Könsrollerna har tydliga biologiska inslag
Ett grundläggande fel i den svenska genusdebatten är att så få känner till eller vill erkänna basala fakta. Människan är ett djur (inte bara män). Kulturen är en förlängning av vår biologi. Biologin är fundamentet på vilket kulturen vilar. Men väldigt många debattörer pratar som om kulturen svävade fritt i luften, när de t.ex. säger att ’könsrollerna är sociala konstruktioner’. Det finns förvisso könsroller som ÄR sociala konstruktioner, t.ex. att ett visst kön förväntas gilla en viss färg, och det finns delar av könsrollerna som är olika mellan länder och tidsåldrar. Men väsentliga delar av våra könsroller grundar sig på biologi och evolutionspsykologi. Hormoner styr våra känslor, vilket påverkar de val vi gör i livet. Könsrollerna har även grund i det motsatta könets sexuella preferenser. Kvinnor ‘ska’ vara snygga och empatiska, män ‘ska’ vara försörjande och beskyddande, annars minskar chansen att kunna välja den partner man helst vill ha.
En viktig aspekt på biologi är att populationen har stora inbördes variationer. När man beskriver könsroller och könsskillnader kan man inte säga att ’alla män gör si och alla kvinnor så’, utan man måste beskriva världen i form av normalfördelningskurvor och sannolikheter. Den enda könsrollen som är huggen i sten är att alla män saknar förmåga att föda och amma barn, allt annat är flexibelt och variabelt. Människan är väldigt anpassningsbar, det bor således naturfolk ända från tropikernas djungler och öknar upp till norra Grönlands isvidder. På samma sätt kan människan förändra sina könsroller och föräldrar kan ersätta varandra vid katastrofer som krig, barnsängsfeber, skiljsmässa m.m. Frågan är dock om man mår bra av att leva för långt från sin natur, med tanke på att stress och psykisk ohälsa ökar. Jag tänker dock inte fördjupa mig i könsrollerna här, kanske i ett annat inlägg. Jag nämner det som inledning till huvudämnet för bloggposten, eftersom det leder in på frågan om den naturliga variationen inom populationen.
Normalfördelningskurvan
Gruppen män har större naturlig inbördes variation än gruppen kvinnor för väldigt många egenskaper, vilket bl.a. beror på att Y-kromosomen har större slumpvis variation än X-kromosomen. En mätbar egenskap som ofta plottas med normalfördelningskurvan är IQ, men i princip vilken mänsklig egenskap som helst kan plottas på detta vis. Män och kvinnor har ungefär samma medelvärde för IQ, men eftersom mäns kurva är mer utsträckt, kan man säga att de flesta idioter och de flesta genier är män, medan fler kvinnor tenderar att vara normalbegåvade (se kommentarsfältet för en IQ-fördelning baserad på verkliga mätdata). En abstrakt egenskap som filosofiskt kan beskrivas med kurvan är ambitionsnivå. Det finns fler manliga strebers, men även fler manliga slackers. IQ och ambitionsnivå är en kombination som i regel krävs för att skaffa sig makt, ett grundläggande begrepp i genusdiskussioner.
Förvånande få debattörer utgår från normalfördelningskurvan när de ska beskriva verkligheten. Eller rättare sagt, de utgår från den utan att känna till den och drar därför felaktiga slutsatser av sina observationer. Könsmaktsordningen som ligger till grund för genusstudier vid universiteten, är ett exempel på det. Feministerna säger ’män har makten’ och menar då den lilla klicken längst ut till höger, där det knappt finns några kvinnor. Den stora majoriteten män som inte har någon makt, känner inte alls igen sig i påståendet. I nästa andetag säger feministen ’män misshandlar och våldtar’ och menar då männen längst ut till vänster på kurvan. ‘Det gör vi så fan heller’, säger alla vi andra.
I vänsterkanten på kurvan hittar man samhällets sorgebarn – kriminella, uteliggare, missbrukare och så vidare. Där är majoriteten män. I högerkanten hittar man eliten – direktörer, professorer, statschefer m.fl. där majoriteten också är män.
Kvinnans hypergami
Männen till vänster på normalfördelningskurvan är inte särskilt gångbara på datingmarknaden, eftersom kvinnor helst gifter sig med män som har minst lika hög socioekonomisk status som henne själv, ett beteende kallat hypergami. Nu är det förstås inte så enkelt och varje samhällsklass har sina egna ‘alfahannar’, där status kan betyda ett par grova biceps i vissa kretsar och en flott villa i andra kretsar. De mest populära männen har förstås både och. Men faktum är att ett antal män blir över och aldrig får barn, medan andra män skaffar flera barnkullar med olika kvinnor, vilket gör att de barnlösa kvinnorna är färre än de barnlösa männen. De män som ingen vill ha återfinns till stor del på fördelningskurvans vänsterkant. Kanske är kvinnornas sexuella selektion av de bästa männen, naturens sätt att förhindra människosläktets degenerering? Jag har läst nånstans att ungefär 40% av världshistoriens män har lyckats föra sina gener vidare till våra dagar, medan 80% av kvinnorna lyckats med motsvarande bedrift. Jag lyckas inte hitta de exakta siffrorna, men i t.ex. denna sammanställning framgår att kvinnors ‘effektiva population’ varit dubbelt så stor som männens.
Kvinnors hypergami kan även beskrivas i termer av spelteori, där den genomsnittliga kvinnans sexuella marknadsvärde är högre än den genomsnittliga mannens (se figur nedan). En som skrivit mycket om detta är finländske sociologen Henry Laasanen, som kallar fenomenet ‘Kvinnans sexuella makt’. Denna sexuella makt gör det bl.a. möjligt för många kvinnor att gifta sig uppåt i den ekonomiska och/eller sociala hierarkin, något som ytterst få män kan göra.
Ur boken ‘The evolution of human sexuality’ av Donald Symons 1979
Könskvotering
I statsfeminismens Sverige läggs enorma resurser på att lyfta kvinnorna i mitten så att de ska kunna konkurrera med de bästa männen. Kvotering, glashissar, kvinno-satsningar av alla de slag. T.ex. så har Tillväxtverket delat ut 375 Mkr i startbidrag till kvinnliga företagare och det är bara ett av hundratals exempel. Under de senare decennierna har även skolan anpassats mer till flickors egenskaper, vilket gör att pojkarna halkar efter i betygsjakten. Kvinnorna dominerar de högre utbildningarna idag. När kvinnors egen status ökar, får de allt svårare att hitta män som uppfyller deras krav på drömprinsen. Andelen singlar ökar bland både män och kvinnor. Feminister vill kompensera detta genom att ensamstående kvinnor ges rätt till insemination. De överblivna männen får hålla till godo med importfruar.
Frågan är vilken nytta alla satsningar på att lyfta kvinnor gör? Får vi ett bättre samhälle när medelmåttorna kvoteras in bland eliten? Jag tror det vore bättre satsade medel om man lade alla dessa genusmiljarder på att försöka lyfta männen (och kvinnorna) i botten upp mot mitten, eftersom denna grupp orsakar många samhällsproblem av det slag som feministerna gärna pratar om, t.ex. våldtäkt och partnervåld. Helst bör man identifiera dem redan i grundskolan och satsa där, för senare i livet kan det vara för sent. Det finns förstås hopplösa fall, men de flesta människor kan hitta något de är bra på och utveckla den talangen till något som gör nytta för samhället och skapar ett drägligt liv för individen.
Bashflak 
Det är helt galet hur den här sortens grundläggande kunskap ignoreras till förmån för paranoida feministiska förklaringar. Vetskapen om fördelningskurvan skulle rädda en stor del människor ur den masshypnos de för närvarande är invaggade i.
Pingback: Bajsmail | Bashflak
Pingback: Nördar & genier | Bashflak
Pingback: Dummast i Sverige | Bashflak
” I nästa andetag säger feministen ’män misshandlar och våldtar’ och menar då männen längst ut till vänster på kurvan. ‘Det gör vi så fan heller’, säger alla vi andra.”
Och säger man att inga män (och kvinnor) på mitten och till höger misshandlar så säger andra ”Det gör de visst det”. Säkerligen är det fler socialt marginaliserade som tar till våld. Men när man t ex talar om partnervåld (och då särskilt typen grov fridskränning/relationsterror) så handlar det inte sällan om psykiskt störda individer och de återfinns i alla socialgrupper. T o m talar man i det fallet om en överrepresentation av individer med psykopatiska drag i det övre samhällsskiktet.
Allt är naturligtvis inte svartvitt, det är en glidande skala och många undantag. Men nog är du mer socialt utsatt, och därmed mer desperat och våldsbenägen om du befinner dig på vänsterkanten av kurvan. Det visar bl.a. boken ‘The Bell Curve’.
När man presenterar någonting som fakta såsom du gör brukar det höra till god ton att även tydligt presentera varifrån faktat kommer. Sen antar jag att du också har bekantat dig med kritiken mot den här sortens mätande av IQ och The Bell Curve som du syftar på. Kanske det vore för trovärdighetens skull helt ändamålenligt att också här försvara de brister som teorin helt tydligen lider av med några ord, men det är förstås upp till dig.
Min källa till könsskillnader i fördelningskurvorna är boken ‘Superhjärnornas kamp’ av Gunnar Adler-Karlsson, som jag läste för ca 15 år sedan. Den gör i sin tur referenser till en rad andra källor som jag inte har tid och ambition att leta fram.
Bilden har jag hittat på nätet och illustrerar uppenbarligen inte faktiska mätvärden utan själva principen på ett överdrivet stiliserat sätt.
Sen kan normalfördelningskurvan användas för att beskriva en långa rad mänskliga egenskaper, inte bara IQ. Och nästan oavsett vad du tittar på så hittar du mest män på extremerna. Ta det här med riskbenägenhet, som får betraktas som en framgångsfaktor enligt ordspråket ‘No pain no gain’. Vilka är det som åker skidor till nordpolen eller hoppar fallskärm från rymden? En övervägande majoritet är män. Enstaka undantag finns, t.ex. Renata Chlumska, men det är förväntat om man betraktar kurvans utseende. Det är bl.a. riskbenägenheten som gör att fler män än kvinnor startar nya företag med två tomma händer och blir rikast i världen, som Ingvar Kamprad och Bill Gates. Kvinnor har större benägenhet att ta anställning i de företag eller samhällsinstitutioner som redan finns, eftersom det är tryggare. Bland män hittar du även de största trygghetsnarkomanerna, de som bor kvar hemma hos mamma tills de är 30+.
Det här är en blogg, inte en peer-rewiev artikel, vilket ger mig full rätt att filosofera fritt utan att behöva ange detaljerad källa på varje påstående. Det mesta av det jag påstår ovan är sånt som vilken lekman som helst kan observera i sin vardag, så det torde knappast vara kontroversiellt. Jag vill här göra en parallell till boken ‘Under det rosa täcket’, som är ren skönlitteratur, eller snarare en helt ovetenskaplig sammanställning av författarens filosofiska betraktelser utifrån saker hon ser i sin vardag. Och trots sin ovetenskaplighet används den boken som kurslitteratur vid genuskurserna på många av våra universitet. Ifall akademiska institutioner har rätt att använda filosofiska betraktelser som grund för sin samhällssyn, varför skulle inte jag ha den rätten? Och vad säger att mina betraktelser är mindre korrekta än deras?
När det gäller könsskillnader i IQ så är studierna från Skottland rätt gedigna.
Population sex differences in IQ at age 11: The Scottish mental survey 1932
Här är en talande bild:
Studien blev extra intressant eftersom man följt upp med ytterligare studier på i några individer.
The stability of individual differences in mental ability from childhood to old age: follow-up of the 1932 Scottish Mental Survey
Tack för bilden och referatet, Ulf! Det är faktiskt första gången jag ser en kurva med verkliga mätvärden på könsskillnaderna i IQ. Jag har editerat din kommentar så att bilden ska synas.
Den numeriska könsskillnaden på extremerna är betydligt mindre än vad jag trodde. De yttre percentilerna har ca 60/40 mellan män och kvinnor, medan jag skulle gissat på 90/10 eller nåt sånt.
Men väger man samman de många faktorer som samverkar för att ge framgång i livet så får man ju en multipel effekt, där IQ bara är en av bitarna.
Framgång = intelligens * ambitioner * riskvilja * faktor D * faktor E * …
Om könsfördelningen ser likvärdig ut inom varje framgångsfaktor, så förstår man lätt varför så få kvinnor erhållit Nobelpriset eller vad det nu månde vara.
Pingback: Nu är det din tur att lämna debatten, Maria Sveland! | Malte on the Roxxx
Pingback: Auktoritetstro II | Bashflak
Pingback: Ingenjörer & entreprenörer | Bashflak
Pingback: Könet sitter i hjärnan | Bashflak
Jag håller med och för de som undrat över varför kvinnorna i Sex and the city klagade över att det var så svårt att hitta bra män har svaret här. 🙂
Jag är osäker på om det kan sägas vara bra eller dåligt. Det finns ett slags oundviklighet i alltihop som kommer vara samhällsomvandlande. På så vis är det nog bra.
Det tar väl nån generation för kvinnorna att misslyckas lika illa som männen i ledande ställning innan vi kommer på ett bättre samhälle. En massa människor kommer lida under den tiden men det är som det är.
Pingback: Labråtta igen | Bashflak
Det här var verkligen intressant. Har aldrig sett detta förut men så har jag inte varit nämnvärt engagerad i genusfrågor utan helt enkelt tyckt att jämställdhet är en självklarhet. Det här stämmer väl överens med den bild jag har utifrån alla människor jag mött (och det är inte så några). Jag har bara så svårt att förstå hur man kan bli provocerad av detta? Som kvinna har jag alltså i genomsnitt samma IQ som andra män. Jag löper mindre risk att hamna längst ut på vänstra ytterkanten. Om jag har fallenhet och lägger till lite ambition och riskvilja kan jag hamna längst till höger. Jag har lättare än den genomsnittlige mannen att hitta en partner att få barn med. Jag och mina medsystrar har statistiskt sett lättare att hitta en partner med högre socioekonomisk status än jag själv vilket mina medbröder inte har. Så vad är problemet?
Jag blir bara mer och mer övertygad om att aggressiva radikalfeminister slåss mot väderkvarnar. Tyvärr löper de hög risk att så småningom beläggas med kollektiv skuld av opinionen om inte debatten kan föras med respekt för allas lika värde.
Pingback: Normalfördelningskurvan | Bashflak
Pingback: Presentation av jämställdismen – AVFM Sverige
Pingback: Här är jämställdismen – AVFM Sverige
Jag blir bara ledsen när jag läser det här. Detta inlägg är ett klar tecken på varför kvinnor behöver feminismen. Vi ska ha bättre arbete, framförallt för att kvinnor nu är bättre utbildade än män. Vi ska inte behöva föda barn och ta hand om män. Männen kan ta hand om sig själva. Det är inte vår roll.
Att barn dessutom dessutom skulle behöva en mamma och en pappa är löjligt. Barn samkönade förhållanden har visats må väldigt bra, framförallt i jämförelse med t ex heterosexuella par, så det verkar inte vara så där väldigt för barn att ha föräldrar av båda könen.
@Sophie:
De flesta studier som gjorts om detta har tydliga metodiska problem – t.ex. har man ofta utgått ifrån självrapportering från samkönade par som anmält sig frivilligt till studien, och rekryterat andra par som de trodde ville delta.
Den möjligen största studien hittills*, där man studerat slumpmässigt utvalda barn uppväxta i olika familjetyper, får man en helt annan bild:
Även denna studie har förstås begränsningar. Det är svårt att få fram bra data över längre tid, så det kan möjligen dröja åtskilliga år till innan vi kan säga med hyfsad säkerhet hur bra eller dåliga olika familjeformer är. Dock ser det ut som om barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i snitt klarar sig signifikant bättre än de andra.
* Dvs bland studier som fokuserar på att identifiera ‘alternativa’ familjebildningar. Se även författarens svar till kritiker
För det första finns det ingen jämställdist som säger vad kvinnor ‘ska’ göra, vi säger att alla ska ha rätt att välja sitt eget liv utifrån sina egna förutsättningar. Vad vi i stället försöker göra, är att utifrån empirisk forskning visa varför utfallet blir som det blir när människor får välja fritt.
Samkönade föräldrapar har jag själv dålig koll på, men Ulf T refererar en studie som handlar om det.
Men när det gäller barn som växer upp utan far, så finns det ‘hela bibliotek av forskning’ över hela världen, som visar att de är överrepresenterade i alla slags sociala problem genom hela livet, även om man kompenserar statistiken för ekonomiska faktorer.
Vad gäller utbildning, så är det inte bara utbildningens nivå som spelar roll, utan även dess innehåll. Världen har begränsat behov av akademiker som läst litteraturhistoria eller genus, desto större behov av ingenjörer, entreprenörer, NO-lärare och vårdpersonal.
Studien jag nämnde ovan jämför även barn till singelföräldrar med andra familjeformer. Ensamstående (icke-homosexuella) föräldrar klarar sig lite bättre än t.ex. kategorin [lesbian mother], men ungefär lika dåligt jämfört med [intact biological family]. Detta alltså när man frågar barnen efter att de nått vuxen ålder.
Pingback: Jag är inte feminist | Kollen Om Genus
Pingback: Dessa feminister | WTF?
Pingback: Internationella Mansdagen 2014 – AVFM Sverige
Pingback: ”ligger med sina arbetskamrater” | WTF?
Pingback: False News | Bashflak
Lyfta upp medelmåttiga kvinnor? Fan vad sunkigt sagt, ja i så fall. Medelmåttiga kvinnor ska kunna vara företagare på samma som medelmåttiga män. Förmodligen är det mäns riskbeteende som gör att de vågar starta företag medan kvinnor är mer försiktiga och vågar inte, ska de då inte få stimulans?
Sen det där skitsnacket om att skolan har börjat tillvändas så att pojkar halkar efter?? Hurdå? När pojkarna var alfahannar i klassrummet så hade även flickorna bra betyg så hur kan det vara skolnas fel att de halkar efter? Tja nu förväntas ju både flickor och pojkar ta samma ansvar över sina studier och då blir det synd om pojkarna? Jovisst katederundervisningen var bra men jag vet itne varför den övergavs jag tror det med berodde på stökiga killar som inte ville sitta stilla och lyssna nu skulle de få jobba på egen hand och då klarar de inte det heller.
Läs mina artiklar om skolan om du vill veta mer. Det finns metoder som fungerar för att pojkars skolgång ska bli lika bra som flickors. Bunkeflometoden, med daglig idrott är en sån.