om ämnet. Helt orelaterat till ovanstående, så postar jag i stället några bilder som har anknytning till Centerns många turer på senare tid.

Polyamore

Månggifte

Fri invandring

Fri invandring

Lööf

Rekordlåga opinionssiffror

Inkonsekvent av Sabuni

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver idag på DN Debatt att hon vill lagstifta om kvinnorepresentation i bolagsstyrelser. Jag har skrivit i kommentarfältet varför jag tycker det är ett dåligt förslag. Två gånger t.o.m. eftersom de inte släpper fram kommenterer nattetid, så den första försvann i cyberspace och dök upp först en timme efter att jag skrivit den andra.

Tre argument mot förslaget: 1) Könet är helt ovidkommande för styrelseledamöter. De representerar inte sitt kön, endast aktieägarnas intressen. 2) Liberal jämställdhet betyder lika spelregler, inte lika utfall. Svenska kvinnor har haft alla rättigheter som män sedan 1983 och har dessutom unika rättigheter som män saknar. 3) Andelen kvinnor i börsstyrelserna motsvarar andelen kvinnor med adekvat utbildning i den generation som är aktuell för styrelseuppdrag. Utfallet motsvarar underlaget. (Min kommentar till Sabuni i DN)

Har könet ett egenvärde vid yrkesutövning? Vilka relevanta egenskaper är det samtliga kvinnor har, som samtliga män saknar?

Har könet ett egenvärde vid yrkesutövning? Vilka relevanta egenskaper är det samtliga kvinnor har, som samtliga män saknar?

1) Könet är helt ovidkommande för styrelseledamöter. De representerar inte sitt kön, endast aktieägarnas intressen.

Det finns ytterst få yrken där könet är relevant. Män och kvinnor har förvisso olika egenskaper i genomsnitt, men överlappningen är så pass stor att man inte kan göra förutsägelser på individnivå. Man kan aldrig säga att ‘alla kvinnor är si, alla män är så’. Enda undantaget är väl prostitution, där könet på personalen torde ha viss relevans för verksamhetens kvalitet. Jag brukar även hävda att könsfördelningen på arbetsplatsen har betydelse i barnomsorg och skola, där barn från trasiga familjer annars växer upp utan att någonsin träffa en vuxen man, vilket gör att de skapar sina egna, ofta ursprårade mansnormer. Det resonemanget utvecklar jag bl.a. här.

2) Liberal jämställdhet betyder lika spelregler, inte lika utfall. Svenska kvinnor har haft alla rättigheter som män sedan 1983 och har dessutom unika rättigheter som män saknar.

Den ursprungliga feminismen var liberal och syftade till att kvinnor skulle få samma rättigheter som män. Det började med frågor som arvsrätt och rösträtt, fortsatte med tillträde till högre utbildning, avskaffande av kvinnorlöner och tillträde till arbetslivet. De sista yrkesförbuden för kvinnor avskaffades 1983, så man kan säga att det var året när den ursprungliga feminismen gick i mål. En rad unika rättigheter för kvinnor kvarstod dock. Sedan dess har kvinnors unika rättigheter d.v.s. mansdiskriminering bara ökat, vilket Pär Ström beskriver i sin bok Mansförbjudet.

3) Andelen kvinnor i börsstyrelserna motsvarar andelen kvinnor med adekvat utbildning i den generation som är aktuell för styrelseuppdrag. Utfallet motsvarar underlaget.

En läsare på Genusnytt har undersökt saken genom att jämföra andelen kvinnor i OMXS30-listans styrelser med andelen kvinnor bland civilingenjörer och civilekonomer som examinerades 1977 till 1990.

Andelen i OMXS30 är 25.4% kvinnor när den borde vara 25.4/0.925=27.5% Vi pratar alltså om 2.1 procentenheter. Kan dessa 2.1 procentenheter förklaras med att kvinnors livsval skiljer sig mot mäns? (Signaturen Johan på Genusnytt)

Valberedningen i Börsbolaget AB tar paus för att kyla av sig under det årliga nomineringsmötet.

Valberedningen i Börsbolaget AB tar paus för att kyla av sig under det årliga nomineringsmötet.

Sabunis debattinlägg är inkonsekvent på så många sätt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. För det första försöker hon förena två principer som är varandras motpoler – meritokrati och lika utfall. För det andra har hon ju röstat nej till sån här skit på EU-nivå för inte alls längesen, vilket hon även nämner i artikeln. Så vad har det farit i henne nu plötsligt? För det tredje så går förslaget stick i stäv med liberalismen, den ideologi som Sabuni och hennes parti påstår sig företräda.

Uppdatering: Två dagar efter att debattartikeln publicerats meddelar Sabuni att hon avgår från både regeringen och riksdagen med omedelbar verkan. Det heter att hon vill ge sin efterträdare en chans att bli varm i kläderna inför valet, men man kan ju misstänka att tidpunkten har samband med artikeln. Antingen har någon annan i regeringen eller Folkpartiet läxat upp henne till den grad att hon inte vill vara med längre, eller så var var det planerat hela tiden och då kan man ju skriva vad för skit som helst i sitt sista utspel.

Efterträdare meddelas idag måndag kl 10. Kan vi hoppas på Pelle Billing nu? Snääälla Fredrik?

Blogglänkar: Genusdebatten, Susanna Varis, Motpol,

Året var 1983

2013 inleddes med total idioti, när Aftonbladet tyckte att Bräcke, vars jämställdhetsindex i kommunfullmäktige ligger långt ner på plats 131 i riket, är bäst i Sverige eftersom kvinnorna är i majoritet.  Nu är det åter dags för en journalist att visa bristande logik  och än en gång är det Aftonbladet som står för dumheten.

Nytt år, samma idioti

Krönikören Åsa Erlandsson skriver i kvinnoavdelningen Wendela att ‘Jämställdheten har inte gått för långt ‘. Oavsett om man likt ekvalisterna förespråkar jämställdhet de jure, alltså att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde, eller om man likt den svenska statsfeminismen förespråkar jämställdhet de facto, alltså att män och kvinnor ska vara lika många överallt, så kan jämställdhet per definition inte gå för långt, den kan bara anses råda eller inte råda. Det finns bara en punkt där vågen är i balans. Det numeriska jämställdhetsmålet brukar förvisso ha en tolerans mellan 40 och 60%, så den balanspunkten är ganska stor, men ni fattar nog poängen – Antingen så är det jämställt eller så är det inte.

Att något har ”gått för långt” låter ju inte alls bra. Det brukar betyda att det finns skäl att bli orolig. Ta skydd. Kräva åtgärder. Ropa på polis. Och framförallt: Det betyder att det finns en gammal och mycket bättre tid som man längtar tillbaka till nu när allt har gått överstyr. Så nu ber jag om er hjälp. Till vilket årtal borde vi skruva tillbaka tiden för att få ordning på den här jämställdheten som har skenat iväg? Vilken tid är det som är idealet? (Åsa Erlandsson i Aftonbladet)

Erlandsson borde läsa på vad ordet jämställdhet betyder. Felet hon gör är att förväxla jämställdhet med feminism. På den tid när Sverige kunde anses övervägande manschauvinistiskt, när kvinnor hindrades av regler och lagar på olika sätt, så var feminismen en väg att färdas för att komma närmare jämställdhetsmålet. Men 1983 avskaffades de sista yrkesförbuden för kvinnor, så man kan säga att det var året när feminismen gick i mål, åtminstone den liberala feminismen som anses vara den ursprungliga varianten. Sedan 1983 har svenska kvinnor alla rättigheter som män har. Kvar fanns dock ett antal unika rättigheter för kvinnor och unika skyldigheter för män, en obalans som hade behövts rättas till för att uppnå jämställdhet. Så inte heller då var det ordning på jämställdheten, som Erlandsson efterlyser i citatet ovan. Och sedan 1983 har feminismen definitivt gått för långt. I stället för att få ordning på jämställdheten genom att avskaffa den kvarvarande mansdiskrimineringen, har feminismen sedan dess tagit oss längre bort från jämställdhetsmålet, genom att inrätta fler unika rättigheter för kvinnor. För den som vill veta mer om dessa unika rättigheter för kvinnor, kan jag rekommendera Pär Ströms bok Mansförbjudet, där hundratals exempel räknas upp.

Som slutord till Åsa Erlandsson vill jag säga detta: Vägen till att uppnå jämställdhet är inte längre feminism. Det är ekvalism.

Jämställdism ekvalism radikalfeminism mansgrisar talibaner SCUM Valerie Solanas

Sidan om ekvalism har uppdaterats med flera nya stycken i samband med detta inlägget.

Blogglänkar: Genusdebatten (Ninni), Genusdebatten (Erik),

Betygsgapet

Bloggaren Toklandet uppmärksammar mig på ett angeläget ämne, den färska rapporten Betygsgapet mellan flickor och pojkar – konsekvenser för framtidens arbetsmarknad, författad av Nationalekonomen Åsa Löfkvist på uppdrag av Regeringens Framtidskommision. Ledarsidan på DN gör en kort och ganska intetsägande summering, så jag bestämde mig för att läsa hela rapporten själv, innan jag uttalar mig.

Jag har tidigare skrivit att pojkarnas försämrade betyg i skolan är en av de tre viktigaste mansfrågorna och samtidigt den som är mest diffus och svårast att lösa. De andra mansfrågorna på topplistan, misandrin i media och formell mansdiskriminering i regler och lagar, är jättelätta att lösa om man bara vill. Problemet där är väl just att viljan saknas? Att avskaffa misandrin handlar om att ett antal vuxna människor ska börja agera professionellt i sin yrkesroll som journalister och skribenter. Att avskaffa mansdiskrimineringen handlar om några voteringar i Riksdagen, som sedan ska implementeras av berörda myndigheter. Men hur betygsfrågan ska angripas är inte lika självklart, eftersom man först måste ta reda på vad problemet beror på, därefter föreslå åtgärder som förmodligen måste utredas ett antal år innan de implementeras och sen får man vänta en hel generation innan man får svaret på hur det lyckades.

Efter en kort inledning och en historisk tillbakablick (som vad jag kan se innehåller några faktafel på årtal för ett antal händelser), kommer Löfkvist i tredje kapitlet in på en nulägesanalys i betygsfrågan. Och hon är väl knappast den första som visar oss att pojkar ligger efter flickor i alla ämnen utom idrott och teknik. På sina ställen skiner den matematiska jämställdhetsdefinitionen fram, t.ex. när hon skriver om gymnasiet ”…att endast sex av programmen är jämställda, det vill säga ligger inom intervallet 40-60 procent.”. Med tanke på att jämställdhet definieras på det viset i ett dokument som är beställt av Regeringen, är det som jag tidigare skrivit märkligt, att landets genusvetare inte läser statistik som obligatoriskt universitetsämne (och det är väl därför uppdraget att skriva denna rapport gått till en nationalekonom). Anmärkningsvärt är även att de svenska betygen inte följer hypotesen om normalfördelningskurvan, d.v.s att både de bästa och sämsta är män, utom i botten där man hittar de sämsta männen. Eller så är högerförskjutningen av kvinnorna redan genomförd på det vis som illustreras i mitt inlägg på det ämnet. Vidare blir linjen väldigt grov när den bara delas in i sex klasser, så nyanserna på ytterkanterna kan ha drunknat i resten.

I fjärde kapitlet, som i min mening är det viktigaste, letar Löfkvist efter orsaker till betygsgapet. Redan i slutet av tredje kapitlet nämns ordet ‘Antipluggkultur‘ fast då som ett symptom och inte en orsak. Med tanke på att jämställdhet tidigare i rapporten definierats som en jämvikt i matematiskt utfall mellan könen, är det lite motsägelsefullt att kapitel fyra inleds med detta stycke:

Är det ett problem om flickor har bättre betyg än pojkar när de lämnar grundskolan och gymnasiet? Nej egentligen inte. Men om pojkarnas lägre betyg beror på att de diskrimineras, det vill säga systematiskt missgynnas, att lärarna ger mer tid och ägnar större intresse åt flickorna eller att den pedagogik som används passar flickor bättre än pojkar, kan det vara ett problem. Om det tidigare var rätt vanligt att skillnader mellan pojkar och flickor skulle tolkas utifrån ett biologiskt perspektiv och därför ofta kläddes i biologisk språkdräkt, så verkar senare tiders forskning mer ta fasta på andra faktorer, varav skolans roll är en. I detta avsnitt står det senare i förgrunden.

Löfkvist citerar ett antal rapporter som kan tänkas innehålla förklaringar. Ren diskriminering förkastas, eftersom en studie som letat efter sådan inte funnit den. Kvinnodominansen i lärarkåren är en orsak som påvisats i USA, men en svensk studie ger bara svaga antydningar åt det hållet. Däremot påvisas att pojkar med manlig lärare presterar bättre i svenska, vilket förklaras med att där skulle kunna finnas en bättre gemensam förståelse för ‘manliga uttryck’ i skrivna texter.

En annan studie har hittat att flickor gynnas av kvinnliga mattelärare men inte hittat samband för språklärare. Personkemi diskuteras men tycks alltför abstrakt för att leda någonvart. En annan abstrakt förklaring är feminisering av pedagogiken, d.v.s. att den skulle vara anpassad till flickors föredragna sätt att lära sig saker. Här saknas enligt Löfkvist svenska studier och hon vänder sig till England, där en studie drog slutsatsen att olika typer av pedagik ger skillnad i resultat mellan könen. Studien begränsar sig dock till ämnet matematik.

En tänkbar förklaring som diskuteras är att pojkars inlärning skulle missgynnas av bristande disciplin i klassrummet, varvid både biologiska och sociala förklaringar ges. Det har även påvisats att pojkar i sin attityd till inlärningen tror mer på medfödd begåvning, medan flickor tror mer på att graden av ansträngning påverkar resultatet, vilket skulle förklara de tendenser till ‘Antipluggkultur’ som ibland diskuterats. En studie som Löfkvist inte tagit med och som verkligen hade tillfört något till detta kapitel, hade varit Bunkefloprojektet som jag skrev om häromdagen, där pojkarna fick lika bra betyg som flickorna i kärnämnena matte, svenska och engelska om klassen hade idrott varje dag i stället för två dagar i veckan. Uppenbarligen kunde pojkarna sitta still och lyssna om de bara fick springa av sig först.

Kapitel 5 tar upp betygssystemet och svårigheten att jämföra betyg mellan olika generationer, eftersom systemet är i ständig förändring. Även läroplanernas historia diskuteras, samt möjlighet att läroplaner och betygskriterier tolkas olika mellan personer och organisationer. Kort sagt, hur skolans ständiga förändring påverkar dess verksamhet. Inget sägs dock här om könsskillnader.

Kapitel 6 handlar om könssegregeringen på arbetsmarknaden och det konstateras att kvinnor tar sig in och i många fall tar över tidigare manliga yrken, framför allt de som kräver hög utbildning, t.ex. psykolog och jurist. Män ger sig dock i tämligen liten utsträckning in på kvinnliga yrken, vilket hon anser vara ett problem och beskriver det i en något anklagande ton med meningen ‘Männens bidrag till en mindre könsuppdelad arbetsmarknad är däremot fortsatt magert.‘ Hon tar emellertid inte upp på vilket sätt kvinnor bidrar till minskad könsuppdelning i lågutbildade mansyrken som sopåkare, gruvarbetare och asfaltsläggare. Jag skulle här vilja påstå att Löfkvist gör sig skyldig till det bland feminister så vanliga argumentationsfelet Apex Fallacy, där de jämför hela gruppen kvinnor med männen i högerkanten av normalfördelningskurvan.

I det sjunde och sista kapitlet gör Löfkvist några reflektioner och föreslår förändringar. Hon menar att ett problem kan vara att de ständiga förändringarna i betygssystemet kan minska föräldrarnas engagemang i skolan, eftersom föräldrarna då får svårare att tolka sina barns betyg. Detta skulle i sin tur leda till en dålig attityd som smittar av sig på barnen. Jag tycker resonemanget känns ganska krystat och hon lyckas inte riktigt övertyga mig om hur detta skulle orsaka könsskillnader.

I nästa stycke kommer hon in på att skolan, trots den kvinnliga dominansen i lärarkåren, i själva verket har blivit mer maskulin de senaste decennierna, eftersom datorerna gjort sitt intåg i undervisningslokalerna. När jag gick i skolan fick vi lära oss att datorer tillhör ett genus som heter reale, så även detta resonemang känns väldigt krystat och hon drar sig ur diskussionen genom att konstatera att det inte minskat betygsgapet mellan könen.

Men hon fortsätter på ämnet datorer även i nästa stycke och konstaterar att det kan vara pojkarnas stora chans. Det har inte varit helt ovanligt att självlärda pojkar fått undervisa både läraren och resten av klassen i hur en dator ska hanteras. Hon spekulerar även huruvida detta kan ha påverkat vissa elevers attityd till skolan, om läraren inte kunde sitt jobb. Hon spekulerar vidare om det kan ha skett en undanträngning, där datorn tagit över från traditionell kunskapsinhämtning och gjort att den allmänna kunskapsnivån sänkts. Hon påstår även att pojkarna gjort datorer till leksaker medan flickorna har dem som arbetsredskap, dock utan att belägga påståendet.

I nästa stycke diskuterar hon lite om konsekvenserna av att misslyckas och att det vore bättre med mindre klasser om resurserna fanns, vilket inte är så kontroversiellt. Hon föreslår även en kortare lärarutbildning som byggs på med jämna mellanrum under karriärens gång, för att hålla läraren ajour med det senaste. Hon föreslår även det nya yrket lärarassistent, vilket inte känns så nytt i mina ögon, eftersom jag känner till många resurspersoner av det slaget i både min egen och barnens skola. Rekrytering av lärare diskuteras, vilka meriter som ska prioriteras och vilka morötter kommunerna ska kunna erbjuda. Vilka personliga egenskaper gör en person till duktig lärare? Det är inte helt självklart att höga betyg är det enda som räknas här, vilket plötsligt gör att hela syftet med innevarande rapport delvis kan ifrågasättas.

Stycket Arbetsgivarna och könsgapet känns verkligen krystat, när hon uppmanar arbetsgivare att belöna flickors skolflit, eftersom pojkar tydligen kommer undan med attityden att ‘Det ordnar sig‘. Mellan raderna läser jag att hon vill att fler pojkar ska gå arbetslösa om de misslyckas i skolan, så att flickorna kan ta deras jobb. Hon glömmer då att de pojkar som fått usla betyg i regel tar de där tunga skitjobben som kvinnor inte vill ha – sopåkare, vägarbetare, ställningsbyggare m.m. Apex Fallacy igen. Hon glömmer även att många av dessa män startar eget i hantverkarbranschen och därmed blir sina egna arbetsgivare.

Till sist diskuteras familjen och att det är viktigt med ekonomiskt stöd till de fattigaste familjerna för att barnen ska prestera bättre i skolan, vilket studier i USA visat. Här håller jag med Löfkvist och jag har själv tidigare sagt att det är bättre satsade resurser att hjälpa upp de på vänsterkanten av normalfördelningskurvan till ett drägligt liv än att på konstlad väg lyfta upp medelmåttorna till att kunna konkurrera med eliten.

Summa summarum, rapporten är en gedigen litteraturöversikt som beskriver läget och ger några antydningar till vad betygsgapet kan tänkas bero på. Samtidigt är rapporten i min mening bara hälften så mycket värd när Löfkvist försummat att inkludera Bunkefloprojektet, ett svenskt experiment som med enkla medel lyckats radera hela betygsgapet inom försöksgruppen. Och även om rapporten till större delen är skriven i neutral ton, så kommer Löfkvists förmodat feministiska värderingar fram på några ställen. Hon tycker egentligen inte att betygsgapet är ett problem, vilket hon däremot tycker att könsfördelningen inom människors fria yrkesval är, och har svårt att dölja sin irritation över att männen inte misslyckas i arbetslivet i samma utsträckning som pojkarna misslyckas i skolan.

Eftersom betygsgapet i min mening är en av de tre viktigaste mansfrågorna, torde detta knappast vara mitt sista inlägg på ämnet. Men nu får det räcka för denna gång.

Pojkars betyg

En livsfarlig blodtryckshöjare för oss som knaprar Enalapril brukar vara Anna Laestadius Larssons krönikor i SvD, en tidning som annars är den minst misandriska av de fyra stora. SvD brukar tillåta både kommentarer och blogglänkar på sina artiklar och krönikor, men aldrig på Anna LLs drapor. Och nu levererar hon en ny klassiker i feltänk och bristande logik, med titeln Rädda pojkarna – gör kvinnor av dem.

Hon menar att pojkar är pojkar för att ‘vi’ skapat dem. Flickor och pojkar behandlas olika redan från födseln. Som källa för denna rent socialkonstruktionistiska teori anger hon en bok av de ‘välrenommerade forskarna’ Liza Marklund och Lotta Snickare. Den förras hantering av fakta i sina dokumentärromaner är ju allmänt känd. Men OK, åtminstone Lotta Snickare framstår som hyfsat seriös och sysslar faktiskt med forskning på KTH, så låt oss anta att boken (som jag inte läst) är en populärvetenskaplig text som refererar till peer-review studier. Jag tror dock att det kan vara så som Harald Eia säger i nedan refererade Hjernevask, att flickor och pojkar bemöts olika för att de ÄR olika. Korrelation säger ju ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan, ett faktum som genusvetare kanske försummar p.g.a. sin ofta bristfälliga utbildning i statistik. Anna LL skriver:

När de inte kan sitta stilla, när de dunkar en plastspade i huvudet på ett annat barn i sandlådan, när de inte vill läsa boken vi gett dem skrattar vi och säger överseende ”boys will be boys”. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Vilka är dessa ‘vi’ hon refererar till här? Hon och hennes man? Låter de verkligen sina barn misshandla andra barn utan att säga ifrån? Vad säger de andra barnens föräldrar? Går de till polisen eller socialen? Hon fortsätter:

Sedan när de blir lite äldre och ska få betyg, i årskurs sex från och med i höst, förvandlas allt det där pojkiga till något dåligt. Att vara pojke – med allt det vi låtit det stå för – som tidigare bara var charmigt blir plötsligt ett problem. Bums så blev det allvar. Dags att sitta still. Läsa långa texter. Sluta spexa och jobba fokuserat i grupp. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Hon anser sig även sitta inne med lösningen på problemet, när hon som slutkläm skriver:

Visst kan vi satsa på katederundervisning och mer disciplin. Fler lärare skulle verkligen inte skada. Men vill vi hjälpa pojkarna på riktigt bör vi börja redan när de är bebisar. Och göra ”kvinnor” av dem. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Och här gör hon verkligen bort sig. Den rent sociala konstruktionen är en myt, som hon uppenbarligen torskat stenhårt på. Hormonbalansen i kroppen som bidrar till att göra könen olika till lynnet, beror inte på uppfostran utan grundläggs redan i fosterstadiet. Och Y-kromosomen som skiljer pojkar från flickor finns där redan innan spermien mött ägget. Jag tänker här göra det lika lätt för mig som Anna LL gör och refererar därför till populärvetenskapliga källor som Pär Ströms lättlästa bok Sex feministiska myter, kapitel 1 och Harald Eias TV-dokumentär Hjernevask, framför allt del 2, men även del 1 och del 7. Den som vill fördjupa sig kan gå vidare till källorna som Ström och Eia använt. En intressant betraktelse är att ‘De fyra nationalekonomerna’ som av vissa anses ha motbevisat Pär Ströms bok (vilket långt ifrån alla håller med om), faktiskt ger stöd för Ströms påstående att social konstruktion är en myt, när de skriver:

Ingen seriös människa anser väl att alla könsskillnader uteslutande kan förklaras av sociala faktorer. (Mårten Palme et al, i sitt svar på Pär Ströms bok)

Mårten Palme och kolleger dömer härmed ut Anna Laestadius Larsson, Göran Perssons socialdemokratiska regering och större delen av nordens samlade genusvetarkår som ‘inte seriösa människor’, vilket åtminstone jag tycker är en komisk paradox.

Anna Laestadius Larssons lösning på betygsproblemet, att göra kvinnor av pojkar, är i själva verket en kraftigt bidragande orsak till att problemet uppstått. Som Hjernevask episod 7 visar kan påtvingad felaktig könsidentitet i extremfall rentav öka antalet självmord bland pojkarna ytterligare. Som jag skrivit tidigare, så är dagens skola och pedagogik anpassad till flickors huvudsakliga sätt att agera och lära sig saker. Pojkarna förväntas uppföra sig som flickorna i skolan, men klarar inte av det, eftersom könet inte är en social konstruktion. Ofta beror det på att pojkarna har mer spring i benen.

Universitetslektor Ingegerd Eriksson

Den svenska långtidsstudien Bunkefloprojektet, där en grupp elever fått ha idrott varje dag i hela grundskolan, gav resultatet att pojkarna i försöksgruppen presterade signifikant mycket bättre än kontrollgruppen i kärnämnena matematik, svenska och engelska. Forskaren Ingegerd Eriksson vid Malmö Högskola skriver i resultatdelen till sin peer-review artikel:

The sum of marks in evaluated subjects was higher in school year 9 in boys in the intervention group than in the control group (p<0.05) while no such difference was found in girls (Table 2). In the control group, girls had a significantly higher sum of marks than boys (p<0.01), while no such gender difference was found in the intervention group (Table 2). (Ingegerd Eriksson i rapporten Daily Physical Education Improves Motor Skills and School Performance – A Nine-Year Prospective Intervention Study)

Med andra ord, pojkarna som fick ha gymnastik varje dag presterade klart bättre än kontrollgruppen, medan flickornas studieresultat inte påverkades nämnvärt av den extra fysiska aktiviteten. Uppenbarligen klarar flickor i allmänhet av att sitta still och lyssna även utan att ha fått springa av sig först. Märk väl att den dagliga idrottslektionen suddade ut hela betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i försöksgruppen.

Det finns förstås fler sätt att förbättra pojkars prestationer i skolan, t.ex. fler manliga pedagoger, medicinering åt barn med ‘bokstavsdiagnoser’, översyn av eventuell betygsdiskriminering etc. Men ett första steg som skulle ta oss väldigt långt, vore att implementera Ingegerd Erikssons resultat på samtliga skolor i hela landet. Sedan kan man börja fokusera på det ännu mer angelägna problemet att BÅDA könen underpresterar i svenska skolan ur ett internationellt perspektiv, som Tanja Bergkvist skrev igår.

Fler som bloggar på ämnet: Toklandet, Malte, Tysta tankar