Jag har tidigare skrivit några gånger om Bunkeflomodellen, i samband med inlägg om betygsgapet och pojkars misslyckande i skolan. Bunkefloexperimentet var en svensk långtidsstudie som gick ut på att ett par skolklasser fick ha idrott varje dag, genom hela grundskolan. Förutom de positiva hälsoeffekterna gav experimentet som bieffekt att betygsgapet mellan pojkar och flickor i kärnämnena svenska, matte och engelska, raderades ut i försöksgruppen, medan det låg nära rikssnittet i referensgruppen som hade idrott med normal frekvens. Det var pojkarnas betyg som förbättrades med den ökade fysiska aktiviteten, medan flickornas betyg var likvärdiga i de båda grupperna.
Min tolkning av resultatet är att vissa pojkar behöver springa av sig för att kunna sitta still och lyssna. De grabbar som vi med elaka tungor kallar ‘damp-ungar’ och i vissa fall får milda amfetaminpiller mot sina symtom. Flickorna och de ‘snälla pojkarna’ behöver inte gymnastiken för att kunna fokusera, de klarar sig bra ändå. Men de elever som inte har lika mycket spring i benen lär knappast heller lida av att röra lite på fläsket varje dag. Därför är det en metodik som kan tillämpas på hela gruppen. Som ytterligare bieffekt tror jag att man minskar ett problem som feminister ofta klagar på, nämligen att [vissa] pojkar tar plats i skolan. De ‘störiga’ pojkarna skulle bli mindre störiga om de fick springa av sig först.
Men alla håller inte med mig. Fridah Jönsson på Metro är en av Sveriges mest priviligierade ungdomar, som redan i gymnasiet fick skriva regelbundna krönikor i en rikstäckande tidning, likt Linda Norrman (Skugge) fick på sin tid. Hur många tonårsgrabbar har getts den möjligheten? Jag har tidigare skrivit ett positivt inlägg om Fridah men efter hennes senaste alster är det dags för lite bashing.
Fridah hatade uppenbarligen idrotten i skolan, vilket hon bl.a. beskriver på följande sätt:
Varje, varje, gång jag läser om någon tjomme som pratar om obligatorisk idrott varje dag så får jag något som närmast liknar panikångest. Det finns liksom ingenting som är bra med det. De som är intresserade av idrott utövar det redan på fritiden och de som hatar att röra på sig blir inte mer motiverade av att under tvång behöva springa fyra varv runt skolan eller, åh hemska tanke, simma med sina klasskompisar. (Fridah Jönsson i Metro)
Men läser man mellan raderna i hennes text får man känslan att det snarare är sina klasskompisar hon hatar, än själva idrottsämnet. Och hennes aversion mot klasskamraterna blir extra jobbig just på idrotten, där hon tvingas tävla mot, samarbeta med och rentav visa sig naken för de hon kanske hatar. Även där en parallell med Linda Norrman-Skugge, som öppet erkänt att hon skrev så bittra krönikor just för att hon hatade de snygga tjejerna, medan hon själv kände sig ful.
Jag är lycklig varje dag över att jag slipper det där. Att jag själv får välja om jag vill träna och i så fall hur och när och var och med vem. Som i lördags med en av mina bästa vänner, helt kravlöst och totalt utan planer på att briljera. Att frivilligt utöva en sport man själv gillar och sedan duscha hemma är nog bland det bästa med att ha gått ut skolan. (Fridah Jönsson i Metro)
Jag har diskuterat detta med andra bloggare, som likt Fridah befarar att idrott varje dag skulle förstärka mobbing. T.ex. den för många välbekanta situationen att alltid bli vald sist när lagen ska tas ut. Eller skapa en arena där pojkarna kan tjuvtafsa extra mycket på flickorna utan att drabbas av repressalier. Vem ser t.ex. om man klämmer en tjej på tuttarna under en närkamp i innebandyn? Det sistnämnda problemet kan lösas genom att ha könssegrerade idrottslektioner. Det hade jag själv under hela högstadiet. Mobbing och socialt fulspel inom och mellan könsgrupperna försvinner heller inte för att man minskar på idrotten, de problemen måste bearbetas på andra plan, med andra metoder.
Jag kan hålla med Fridah om att betyg i idrott kan vara ganska onödigt, om det bara är hälsoeffekten som eftersträvas. Förutom att det ger en extra sporre att faktiskt delta, om man annars minskar sina chanser att komma in på framtida utbildningar. Och som Fridah själv är ett levande exempel på i bilderna ovan, så är den fysiska hälsoeffekten av skolidrotten inte heller att förringa. Jag själv genomgick samma negativa kroppsförvandling som henne efter gymnasiet, och har inte hämtat mig sen dess. Nu sitter jag här i medelåldern och knaprar blodtrycksmedicin, i väntan på infarkten. Som sagt, de som inte behöver springa av sig för att kunna sitta still och lyssna, lider knappast av att ändå tvingas röra lite på fläsket, förutsatt att metodiken läggs upp så att den minimerar deras sociala friktioner.
Tyvärr ser det ut som om Fridah får som hon vill. Bunkeflorapporten har gömts undan i en byrålåda och experimentet upprepas inte någonstans i Sverige just nu. T.o.m. forskaren själv vill tona ner betydelsen av resultatet när jag mailar henne och frågar.
Hej och tack för ditt mail!
Även om våra resultat pekar i den riktning du beskriver, så måste de tolkas med försiktighet. Om du läser artikeln så ser du att det endast är summan av betyg i fyra ämnen vi undersökt. I idrott och hälsa har pojkar fortfarande signifikant högre betyg än flickor ….
Best regards
Ingegerd Ericsson
Ph D in Education
Senior lecturer in Sport Sciences
Malmö University
Bunkeflomodellen nämndes inte heller i den omfattande kartläggning av betygsgapet mellan könen som Regeringens Framtidskommision beställt, trots att den är den enda svenska studie som påvisat en metod som kan åstadkomma en signifikant minskning av problemet. Skolverkets inställning till pojkars misslyckande i skolan ger mig kalla kårar längs ryggraden och en stor foliehatt. Sen jag började blogga i november har jag sett tre mycket starka indikationer på att de vill behålla eller rentav förstärka betygsgapet.
- Bunkeflo-rapporten göms undan i en byrålåda och glöms bort, enligt ovan.
- Skolverket är tämligen kallsinniga till att rekrytera fler manliga pedagoger, vilket enligt min mening skulle behövas för att skapa positiva manliga förebilder för barn från trasiga familjer, vars första kontakt med en vuxen man annars blir när polisen tar dom.
- Gruppbloggen Genusdebatten avslöjade häromdagen att årets centrala prov i svenska var tydligt genusriggat, så att ämnesalternativen för uppsats och läsförståelse var starkt exkluderande för vanliga heterosexuella pojkars genomsnittliga intressen. Skolverket är väl medvetna om att ämnesalternativet har stor inverkan på elevens prestationer, så det kan inte vara en olycklig slump.
Om drygt ett år ska min egen grabb börja skolan. Jag tror inte han personligen kommer att drabbas särskilt hårt av ovanstående brister, eftersom han är både smart, snäll och populär. Såna pojkar klarar sig alltid. Men de av hans klasskompisar som dragit sociala eller genetiska nitlotter finns all anledning att oroa sig för.
Bashflak 