OBS! Ni som hittat hit från alla länkar på Facebook och whatever, läs hellre min redigerade och kompletterade toppsida med samma innehåll! Den hittar ni här.
Könsrollerna har tydliga biologiska inslag
Ett grundläggande fel i den svenska genusdebatten är att så få känner till eller vill erkänna basala fakta. Människan är ett djur (inte bara män). Kulturen är en förlängning av vår biologi. Biologin är fundamentet på vilket kulturen vilar. Men väldigt många debattörer pratar som om kulturen svävade fritt i luften, när de t.ex. säger att ’könsrollerna är sociala konstruktioner’. Det finns förvisso könsroller som ÄR sociala konstruktioner, t.ex. att ett visst kön förväntas gilla en viss färg, och det finns delar av könsrollerna som är olika mellan länder och tidsåldrar. Men väsentliga delar av våra könsroller grundar sig på biologi och evolutionspsykologi. Hormoner styr våra känslor, vilket påverkar de val vi gör i livet. Könsrollerna har även grund i det motsatta könets sexuella preferenser. Kvinnor ska vara snygga och empatiska, män ska vara försörjande och beskyddande, annars minskar chansen att kunna välja den partner man helst vill ha.
En viktig aspekt på biologi är att populationen har stora inbördes variationer. När man beskriver könsroller och könsskillnader kan man inte säga att ’alla män gör si och alla kvinnor så’, utan man måste beskriva världen i form av normalfördelningskurvor och sannolikheter. Den enda könsrollen som är huggen i sten är att alla män saknar förmåga att föda och amma barn, allt annat är flexibelt och variabelt. Människan är väldigt anpassningsbar, det bor således naturfolk ända från ekvatorns djungler och öknar upp till norra Grönlands isvidder. På samma sätt kan människan förändra sina könsroller och föräldrar kan ersätta varandra vid katastrofer som krig, barnsängsfeber, skiljsmässa m.m. Frågan är dock om man mår bra av att leva för långt från sin natur, med tanke på att stress och psykisk ohälsa ökar. Jag tänker dock inte fördjupa mig i könsrollerna just nu, kanske i ett senare inlägg. Jag nämnde det som inledning till huvudämnet för bloggposten, eftersom det leder in på frågan om den naturliga variationen inom populationen.
Normalfördelningskurvan
Gruppen män har större naturlig inbördes variation än gruppen kvinnor för väldigt många egenskaper. Kanske beror det på att Y-kromosomen har större slumpvis variation än X-kromosomen, men den hypotesen har jag inte hittat belägg för vid en snabb googling. En mätbar egenskap som ofta plottas med normalfördelningskurvan är IQ. Män och kvinnor har ungefär samma medelvärde, men eftersom mäns kurva är mer utsträckt, kan man säga att de flesta idioter och de flesta genier är män, medan fler kvinnor tenderar att vara normalbegåvade. En abstrakt egenskap som filosofiskt kan beskrivas med kurvan är ambitionsnivå. Det finns fler manliga strebers, men även fler manliga slackers. IQ och ambitionsnivå är en kombination som i regel krävs för att skaffa sig makt, ett grundläggande begrepp i genusdiskussionen.
Förvånande få debattörer utgår från normalfördelningskurvan när de ska beskriva verkligheten. Eller rättare sagt, de utgår från den utan att känna till den och drar därför felaktiga slutsatser av sina observationer. Könsmaktsordningen som ligger till grund för genusstudier vid universiteten, är ett exempel på det. Feministerna säger ’män har makten’ och menar då den lilla klicken längst ut till höger, där det knappt finns några kvinnor. Den stora majoriteten män som inte har någon makt, känner inte alls igen sig i påståendet. I nästa andetag säger feministen ’män misshandlar och våldtar’ och menar då männen längst ut till vänster på kurvan. ‘Det gör vi så fan heller’, säger alla vi andra.
I vänsterkanten på kurvan hittar man samhällets sorgebarn – kriminella, uteliggare, missbrukare och så vidare. Där är majoriteten män. I högerkanten hittar man eliten – direktörer, professorer, statschefer m.fl. där majoriteten också är män.
Hypergami och kvotering
Männen till vänster på normalfördelningskurvan är inte särskilt gångbara på datingmarknaden, eftersom kvinnor helst gifter sig med män som har minst lika hög socioekonomisk status som henne själv, ett beteende kallat hypergami. Nu är det förstås inte så enkelt och varje samhällsklass har sina egna ‘alfahannar’, där status kan betyda ett par grova biceps i vissa kretsar och en flott villa i andra kretsar. De mest populära männen har förstås både och. Men faktum är att ett antal män blir över och aldrig får barn, medan andra män skaffar flera barnkullar med olika kvinnor, vilket gör att de barnlösa kvinnorna är färre än de barnlösa männen. De män som ingen vill ha återfinns till stor del på fördelningskurvans vänsterkant. Kanske är kvinnornas sexuella selektion av de bästa männen, naturens sätt att förhindra människosläktets degenerering?
Enorma resurser läggs på att lyfta kvinnorna i mitten så att de ska kunna konkurrera med de bästa männen. Kvotering, glashissar, kvinnosatsningar av alla de slag. T.ex. så har Tillväxtverket delat ut 375 Mkr i startbidrag till kvinnliga företagare och det är bara ett av hundratals exempel. Under de senare decennierna har även skolan anpassats mer till flickors egenskaper, vilket gör att pojkarna halkar efter i betygsjakten. Kvinnorna dominerar de högre utbildningarna idag. När kvinnors status ökar, får de allt svårare att hitta män som uppfyller deras krav på drömprinsen. Andelen singlar ökar bland både män och kvinnor. Feminister vill kompensera detta genom att ensamstående kvinnor ges rätt till insemination. De överblivna männen får hålla till godo med importfruar.
Frågan är vilken nytta alla satsningar på att lyfta kvinnor gör? Får vi ett bättre samhälle när medelmåttorna kvoteras in bland eliten? Jag tror det vore bättre satsade medel om man lade alla dessa genusmiljarder på att försöka lyfta männen i botten upp mot mitten, eftersom denna grupp orsakar många samhällsproblem av det slag som feministerna gärna pratar om, t.ex. våldtäkt och partnervåld. Helst bör man identifiera dem redan i grundskolan och satsa där, för senare i livet kan det vara för sent. Det finns förstås hopplösa fall, men de flesta människor kan hitta något de är bra på och utveckla den talangen till något som gör nytta för samhället och skapar ett drägligt liv för individen.
Detta inlägg är bara påbörjat. Eftersom ambitionen är att det ska tillhöra kategorin Episka inlägg så kommer det att förbättras efterhand. Konstruktiv kritik och kompletterande material mottages tacksamt!
Bashflak 
Skitbra! Såg en bild på en liknande fördelningskurva för bra länge sedan men har inte lyckats hitta igen den, men den visade på var man låg i karriären och skillnaden mellan kvinnor och män.Typ sopåkare, städare mm långt ner i botten och läkare, VD:s mm i toppen samt könsfördelningen. Det blir ett bokmärke på den här sidan 🙂
Pingback: Den jämställdhetspolitiska skalan | Bashflak
Bashflak, hur definierar du begreppet könsroll?
Gärningar och prioriteringar som det ena könet gör oftare än det andra. Och då en majoritet eller betydande andel av det könet.
Att köpa blommor till sin hustru är en del av den manliga könsrollen, för det gör nästan alla män, medan få kvinnor köper blommor till sin man (män är för övrigt inte särskilt intresserade av att få blommor). Att slå eller mörda sin kvinna är t.ex. inte en del av den manliga könsrollen, eftersom så få gör det.
Vilka av våra gärningar och prioriteringar anser du styrs av biologin och vilka är sociala konstruktioner?
Det är en komplex blandning av både biologi och kultur så den frågan går inte att svara på.
Att män saknar förmåga att föda och amma barn är 100 % biologi. Att folk förknippar färger med ett visst kön är 100 % kultur. Men mellan dessa ytterligheter finns en glidande skala där våra beslut påverkas av både biologi och kultur.
Är försörjning en del av könsrollen? Och är det i så fall biologiskt eller kulturellt betingat?
Ja på alla tre
Hm, det blev jag ju inte särskilt klokare av … Menar du att det är en del av mannens eller kvinnans könsroll? Och vad är det som är biologiskt betingat när det gäller försörjning?
Det ingår framför allt i mannens könsroll. Den man som saknar förmågan att försörja är inte särskilt gångbar på datingmarknaden. Kvinnor har inte lika hårda krav från män vad gäller försörjningsförmågan. Eller för att citera Pelle Billings bok Jämställdhetsbluffen: ‘För mig var förvärvsarbete en skyldighet, för henne en möjlighet.’
Detta kan förklaras med evolutionspsykologi, d.v.s. biologi.
Om könsrollen definieras av vad det ena könet gör oftare än det andra, varför ingår försörjning framför allt i mannens könsroll? Andelen kvinnor som arbetar är ju nästan lika stor som andelen män som arbetar (77% resp. 83%)
”Den man som saknar förmågan att försörja är inte särskilt gångbar på datingmarknaden.”
Menar du förmåga att försörja sig själv eller förmåga att försörja både sig själv och sin partner?
”Eller för att citera Pelle Billings bok Jämställdhetsbluffen: ‘För mig var förvärvsarbete en skyldighet, för henne en möjlighet.’”
Menar du att kvinnor bara arbetar för att de tycker att det är kul? Vad har du i så fall för stöd för det?
Könsrollen Män ska försörja beror främst på genomsnittskvinnans sexuella preferenser. Varför tror du att antalet singelhushåll ökar i samma takt som kvinnorna tar över de högre utbildningarna? Jo, för att kvinnor i regel vill ha en partner som har MINST samma socioekonomiska status som henne själv. När kvinnorna höjer sin egen status får de svårare att hitta en partner som duger, eftersom antalet Alfa-hannar i högerkanten av normalfördelningskurvan är begränsat.
Kvinnor vill inte försörja män, det är ovanligt. Kvinnor tjänar pengar för att bidra till familjens totala välstånd, inte för att ta huvudansvaret. Kvinnor jobbar kanske inte för att det är kul, men de låter andra värden än lönen påverka vilket jobb de väljer. Därför tjänar kvinnor i genomsnitt mindre än män.
Om du inte tror mig, så tycker jag du ska gifta dig men en arbetslös man, sen övertyga alla dina vänner att göra detsamma. Tänk vad mycket hjälp ni skulle få med hemarbetet om ni försörjde en hemmapappa. Men det kommer inte att hända, för de flesta karriärsugna kvinnor skyr arbetslösa män som pesten.
”Varför tror du att antalet singelhushåll ökar i samma takt som kvinnorna tar över de högre utbildningarna? Jo, för att kvinnor i regel vill ha en partner som har MINST samma socioekonomiska status som henne själv.”
Kanske finns det andra orsaker, jag har t.ex. läst någonstans att högutbildade kvinnor har högre krav på jämställdhet i sina relationer. Hittade också en artikel där en professor i sociologi säger att det kan bero på ökad individualisering.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12408365.ab
”Kvinnor vill inte försörja män, det är ovanligt. Kvinnor tjänar pengar för att bidra till familjens totala välstånd, inte för att ta huvudansvaret.”
Men måste alternativet vara att kvinnan tar över huvudansvaret och försörjer sin man? Kan de inte dela på ansvaret? Jag och min man tjänar bra båda två, men visst, han tjänar något mer än mig. Men att säga att han har huvudansvaret för familjens försörjning och att min inkomst bara är ett bidrag gör mig faktiskt … *räknar till 10 flera gånger* … arg. Det är ju en total nedvärdering av min insats.
”När kvinnorna höjer sin egen status får de svårare att hitta en partner som duger, eftersom antalet Alfa-hannar i högerkanten av normalfördelningskurvan är begränsat.” och ”Om du inte tror mig, så tycker jag du ska gifta dig men en arbetslös man, sen övertyga alla dina vänner att göra detsamma.”
Varför måste alternativet till en alfa-hanne vara en arbetslös man? De flesta män är ju vanliga hyggliga killar som har ett jobb.
”Om du inte tror mig, så tycker jag du ska gifta dig men en arbetslös man …”
Jag är lyckligt gift och har ingen lust att skilja mig bara för att motbevisa din tes 😉 Men jag har funderat lite på om jag rent hypotetiskt skulle vara intresserad av en arbetslös man, och kom fram till att det hänger på hur han hanterar situationen. Om han anstränger sig för att hitta ett nytt jobb och är beredd att ta vilket jobb som helst för att kunna försörja sig, så skulle inte arbetslösheten vara ett hinder. Om han däremot är fullt nöjd med att vara arbetslös och leva på bidrag, så skulle jag inte vara intresserad. Det är alltså inte att han är arbetslös, utan bristen på eget försörjningsansvar och ambitioner som jag skulle tycka vara ”avtändande”.
Du tycker en man som saknar försörjningsförmåga är avtändande. Evolutionspsykologi in action. Biologi…
Du har uppenbarligen inte läst det jag skrev. Jag har tagit mig tid att fundera och formulera ett uppriktigt svar, men jag inser att du inte är intresserad. Jag ska inte besvära dig mer.
”Men att säga att han har huvudansvaret för familjens försörjning och att min inkomst bara är ett bidrag gör mig faktiskt … *räknar till 10 flera gånger* … arg. Det är ju en total nedvärdering av min insats.”
Hur får du en generalisering att handla om dig och bara dig? Vi kan iaktta vad som brukar hända när kvinnor respektive män blir arbetslösa, och vi kan iaktta vilket kön som oftast är berett att försörja det andra könet. Vad du uttrycker för syn på saken när dina ideal inte sätts på prov av verkligheten är av måttligt intresse för mig, men jag konstaterar att även när du diskuterar teoretiskt, så uttrycker du en aversion mot bristande försörjningsförmåga hos mannen i ditt liv.
@ lavazza 1891
”Vad du uttrycker för syn på saken när dina ideal inte sätts på prov av verkligheten är av måttligt intresse för mig,”
Tack för informationen.
”… men jag konstaterar att även när du diskuterar teoretiskt, så uttrycker du en aversion mot bristande försörjningsförmåga hos mannen i ditt liv.”
Läst, men inte förstått … nåja, jag kan leva med det.
För övrigt vill jag tacka för synpunkterna, genom att citera ledaren i NT om Pär Ströms frånfälle i genusdebatten.
Kritik är bra. Den som kritiseras måste skärpa sina argument, rensa ut det som är dåligt, tänka efter en gång till. Det är i dialogen med meningsmotståndaren som det egna argumentet slipas.
Pingback: Dåliga pappor | Bashflak
Pingback: Genus-Lego | Bashflak
Pingback: Pissrännan | Bashflak
Pingback: Dödsfall vid obetalt hemarbete | Bashflak
Pingback: Genus och statistik | Bashflak
Pingback: Feminister som har tröttnat på manshatet. « Malte on the Roxxx
Pingback: Nyttig självinsikt | Bashflak
Pingback: Betygsgapet | Bashflak
Pingback: Notiser | Bashflak
Pingback: Nördar & genier | Bashflak
Pingback: Dekonstruerad maskulinitet | Bashflak
Pingback: Debatten om styrelseposter – ett hån mot dem som har det svårt, del 1 | Genusdebatten
Du skriver att det är män längst till vänster som står för våldtäkter och partnervåld (sånt som tydligen bara feminister tycker suger).
En av mina vänner blev våldtagen av sin framgångsrike chef.
En annan av sin pojkvän som var egenföretagare.
En kollega blev våldtagen av en ”normal” klasskamrat på gymnasiet.
En annan kollega blev misshandlad av sin medelinkomst-pojkvän i flera år.
En bekant till mig har blivit våldtagen och misshandlad av en polis.
Är detta ett riktigt konstigt sammanträffande att jag råkar känna alla dessa kvinnor som blivit utsatta för våldtäkter och våld av män som inte befunnit sig ”längst till vänster” i din kolumn? Eller kan det vara så att lika lite som man kan säga att ”män är djur” kan man påstå att det är majoriteten av dessa brott som utförs av en man med viss social status?
Känns det inte som en mer rimlig förklaring att det kanske är dessa brott som anmäls mest? Att kvinnor mer sannolikt anmäler den skruffigt klädda och uppenbart påverkade mannen som våldtog henne när hon var på väg hem från krogen än polisen som sedan ofredade henne på stationen?
Eller att det är mer sannolikt att kvinnan anmäler sin pojkvän för misshandel som är arbetslös och har kända alkoholproblem än att hon anmäler sin framgångsrike och omtyckte man?
Sannolikheten att begå brott ökar ju längre till vänster på skalan man är. Men brott finns förstås i alla samhällsklasser.
Den enda hustrumisshandlaren jag känner är övre medelklass, pensionerad civilingenjör. Å andra sidan är han WW2-flykting från baltikum, tämligen alkoholiserad och går på rohypnol. Dessutom skär han sig själv i armarna oftare än han slår sin fru, så det är alltid han om någon av dem som blir vårdfall. Typiskt mönster alltså: psykiatriska problem och droger. Ingen vanlig frisk man.