Kvinnor ger mig kväljningar

Ja, inte alla kvinnor förstås. Inte heller kvinnor som grupp. Men vissa enskilda kvinnor. En liten minoritet, men ändock några. En av dessa få är Seher Yilmas, som jobbar som Public Affairs-representant för Sveriges största fackförbund Unionen. Inom ramen för det jobbet brukar hon skriva radikalfeministiska krönikor på sajten Nyheter24. Hon får alltså betalt av Unionens medlemmar för att skriva sån här horribel misandri som i sin senaste krönika:

Män ger mig kväljningar
Därför gör patriarkatet, där män som grupp är representerad, mig fruktansvärt illamående.

—

Det är väldigt sällan en enskild man ger mig kväljningar. Men patriarkatet, där män som grupp är representerad, gör mig fruktansvärt illamående.

(Seher Yilmaz i Nyheter24)

Ovanstående text blir ganska motsägelsefull. Den som får kväljningar av män som grupp borde väl rimligen få kväljningar av varje enskild man? Om man hatar alla, så hatar man ju var och en individuellt. (På samma sätt anser jag att SCUM är ett individuellt mordhot mot 3 500 000 000 namngivna personer.)

Den bortklippta textmassan i citatet ovan, innehåller en uppräkning av områden där hon anser att kvinnor diskrimineras strukturellt, medan hon anser att män i förekommande fall diskrimineras individuellt och därför inte förtjänar hennes uppmärksamhet som facklig representant på riksnivå. Hon menar att kvinnor diskrimineras strukturellt på följande tre områden, vilket gör att hon anser sig ha rätt att ignorera och förolämpa Unionens hundratusentals manliga medlemmar i de texter hon skriver:

1. Kvinnor drabbas av anorexi på grund av utseendefixering
2. Andelen kvinnor i börsstyrelserna har slutat öka och går något bakåt enligt de senaste siffrorna
3. Barnsängsfeber har historiskt sett varit en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga kvinnor. I vissa länder är det fortfarande vanligt.

Mina kommentarer till hennes punkter:

1. Utseendefixeringen hos kvinnor är kopplad till ‘patriarkatet’ på så vis att kvinnor tävlar mot varandra för att vinna ett litet fåtal alfahannars sexuella gunst, där fixeringen vid alfahannar är orsaken till att kvinnors inbördes mobbing skulle kunna kallas patriarkat. Det är inte männen i patriarkatet som skriver om mode och bantning i tjejtidningar, anordnar skönhetstävlingar eller skriver elaka viktkommentarer på Blondinbellas blogg. Det gör kvinnorna så bra själva, där den inbördes konkurrensen om att få para sig med den statusfyllde alfahannen (den blivande patriarken) är drivkraften. Om kvinnor slutade sukta efter alfahannen skulle de kunna relaxa och välja män av lägre status, som inte har råd att vara lika kräsna vad gäller kvinnans utseende. Men se, det går inte, för jämställda män är inte sexiga. Evolutionspsykologi i praktiken.

Den enda fråga ovan som egentligen torde intressera Unionen som fackförbund är väl 2. Och där är det faktiskt så, att utfallet motsvaras ganska väl av rekryteringsunderlaget, vilket jag skrivit om flera gånger förr, t.ex. här och här. Utfallet har stagnerat därför att det helt enkelt inte längre finns fler kvinnor med rätt kompetens att välja bland. Snarare är det så att kvinnor har lättare än män att nå styrelseposter, om man ser till genomsnittsåldern för deras första styrelseuppdrag. En glashiss, med andra ord. Och vilket egenvärde könet på en styrelseledamot har för företaget eller någon annan intressent, återstår att förklara.

3. För mig är det fullkomligt obegripligt hur hon kan påstå att barnsängsfeber skulle handla om strukturell diskriminering. En röd tråd genom världshistorien har ju varit att kvinnor och barn ska skyddas på ett eller annat sätt, ofta genom att män offrar sig och tar risker. Orsaken till att barnsängsfeber orsakat så ofantligt många dödsfall har helt enkelt varit okunskap, fram till slutet på 1800-talet, när man upptäckte att en så enkel åtgärd som att tvätta händerna noga mellan varje förlossningspatient kunde minska sjukdomsfallen radikalt. Idag kan man nog inte påstå att barnsängsfeber beror på okunskap någonstans i världen. Däremot brist på resurser i form av t.ex. rent vatten i de länder där det fortfarande är vanligt. Men hur detta skulle vara en fråga för Unionen, eller hur det kan ge Yilmaz orsak att bli så illamående, att hon anser sig ha rätt att strunta i Unionens manliga medlemmar, känns väldigt långsökt.

Förbundsstämma på Unionen?

Jag blev för drygt 20 år sen tillfrågad om jag ville bli medlem i det förbund som idag heter Unionen. Jag tackade nej, vilket känns skönt en dag som denna, och efter ett par år som svartfot gick jag i stället med i CF, det som idag heter Sveriges Ingenjörer. De är inte heller perfekta ur jämställdistiskt perspektiv, men jag har svårt att tro att en så extrem person som Yilmaz skulle bli särskilt långvarig på deras kansli.

Uppdatering: Unionen har i kommunikation med min läsare Mathias meddelat att Yilmaz inte längre jobbar hos dem och att hon skriver krönikorna i egenskap av privatperson. Men det framgår ganska tydligt att den avslutade anställningen inte har med krönikorna att göra. Till skillnad från i S-toppen går det uppenbarligen att sitta på dubbla stolar i Unionen. Men Stig Malm skulle knappast kommit undan med påståendet att han gjorde sitt berömda uttalande om ‘Fittstim’ i egenskap av privatperson.

Blogglänkar: Ekvalist, Toklandet