När feminismen gick i mål

Nästa år 2013, firar feminismen 30 års-jubileum som obsolet politisk rörelse i Sverige. Åtminstone om man utgår från rörelsens ursprungligen juridiska mål. Jag utvecklar:

Den ursprungliga feminismen syftade till att kvinnor skulle få samma juridiska rättigheter som män. För ca 90 år sedan, i de globala politiska omvälvningar som första världskriget medförde, togs en rad viktiga steg. Nordisk Familjebok årgång 1924 skriver (min fetning):

I Sverige kan kvinnofrågan, för så vidt
det gäller lagstiftningen, sägas vara till sina
viktigaste delar löst. I slutet af 1918 enade sig
de politiska partierna under inverkan af den oro för
kommunistiska om-störtningar, som tyska revolutionen
framkallade, om en radikal utsträckning af politiska
och kommunala rättigheter till både kvinnor och
män. Genom kommunallagarna af 1919 och vallagen
af 1921 ha svenska kvinnor sålunda rösträtt och
valbarhet på samma villkor som män, hvarvid det
dock är kvinna tillåtet att när som helst afsäga
sig förtroendeuppdrag. I fattigvårdsstyrelse
skall alltid finnas l kvinnlig led. och l
suppleant. 1921 invaldes 5 kvinnor i riksdagen,
af hvilka l i Första kammaren. Antalet kvinnliga
stadsfullmäktige är efter kommunala valen 1922 och
1923 221 (6,5 proc. af fullmäktiges hela antal),
och antalet kvinnliga kommunalfullmäktige är 481 (2,i
proc. af hela antalet valda kommunalfullmäktige). –
1920 antogs en ny äktenskapslag, utarbetad af
Lagberedningen, hvaraf l kvinna var led. Denna
lag anses vara den för kvinnointressena mest
tillfredsställande af alla dylika lagar i världen,
eftersom den bygger på full juridisk och ekonomisk
likställighet mellan makarna äfven i förhållande
till barnen och betraktar hustruns arbete i hemmet
som bidrag till familjens försörjning. – 1918
öppnades tillträde för kvinnorna till lektorat
och adjunkturer vid statens läroverk samt till
rektorat vid folkskol-lärarinneseminarier och Högre
lärarinneseminarium. Genom en grundlagsändring 1921
undanröjdes samtliga i E. F. dittills befintliga
hinder för kvinnas tillträde till statens ämbeten
och tjänster. Lagen af 1923 ang. kvinnas behörighet
att inneha statstjänst och annat allmänt uppdrag
innehåller närmare bestämmelser. Ikraftträdandet af
denna behörighetslag är emellertid, i afvaktan på
allmän reglering af löne- och pensionsförhållandenför kvinnor i statstjänst, uppskjuten till en tid-
i punkt, som konungen med riksdagen bestämmer. I
dessa lagbestämmelser ingår icke prästtjänst, hvarom
emellertid de af K. M:t tillsatte sakkunnige för
beredandet af kvinnors tillträde till ämbeten 1923
framlagt ett förslag, som kommer att kräfva samtycke
af både riksdag och kyrkomöte. 1924 finnas i Sverige
21 kvinnliga teol. kandidater, de flesta lärarinnor
i kristendom, 25 juris kandidater, af hvilka flera
äro praktiserande advokater, 86 praktiserande läkare
och 52 filos, licentiater och doktorer, af hvilka
2 docenter. 2 af folkskollära-rinneseminarierna ha
kvinnliga rektorer. Inom de centrala ämbetsverken
finns ett flertal kvinnliga amanuenser, och kvinnor
sköta på förordnande äfven högre befattningar. –
Den kvinnliga rösträttsorganisationen (förnämsta
ledare Anna Whitlock) upplöstes i Sverige 1921. Den
svenska kvinnorörelsen har nu delat sig på flera
linjer: neutrala föreningar med omfattande
program, kårsammanslutningar och politiska
föreningar: jfr Internationella kvinnoförbundet
(där Svenska kvinnornas nationalförbund skildras),
Akademiskt bildade kvinnors förening. Suppl.,
International federation of university w om
e n. Suppl. och Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt. Suppl. (den sistnämnda upplöst
1921). Fredrika-Bremer-förbundet (organ ”Hertha”)
utgör alltjämt vår främsta politiskt neutrala
kvinnoförening (ordf. under många år Agda Montelius,
d. 1920). Dessutom märkas bl. a. Husmoderföreningarnas
organisation och Svenska kvinnors med-borgarförbund.

I Finland finnas numera 20 kvinnor bland rikslagens
100 medlemmar, men de oroliga förhållandena ha gjort,
att en hel del kvinnofrågor f. ö. kvarstår olöst. Se
vidare Finlands svenska Kvinnoförbund. Suppl.

Trots alla kvinnosakens segrar under de sista iren
återstår dock i alla länder en hel mängd frågor olöst
på detta område. Hit hör, utom lönefrågorna, speciellt
frågan om pensionering af änkor med oförsörjda barn,
vidare lagar om moderskydd och omhändertagande af
f. d. prostituerade kvinnor. En fråga, som efter
Världskriget blifvit aktuell inom alla länder, är
den om gift kvinnas nationalitet. Ännu är det för
tidigt att yttra sig om några bestämda resultat af de
åt kvinnan så nyss beviljade rättigheterna, som hon
f. ö. hittills endast på ett mycket anspråkslöst sätt
synes ha begagnat sig af. öfver hufvud återstår nog
att bringa praxis i full samklang med en lagstiftning,
som måhända i flera länder föregripit allmänna
opinionens utveckling. Förhållandet mellan man och
kvinna kan endast till sina ytterkonturer regleras
genom lagar. (Nordisk Familjebok 1924)

Även om de flesta juridiska kvinnofrågorna ansågs lösta redan 1924 (förmodligen skrivet av en man), fanns det många kvardröjande juridiska orättvisor som tog ytterligare flera generationer att åtgärda. De viktigaste faktorerna, alla kategorier, för kvinnornas frigörelse i Sverige under 1900-talet var som jag ser det följande fem punkter. Endast punkt 1 var (delvis) införd 1924:

1. Rösträtten med tillhörande friheter, som arbetsrätt och tillgång till högre studier
2. Tvättmaskinen och liknande tidsbesparande tekniska landvinningar i hemarbetet
3. P-pillret och aborträtten
4. Den allmänna barnomsorgen
5. Föräldraförsäkringen

I SCB:s senaste pamflett På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2012, finns ett avsnitt om jämställdhetens historia i Sverige. Det började 1845, när män och kvinnor fick lika arvsrätt. Bland dussintals följande milstolpar väljer jag att uppmärksamma detta steg från 1947, eftersom otroligt många jämställdhetsdebattörer fortfarande inte begriper att det redan införts: Lika lön för samma tjänst införs för statligt anställda. Lönefrågan måste vara jämställdhetsdebattens motsvarighet till Godwins lag. För varje inlägg i en diskussion om jämställdhet i Sverige går sannolikheten närmare mot 1 att lönefrågan tas upp, trots att den sedan länge är löst i juridisk mening.

Jag läser vidare bland alla milstolpar genom årtiondena och kommer till 1983: Alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret. Det var den sista juridiska milstolpen, där den ursprungliga feminismen gick i mål. Kvinnor fick tack vare detta beslut alla juridiska rättigheter som män hade i Sverige. De hade fortfarande en mängd rättigheter som män saknade och har enligt SCB:s historik fått ännu fler unika rättigheter sedan dess. Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet ger en uttömmande men ej komplett lista på de hundratals punkter där män diskrimineras juridiskt i Sverige 2012. Men sedan 1983 finns inga som helst juridiska hinder för svenska kvinnor att uppnå feminismens mål: Kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. De olikheter i statistiskt utfall som dagens jämställdhetspolitik handlar om, beror sedan 1983 inte på kvinnodiskriminering, utan på biologiska skillnader och individernas fria livsval.

Nästan 30 år efter att Sverige upphävt alla yrkesförbud för kvinnor, lyckades Anna Dellham (t.h) 2011 kvalificera sig som Sveriges första kvinnliga Gripen-pilot. Här flankerad av sydafrikanskan Cathrine Labuschagne (t.v.), som kvalificerade sig i sitt eget lands flygvapen året innan.

Denna historiska målgång uppmärksammades så vitt jag vet inte på något sätt av ledande feminister. Ingen Champagne korkades upp, trots att vänsterns hatobjekt Charles De Gaulle sedan länge var borta från fransk politik och inga bojkottmotiv mot franska viner därmed fanns. I stället inleddes arbetet med att förändra feminismens mål, så att kampen kunde fortsätta, bort från jämställdhetens mittpunkt, närmare SCUM-manifestets utopi. Många blivande genuskarriärer stod ju på spel. Det matematiska jämställdhetsmålet började lanseras. Genusvetenskapen var i sin linda, men trots det nya statistikbaserade feministmålet, introducerades inte statistikutbildning i genusvetarnas kursplaner. Nu gällde det inte längre att uppnå jämställdhet med männen, utan att få in kvinnor på minst 51 % av alla maktpositioner. Ju fler kvinnor, desto mer jämställt. Maktlösa yrken som sopåkare, asfaltsläggare, snöplogare eller gruvarbetare ingår förstås inte i det nya målet 50/50+. Men det är en annan berättelse, som jag kanske återkommer till i en senare bloggpost.

Läsvärt på det sistnämnda ämnet är bl.a. följande bloggposter:

Feministveteranen Helene Bergman gästbloggar hos Pelle Billing, Del 1

Feministveteranen Helene Bergman gästbloggar hos Pelle Billing, Del 2

Medborgare X: Feminismen har blivit allt vad den en gång sade sig vara emot