Sveriges manligaste festival

När jag var yngre gick jag alltid på den festival som numera heter Sweden Rock. Jag missade bara det första året, innan jag för ca tio år sen slutade åka dit av familjeskäl. Men nu börjar barnen bli så pass stora och självständiga att det är dags igen. Äldsta dottern hängde med en gång när hon var två-tre år, men det är inte hennes grej. One Direction kommer inte i år heller. Och att se farsan ta på sig en långhårig peruk, sminka ögonen med cayal och headbanga vilt, skulle bara vara för mycket för en tvättäkta fjortis. I år har jag dock fått med mig hustrun, som inte varit där sen 90-talet.

Enligt Genusfolkets kriterier på vad som är bra, så är festivalen Music & Arts bäst på kvinnliga bokningar. Med samma kriterier på bra och dåligt skulle Sweden Rock vara bäst på manliga bokningar, med andra ord Sveriges manligaste festival, där könskvoten är 80/3 till manliga akters fördel. Därmed ett enda stort testosteronkalas. Den är dessutom Sveriges mest lönsamma festival, där 700 kr av varje såld biljett i fjol gick rakt ner i de nio aktieägarnas personliga fickor (före skatt).

Det är förmodligen ingen slump att just Sweden Rock går så bra. Festivaler som satsar på politisk korrekthet i stället för musik, har gått i konkurs på löpande band. Tidigare Arvika och Hultsfred, nu senast Siesta och Peace & Love. Och apropå sistnämnda, att hålla okritiska föreläsningar om ‘vita kränkta män’ är ju en direkt förolämpning mot publiken. Mitt förhandstips är att nästa offer för festivaldöden blir Way Out West, som i år bara tillåter veganmat. Men Sweden Rock har aldrig brytt sig om politisk korrekthet. De satsar på bra musik helt enkelt, oavsett om den är höger som Ted Nugent, vänster som John Fogerty, eller politiskt neutral som KISS. En stor del av banden de bokar präglas av just avsaknaden av politik. Vilket förvisso är politik i sig.

En annan aspekt på Sweden Rock är att man inte hittar en så liberal attityd någon annanstans jag varit. Nakna människor av båda könen njuter av solen med en cowboyhatt eller ett nitbälte som enda klädsel. Andra drar omkring i klänning eller nunnedräkt, oavsett kön. Själv har jag gått omkring klädd som Elwood Blues en gång. Bara fantasin sätter gränser och risken för mobbing eller trakasserier är minimal, oavsett vilken stil man väljer. De flesta man pratar med har aldrig sett ett slagsmål under tio års regelbundna besök eller mer. För egen del är det drygt 20 år sen mitt första Sweden Rock och jag har heller aldrig sett något slagsmål där. De vänstermänniskor som så gärna vill förknippa manlighet med våld, borde komma till Sweden Rock och kolla hur städat det går till när patriarkatet rockar loss.

Men eftersom detta är en politisk blogg, så ska jag ändå göra politik av det opolitiska. Nedan några av banden som spelar under dagen jag är där, kommenterade ur politisk synvinkel:

Rammstein-plagiatet Raubtier från Haparanda tar över Sabatons roll från de senaste åren, att öppna festivalen med Du Gamla Du Fria på nationaldagen. Och med låttitlar som Dieseldöden, Achtung Panzer och Låt Napalmen Regna ner, har de förstått vad Försvarets värdegrund egentligen handlar om:

Amerikanska Survivor gör sin första och förmodligen sista spelning i Skandinavien, 31 år efter att de släppte en av värdshistoriens största testosteronhits i ‘Eye of the Tiger’

Brittiska Status Quo är ungefär samtida med mitt eget coverband, där Status spelat under samma namn sedan 1968 och mitt eget band sen 1965. Men de äldsta gubbarna i mitt band är äldre än Status-gubbarna. När Status Quo bytte till sitt nuvarande namn var de bara tonåringar, och namnet var synnerligen väl valt eftersom de är bandet som gett den musikaliska konservatismen ett ansikte. Mycket talande hette en av deras senaste skivor ‘In search of the 4th chord’, men jag tror inte de kommit längre än till 3 ännu. Med drygt 60 hitsinglar på Brittiska listan är de svåra att överträffa på alla sätt och vis. På Sweden Rock Festival har de blivit lite av ett husband, jämte andra brittiska storheter som Motörhead och Deep Purple, som alla varit med åtminstone 5 gånger vardera. En särskild källa till munterhet är basisten, som ser ut som en klon mellan Pär Ström och Sid Vicious.

Amerikanska Five Finger Death Punch har jag aldrig hört talas om förr. Vad kallas genren, EMO-metal? Men den här videon har ett extremt viktigt budskap som alla borde fundera på.

Svenska tjejbandet Imber har vunnit nån stor musiktävling på Studiefrämjandet. De står sig förvisso slätt jämfört med Cruzified Barbara, men är ändå bra. De verkar vara feminister, som kvoterar kvinnor som bandmedlemmar. Tur åtminstone att de kvoterat duktiga tjejer, även om de själva erkänner att det varit svårt att hitta tjejer som håller måttet. Musiken gillar jag skarpt, men jag tycker lite synd om dem. Att spela på Sveriges största metalfestival kan tyckas vara en ära, men att spela på festivalens minsta scen i direkt konkurrens med världsartister som Status Quo kan inte vara det lättaste. Jag lyssnade på ett okänt band på demoscenen för ett antal år sen, och det var världens ökengig. Hundra pers i fullt dagsljus, på en yta stor som en fotbollsplan, trots att festivalen hade 33000 pers insläppta. Ett litet klubbgig där samma hundra pers trängs in på en yta som ett vardagsrum är mycket bättre, då kommer såna band till sin rätt. Mitt eget band spelar ofta på såna små klubbscener och det är skitkul. Videon nedan får mig att fundera: Schlangemann, wo bist du?

De här djupgrowlande svenska vikingagrabbarna som är ett av dagens toppnamn funderar nog inte så mycket på HBTQ-frågor, veganism eller genus-problematik till vardags. Å andra sidan var det väl inte särskilt många som trodde att Robert Halford i Judas Priest var läderbögarnas läderbög, innan han kom ut som just det och alla pusselbitar föll på plats:

Huvudnumret KISS symboliserar verkligen allt det där som de politiskt korrekta hatar. Kommersialism, manschauvinism, våldsförskönande etc. Gene Simmons, som förutom att han är urtypen för den häradsbetäckande alfahannen, med en ny flickvän varje kväll under flera decennier, lever verkligen upp till fördomen om den girige juden, gniden affärsman samt född i Israel som han är. Paradoxalt nog brukar KISS bli anmälda för hets mot folkgrupp när de spelar i Sverige, på grund av de blixtformade SS i deras logga. Gene höll sig utanför politiken under de första trettio åren av sin karriär och brukade svara sarkastiskt att ‘Ser jag ut som en snubbe som diskuterar politik?‘ när någon naiv journalist ville pressa ur honom en kommentar om Mellanöstern eller liknande. Och låtarna har aldrig innehållit någon politik.

Men de senaste tio åren har Gene börjat visa mer öppet var han står politiskt, och inte förvånande är han enligt Expressen en Israelvänlig republikan som säger sig ångra att han röstade på Obama. Mycket riktigt har han även ställt upp som USAs patriotiska motsvarighet till Sveriges fältartister. Och om påståendena i detta klippet stämmer, så kan man förstå att alkade Ace Frehley fick sparken, när han brukade trakassera judarna Gene och Paul med grova nazistskämt på fyllan. Måste vara tämligen enerverande att jobba ihop med honom. Gene Simmons och Paul Stanley pratar å andra sidan mycket om rock’n roll och musikens själ i olika intervjuer. Men för dem är det bara en teaterroll de spelar, de båda är proffs ut i fingerspetsarna, där ‘the show must go on’ oavsett om det faller döda scenarbetare från taket (vilket har hänt). De nerdrogade och numera sparkade medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss är å andra sidan rock’n roll på riktigt, den typen av mobbade underdogs som Gene Simmons valde som stjärnan i skolbandet när han ledde reality-såpan ‘School of Rock’ häromåret. Utan deras medverkan under de första åren hade KISS förmodligen aldrig blivit vad de fortfarande är – det största showbandet i världen. I början var alla i KISS fantastiska sångare med egna unika röster, men en efter en har de tappat sin stjärnglans. Ace och Peter var först, och efter förra veckans fiasko i Stockholm, är det just nu pinsamt uppenbart att Paul Stanley kommer att bli näste medlem att få sparken eftersom han inte längre håller måttet. Bandet har börjat förbereda fansen på att ‘KISS is larger than life’, vilket innebär att alla medlemmar så småningom kommer att bytas ut men att bandet kommer att fortsätta turnera, precis som de lokala stjärnorna Wizex redan gör. I Wizex finns sedan åtminstone ett decennium inte en enda originalmedlem kvar, och trots det är de fortfarande bland de största i Sverige i sin genre. Så kommer KISS också att sluta. Den förra veckan påbörjade Monster-turnen blir sannolikt Paul Stanleys sista show, sen är det bara Gene kvar. Men den dag även Gene tappar rösten kommer jag att sluta digga KISS, det kan jag lova.

Nu öppnar jag en kall Carlsberg till frukost, skålar för Dennis Nörmark och beger mig till festen!