Auktoritetstro II

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om argumentationsfelet auktoritetstro, vilket är väldigt vanligt att man stöter på när man debatterar mot feminister och genusvetare. Mer om ämnet kan man bl.a. läsa här, där 42 mer eller mindre vanliga argumentationsfel presenteras.

Förra veckan publicerades en mastersuppsats i Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet, där Bashflak var en av ca 10 jämställdistbloggar som granskades. Efter att ha läst genom vad studenten Anna Lindeborg citerat från min blogg, konstaterade jag att hon faktiskt ansträngt sig för att gräva fram kärnan i mitt budskap. Eftersom hon citerat mig korrekt, utan att missförstå eller förvränga mina ord, och inte heller gick i polemik mot just mig, så såg jag ingen anledning att diskutera uppsatsen ytterligare. På något ställe konstaterar hon att jag inte är helt överens med t.ex. Pelle Billing på alla punkter, vilket dock är en korrekt observation som inte kräver ytterligare debatt. Desto hårdare gick hon däremot åt andra bloggare som Ninni och Bittergubben, vilka gått i polemik på sina bloggar. Även Erik ‘Aktivarum’ Wedin har skrivit en lång dekonstruktion av uppsatsen, trots att han inte var bland de granskade bloggarna.

Men även om jag inte ser någon anledning att ge mig in i debatten om uppsatsens empiriska del, så ser jag all anledning att ifrågasätta nyttan för både samhället och individen, av att mina skattepengar går till att lära studenter skriva textstycken som nedanstående. Vem i vuxenvärlden vill betala för att det produceras texter som den här? Och hur kan denna färdighet ge framtida bröd på bordet till studenten? WTF?

Även om det inte förekommer någon slutgiltig fixering hos diskursen måste det finnas partiella fixeringar, diskursen måste fixeras för stunden. Annars skulle differensflödet vara omöjligt. [69] Differensflödet utgörs av alla de möjliga betydelsefixeringar som finns inom det diskursiva fältet, alla element. För att undergräva en betydelse hos en diskurs krävs det att betydelse finns i form av mångtydiga element. Trots att en total fixering av diskursen är omöjlig existerar fortfarande försöket att konstruera detta omöjliga. Varje diskurs upprättas som ett försök att dominera diskursivitetens fält. [70] Varje diskurs vill hejda differensflödet och skapa ett centrum. Genom rörelsens artikulering av kön måste detta alltid förstås som en strävan efter att skapa en betydelse, en fixering av kön som ska dominera fältet. Det finns element som är särskilt tomma på innehåll och därmed särskilt öppna för olika betydelser. De element som det finns många konkurrerande sätt att uppfatta och definiera. Dessa element kallas flytande signifikanter. De flytande signifikanterna fixeras ”endast genom det konkreta innehållet som tillhandahålls av de antagonistiska krafterna. [71] Genom kampen mellan olika betydelser får signifikanterna mening. (Ur Anna Lindeborgs mastersuppsats)

Häromdagen gav sig genushistorikern Charlotte Vainio in i debatten, när hon på sin blogg publicerade två inlägg som ifrågasatte Erik Wedins dekonstruktion. Jag tänker hålla mig utanför den delen av diskussionen, då jag tycker att både Erik och Charlotte här mest producerar meningslös varmluft och trycksvärta, som inte ligger ovanstående flumcitat långt efter. Däremot blir jag tvungen att vara extra noga med att ta mina Enalapril när fru Vainio hela tiden hänvisar till sin egen påstådda auktoritet och använder den som om den vore ett giltigt argument i debatten. Just den typen av auktoritetstro som jag sågade i mitt inlägg häromveckan. Vainio skriver även många kloka och nyanserade saker, särskilt i diskussionen med signaturen VMK i kommentarsfältet till sitt första inlägg, vilket är anledningen till att jag ett tag prenumererade på hennes blogg. Men debatter brukar präglas av att man lyfter fram och ifrågasätter motståndarens sämsta argument, vilket jag nu kommer att göra. Vainio skriver bl.a. saker som nedanstående, angående auktoritetstro (här delvis lösryckt ut sitt sammanhang, vill ni se sammanhanget så läs hennes inlägg):

Fråga från en i övrigt ganska snorkig kommentator, som hon senare i normal feministist ordning bannade från bloggen: Förstår du ens att ”appeal to authority” inte är ett hållbart sätt argumentera? Charlotte: Dude. Jag ÄR authority.

–

Charlottes svar till en person som disputerat i teknikhistoria, angående historiska kunskaper som man lär sig redan i grundskolan: Oj. Gick du just in på en historikers blogg och började läxa upp i historia? . . . Rätta mig nu om jag har fel men du har väl ändå disputerat inom teknik och social förändring? Hur gör det dig mer kompetent än mig att uttala dig om historia, tycker du? Brukar du åka på konferenser i astrofysik och dra ditt fil. dr. kort där? . . . Så du har alltså inte läst historia på universitetsnivå? . . . Ja, den diskussionen fortsätter ett bra tag till och i normal finländsk ordning nämns förstås även Vinterkriget, vilket är deras motsvarighet till Godwin.

–

Charlotte i ett svar till Wedin: Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. …

Efter att ganska länge ha följt Vainios blogg vet jag att det är långt ifrån första gången hon använder sin auktoritet som argument, trots att hon har ungefär samma utbildningsnivå men betydligt kortare yrkeserfarenhet än de flesta jämställdistbloggarna. Så nånstans där brast mitt tålamod och jag kände mig tvungen att ge mig in i debatten, då jag skrev följande:

Den som besitter någon slags auktoritet i ett ämne, har inget behov av att använda sin titel eller utbildning som argument, utan låter det faktiska innehållet i sina påståenden tala för sig själv.

Och de flesta som deltar i den här debatten har en akademisk examen på minst mastersnivå, vilket ger färdigheter i vetenskaplig metodik som kan tillämpas även inom ämnen som man inte själv har läst. T.ex. för att bedöma trovärdigheten och hitta felaktigheter i en studie man tar del av.

Och det här med samspelet mellan könen är sånt som vilken lekman som helst kan studera empiriskt i sin vardag, det är inte som partikelfysik eller japansk litteraturhistoria, där man måste vara väldigt påläst för att ha en chans att hänga med i en debatt. (Bashflak till Vainio)

Charlotte, som tidigare satt mig på förhandsmoderering då hon tyckte att jag tjôtade för mycket med henne i våras, släppte för en gångs skull fram min kommentar genast och svarade väldigt fort:

Men alltså. De konflikter som skapas på många antigenusbloggar handlar ju inte om att ”hänga med i en debatt” utan om att mästra och fördöma. Det är en rätt stor skillnad.

Dessutom ger inte en masterexamen automatiskt färdighet i detaljer inom andra discipliners metodik och teori.

Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker. Vara med och diskutera, visst. Ha respekt för andra människors större kunnande, absolut. (Vaino till Bashflak)

Eftersom Charlotte meddelat att hon åker hemifrån med familjen över helgen finner jag det inte meningsfullt att besvara ovanstående i hennes kommentarsfält, utan skriver svaret här på min blogg, så kan hon själv välja om och när hon ska besvara det, samtidigt som alla ni andra kan läsa mitt svar redan nu.

Ja, apropå det här med att hänga med i en debatt, nu var det ju faktiskt studenten Anna Lindeborg som startade debatten, när hon i sin uppsats inledde polemik mot vad vissa av jämställdistbloggarna påstått. Och det var Charlotte Vainio själv som gav sig in i debatten utan att vi bett henne (men jag vågar nog påstå att hon och andra genusvetare har en stående inbjudan till våra bloggar, eftersom vi älskar att debattera mot relativt artiga meningsmotståndare som henne).

Apropå mastersutbildningars relevans för att förstå andra discipliner, så vill jag hävda att de flesta vetenskapliga metodiker är universellt gångbara. T.ex. så är har vetenskapliga publikationer ungefär samma disposition inom samtliga discipliner. Den som har god vana att läsa vetenskapliga rapporter kan således snabbt orientera sig i artikeln och kan extrahera det väsentliga utan att behöva läsa alltihop:

• Abstract (=sammanfattning)
• Bakgrund och syfte med studien
• Summering av tidigare forskning i ämnet
• Metodbeskrivning
• Empiriska resultat och diskussion
• Slutsatser (ibland ligger diskussionsdelen här)
• Referenser
• Bilagor med ytterligare detaljer

Vilka metoder som är mest relevanta kan förstås skilja en del mellan olika fakulteter, precis som Charlotte påstår. En naturvetare har t.ex. ganska sällan nytta av ‘källkritik‘, som är ett helt avgörande verktyg inom samhällsvetenskapen där Charlotte verkar. Men som sagt, de flesta verktyg är universella och bland de mest centrala torde vara hypotesprövning och falsifiering.

Sen blir det särskilt intressant, när Charlotte skriver: Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker. För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet. Genusvetaren kan t.ex. hävda att ‘män har makten’. Och då menar de en liten klick ‘alfahannar’ i högra ytterkanten av normalfördelningskurvan, medan män i allmänhet har väldigt lite makt. Precis som ovanstående arroganta fysikprofessor, så talar de om en liten delmängd som är raka motsatsen till majoriteten av fallen. Detsamma gäller när genusvetarna diskuterar den lilla delmängden i normalfördelningskurvans vänsterkant, där vi återfinner t.ex. mördare och våldtäktsmän. De försöker applicera undantagsfallen som om de vore normen. Och det förtjänar samma ifrågasättande från oss lekmän som ovanstående fiktiva fysikprofessor.

Och till sist Charlottes slutkläm: Vara med och diskutera, visst. Ha respekt för andra människors större kunnande, absolut. Men kärnan i traditionell vetenskap är just att den är fullständigt likgiltig till andra människors kunnande. Det enda som räknas är vad du kommit fram till och vilket underlag du har för att dra den slutsatsen. Vem du är eller vad du kan sedan tidigare, ger vetenskapen blanka fan i.

Einstein satt för drygt hundra år sen i sin privata kammare och funderade ut relativitetsteorin, med enbart papper och penna som hjälpmedel. Många var säkert skeptiska i början och andra kontrollerade hans beräkningar, de flesta dock utan att hitta några uppenbara fel. Senare har det gjorts en lång rad empiriska experiment, där teorin faktiskt visat sig vara tämligen sannolik, så nu är den allmänt accepterad. Precis som Newtons teorier var en god approximation för det universum som var känt på hans tid, så är Einsteins teorier en god approximation för det universum vi känner idag. Och kanske kommer det en ännu mer korrekt approximation som stämmer in på det universum vi känner till om tusen år? Min poäng är att vi inte tror på Einsteins teorier för att han heter Einstein och vid 26 års ålder satt i sin kammare och filosoferade fram något som vände upp och ner på vår världsbild, utan för att den teori han fantiserade ihop har visat sig stämma väl överens med saker som vi kan belägga med matematiska beräkningar och empiriska observationer.

Om en stjärna som Stewen Hawkins skulle rita en process för kall fusion, så skulle ingen sann vetenskapsman ändå tro honom, förrän påståendena verifierats med experiment. Att han är världskändis skulle förvisso öka sannolikheten att få gehör för idéerna, men skepsisen skulle ändå vara stor inom forskarkåren. På samma sätt är vi skeptiska mot feministiska filosofer som suttit i sin kammare och fantiserat ihop något, fram tills dess att deras teorier har belagts genom empiriska studier. Vilket ännu inte har hänt.

Teologi eller naturvetenskap? – Den som studerar historia, vet nog att det krävdes misstro mot auktoriteter för att införa den heliocentriska världsbild vi har idag

Blogglänkar om Anna Lindeborgs uppsats: Bashflak, Bittergubben, Erik 0, Erik 1, Erik 2, Erik 3, Ninni, Toklandet 1, Toklandet 2

Charlotte Vainios repliker på ämnet: Del 1, Del 2, Del 3

Repliker på Charlotte: Bittergubben, Aktivarum, Erik/Ninni 1, Erik 2, Snurrigt