Ninni på Genusdebatten uppmärksammar en artikel i branschtidningen Journalisten, som presenterar en ny studie om hat och hot mot journalister, gjord av docent Monica Löfgren Nilsson vid Göteborgs Universitet. Mig veterligen är det den första stora kvantitativa studien av näthat mot journalister som presenterats.
Var tredje journalist har fått hot riktade mot sig det senaste året. 80 procent har fått nedsättande kommentarer under samma tid. Manliga journalister är mer utsatta än kvinnliga. Det visar en undersökning som genomförts vid JMG i Göteborg. Hoten och kränkningarna påverkar såväl arbetslivet som privatlivet. (Tidningen Journalisten)
Det framgår inte vad som räknas som hot och hat, en del är ju väldigt generösa med definitionerna och kallar all form av kritik för hat. Hur som helst uppger ca 4/5 av de journalister som deltagit i studien att de utsatts för något det senaste året. Något fler män än kvinnor har drabbats, 81% mot 74%. Men skillnaden är liten, vilket gör att min rubrik ovan är avsiktligt lika oärlig som de tidningsartiklar den är tänkt att spegla.
Det här visar ju det som mansrättsbloggare sagt hela tiden, att näthat INTE är en könsfråga. Uppdrag Gransknings avsnitt om näthatet var ett uppenbart fall av argumentationsfelet ‘cherry picking’, vars syfte troligen var att dels göra sken av att näthat är en kvinnofråga, dels bereda väg för kollegan Maria Svelands kommande bok som sprider samma förljugna budskap.
Maria Sveland m.fl. försöker lura i oss att nästan bara kvinnliga skribenter får ta emot skit
Så här skrev jag i februari:
Det mest beklämmande är inte att de otäcka trollen finns, det är att den seriösa kritiken ignoreras, ofta genom att klumpas samman med trollen.
Ett talande exempel är ‘Gubbplogat’ i Arbetarbladet i december. Kommentarsfältet innehöll över 100 svar, varav de flesta på ett artigt och sakligt sätt förklarade varför krönikören hade fel. Men när hon i nästa krönika skulle bemöta kritiken handlade det bara om knulla, fitta och bajs.
Jag tycker förvisso att Pär Ström tidvis uppträdde likadant, om än inte lika flagrant. I stället för att smula sönder den mest seriösa kritiken han fick, från ‘de fyra nationalekonomerna’, vilket jag är säker på att han lätt kunnat göra, så skrev han om bilder på avskurna kukar och tweets om ‘rötet pisshuve’.
Den som väljer att debattera mot trollen i stället för de seriösa kritikerna har själv valt debattnivå. (Min egen ståndpunkt i näthatsfrågan)
Eftersom många artiklar och krönikor i media fortfarande försöker göra sken av att könsfördelningen är 100/0 och inte verklighetens 48/52 mellan drabbade kvinnor och män, klassar jag alla artiklar av det slaget som misandri, då de gör sig skyldiga till härskartekniken osynliggörande. Senast i raden var kulturkrönikan i DN häromdagen, som uttrycker besvikelse över att kritiken vid Gräv13 fick Maria Sveland att vilja vända blad.
I mitten av januari kom Maria Svelands bok ”Hatet” ut. Den är en saklig redogörelse för en hatkultur som är våldsam, accelererande och samhällsgenomgripande. Varje kvinna som uttrycker sin mening på en blogg, genom en bok eller i tv riskerar att utsättas för hot och trakasserier; och drabbas också mycket ofta. Detta är ett akut demokratiskt problem. (Johanna Langhorst och Pernilla Glaser i DN)
Men som jag skrev i mitt förrförra inlägg, så upplever jag subjektivt att antalet misandriska medieinslag har minskat under april och maj. Jag upplever även att journalister har börjat belysa mansfrågor oftare och dessutom följt Janne Josefssons uppmaning och börjat ställa motfrågor när de intervjuar radikalfeminister. Och nu när journalisterna kan läsa svart på vitt i sin egen branschtidning hur könsfördelningen ser ut, så kan vi förhoppningsvis slippa förljugna artiklar om ‘kvinnohat’ framöver.
Bashflak 