Idag har jag varit med om två traumatiska upplevelser. För första gången såg jag en tiggare utanför ICA, nåt som fram tills helt nyligen varit ett storstadsfenomen och för 5-10 år sen nåt man bara såg vid utlandsresor till fattiga länder.
För det andra har jag och mina syskon lämnat vår gamla senila mor på ålderdomshemmet, mot hennes vilja, efter en tids sjukhusvistelse. Orsaken till att hon hamnade på sjukhus var att hon höll på att svälta ihjäl när hon bodde hemma och förlitade sig på hemtjänsten. Det är inte hemtjänstens fel, de kan inte tvinga henne till något, men hon har under våren fuskat med maten och lurat dem att hon ätit upp den.
Vi märkte att det luktade fruktansvärt illa i hennes lägenhet, men det tog ett bra tag innan vi kom på varifrån stanken kom. Låg det begagnade vuxenblöjor i nån påse under sängen, eller rutten kattmat i soptunnan? Nej. Hon hade gömt undan tallrikar med matrester i ett skåp och stängt dörren, sen staplat tallrik på tallrik i flera veckor, så att det stod och ruttnade. Sista veckan hon bodde hemma var hon helt apatisk och låg i fosterställning i sin soffa större delen av dagen, när hon annars brukade sitta i en fåtölj och läsa eller se på TV. Då slog hemtjänsten larm och skickade in henne till sjukhuset, där hon fick dropp och näringsdryck.
Men hennes närminne är som hos en guldfisk, så detta minns hon ingenting av. Nu är hon jättearg för att vi skickat in henne på ålderdomshem, där hon har tillgång till vård dygnet runt. Det är så illa att hon hotar med självmord, hon tror att hennes barn inte vill veta av henne längre. Men det är så Sverige är uppbyggt. Vår äldreomsorg är offentligt organiserad, ej privat. En morgon ville hon att jag skulle stanna hemma från jobbet och sitta bredvid henne hela dagen, men det fungerar ju inte så. Chefen blev skitarg för att jag missade hans morgonmöte när jag kom en kvart försent. Jag älskar min mamma och har alltid haft en väldigt bra relation till henne, det är inte där skon klämmer. Jag kan inte klona mig, jag måste välja om jag ska ta hand om mamma eller infoga mig i den svenska modellen.
Hela systemet bygger på att alla friska vuxna individer jobbar heltid och betalar skatt, sen använder staten, landstingen och kommunerna dessa pengar till att organisera vård, skola, omsorg, försvar, rättsväsende, sociala skyddsnät – allt det där som vi i vardagligt tal kallar välfärd. I andra länder, t.ex. Thailand, betalar medborgarna nästan ingen skatt alls. De har förvisso en viss moms (låg jämfört med Sverige), som de flesta företagare smiter från genom att bara acceptera kontant betalning utan kvitton. Sen förväntas de vuxna barnen ta hand om de gamla eller bekosta privata vårdhem. De som ej kan ta hand om sig själva eller sina anhöriga, tvingas tigga på gatorna.
Jag vägrar infoga mig i dubbla system. Jag gillar i princip inte höga skatter, men accepterar dem därför att jag förväntar mig offentliga gentjänster för pengarna. Jag förväntar mig att de gamla får adekvat vård och omsorg utan min dagliga inblandning. Och jag ger aldrig pengar till tiggare, då Sverige har både socialtjänst och (borde ha) ett system för att ta hand om ekonomiska flyktingar. Genom mina uteblivna allmosor blir pressen hårdare på myndigheterna att agera i tiggarfrågan. Det får de redan betalt för, via mina skatter.
Bashflak 
Jag förstår det du säger, men samtidigt tror jag inte en särskilt stor andel av Sveriges befolkning skulle rösta på ett parti som i sin reklamkampanj framlade att de skulle använda skattebetalarnas pengar för att bidra de fattiga och hemlösa, tyvärr. Annars vore det nog det bästa för de flesta.
Att ta hand om ekonomiska flyktingar är inte samma sak som att ge dem fullständig, ovillkorlig tillgång till välfärden. Jag är för fri invandring men med vissa grundkrav på deras skyldigheter. Tänkte blogga om det vid ett senare tillfälle.
Felet är att man inte har något val och inte kan gå ur klubben. Jag är för ett helt skattefritt samhälle där alla ”skatter” är frivilliga. Folk tror inte att det skulle fungera, för då skulle alla smita och ingen bidra, för människan är ju självisk. Men det resonemanget missar ju helt faktumet att folk trots att vi har världens högsta skattetryck (eller i alla fall hör till dem med högst skattetryck) bidrar frivilligt till alla möjliga behjärtansvärda ändamål på frivillig basis: röda korset, rosa bandet, rädda barnen, vaccinering av hundar mot rabies, bli fadder för U-landsbarn osv osv.
Avskaffade man skatterna och avreglerade verksamheter så att privata initiativ på gräsrotsnivå verkligen blev möjliga skulle vi få ökad valfrihet och fler möjligheter, det skulle både bli ekonomiskt effektivare och bättre service.
Ta till exempel skolan, idag måste en skola ha ett eget bibliotek (och gud vet vad det finns för miljoner andra regler) som gör att det praktiskt taget bara är storföretag som kan etablera ”privata” alternativ. Idealt skulle det vara möjligt för några familjer i ett litet samhälle och skapa en liten egen privat skola. Samma sak med daghem, åldringsvård osv.
Sjukvård och vägar är en nödvändighet, och människor skulle givetvis bidra till dessa frivilligt om de inte tvingades betala via skatten.
Ja, eftersom man inte kan gå ur klubben så är jag ”all in” istället, samtidigt som jag drar ner på de privata allmosorna
Illa. Nej, det fungerar inte i längden.
Läste du Formgrens senaste där hon talar om den trebenta pallen?
http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=63
Både staten och marknaden kunde gärna maka lite på sig.