Omanliga våldtäktsmän och bristen på normer

Studio Ett på SR sände idag ett inslag om en överfallsgruppvåldtäkt som inträffade i Sundbyberg i helgen. Som expertkommentator anlitades författaren och journalisten Katarina Wennstam, som brukar vara impopulär hos mansfrågebloggare, då det mesta hon säger och skriver brukar uppfylla flera av kriterierna som definierar misandri.

Men i dagens radioinslag överraskar hon positivt, åtminstone i första halvan av sin utläggning. Kanske har hon i smyg tagit till sig av den tidigare kritiken och förbättrat sitt sätt att uttrycka sig? I slutet av diskussionen faller hon förvisso delvis tillbaka i sitt gamla mönster och pratar om manlig överordning och kvinnlig underordning och liknande floskler, men jag ska fokusera på det positiva. Hon är t.ex. väldigt tydlig med att våldtäkt är ovanligt och att det inte är något kvinnor behöver gå runt och vara rädda för. Vidare säger hon att våldtäkt är en avart på manligheten som bara ett fåtal män håller på med. Hon berättar t.ex. att det är vanligt att deltagare i gruppvåldtäkt finner situationen så avtändande att de inte får stånd, men fejkar ändå inför polarna p.g.a. grupptrycket. Våldtäkten är en onormal situation som de egentligen inte vill befinna sig i.

Det där är något som mansbloggare och ekvalister ofta påpekar när feminister vräker ur sig kollektivistiska anklagelser om manligt våld och maktmissbruk. Pelle Billing skrev t.ex. ett episkt blogginlägg med titeln Mansrollen är det som en majoritet av män gör. De flesta män begår aldrig våldtäkt. De flesta svenska män slår aldrig sin fru eller sina barn. De flesta vuxna män slår aldrig andra män, såvida inte staten tvingar dem i samband med krig, vilket vi i Sverige inte haft på 200 år. De flesta manliga statschefer startar inte krig. Det är vi fredliga män, inte våldsmännen, som är mansnormen.

För några veckor sedan skrev en sociologiprofessor en debattartikel om mansnormerna på Newsmill, i ungefär samma kollektivistiska anda som vi tidigare kritiserat Wennstam m.fl för. Men i stället för att kritisera de kollektivistiska och misandriska inslagen i artikeln ska jag lyfta fram något bra han säger:

Men här föreligger en dubbelhet. Män behövs, men det blir då viktigt att männen och vuxna förmedlar t. ex. rättvisa, solidaritet, medkänsla, närvaro, tydlighet, jämställdhet. I fallet Breivik och Mangs, tycks problemet ha varit att frånvaron av pappan har lämnat barnet att utveckla och hitta egna normer. I en tid då fiktiva dataspel och film blir allt vanligare daglig underhållning för barn uppstår en risk att den virtuella världen sammansmälter med den reala. Denna utveckling kan bara hävas genom samtal i vardagen med vuxenförebilder. Det är dags att på allvar och i en konstruktiv diskussion sätta fokus på de normbildande spåren efter fäderna. (Per Wickenberg på Newsmill)

Här är han inne på något väsentligt. Det är inte normerna som skapar mobbare, våldtäktsmän och gangstergäng. Det är bristen på normer. Pojkar från trasiga familjer kan, med dagens kvinnodominerade lärarkår, gå genom hela grundskolan utan att en enda gång föra en dialog med en vuxen man. De faderlösa pojkarna lämnas, likt barnen i Nobelprisbelönade boken ‘Flugornas Herre’, att skapa sina egna mansnormer och deras första verkliga kontakt med vuxna män blir när polisen tar dem. Då är det så dags. Därför tror jag att barnomsorg och skola är en av få branscher där personalens könsfördelning har en avgörande betydelse för verksamhetens kvalitet. Det behöver kanske inte vara 50/50, men varje barngrupp bör enligt min åsikt ha både kvinnlig och manlig personal som barnen träffar regelbundet. Paradoxalt nog, i ett samhälle där kraven på könskvotering duggar tätt, så stretar Skolverket emot med hänvisning till att kompetens går före kön. Rätt kompetens är förvisso en förutsättning för att det ska fungera, men man hör aldrig det argumentet i andra sammanhang där myndigheterna vill jämna ut könsfördelningen. Inom t.ex. polis och brandkår lär antagningskraven ha sänkts för att kvinnor lättare ska kunna kvalificera sig. Lärarutbildaren Mats Olsson har nyligen granskat den senaste utredningen om mansrekrytering på sin blogg Tysta Tankar (Del I, del II, del III, del IV).

Förra veckan publicerade några unga politikerbroilers en artikel på SvD Brännpunkt, där de menade att normkritik är ett sätt att motverka mobbing. Jag skulle nog vilja påstå att normkritik bara vänder på steken och bjuder in till att mobba de som följer normerna. Marika Formgren, som vi känner sedan tidigare från Corren och Smålandsposten, skriver idag en replik på SvDs ledarsida. Hon förmedlar samma budskap som jag avser att göra till den den röda tråden i min egen bloggpost, att det är bristen på normer som skapar de oönskade beteendena hos de urspårade uttolkarna av manligheten. I en tid när medierna flödar över av hyllningar till vuxenmobbingsajter som Vita Kränkta Män, är det befriande att det fortfarande finns skribenter som kopplar in hjärnan innan de tar till orda:

Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskriminerings-grunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare. Dessa maktordningar är statiska. Att den enda vita eleven i en mångkulturell skolklass skulle kunna uppleva ett underläge är uteslutet. Underordnade är offer som ska stärkas, överordnade är förövare som ska bli medvetna om sin skuld, och rollerna fördelas via den moderna arvssynden normkritiken. Skolmobbning ska utplånas genom att elever och lärare kritiserar vithetsnormen, heteronormen, genusnormen och så vidare. Är du vit, heterosexuell pojke är det alltså kört. Du kan inte bli mobbad, och du är vad företagare var på 1970-talet: något ont, som man måste ta allt värde ifrån för att stärka de utsatta. (Marika Formgren i SvD)

Mobbare och offer är inte alltid de man tror


Mobbare och offer är inte alltid de man tror

Fler blogglänkar: Susanna Varis, Genusdebatten del I, Genusdebatten del II,

Annonser

9 thoughts on “Omanliga våldtäktsmän och bristen på normer

  1. Ping: Inkonsekvent av Sabuni | Bashflak

  2. Precis.
    Jag lämnar över ordet till C H Hermansson: ”Någon djävla ordning får det vara.” Han fortsatte i och för sig ”även i ett politiskt parti,” men grundtanken går att använda till mycket.

  3. Ping: Pojkarna – det svaga könet | Bashflak

  4. Ping: Om mäns våld | Bashflak

  5. Ping: Auktoritetstro II | Bashflak

  6. Ping: Genusforskare avfärdar myten om antipluggkultur | Bashflak

  7. Ping: Mansutredaren om mäns våld | Bashflak

  8. Ping: Den våldsamma mansnormen – AVFM Sverige

  9. Ping: Ett värdigt fredspris | Bashflak

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s